Min novell

Min novell
Utgiven på HOI förlag

tisdag 17 januari 2017

Jag


En stor gäsp. Jag suckade djupt och tittade på klockan. Snart lunchdags och jag låg fortfarande kvar i sängen. Det gick bara inte att höja huvudet ur kuddens mjuka dun. Om möjligt än mer otänkbart att lyfta överkroppen och resa mig upp. Istället vände jag på kroppen och la mig på andra sidan, placerade handflatan under kinden och sen slöt jag ögonen. Igen.
Upplevelsen var tudelad. En del av mig njöt, den andra delen skavde smärtsamt mot min hud. Dåligt samvete. Igår kväll la jag mig klockan nio. Jag hade alltså sovit i fjorton timmar. Inte sovit konstant förstås. Jag hade vaknat med ojämna mellanrum. Sen slumrat eller somnat om. Du får ta dig i kragen, hörde jag mamma säga. Men det var omöjligt.

måndag 16 januari 2017

Du


Vet du hur svag jag är för dig? Jag ser så många likheter med mig själv i dig. Din rädsla för människor du inte känner, det första mötet. Ditt dåliga självförtroende och förmåga att ta fel beslut i livet. Att du har så svårt att tycka om dig själv. Men också din starka känsla för rättvisa, eller snarare avsky mot orättvisor, din rebelliska sida som står upp mot förtryckare och ditt sätt att stå för dina åsikter. Din envishet, ditt trots. Du ger dig inte även om du är ensam om dina tankar. Jag hoppas att du förstår att jag alltid kommer att stå vid din sida.

torsdag 12 januari 2017

Berit


Berit kunde inte ge sig. Inte erkänna ens när hon visste själv att hon hade fel. Som den gången när hon diskuterade med en kille som härstammade från Colombia. Ett gäng vänner på krogen och hon. De åt pizza och drack rödvin. Mannen hade satt sig ner hos dem fast de inte kände honom. Efteråt kunde hon inte erinra sig om han blev inbjuden i gruppen eller om han bara satte sig ner vid deras bord ändå. Bara så där. Berit var salongsberusad. Det kanske mildrade dumheten en smula. I samma stund som hon hasplade ur sig orden tänkte hon att det var urbota dumt. Helt galet. Men inte en chans att hon tog tillbaka. Livet för Berit funkade inte så. I en bestämd ton sa hon att Colombia  blev självständigt på 1900-talet. Till en person som var colombian och som envist, utan att ge vika, vidhöll att det skett redan på 1800-talet. Långt om länge tystnade han, drog ut stolen han satt på en bit från bordet, reste sig och gick utan ett ord till avsked.

onsdag 11 januari 2017

Ilsken


Han påminde henne om en dåligt uppfostrad Staffordshire Bullterrier. Som skällde och attackerade utan anledning. Hon såg spott i mungiporna när han kastade ur sig sina anklagelser. Det var det äckligaste hon visste. Eller ännu vidrigare var det när saliven stelnat och satt kvar som en vit rest. Hon tänkte inte svara. Aldrig. Hon vände på klacken och gick. För alltid.

tisdag 10 januari 2017

Trots allt


Med ens stod det fullständigt klart för Karin. Hon såg i gnistrande klara bilder hur olika hon och Carola var. Varandras motsatser faktiskt. Hon själv en festprissa som inte tog studierna på allvar ett endaste dugg, utan bara var intresserad av att gå ut på kvällarna och träffa killar. Tvärtemot Carola som aldrig någonsin var ute, som enbart satt på rummet och studerade. Om hon inte var hemma hos någon studiekamrat och jobbade med olika grupparbeten. Iklädd underknäetlång veckad rutig yllekjol och kofta, medan Karin var klädd i slitna utsvängda blåjeans och urringat linne. Så tidigt som när hon första gången hälsade på Carola, hade hon på ett diffust sätt uppfattat den diametrala kontrasten. De skakade hand och såg varandra i ögonen. Redan då visste hon, egentligen. Trots alla uppenbara tecken flyttade hon in. Hjärncellernas kullager glappade och inte förrän nu, flera år senare, gick de i lås på riktigt. Antingen hon eller Carola måste flytta. Snarast, innan de dödade varandra. Symboliskt givetvis.

måndag 9 januari 2017

Vänta på mig!


Redan strax efter startskottet hörde jag rösten bakom mig. Första gången.
"Vänta på mig!"
Jag hade inte hunnit springa mer än några hundra meter på Götamilen. Det vet jag eftersom jag kommer ihåg att jag i samma ögonblick fick syn på Biggan. Hon stod med ett plakat höjt över huvudet, med mitt namn på. "Heja Karin! Mindre än en mil kvar!" stod det. Hon hade ringt samma morgon och deklarerat exakt på vilken plats hon skulle stå alldeles efter starten. För att sen förflytta sig de få meterna bort till målet som var uppsatt på ängen intill. Men Biggan sa aldrig vad hon hade tänkt skriva. Hon tyckte nog att hon var rolig, hann jag tänka innan jag vred på huvudet och tittade bakåt.
"Vänta på mig."
Tonen var en aning gnällig. Som om jag gjort något fel. Jag hade aldrig lovat att vi skulle springa sida vid sida, Malin och jag. Men jag saktade in och betraktade hur Malin närmade sig. Sen satte jag fart igen.
"Vänta på mig!"

onsdag 4 januari 2017

Kuppe

En liten tanka hinner jag med idag:

Bert låg i sängen
Klara satt i sitt kök och
läste tidningen

Hoppas det dröjer sa hon
Skönt med en egen kuppe