Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

tisdag 28 mars 2017

Vinsten


Fram till dess hade det varit en fantastisk upplevelse. Att gå ombord i den enorma korgen. Att höra det ljudliga fräsandet ovanifrån och uppleva uppstigningen till himlen. Att se kända trakter ovanifrån. Till och med såg jag det hus där jag bodde. Mitt sovrumsfönster. Det var inte så långt ner till det tegelbeklädda taket. Det hissnade i magen, svindelkänslorna var nära. Min granne som bodde i lägenheten under mig kom gående över gården med en stor blå plastkasse hängd över axeln. Han var nog på väg till tvättstugan.

Men sen, när vi gled över Slottsskogen. Vi började sjunka. Sakta kändes det som. Först. Sen gick det fort. Vi landade i en stor ek. Jag ramlade med en duns rakt ner i golvet. Med ena axeln först. Det gjorde ont. Jag kunde inte resa mig. Korgen satt fast. På snedden. Ovanför mig såg jag att ballongens enorma flaggblå tygstycke hade vecklat in sig i grenarna.

 Det var då jag ångrade att jag köpte den där lotten. Att jag för en gångs skull fick högsta vinsten.


 

Veckans utmaning på Kulturkollo: Min bästa plats i Sydsverige


Jag hakar på dig, Ulrica, det om giftermål.

Min bästa plats i Skåne, som för så många andra, är Österlen. Min man är från Lund och Vitaby ursprungligen och eftersom vi till vardags bor i Göteborg bestämde vi att skulle ha vårt bröllop i hans hemtrakter. Den våren, 2004, när vi åkte ner till Vitaby kyrka för att rekognoscera och träffa prästen, är förutom bröllopsfesten ett väldigt speciellt minne. Den kvinnliga prästen var mycket öppen för hur vi ville att alla formaliteter skulle formuleras och sägas.

Vi vigdes 28 augusti 2004 i Vitaby kyrka. Solen sken och himlen var blå. Lite sent-augusti-svalt i luften. I Vitaby kyrka kommer man av någon anledning inte in bakifrån utan från sidan. Det kändes en aning lustigt att se alla ansikten som vändes mot oss när vi vandrade fram och sen svängde vänster mot altaret och prästen. Jag vet att jag glömde att hålla upp min fina blomsteruppsättning. Istället höll jag den som om jag hade en kasse i handen. Sånt som händer ... Efter giftermålet bussades alla gästerna till Brösarps Gästgiveri där middagen intogs. Förstås med riktig och levande orkester, lekar med många skratt och härliga tal.

 
 Foto från Wikipedia
 
 

måndag 27 mars 2017

Bertil och jag


Bertil och jag hann precis sätta oss ner. I nästa ögonblick rasslade det till och genom fönstret såg jag tågstationen börja röra på sig. Fast det var förstås tåget som var i rörelse, inte stationsbyggnaden. Det var ett så kallat "trompe l'œil", tänkte jag. Jag lurade mitt eget öga. Efter några minuter hade min andning lagt sig och svettningarna svalnat. Först då såg jag våra medpassagerare. Det var som om de varit osynliga för mig tills nu. Ett annat synfenomen. En yngre kvinna med en blommig sjal som dolde håret satt mitt emot oss. Hon verkade inte ha lagt märke till oss, utan hade ansiktet oavvänt riktat ner mot knäet. En bebis invirad i en grå filt låg i hennes famn. Jag kunde se en minimal näsa och en rund persikofärgad kind titta fram. Snett mitt emot oss satt en yngre man med blåsvart axellångt rakt hår, iklädd glasögon med enormt stora fyrkantiga bågar som dolde halva ansiktet. Han höll munnen lite öppen. Jag såg två stora framtänder som stack ut en aning. Han hade en CD-spelare i knäet. Jag vet inte varför jag sa det. Men jag sa:
"Har du någon bra musik?"
Det var ingen särskilt begåvad fråga, tänkte jag sen, med en sovande bebis i kupén. För sent. Jag kastade en blick. Hon hade inte rört sig utan satt likadant med huvudet riktat rakt ner mot bebisen.
"I don´t understand", sa han. "Do you speak english?"
"I am sorry. I mean. Do you have any good music?" Jag pekade med huvudet mot apparaten. "In that."
"Yes", sa han och lyste upp i ett stort leende med jättemånga stora vita tänder. "If you like Pakistan music."
"I don´t know, really."
"I have a song that is number one on the top list in my country, for the moment."
"OK. Why not? Can we listen?"

 

 

 

fredag 24 mars 2017

Gammelskogen

De här fina varelserna är verkligen beroende av vår gammelskog:




Fotot är taget av mig själv på vårt lantställe, från köksfönstret.

torsdag 23 mars 2017

Kappan


Den var länge Karins favorit. Himmelsblå och med vit bullig teddykrage som hon vek upp så att den skyddade hals och haka. Mamma hade köpt den till slut, efter mycket tjat och ideliga påstötningar. Antagligen visste Karin att hon skulle vinna på sikt. Att mamma skulle kapitulera förr eller senare. När de kom hem la hon den på sängen och drog med fingrarna över det mjuka tyget. Hon kunde inte se sig mätt på den. Försiktigt tog hon upp den, drog den på sig och knäppte de mörkare blå knapparna. Medan hon speglade sig i mammas helkroppsspegel vände och vred hon på kroppen. Hon kände sig som en mannekäng som visade kläder på en uppvisning. Hon föreställde sig alla fina damer som med avundsjuka blickar satt på stolar nedanför podiet och betraktade hennes vandring förbi.
Men nu hade hon tröttnat. Hon förstod inte varför, men nu hade hon inte använt den på flera månader. Utan att meddela henne innan hon gick iväg hade mamma tagit med den till lördagens loppmarknad och skänkt den till Lions. Mamma berättade vad hon gjort först när hon kom hem. Och att den redan var såld. Mamma hade sett när det skedde. Karin riste till. Ryste i hela kroppen. Kappan var inte längre hennes.
Det var på måndagen i skolan hon fick syn på kappan på lunchrasten. En tjej som hon visste kom från en fattig familj hade den på sig. Karin kastade några hastiga blickar och undrade om tjejen visste att det varit hennes.  

onsdag 22 mars 2017

Stranden


Hon såg dem på långt håll. Karin var på väg hem från jobbet och hade precis hunnit fram till den delen av Kungsladugårdsgatan där asfalten sträckte ut sig i en lång raka. Hon tänkte sig att hon kunde se flera hundra meter framåt. De gick bredvid varandra, tätt ihop och tillsammans tog de upp hela trottoarens bredd. Hon skulle inte få plats att gå förbi. De pratade högt, skrattade bullrande med gapande munnar. Gick bredbent och svängde med armarna. I samma ögonblick förstod hon att de hade fått syn på henne. Någonting i deras ansikten förändrades, trots att de inte slutade att pladdra. I nästa sekund skulle de mötas. Utan att hejda sig rätade hon på ryggen och fortsatte framåt. Det var som ett under hade skett. De log mot henne och flyttade på sig åt sidorna så att hon fick rum att komma förbi. Som om hon var en kvinnlig Moses där havet delade sig framför henne så att hon kunde gå torrskodd bort till stranden på andra sidan.

tisdag 21 mars 2017

Kulturkollos veckoutmaning om sådant som förändrat min värld

Veckans utmaning handlar om personer, saker och händelser som förändrade världen, eller som kanske kommer att förändra den framöver:
  1. Berätta om en verklig person som förändrat världen och/eller är en viktig förebild för dig.
  2. Berätta om en karaktär i en bok, film eller tv-serie som förändrat ditt liv, eller ”bara” sitt eget.
  3. Välj en uppfinning som du inte kan leva utan och/eller något du önskar skulle uppfinnas.
  4. Berätta om en historisk händelse som du tycker är viktig och/eller en historisk tid som fascinerar dig.
  5. Hur skulle just du vilja förändra världen? Eller gör du det kanske redan?
  6. Vad vill du absolut inte förändra? Finns det kanske någon förändring du helst skulle vilja sudda ut?

 Här kommer mina svar:
För mig som kvinna känner jag att det måste bli händelser och personer som har betytt mycket för kvinnors rättigheter  (inte enbart). Rättigheter som dessutom känns hotade idag, mer än jag känt under hela mitt tidigare liv.

1.       Det finns ingen enskild person som jag ser som en förebild . Däremot beundrar jag alla förtryckta människor som vågar stå upp för sig själva och andra, säga sitt hjärtas mening, därmed riskera sina liv, men gör det ändå.

2.       Filmen In the Heat of the Night med Sidney Poitier gjorde stort intryck på mig, kommer jag ihåg. Rasförtrycket till trots, han gick med rak rygg och var stoltheten personifierad. En man att beundra. Så snygg också.

3.       Jag kan inte leva utan att läsa och skriva. Tänk om jag hade varit analfabet. Det går inte att föreställa sig. Och ändå finns det massor av speciellt kvinnor i världen som aldrig fått möjligheten.

4.       Jag känner en stor tacksamhet och beundran för de kvinnor som kallades suffragetter i England och som var några av de första som stred för kvinnlig rösträtt. Jag har sett foton på hur de brottats ner på gatan och brutalt haffats av polis och skuffats in i en cell.  Jag lyssnade en gång på ett radioprogram om en svensk kvinna som "slogs" för rösträtten här i Sverige. När hon kom till ett avtalat möte med några mäktiga män sa den ene: "Men ... du  ser ju ut som en normal kvinna!"

5.       Eftersom det här är min egen privata bloggsida känner jag att jag vill och kan var helt uppriktig. Jag skulle önska att de stora världsliga religionerna, som kräver att man ska underkasta sig det som är skrivet i en uråldrig bok, tillstår att man inser att religioner måste följa med sin tid. Att de måste förändras. Se mer humant på våra tillkortakommanden. Vara för allas frihet att välja hur de vill leva sina liv. Jag skulle vilja att man sa att det viktigaste i en människas liv, inte är att frukta och se upp till en gud, utan är att stå för kärleksbudskapet.

6.       Förändring är i grunden bra. Det finns nog inget jag inte vill förändra. I så fall en förändring tillbaka till något som varit. Det kan aldrig bli som förr. Och det var inte bättre förr.