Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

fredag 26 maj 2017

Fem ord på K


"Nej", sa hon så högt att ingen i den lilla systembolagsbutiken i det lilla samhället Färgelanda kunde undvika att höra. "Jag har inte en aning om vad du menar, Karl. Jag vet faktiskt inte vad Kahlúa är."
Jag gav henne en lång blick och hoppades att hon skulle förstå att hon skulle dämpa sig eller annars ta med sig mobilen och gå ut och prata vidare. Våra ögon möttes och efter en hastig blick vred hon på kroppen så att jag blev stående med hennes nakna rygg en halvmeter ifrån mig. Jag blickade rakt in i hennes nacke. Hennes bruna hår var hårt bakåtstruket och uppsatt i liten rund boll i bakhuvudet. Inte ett enda tunt hårstrå hade slitit sig.
"Varför gick du inte själv? Du som vet? Vad sa du?"
Jag gick bort till hyllan med röda viner och började läsa på skyltarna. Jag var ute efter ett vin som passade till lamm med rödvinssky och potatisgratäng. Ett hyfsat halvmaffigt Italienskt kanske? Eller ett lättare Pinot Noir?
"Men vad menar du? Inte så svårt? Kom hit då så får du se."
Jag böjde mig ner, tog tag i en flaska ur hyllan med viner från Sydafrika och började läsa på etiketten.
"Fråga? Du menar att jag kan fråga en ur personalen? De är ju alla fullt upptagna med att serva de långa köerna till kassan."
Jag satte tillbaka vinflaskan, reste mig upp, rätade på ryggen, gick bort till hyllan där jag visste att likörerna stod och grabbade tag i en flaska Kahlúa. Med bister min, inbillade jag mig i alla fall att jag hade, tog jag tre steg. Det var inte längre avstånd mellan kvinnan och raden av flaskor med  kaffelikören.
"Här har du!"


Fem ord eller åtta:

Karl
Kahlúa
Kastade
Kroppen
Kom
Köerna
Kassan  

Kaffelikören

torsdag 25 maj 2017

Slutligen


Jag fick en tydlig förnimmelse av att någon misshandlades svårt. Såg framför mig hur en person satt fastbunden och fick sina naglar bortrivna, en efter en, av någon helt fri från empatisk förmåga och utan känsla för sina medmänniskor.
Jag vred på huvudet och kikade bakåt i vagnen. Det var två killar i nedre tonåren. Men ingen misshandlades. De båda skrek varandra rakt in i öronen. Jag drog en djup suck. Ingen idé att säga till. Då skulle de antagligen ge tillbaka genom att vråla lika högt åt mig. Det orkade jag inte med. Efter en stund skrek de mindre vasst. Deras röster blev en aning hesa. För att slutligen tystna helt.
Jag suckade igen och betraktade omgivningen utanför och fick syn på ryggtavlan på en man i lårkorta shorts som var ute och joggade. Det var något konstigt med hans löpteknik. Han flaxade vilt med armarna och viftade liksom med fötterna för varje steg. Det såg oerhört jobbigt ut. Jag fick en plötslig lust att skratta, men kom i nästa stund att tänka på att han kanske hade någon åkomma. Att han inte kunde hjälpa det. Precis då vred mannen på huvudet och våra ögon möttes. Kunde han ha känt att jag betraktade honom? Var det verkligen möjligt? Jag satt ju på spårvagnen. Jag tyckte att hans ögon signalerade ångest. Han stirrade med mörk blick. Sen var han borta.  

 

onsdag 24 maj 2017

Vaknar


Jag vaknar tvärt. Jag ligger på rygg i sängen. Ovanför mig svävar tre ansikten som jag känner igen. Irritationen sprider sig inom mig. Jag blir helt stel. Varför har de väckt mig och varför står de där i vägen och stör min utsikt? Min man, min syster och svåger. Jag vill säga till dem att hålla sig på avstånd, men inga ord kommer ut ur min mun. Nu hör jag att de pratar högljutt. Som om de grälar. Inte med mig utan med varandra. Jag verkar inte existera trots att de hela tiden oavvänt stirrar ner på mig med glosartade ögon, gapande artikulerande munnar och yviga gester. Så upphör alla ljud, allt väsen. Tystnaden blir en befrielse. Muskel efter muskel, extremitet efter extremitet spänner av och mjuknar. Jag domnar bort.

tisdag 23 maj 2017

Trögt


Det går trögt idag. Tankar flyger och jag får ingen ordning på livet. Ute skiner solen. Solstrålar som tar sig in genom fönsterglaset värmer min vänstra arm. Jag som längtat så, men ändå sitter jag här och orkar inte resa mig. Jag sträcker mig fram och tar en physalis ur glasskålen som står på fönsterbrädan. Jag öppnar munnen och lägger den på tungan. Bäret är ljummet, nästan varmt. Den ger mig tröst med sin sötma.

 

måndag 22 maj 2017

Byxorna


"Jag kommer strax", sa han.
Sen gick han. Det sista jag såg var hans jeanshäng. Trots att han bar sitt breda läderbälte som han omsorgsfullt hade stuckit in genom alla hällor hade byxorna hasat ner. Som tur var hade jeansen trots allt hängt sig kvar och vilade nu på skinkorna, som rörde sig en aning för varje steg han tog. Eftersom jag avskydde dålig passform på byxor, speciellt jeans, suckade jag. Det var många företeelser som gav mig anledning att sucka, hade jag lagt märke till, under den senaste tiden. Så mycket som irriterade mig och gjorde mig uppretad. Som att han glömde bort saker jag berättat. Alltför ofta fick jag upprepa mig. Berätta allt från början. Mina läppar tröttnade och till slut orkade jag knappt öppna munnen.
Sen gick han och jag såg honom aldrig mer.

 

fredag 19 maj 2017

L-ord

En filosofisk tanka idag:

Livet, ler, lalla, likt, lillen


Livet är nyckfullt
som ett barn som skriker gällt
i nästa stund ler

Låt mig lalla likt lillen
utan allt grubbel som stör

 

torsdag 18 maj 2017

Grejerna


Leif gick hemåt. I hans mage rörde det sig. Fladdrade. Han var nervös. En stark ovisshet om vad som skulle möta honom. Han gick långsamt steg för steg uppför trapporna. Så olikt hur han annars alltid gjorde, studsade upp två trappor i taget.
De satt i köket, fullt upptagna med att äta av hans couscous han gjort i ordning i morse. I luften låg en tung doft av saffran och kummin.
"Kommer du? Nu?" sa hon och tittade på honom bakom en gles hårgardin.
"Är min mat god?" sa han och nickade mot de välfyllda tallrikarna.
"Du. Dina grejer ligger i ryggsäcken", sa hon.
"Vad?"
"Såg du inte i hallen?"
Han vände sig om och gick tillbaka. I ett hörn stod hans packning. Grejerna hade lagts ner så vårdslöst att ryggsäcken inte hade gått att stänga. En skjorta hängde en bit utanför. Han lutade sig ner, vände på säcken och hällde ut allt. Omsorgsfullt började han att vika ihop sina kläder, försökte släta till och lägga allt tillrätta. En av skjortorna hade hon tagit från badrummet. I morse hade han sköljt upp den och hängt på en galge. Den var inte torr än. Fukten gjorde att tyget redan luktade en aning unket. En rörelse i ögonvrån gjorde att han tittade upp. Etta stod i hallens dunkel och stirrade på honom.
"Brian bor här nu. Du flyttar", sa hon.
Han svarade inte utan trängde sig förbi henne och fortsatte in i sitt rum. Eller före detta rum. Kläder och handdukar, som inte var hans, låg överallt på stolar, på sängen och på golvet. Det var ingen pedant som flyttat in.
"Var har du tänkt att jag ska sova då?"
"Det får du väl ordna själv."