Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

måndag 23 april 2018

Sättet


Det är sättet han gör det på som får mig att undra vad som pågår. Först hör jag ett vrål. Jag reser mig upp. Genom fönstret ser jag en man som precis har klivit ur sin vita van. Bilen har några reklamdekaler på sidan, men jag ser inte vad det står. Med intensiv kraft drar han igen förardörren och med långa kliv går han fram till en flicka som står en bit bort på trottoaren. Han ryter och hon drar ihop axlarna och böjer huvudet. Jag hör inte orden. Efter någon minut vänder flickan på klacken och halvspringer över gatan. Han står kvar och betraktar henne. Sen går han tillbaka till bilen. Under tiden han brister ut i ytterligare några avgrundstjut öppnar han förardörren och rotar. Samtidigt hör jag hur han med hög röst gruffar för sig själv. Så tar han sats och smäller igen dörren, går runt till passagerardörren, öppnar och bökar. Smäller igen och öppnar en av bakre dörrarna. Samma procedur. Så ser jag att han fokuserar blicken. På gatan lite längre fram ligger det en knallgul mobiltelefon. Han går dit och tar upp den. Med klampande steg går han fram till husporten, drar upp den, går in, tar sats ännu en gång och med en hög smäll går den igen så glaset i fönstren skallrar. Sen är han borta.



torsdag 19 april 2018

Bördan


Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text baserad på meningen.
Meningen är ur Femte Rollen av Robertson Davies sidan 126:
"Jag var så upptagen av helgon att jag inte kunde låta bli att föra ämnet på tal, vilket bekymrade Boy."


Det hela blev till slut en alltför tung börda för mig att bära och axla hela ansvaret för. Det var ett livslångt projekt som jag ångrade att jag tagit på mig och ville bli av med före min död. Jag hade fått behov av att göra andra saker innan jag trillade av pinn.

Folk började titta snett på mig. Jag riktigt hörde hur de viskade till varandra, att "i och för sig hade hon tagit på sig ett väldigt viktigt uppdrag, men nu har hon gått för långt". Tystnadskulturen gjorde att ingen sa något högt eller direkt till mig, men det behövde de inte. Jag förstod ändå. Antagligen hade det varit bättre för mig om allt uppdagats tidigare, att vi hade haft förmåga att lita på varandra, att vi sa vad vi tyckte och tänkte. Men alla var vi lika otrygga och utan att förstå hur det gick till försvann vi in i tystnadsbubblan.

Det var när jag äntligen presenterades för Boy som jag började förstå att det kanske fanns en väg ut. Det var i ett helt annat ärende, men jag var så upptagen av helgon att jag inte kunde låta bli att föra ämnet på tal. Jag såg att det bekymrade Boy.

"Ärligt talat", sa han. "Nu måste du ta itu med de där trollen."
"Trollen? Kallar du helgon för troll?"
"Du ser. Nu blir du kränkt igen. Ska du komma ut ur det hela med hälsan i behåll är det nödvändigt att du tar ner allt på jorden. Ser det rationellt och med förstånd."
"Men hur?"
"Jag kan hjälpa dig. Men du måste ha viljan att förändra."

En liten strimma av klarsynthet började knoppas inom mig. Kanske hade Boy rätt. Jag skulle inte förlora något på att göra ett försök. Eller?



tisdag 17 april 2018

Janne



Janne flåsade. Var han sjuk? Så här hade han aldrig känt tidigare. I och för sig hade han märkt från och till under den senaste tiden att benen var tyngre än någonsin. Som om de fyllts med gråsten istället för bestod av muskler och fett. Han räknade bakåt. I år kunde han faktiskt fira. Han hade jobbat på samma ställe i fyrtio år. Inte bara stått på samma fläck och sorterat post och sen gått ut till postcykeln utan hela tiden med identiska arbetsuppgifter. Arbetsrutinerna hade förstås förändrats under åren, men i grunden var det likadant som alltid.

Janne hade aldrig gift sig. Han hade aldrig hittat den rätta. Om han över huvud taget letat. Det hade han inte, bestämde han sig för. Han hade sina speciella vanor och hobbies som han inte ville dela med någon annan. Han gillade skarpt att sitta ensam hemma och sortera och gruppera utan att någon annan la sig i. Janne visste att arbetskamraterna spanade på honom. De brydde sig inte ens om att dölja det. Tyckte säkert att han var en slemmig typ. Men det struntade han i. Det kunde tvärt om vara stimulerande att betrakta dem på avstånd. Han njöt av att de inte fattade att han fattade.

Han tog sista trappsteget upp till fjärde våningen. Stannade och hämtade andan. Sen tog han upp det stora bruna kuvertet som var adresserat till Birgitta Pettersson och öppnade brevlådeinkastet. Han skulle precis slänga in posten när han fick syn på ett par långstrumpsklädda kraftiga ben som ledde till två toffelklädda fötter.  

"Hallå! Vänta ett tag" hörde han inifrån lägenheten.

Han vände sig om och studsade nerför trapporna.

"Hallå!" hörde han igen när han flängde ut på gården. "Lugna dig lite. Kan jag inte få bjuda på en kopp kaffe?" 

Han höjde hakan och fick syn på ett ansikte i fönstret högst upp.



onsdag 11 april 2018

Flickan


Ytterligare en dag senare fick Anna kontakt med en tolk som även jobbade som chaufför. Hon tyckte att han hade snälla ögon. Samtidigt tänkte hon att det naturligtvis inte gick att se en persons, eller i det här fallet en mans karaktär, av hur hon uppfattade ögonen. Att ögonen är själens spegel, det hade hon aldrig trott på.

Emin hade redan kommit när Anna kom ut från hotellet. Han höll bägge händerna om ratten, i tio i två-fason, så som hon lärde sig för många år sen, i bilskolan, att det var det rätta greppet. Hon spekulerade i att det kanske var en norm, gemensam för hela världen. Det såg ut som om han var redo att när som helst sätta foten på gaspedalen och dra iväg.
Landskapet var en öken med inslag av berg. Inga träd, bara torra buskar här och där. Det blåste hårt. Skyar av sand och grus virvlade i luften. Efter en timme rullade de in i en by. Husen var torftiga. Inga fönster ut mot byvägen. En enkel träport. Emin parkerade utanför en av byggnaderna. Han väntade medan dammet la sig, hoppade sen ur och gick fram och dunkade med näven på porten. Efter en liten stund drogs den sakta upp och en äldre kvinna i svart huckle stack fram ett rynkigt ansikte. Hon vände sig om och Anna och Emin gick efter.

Den unga flickan satt på det smutsiga golvet. Sjalen dolde hår, panna och hals. Kinderna var färglösa, munnen stängd. Ögonen fästade på den äldre mannen, vars väldiga skepnad skuggade henne. Böjd stod han över flickan och  studerade henne med en blick som fick Anna att rysa. Hon tittade på Emin. Han skakade lätt på huvudet, tecknade försiktigt med ett finger att följa med och de fortsatte följa den gamla kvinnan.

Anna glömde aldrig händelsen. Minnet satt kvar i bröstet, skavde och gjorde henne ofta vemodig. Varför gjorde hon inget? Kunde hon ha gjort något?



tisdag 10 april 2018

Veckans utmaning på Kulturkollo vecka 15


Veckans tema handlar om sanningar och osanningar, och konsten att skilja dem åt. Veckans utmaning går ut på att berätta tre saker om sig själv, två ska vara sanna och en ska vara falsk.

Vilken är falsk?? Gissa. Rätta svaret läggs in här på söndag.

1.       Det närmaste döden jag har varit var när jag tappade balansen på en klippa vid havet och handlöst ramlade framåt. I luften vändes min kropp och jag hamnade på rygg mellan två stenar som låg i vattnet. Stenarna låg så att mitt huvud precis fick plats i mellanrummet.
2.       När jag var i New York i maj 1992 och promenerade på Broadway kom Al Pacino gående mot mig. Han var jätteliten. Ungefär i min längd och jag är 1.61. Han nickade mot mig och hejade.
3.       Sommaren 1975 jobbade jag på Snäckgärdsbadens hotell och restaurang strax utanför Visby på Gotland. Bland andra kändisar från Stockholmstrakten var Sven-Bertil Taube där under några dagar. En kväll följde han med oss in till Visby för att festa tillsammans med oss knegare. En fest jag aldrig glömmer.




Obegripligt


När jag var åtta år flyttade vi från Blekingsborgsgatan till Månbergagatan och jag fick byta skola. Från första dagen vantrivdes jag. Flickorna tävlade om att ha längst hår och jämförde sina armbandsklockor. Jag hade kort hår och ingen klocka. En av killarna, Mats var stor och tung. I alla fall jämfört med mig. På grund av honom var jag livrädd för att gå ut på rasterna. Det var förbjudet att vara inne. Man skulle ut och få luft. En dag tog jag mod till mig och berättade för vår lärarinna att Mats var elak mot mig. Att han slogs och gjorde mig illa.

"Kom inte här och skvallra", sa hon till mig. "Bara ut med dig, tänk efter vad du har gjort och kom inte in förrän det ringer."



måndag 9 april 2018

Annorlunda


Det var något annat. Annorlunda. Jag hann knappt sätta mig innan jag började. Jag började tala. Först trevande, letade efter orden. Sen berättade jag och berättade. Till slut tystnade jag. Fick för mig att nu hade hon tröttnat fullständigt. Mitt i en djup suck skulle hon flämta, ta sig för pannan och säga att hon inte orkade höra ett ord till. Istället lutade hon sig närmre mig, la en hand på min arm.

"Min käraste vän. Vad hände sen?"