Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

torsdag 16 februari 2017

Irma


Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Jag tog Tana Frenchs bok, En hemlig plats.
Meningen: Inte knallröd och inget nervöst kroppsspråk, men hennes röst var knappt mer än en viskning.


"Vad har du att säga till ditt försvar?"
Tana accentuerade allvaret i sin fråga med att först slå näven i bordet och därefter med en lätt puff placera sina glasögon längre upp på näsan. Jag hade precis stängt dörren efter mig och stod lutad mot den stängda dörren. Jag betraktade Irma. Hon stod framför Tanas enorma skrivbord med armarna vilande mot ryggslutet. Jag såg henne en aning från sidan. Hennes raka profil och persikofärgade kinder. Tana lutade sig tillbaka. Hennes byst formades till en hylla och stolen gnällde högt när hennes breda rygg tvingade stolsryggen bakåt. Jag hade inte blivit ett dugg förvånad om hon i den stunden hade placerat fötterna på bordet. Men det hände inte. Förstås.
"Det var inte mitt fel."
Inte knallröd och inget nervöst kroppsspråk, men hennes röst var knappt mer än en viskning.
"Du ljuger!"
Kroppen fortfarande helt stilla.
"Säger du inte sanningen funderar jag ut ett lämpligt straff. Och du kommer att dra dina vänner med dig ner i gropen. Sanna mina ord."
"Men ...", sa jag.
Tanas huvud rörde sig sakta bort från Irma och stannade vid mitt ansikte. Hennes ögon förstorades av glasögonens tjocka linser och gav mig ett intryck av ett galet stirrande. Jag ryste.
"Vad rör det här dig?"
"Jag ... bara tänkte."
"Tänkte? Tänkte du? Glöm det."

onsdag 15 februari 2017

Köket


"Det här var ett kök i extrem kaos", sa jag.
I nästa ögonblick ångrade jag mina ord. Eller kanske inte. Fast jag fattade inte var jag fick yttrandet ifrån. Det var ingen vana jag hade att yttra mig på det sättet. Efter en uppväxt med en auktoritär pappa som inte tålde några som helst motsägelser, hade jag så länge jag kunde minnas tryckt ner alla sådana ansatser. Jag undrade för mig själv om jag kommit in i en ny fas i livet. Att jag hade gått in i en period där jag kastat av mig pappas tyngd och nu vandrat in i spydigheternas land. Jag betraktade kvinnan som stod mitt i sitt kök med armarna i kors.
"Det fixar sig. Jag är inte orolig. Jag är en huslig person som gillar att greja i köket och faktum är att det kan vara praktiskt att ha alla attiraljer nära där man står och arbetar", sa jag.
Hon drog med ena handen över sitt blankborstade svarta hår klippt i kort page, satte huvudet på sned och log med halvöppen mun. Jag kunde se hennes övre tandrad. Samtidigt tyckte jag att jag uppfattade ett svagt ljud. Det lät som om hon fnös. Men jag var inte säker att jag hörde rätt.
"Så bra. Då är vi överens. Jag vill förstås att du ska trivas hos oss."
"Absolut. Det kommer jag absolut att göra."

tisdag 14 februari 2017

Situationens allvar


Det är oklart hur det började. Kanske när pappa läste Nils Holgerssons underbara resa för mig och min syster. Flera år innan jag själv lärde mig konsten. Eller kanske när jag första gången fick lov av mamma att ta en vuxenbok i  bokhyllan. Jag nappade tag i Hack i häl på hustrun. Titeln var perfekt. Jag ryste av spänning när jag öppnade boken och bläddrade fram till första sidan. Boken försvann sen i någon flytt. För några år sedan hittade jag den på ett antikvariat. Jag längtade efter att få återuppleva sensationen. Förstås blev det annorlunda den här gången. Skärpan i situationen, sinnesförnimmelsen var mindre stark. Men känslominnet, hur jag kände den gången, för så länge sen. Den finns kvar.

Önskar alla en fin Alla hjärtans dag!

Kulturkollos utmaning om kärlek och hatkärlek


Vilken är din bästa kärleksskildring och vilken karaktär (från bok/tv/film) älskar du allra mest att hata?
Det här är jag vad kom att tänka på just nu:

Kärleksskildring:
Bok, Douglas Kennedys bok Ögonblicket. Den handlar lika mycket om ett kärleksförhållande mellan en man och en kvinna, som om tiden när Berlin var uppdelat i ett öst och ett väst. Under kalla kriget. Det händer ganska ofta att jag tänker tillbaka på de livsöden som jag som läsare får ta del av. Den drabbade mig. Jag glömmer den aldrig.
Älskar att hata:
Film, Jack Nicholson i Livet från den ljusa sidan. Har väl blivit en riktig klassiker, för att inte säga kultfilm. Ofta både skrattar och gråter jag samtidigt. En film jag kan se många gånger.

måndag 13 februari 2017

Påtryckning


"En sak som jag har funderat mycket på", sa Karin.
Hon tog upp skeden och rörde om i den uppvispade fluffiga mjölken. Hennes ögon följde skedens rörelser och hur mjölken färgades till spräckliga vågor i ljusbrunt och vitt.
"Vad då?" sa jag.
"Varför optimister anses så mycket bättre än pessimister. Din jäkla pessimist har folk sagt till mig otaliga gånger. Jag kallar det realist."
"Jag antar att det är för att pessimister så gärna drar ner optimister i sina mörka hål av gnäll."
"Det är just ett sådant uttalande som gör mig så fruktansvärt sned. Det blir en ojämn kamp, en orättvis påtryckning att tycka att det är jag som borde ändra mig, att det är finare att vara optimist."
Karin tog upp den långskaftade skeden ur muggen, slog den med en smäll i bordsskivan. Jag betraktade hur lite kaffe stänkte upp på hennes hand och efterlämnade beiga fläckar.  Hon satte handen till munnen och slickade i sig fuktfläckarna.
"Men om alla gick omkring och klagade. Hur kul vore det?" sa jag.
"Du har inte fattat någonting!"
"OK. Förklara för mig, då." sa jag lite grann mellan tänderna.
Jag började bli irriterad.
"Om inte pessimister hade funnits i historien då hade vi stannat i utvecklingen. Slagit oss ner och varit nöjda med tingens ordning."
"Hade det varit så fel då?" sa jag och reste mig upp. "Jag ska bara hämta påfyllning. Sen kan vi väl byta samtalsämne? Eller?"

torsdag 9 februari 2017

Härligaste stunden


Jag gick ut i pentryt och hällde vatten i en kastrull. En kopp te skulle inte förbättra läget, inte driva iväg mina grubblerier, men inte försämra situationen heller. Dessutom var te värmande om man kände sig kall. Fast jag visste inte om jag frös för att det var kyligt inne eller om det var en mental frossa. Det skulle nog hjälpa i vilket fall. Mamma drack mycket te. Jag har ärvt vanan från henne. Under somrarna tog hon alltid en paus på förmiddagen, då hon satte sig på trappan upp till villan med en mugg Liptons. Hennes härligaste stund på dagen, sa hon alltid. Då satt hon och läppjade på drycken medan hon beundrade sin långa rabatt som löpte längs trädgårdens hela sträcka, på framsidan. Varannan Flitiga Lisa, varannan Styvmorsviol i en lång rad. Jag tyckte mest om Styvmorsviolen. Jag associerade till kattungars näpna små nosar. Varken jag eller mamma dricker kaffe. Inte ofta. Det hände egentligen bara när mamma bjöd på kaffekalas. Traktens hemmafruar dök då gärna upp och de förväntade sig kaffe. Med kakor och bullar till.

onsdag 8 februari 2017

Anmäla mig


Jag slog ihop boken, reste mig upp och stäckte på min stela rygg. Jag måste röra på mig mer. Anmäla mig till någons sorts gymnastik. Jag borde kolla det, tänkte jag och tittade ner på magen. Den stod ut och kändes fortfarande fullproppad av dagens lunch bestående av räkor i majonnäs, limpskivor och två rullar Center. Sucken övergick i ett milt stön när jag sträckte på nacken. Jag gick ut på toaletten, studerade mig själv i spegeln. Inga större fel, egentligen. Ett relativt sött ansikte, trodde jag och med klarblå runda ögon. Inte som min syster förstås, som med sina rena drag och långsmala kropp påminde om prinsessan Diana. Jag suckade igen. Låtsades att jag slutade titta och tog istället tag i tandborsten. Med häftiga rörelser lät jag borsten svepa över tandraderna. Det var som om jag trodde att jag skulle må bättre med rena skinande tänder och ett svidande tandkött.