Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

torsdag 31 december 2009

Mina förväntningar inför 2010

Vi kanske ska flytta, min man och jag. Låångt bort. Till andra sidan jordklotet. Förutsatt att min man får jobbet. Jag törs knappt tänka på det. Kan ändå inte låta bli att fantisera. Ser det framför mig. Jag ser bilden lika kristallklart som fullmånen som lyser en kall vinternatt. Så romantiskt.

Jag sitter på en altan under ett stort solparasoll i vit bomull. Om jag lyfter huvudet ser jag vit sand och bortom sanden turkosblått hav. Vänder jag på huvudet ser jag bungalowen vi bor i, med de dubbla altandörrarna helt öppna mot världen. Vita tunna nästan transparenta voilegardiner vajar.

Jag är i färd med att skriva en bok. Min första bok. Varje dag har jag föresatt mig att skriva ett visst antal rader. Och det går framåt. Inspiration och vilja finns i överflöd. En lätt lunch med solvarma tomater på en bädd av grön sallad, finhackad rödlök och fårost, stänk av olivolja och balsamvinäger över och en bit grovt bröd, sen tar jag en promenad. Om temperaturen tillåter.

Det är precis så jag ser det i drömmen. I mitten av januari får vi veta.

tisdag 29 december 2009

Ord för dagen (vem bestämmer?).

Istället för bordsbön (eller kanske en alternativ typ av bordsbön):

Må denna enkla måltid påminna oss om
att allt vi ser är en stjärnas, vår sols, skapelse
Må själarna på ängen påminna oss om
att jorden tillhör oss alla, oavsett vilka vi är, här och nu
Må herdarna i hagen påminna oss om
att ingen bestämmer över oss, ingen äger någon annan
Må de goda människorna påminna oss om
kärlekens budskap, om vår korta tid på jorden

måndag 28 december 2009

Hennes väska (om att behöva).

Nu är det dags; hon reser sig och går fram till spårvagnens utgångsdörrar. Hoppar av på hållplats Centralen, hamnar rakt ner i snömodden. Jäklar! Nu blev jag blöt om fötterna! Kan de inte se till att få bort snön?! Lisa stampar bort snön från skinnstövlarna, börjar gå över Drottningtorget i riktning Järnvägsstationens stora gråbruna byggnad.

Lisa är nästan framme när hjärtat plötsligt tar ett extra hårt slag; gör ont i hela kroppen: Väskan! Jag glömde väskan på spårvagnen! Förbaskat också! Vänder sig hastigt om. Den står kvar! Spårvagnen står fortfarande kvar där borta! Hon börjar springa. Skulle inte förvåna mig ett dugg om den drar iväg precis när jag kommit fram! Vore precis likt spårvagnschaufförer, tänker hon fördomsfullt.

Så blir det. Fördomen besannas. Väl framme, armen precis höjd för att dunka till på spårvagnen; då drar den iväg. OK, får springa till nästa hållplats, Brunnsparken, är inte så långt härifrån, kanske hinner jag. Kutar iväg.

Hinner ikapp, hoppar upp på spårvagnen. Hittar sin plats. Ingen väska! Lisa vänder sig mot chauffören:

"Jag glömde min väska! Har du inte sett min väska?", hojtar hon på utandning.

Hon andas tungt, svettas. Knäpper upp kappan, viftar med den för att få frisk luft in över kroppen.

"Neej, jag har inte sett någon väska."

"Men, jag behöver min väska!"

"Ja, jag kan inte hjälpa dig, du får anmäla den saknad till Spårvägen... och polisanmäla kanske."

Hon ser ut genom fönstret. Får syn på en kvinna, hon går över bron som leder mot Östra Nordstan. En väska hänger på axeln. Lisa känner igen väskan. Känner igen det mörkgrå ormpräglade skinnet, de särpräglade nitarna och de stora spännena. Lisa har aldrig sett någon annan ha en liknande väska.

"Där är den ju! Det är min väska!"

Hoppar av vagnen, jagar iväg med kappan fladdrande kring kroppen. Ser ryggen på kvinnan lite längre fram.

"Hallå! Hallå! Du där!"

Når fram, lägger handen på kvinnans axel, som stannar upp, vänder sig sakta om.

"Det där är min väska! Du har stulit min väska!"

Kvinnan betraktar henne lugnt. Lisa ser hur hon sakta kör handen ner i väskan, plockar upp ett föremål. Vad är det? En elpistol? Hinner märka att kvinnan pressar föremålet mot Lisas kropp. Känner att hon trycker av. Det pulserar i kroppen, sticker som knivar. Sen faller Lisa, dråsar rakt i marken. Kan inte röra sig.

tisdag 22 december 2009

Funderingar kring att avvika från statistiken

Att avvika från statistiken.

Hur beter man sig eller är man då? Är det det samma som att jag är ovanlig, avviker från det en del kallar normen? Att inte vara som folk är mest. Att inte ingå i den högsta stapeln i diagrammet utan i en av de små kortväxta högarna av människor på bägge sidor om den resliga stapeln.

Men... även om jag är ovanligt heterogen, ingår jag väl i totalen? Är med i klumpen av alla undersökta variabler. Med i statistiken.

Att avvika från statistiken? Betyder det att man inte är med i någon stapel alls?

söndag 20 december 2009

Om att spela flera roller

Hennes roll är klar. För alltid klar. Hur hon än försöker ändra sig, byta man, utvecklas, skifta livsstil eller kanske frisyr. Men nu måste de väl märka förändringen?

Hennes roll i gruppen har frusit fast. För alltid är hon den som är längst ner i hackordningen. Den som alla, utan minsta tvekan, kan bryta av i en konversation, himla med ögonen åt eller betrakta med ett litet överseende leende på läpparna.

Att få spela en annan roll i gruppen är otänkbart. Hon måste inse det. Henne roll är klar.

lördag 19 december 2009

Mitt litteraturpris

Jag fyller år idag. Väcktes klockan åtta av "Ja må du leva... ja må du leva...". Min man sjunger för full hals och serverar mig kaffe och pepparkaka i sängen. Jag fick en fin present. En bok. Det blir mitt litteraturpris.

"Litteraturens historia i Sverige."

En vacker, diger bok, mer än 600 sidor lång, om svenska författare från forntid till nutid. Snacka om användbar handbok, när jag vill utvecklas och kanske förkovra mig.

fredag 18 december 2009

Om julstress

Hennes mamma dog 2004. Med modern dog även släktens jultraditioner. Det gjordes försök att hålla ihop vanor och sedvänjor, men de försvann obönhörligt. Inte alla på en gång. Nej, pö om pö tynade de bort, som stranden i Löderup i Skåne, där havet varje år fångar och tar med sig några centimeter land.

De första åren är hon ledsen, men vid närmare eftertanke inser hon att det är sin barndom hon sörjer. Känns som att den försvann bort tillsammans med mammans bortgång. Tidigare stressades det alltid veckorna före jul. Det var så mycket som skulle ordnas, inhandlas, kokas, bakas och läggas in. Nu bestämmer hon själv hur mycket eller hur lite hon vill göra.

Jaa... det är ju ljuvligt skönt, funderar hon. Ingen stress och hets längre. Bara EN julklapp att köpa, en väl utvald till min käresta. Minimera julmatslagandet till några få älsklingsrätter. Enbart de två... tillsammans. Ta en stärkande promenad, ligga i soffan och läsa med ett glas fylligt rött vin att läppja på.

torsdag 17 december 2009

Att ta emot

Hon går armkrok med sin far uppför altargången. De går sakta och värdigt. Skrider fram. Där framme står han, Adam. Gör jag rätt? En kaskad av små pilar kör genom kroppen. Eva sväljer, tvingar ner kräkreflexerna tillbaka ner i magen. Adam väntar, ryggen mot dem, rak och majestätisk. Nu svänger han kroppen halvt om. Ser dem komma. Eva möter hans blick. Hon kan inte hålla tillbaka en rysning. Framme. Hennes far lämnar över henne. Adam sträcker fram handen, tar emot Eva. Prästen, klädd i en hellång vit kaftan med broderier, står några trappsteg högre upp. Ser paret ovanifrån. Han liknar min fantasibild av den väldige Fadern. Prästen riktar blicken mot bruden, säger:

"Eva Maria Josefsson, tag emot denna ring som ett tecken på att du nu är förenad och förbunden med Adam Isak Mosesson i nöd och lust."

Senare på natten, i de nygiftas hotellrum. Eva ligger i dubbelsängen, naken under täcket. Hon hör Adam öppna badrumsdörren. Han kommer fram till sängen. Betraktar henne, ögonen smalnar, hon ser bara små springor. Han säger:

"Nu är det dags för dig att ta emot mig."

onsdag 16 december 2009

Brigitte Bardots överflöd (forts från puff 11/12 om nedräkning)

"Men nu tror jag inte att vi kommer att skaffa fler barn", säger Roger Vadim medan han visar tänderna i ett snett leende. "Barn har vi i överflöd, eller hur älskling? Sex stycken!"

"Skojar du!?", svarar Brigitte Bardot, drar ut mungiporna i ett skevt smil, även hon. Brigitte har satt upp det långa blonda håret i en lös knut, hårtestar hänger längs kinderna. "Det första som gäller nu är att få igång ammandet. Hur det nu ska gå att dia så många. Är det möjligt?" Hennes ansikte bleknar, de bruna mandelformade ögonen spärras upp. Hennes ofantligt stora bröst vilar på täcket.

"Vi får hjälpas åt", säger Roger och ser på Brigitte. Hans ögon glittrar.

En vecka senare börjar det nya livet, livet som aldrig kommer att bli som förr. De kör upp på uppfarten till den stora vita villan i Saint Tropez. Det vitrappade stenhuset vilar på en klippa med utsikt över Medelhavets turkosa vatten. Roger lämpar ut två enorma barnvagnar som var för sig rymmer tre spädbarn. Brigitte kliver ur Range Rovern, hon lutar lite framåt, av tyngden från brösten. I dörren till hemmet står en kvinna i mörkblå uniform.

"Välkomna hem! Det här ska bli kul!"

Roger Vadim hämtar insatsdel för insatsdel och sätter i vagnarna. Sex gånger. Brigitte ser inte åt hans håll, hon går långsamt och med möda fram till kvinnan i dörröppningen.

"Roger får sköta det där! Skönt att vara hemma! Tur att du finns!"

Hon fortsätter in i hallen, vandrar in i salongen som vetter ut mot havet. Sjunker ner i soffan.

"Brigitte! De måste ha mat nu!"

Brigitte vänder sig mot Roger och hushållerskan Juliette som kommer in med varsin barnvagn rullande framför sig.

"OK kom hit! Två i taget!"

Hon sätter sig till rätta. Får två av barnen i famnen. Vilka är det här nu då? Flicka eller pojke? Jag vet inte!

"Roger, vi måste ge barnen namn och kolla känntecken för var och en, det här funkar inte annars!"

Roger och Juliette står och betraktar henne, de ler. Jag känner mig som en sugga som diar. Ska mitt liv vara så här nu?



fredag 11 december 2009

Brigitte Bardots nedräkning

Det är mitt i natten. Brigitte Bardot ligger på sängen i sovrummet, nerbäddad i vita påslakan. Hon tittar fundersamt upp i taket medan hon stryker sig över den enorma magen. Rummet är litet, på tre av de lilamålade sovrumsväggarna hänger färgstarka oljemålningar med djurmotiv. På golvet, bredvid Brigitte, står en stor röd, sliten resväska. På den fjärde väggen, mitt emot sänggaveln, hänger en stor platt-TV. Trots att det är mitt i natten är TV:n igång och fungerar som den enda ljuskällan i rummet. En film rullar och i det fladdrande ljuset ses människor skjuta ner varandra. Ljudnivån är hög. Bardot jämrar sig när ännu en värk sätter in. Hon inser att nedräkningen har börjat.

"Nu är det dags! Roger, kom hit!"

Hennes ögon är blanka och uppspärrade. Sista graviditetsveckan har varit jobbig för den blivande mamman. Hon har gått upp 50 kg i vikt och det märks. Den ofantligt stora magen är i vägen vad Brigitte Bardot än ska göra. Ta på sig skor var hon tvungen att ha hjälp med, att sova var nästan omöjligt.

"Sista dagarna satt jag mest och jäste, väntade och hoppades att det skulle komma igång.", säger hon efteråt, när allt är klart.

Hennes man, Roger Vadim, som legat och sovit i gästrummet vaknar av oväsendet, kommer rusande in i sovrummet.

"Är det dags?!", skriker han upphetsat, ögonen fortfarande trötta efter nattsömnen. Han är klädd i pyjamas. Den är mönstrad i breda klarblå och vita ränder, väldigt skrynklig. Det mörkblonda håret står på ända.
"Jag ringer till BB och berättar att vi är på väg och sen kör jag fram bilen.", ropar han redan på väg ut ur rummet.
"Skynda dig!"
"Jaa", säger Brigitte med en suck och tar sig mödosamt upp ur sängen.

Hon har en mörkblå knäkort mammaklänning på sig. Den är avskuren under den volyminösa bysten och därunder står magen rätt ut. Brigitte vaggar sakta in i badrummet, sköljer kallt vatten i ansiktet. Hon hör Roger öppna ytterdörren och ser honom komma henne till mötes.

"Är du klar?"
"Ja, tar du väskan i sovrummet, är du snäll? Nu är det hets!"

De hinner precis fram till sjukhuset. Kör in på uppfarten i en väldig fart. Roger Vadim stannar bilen med skrikande bromsar framför ingången till BB. Under myckna stön och stånkanden kränger sig Brigitte ut ur bilen. Roger hjälper henne och de går mot ingången. Han stödjer henne med ena handen och håller resväskan i den andra. En kvinna klädd i vit sjuksköterskeuniform rullar fram en bår.

"Hej! Här kommer jag med Brigitte Bardot! Hon ska föda!"
"Hej! Ja, jag förstår det.", sa sjuksköterskan i lugn ton. "Lägg er här på båren, madame Bardot, så sätter vi fart. Allt är förberett för er."

Brigitte lägger sig ner med en djup suck och alla tre försvinner in på BB. Värkarna kommer tätt, tätt. Sexlingarna ville ut nu. Allt går som det ska och nu sitter en trött men lycklig Brigitte Bardot i sjukhussängen omgiven av Roger Vadim och de sex nyfödda, tre flickor och tre pojkar. Roger ser fortfarande chockad ut, är mörk under ögonen. Samtidigt lyser hans ögon av stolthet, håret står alltjämt på ända och den skrynkliga pyjamasen är fortfarande på.

"Jag är så lycklig", säger Brigitte Bardot senare till journalisterna. "Fast... nu börjar säkert den största utmaningen", säger hon och ler medan axlarna rister till i en rysning.

onsdag 9 december 2009

Ord är fantastiskt givande som intresse (om språkkänsla)


Jag vill delge er några uttryck som jag tycker är intressanta:

"hela konkarongen", härstammar från ordet kånka säger en del, andra att det kommer från en huvudbonad för kvinnor, conqérante

Citat från Bob Hanson "här ligger jag och duger", jag ler varje gång jag säger det för mig själv

"att ha huvudet under armen", så otäckt men målande uttryckt

"att ha siktet inställt", kan inte bestämma mig för om jag tycker det är sympatiskt eller inte, inte tror jag när jag tänker efter

"faktiskt", är ett ord som jag hör hela dagarna, inklusive från mig själv

"ganska unik", säger många, går det att vara ganska unik?

"kärnfull", lustigt ord, full av kärnor

och så något mindre roligt:

"våldta, våldtäkt", att ta med våld, att täcka med våld. Ta? Är det så vi ska se på den sexuella akten, att mannen tar kvinnan eller täcker kvinnan? Framkallar rysningar hos mig, men jag inser att så är språket sorgligt nog uppbyggt, utifrån det gamla mögliga patriarkatets sätt att se på världen.

Just för att språket är uppbyggt utifrån en mansvärld, försöker jag tänka på hur jag formulerar mig i vardagen, för mig är det viktigt vilka ord jag väljer. Någon säger kanske

"ja, men ombudsman har vi ju alltid sagt!"

"jaha", säger jag då, "men språket sägs ju hela tiden utvecklas, varför kan vi då inte byta ut ord som diskriminerar? Varför inte helt enkelt säga ombud?"


tisdag 8 december 2009

Rätt attityd

De kommer upp på spårvagnen. Två tjejer i sextonårsåldern. Bägge är välklädda, ger ett propert intryck. De har båda två kort svart veckad kjol, svart jacka i lumbermodell, svarta höga skinnstövlar och rutig halsduk i rött och svart knuten precis under hakan. Make upen är oklanderlig och frisyrens alla hårstrån ligger på rätt plats.

"Cool... det heter cool."

"Va?"

"Det heter inte kul, det heter cool. Du säger kul. Du måste säga rätt, måste ha rätt attityd."

"Jaha."

"Det vet du väl att det heter cool?! Det stavas med k. "

"Kål?"

"Nej, inte kål, coooool! Du är ju helt hopplös!"

måndag 7 december 2009

Det bästa med just den måndagen

Måndagen den femte juli 2004 kommer hon aldrig att glömma.

"Lisa, kom in till mig".

Det är fredagen den andra juli. Hennes chef Lasse Andersson står i dörren till sitt arbetsrum. Han drar som vanligt handen genom sitt svarta raka hår, kammat i mittbena. Drar upp luggen som alltid tenderar att ramla ner i ögonen. Varför måste du ha så lång lugg om du inte gillar att den hänger ner i pannan?

Det ilar till i magen på Lisa, det värker. Vad är det nu jag har gjort fel? Lasse kallar in henne då och då. Ibland för att lägga av en utskällning, lika ofta för att ge henne en komplimang eller ge henne en present. Är det verkligen så här en frisk relation med chefen ser ut? Hon har svårt att bestämma sig; gillar jag Lasse eller inte? Han ser ju fräck ut, lång och snygg, har en fin jämn och vit tandrad, går en aning framåtlutad med gungande steg. Fast jag vet aldrig var jag har honom. Vilket humör är han på idag? Lasses ögon upplever Lisa ofta som svarta och hårda, mer sällan mjuka och lekfulla.

"Vad är det här för något?"

Lasse håller fram ett dokument.

"Jaa, det blev visst lite fel."

Lisa känner hur kinderna blir varma, hon vill inte se Lasse i ögonen.

"Du ska väl gå på semester nu?"

"Ja."

"Då tycker jag att du ska tänka noga efter under de närmsta veckorna. Gör jag ett bra jobb? Vad kan jag göra för att bli bättre i mitt jobb. Det är vad du ska fundera på."

Lisa går ut ur rummet, stänger dörren. Går fram till sitt skrivbord, håller huvudet högt. Lägger ihop sina prylar i en prydlig hög. Ser inte åt Lasses håll, vet inte om han kollar henne. Öppnar ytterdörren, sveper ut. Ja, du Lasse, jag behöver inte fundera. Det här är sista gången jag går ut från den här arbetplatsen.

Måndagen den femte juli. Lisa tar upp telefonen, ringer Lasses nummer.

"Hej Lasse! Jag säger upp mig!"

"Öhh?!"



söndag 6 december 2009

Vi vakade över Mamma

Det var stormen Gudrun som var orsaken. Mitt i natten vaknade Eva, kände att hon behövde kissa. Rummet låg i helmörker. Hon trevade efter sänglampan, hittade den, men inget hände när hon tryckte på knappen. Fortfarande helt svart. Hon hörde hur det ven i träden utanför, en gren slog mot fönstret. Är det elavbrott?

Sakta, sakta satte hon sig upp i sängen, ansträngningen tog hårt på krafterna. Satte ner fötterna på det hårda kalla plastgolvet, tog tag i ena sängstolpen och drog sig med möda upp på fötterna. Vinglade till. Måste klara det! Tog första steget. Benen darrade. Andra steget, slant till, rasade ihop i en hög på golvet, hörde samtidigt ett knakande, som när man kliver på en kvist i skogen som går av. Det ekade i rummet.

Det tog flera timmar före någon ur personalen kom. Det var ju mitt i natten. Eva kände sig förvirrad, det dånade i huvudet. I nästa stund åkte hon i ilfart till sjukhuset. Det var lårbenshalsen.

En vecka senare, sitter vi syskon vid mammas säng, tillbaka på pensionärshemmet. Vi vakar över henne. Vi vet att hon är döende. Mamma blundar, vi hör att hon pratar. Hon gestikulerar samtidigt med händerna. Vad säger hon?

Vi lutar oss över henne, försöker höra.

"Du kan sätta laxen därborta. Nej, glasen ska står så här! Potatisen lägger du upp i den blå skålen. Sen tar vi såsen till, vi tar den kall."

Vi tittar på varandra och ler, fast det är en allvarlig stund. Vi fattar. Mamma är tillbaka i sitt kök i villan och förbereder en av alla de middagar hon serverat oss och andra gäster under sitt liv.

fredag 4 december 2009

Han var exkluderad

(forts från gårdagens explosion)

Ja, jag har ljugit för dig. Länge, om du bara visste hur länge. Högt säger han:

"Jag ljög av hänsyn till dig. Jag ville skona dig."

"Du är fanimej helt otrolig! Skona mig?!"

"Ja, men jag blev ju förälskad i henne och eftersom ni umgås... jag hade tänkt berätta... men sen..."

"Sen?! Orkar inte höra mer. Försvinn! Du är en icke-person för mig från och med NU!"

Lasse betraktar Karin. Det ljusa honungsbruna raka håret spretar, hon hade dragit fingrarna genom frisyren mer än en gång under de senaste minuterna. Ögonen lyste, pekfingret pekade nu inte på honom längre, utan åt dörrhållet. Jag känner ingenting. Bara synd att min plan inte höll. Lasse reste sig upp från stolen i det före detta gemensamma köket, smet ut genom ytterdörren.

Om hon bara visste! Hur han redan efter något år efter det att de gift sig och flyttat ihop, hade varit ute och letat andra. Någon som kunde ge honom det han ville. Hon kunde inte det. Tända honom. Det kändes som han bodde ihop med sin syster. Men ändå hade Lasse inte velat skilja sig. Kunde inte erkänna för sig själv hur misslyckat det blivit. Och de hade det så bra ekonomiskt, bägge med välbetalda chefsjobb. Det var tryggheten som lockade, att ha någon därhemma. Eller var jag rädd för ensamheten? Föll det mig helt enkelt inte in att jag kunde bryta upp?

Men det fanns andra tecken på att de inte passade ihop. Karin tyckte om att ordna fester eller gå på fest med sina vänner i litteraturvetarklubben. De var hennes vänner, det var hon noga med. Inte hans vänner. Lasse var inte inbjuden, han var exkluderad från gemenskapen. Fick inte följa med. På nåder tillåtet att delta när festen hölls där hemma, men han kände sig aldrig bekväm. Satt och skruvade på sig hela kvällen, osynliggjord.

När Lasse blev förälskad, var det en fullständig överraskning. Han var efter ett tag beredd att skiljas. Karin och han var överens. Men att berätta om sin nya kvinna, det var känsligt, de bägge kände varandra. Hans plan var att Karin skulle hållas ovetande till skilsmässodramatiken dragit iväg långt bort och han med neutral stämma kunde tala om att han oförhappandes träffat henne och att de börjat umgås. Inte säga hur länge det pågått utan låta insinuera att det hänt nyss. Men det var ju av hänsyn till Karin. Var det inte det?


torsdag 3 december 2009

Kärlekskonflikt (en explosion)

"Han såg er allt! Ni kysste varandra!"

Karin exploderade. Hon fräste, spottade fram orden. Stirrade på honom med sina gråblå ögon vidöppna. Hennes ansikte blossade coh händerna vevade i luften. Högra pekfingret rakt ut, pekade anklagande på honom.

"Vad menar du?"

Han lägger upp en förvånad min, fast han anar.

"Det trodde ni inte, men Ove såg er!"

"Var? Vaddå såg?"

"I fredags kväll. I Kungsparken."

"Aha, då förstår jag."

"Hon har haft siktet inställt hela tiden. På dig! Den skenheliga satmaran!"

"Lugna ner dig, vi är två om det. Dessutom är du och jag skilda."

"Ja, men hur länge har det här skitiga smusslandet pågått? Du har ljugit för mig!"

Han tänker efter. Ska han krypa till korset? Sluta ljuga? Han som hade tänkt ut allt så finfint. Tycker han själv.

onsdag 2 december 2009

Idyll, identitet, inkludera, imma och Isak (för att jag är född på Isakdagen).

"Jag går en promenad."

Lisa vänder sig mot sin väninna Isabella. Väninnan har ansiktet vänt upp mot den kraftfullt skinande heta solen. De ligger på en vit sandstrand, med sand så fint fördelad att den visslar när de springer ner till vattnet.

"Ja, gör du det, jag ligger kvar. Så härligt att låta tankarna flyga och bara vara i nuet."

Lisa reser sig upp, tar på sig sin strandklänning, vit baddräktsringad med ljusblå rutor, sticker fötterna i sandaletterna i blått skinn. Sätter på sig glasögonen. Hon vänder sig om, börjar promenera upp mot samhället. Vilken idyll det är! Staden består av vitkalkade låga hus som klättrar nerför berget i ett osymmetriskt mönster.

Hon kommer fram till huvudgatan, som slingrar sig hit och dit uppför höjderna. Från hennes utgångspunkt syns bara en liten del av hela passagen. Det är tyst, alldeles tyst i gränderna, fönsterluckorna är stängda i husen. Inte en själ. En känsla av övergivenhet övermannar Lisa. Vet inte varför, men hon erfar en sorg med sina sinnen.

Lisa börjar gå utmed huvudgatan, får nästan klättra uppför den branta backen. Svetten rinner utmed rygg och ben. En känning av hur skönt det är att plåga sig kommer över henne, hon andas hårt och pulsen slår snabbt. Hon flåsar tungt. Glasögonen immar igen, sliter de av sig. Kommer upp på en platå med utsikt över havet, sätter sig på en parkbänk och stirrar hänfört på utsikten, andas ut.

En bils ansträngda motor hörs komma närmre och närmre. Den dyker upp bakom hörnet, svänger fram mot henne. En man i svart kostym kliver ur. Måste vara outhärdligt varmt i den här hettan, hinner hon tänka. Mannen tar tag i hennes armar, tvingar in henne i baksätet på bilen. Hon har inte krafter att förhindra det.

En mansperson i likadan svart kostym sitter redan i baksätet. Han tar tag i henne. Håller i henne. Bilen svänger runt platån. Lisa ser till sin förvåning att de vänder bilen och kör baklänges ner för de svindlande gränderna. Hon glider hit och dit i svängarna. Varför åker de baklänges?!

Mitt i girandet får Lisa syn på en man. Han står i dörren till ett av de vita husen, klädd i vit kostym, har blåsvart vågigt halvlångt hår som lockar sig över kavajkragen. Mannen ser rakt på henne. Isak! Hon vet att han heter Isak!

Men... den mannen älskar ju jag! Det känner jag i hela min kropp. Lisa stirrar efter honom. Han försvinner i fjärran. Måste tillbaka! Måste få ta Isaks hand!

tisdag 1 december 2009

En lucka öppnar sig

forts från gårdagens puff En lördag i november:

Lisa är tacksam över att de andra är lojala och inget säger. Eller väntar de på att jag ska erkänna mig skyldig? Guilty as charged. Vad blir mitt straff? Hon försöker strunta i vilket. Fast, nej... lite spänner det i nerverna. Ska det komma fram under dagen? Lisa koncentrerar sig, försöker tänka på något annat, sätter sig tillrätta, sluter ögonen. Kommer jag att klara av att öppna de igen?

Framme i Köpenhamn. De bestämmer att de ska dela upp sig i två gäng och träffas några timmar senare för att äta tillsammans. Gunilla hamnar i Lisas gäng och likaså hamnar de naturligtvis på Ströget. Lisa klipper med ögonen, kommer att tänka på den gamla 70-talsfilmen "A Clockwork Orange", där huvudkaraktären får två tändstickor instuckna i ögonhålan för att inte kunna blunda. Det hade varit behändigt idag.

In i affär, ut ur affär. Lisa känner ingen som helst ork att prova kläder, hon bara hänger de andra i hasorna. Fram och tillbaka. Finns det någon stol att sitta i ett tag? Hon drar en lättnadens suck, när de till slut slinker in på en restaurang för att äta. Och dricka. Det är dunkelt inne i serveringen. Den går i Jugendstil, bordslampor uppburna av nakna kvinnofigurer ger ett dovt sken och väggarna är klädda i mahogny. Fönstren med sina smårutor bidrar till det halvmörka intrycket av rummet. Möblerna i ek är kraftiga och har ett äpple i relief på stolsryggarna.

Lisa känner att magen knorrar. Jag är vansinnigt hungrig! Fick ju ingen frukost! De sätter sig ner kring ett av de bastanta borden. Beställer in hackeboef med bearnaisesås och ugnstekta potatisklyftor. Precis som planerat. Dansk stark öl att skölja ner köttet med. Lisa är tacksam över att hamna en bit ifrån Gunilla.

Det är när hon ska resa sig och gå på toaletten det händer. Det snurrar till i hjärnan, en lucka öppnar sig under henne. Lisa uppfattar hur hon i rasande fart ramlar rakt ner i ett svart intet.

"Lisa... Lisa... vakna!"

Sakta kommer hon tillbaka till verkligheten. Vad hände?

"Du svimmade!"

Lisa tittar upp. Ser Gunilla luta sig över henne. Ansiktet ser egendomligt ut från Lisas håll. Anletsdragen hänger, kinderna deformeras. Ögonen uppspärrade. Det ser lustigt ut. Lisa försöker röra på sig. Något har hänt med benet. Det smärtar.

"Rör dig inte! Vi har ringt efter ambulans. Ditt ena ben ligger i en konstig vinkel. Du har nog brutit det. Nu kommer den!"

Ambulansvårdarna kommer fram med båren. De lyfter försiktigt. Det gör måttlöst ont. Lisa kan inte låta bli att knorra högt. Det klickar till i hennes hjärna: jag måste tala om för Martin.

"Gunilla, ta min telefon i väskan! Jag måste ringa Martin!"

Många signaler går fram. Är han inte hemma! Jo, han sover förstås! Nu!

"Hej älskade Martin... väckte jag dig? Jag är på väg till sjukhus... jag har nog brutit benet."

måndag 30 november 2009

En lördag i november

En lördag i november ska tjejligan på jobbet åka till Köpenhamn. Anna, avdelningschefen, har ordnat en liten buss. För att hinna med att shoppa loss, äta hackeboef, danskt wienerbröd och dricka dansk öl är det nödvändigt åka tidigt på morgonen från Göteborg. Plågsamt tidigt. Samlingspunkt blir Stora Torget och klockslaget prick klockan sex. Det har bestämts att alla kommer dit utom Gunilla. Henne ska de hämta på vägen, hon bor i Kungsbacka,

Lisa är nyförälskad, känslorna ger bokstavliga smärtor i bröstet. Hon vill egentligen inte åka med till Köpenhamn, hennes inre skriker efter behovet av skön samvaro med Martin. De har bara helgen att umgås intimt på; räknar timmarna till nästa möte. Dock känner Lisa ett outtalat krav från tjejerna att hänga med. Hon hör inom sig hur de annars skulle kommentera:

"Så löjligt och typiskt att ge HONOM all uppmärksamhet. Så är det jämt med vissa kvinnor. Så fort de blir kära, glömmer de allt annat och alla andra!"

Nu är det fredag kväll och Lisa och Martin äter kvällsmåltid med vin till, pratar och pratar. Det slår gnistor mellan de. Det blir sent, över hövan sent och när de väl kommer i säng, sover de naturligtvis inte.

Klockan är tre på natten när Martin ställer väckarklockan på fem. Lisa vet inte om hon sover över huvud taget, känns mer som hon feberyrar och i vissa stunder möjligtvis sover lätt som en fjäder.

"Vad är klockan!"

"Nej! Hon är halv sex! Klockan ringde inte!"

Det konstateras att Martin har ställt mobilklockan på fel dag. Lisa kastar sig ur sängen.

Oh mitt huvud! Hon varken kan eller får missa! Och inte heller komma för sent. Jag vet vilka kommentarer det blir, speciellt från Gunilla. Hon är alldeles för tuff för mig, kommer med sina psykningar och insinuationer.

Kastar sig in i duschen, medan Martin brygger kaffe. Kränger på sig kläder, gör snabb hastig make up med darriga händer. Ser sig i spegeln. Jo, jag har nog haft bättre dagar. Slänger i sig kaffet, bränner sig på tungan. Jäklar!

De vräker sig ut genom dörren, bägge två. Martin ska skjutsa henne till samlingspunkten. Klockan är fem i sex i arla morgonstund, mitt i novembermörkret och som tur är, är det få bilar ute på gatorna. De sover väl som normala människor gör. För Martin existerar inga trafikljus. Lisa vet knappt hur många rödljus de struntar i, de bara kör rakt igenom alla korsningar. Vroooom. Däcken släpper asfalten i kurvorna.

Klockan är fem över sex när de sladdar in på torget.

"Där står bussen!"

Martin går med henne fram. De kramas och hon tar steget in i bussen.

"Ursäkta att jag är sen!"

De drar iväg.

Där står hon, Gunilla! Kommer hon att säga något? Hjärtat slår hårt. Känns löjligt, men Lisa gör sig beredd på attack.

"Vems jävla fel är det att jag har fått stå här och vänta i tio minuter?"

Ingen svarar.

söndag 29 november 2009

Tre goda ting med Dig

Jag älskar dig för att du får mig att känna mig älskad
Jag älskar dig för att du är en vidunderligt klok person
Jag älskar dig för att du är totala motsatsen till min far

fredag 27 november 2009

Tjuvlyssnat på spårvagnen (om ett avbrott i vardagen)

Min vardagsvecka består till största delen av ensamsittande framför dataskärmen, skrivandes. Vissa kanske tycker det låter tråkigt och asocialt, men det tycker inte jag. Jag njuter som en inbiten gourmet gottar sig över en smaskig måltid. Efter mer än trettio års slitigt arbete, upp klockan sex... hem klockan sex (i bästa fall), med massor av arbetskollegor, både sympatiska och mindre tilltalande, känner jag mig ytterst privilegierad.

Ibland försöker jag resa mig upp från skrivbordsstolen och ge mig iväg till gymmet. När jag väl tagit mig dit, tycker jag ju om den närande och svettiga stunden. Känns ibland meditativt, jag är i min egen värld. Fast jag tycker det ser lite konstigt ut när vissa går på löpbandet eller sitter i någon muskelmaskin läsandes en tidning.

På väg till gymmet häromdagen överhörde jag en kille i nedre tonåren prata med sin kompis:

"När var det... ? Jo... efter handbollen! Jag tror att det var hon... men jag var inte säker. Hon tittade inte på mig. Men sen på dansen... då var hon där! Och då såg jag att det var hon! Vi dansade. Hon bjöd upp mig. Nej... jag bjöd upp henne först. Sen bjöd hon upp mig precis när jag skulle gå hem. Nice alltså! Nice!"

torsdag 26 november 2009

Hennes dåliga karaktär

Hon älskar sötsaker. Det är det första Lisa gör när hon hoppat ur bilen och rusat in i mormors lilla gula tegelhus. Tar några av de röd- och vitrandiga polkagriskaramellerna, som hon vet alltid ligger i en röd glasskål som står i vitrinskåpet.

Lisa hör mamma prata med mormor i köket.

"Nej... men, Lisa har ju ingen karaktär. Måste alltid ha godis. Kan aldrig låta dina karameller vara i fred."

"Men, det gör inget, bara roligt att få vara populär."

Lisa skäms, men kan trots allt inte låta bli att stoppa några karameller i fickan. Till senare.

Ändå hade hon fått en rejäl utskällning av sin pappa för bara några dagar sedan. Mamma hade märkt att det försvunnit pengar ur portmonnän. Inte så mycket, men ändock, varje dag. Han hade stått över henne, som ett svart stort spöke. Det kändes som om hon trycktes ner i stolen av pappas tyngd.

"Lisa, stjäl du pengar ur mammas börs som du sen köper godis för? Har du så dålig karaktär? Det är stöld! Fattar du det!? Sluta genast, annars..."

Hon kan bara inte låta bli.

onsdag 25 november 2009

Rättvis fördelning?

Lisa och Martin går längs Broadway på Manhattan i New York när de ser en ung afroamerican komma emot dem. En pojke i tonåren. Men, vad har han på sig? När de kommer närmre upptäcker de; han har gjort ett hål för huvudet i en svart plastsäck och dragit den på sig. Säckens sidor är uppprivna en bit upp och hans nakna kropp sticker fram. De märker att han pratar för sig själv. Lisa får ögonkontakt med mannen. Han tystnar och tittar på henne med stora förvånade ögon.

De promenerar vidare, känner sig illa berörda av händelsen. Sätter sig på en bänk i en park. Studerar folklivet. In i parken kommer en lång äldre afroamerican, han skjuter en kundvagn framför sig. Den är fylld med saker. Till brädden, grejerna balanserar långt över kanten, övertäckta av en filt. Efter en stund ser Lisa och Martin en man, även han afroamerican, gå fram till mannen med kundvagnen. Han haltar, det vänstra benet är helt, det högra är ett ben av trä med en klump nertill. Han säger något till mannen med kundvagn, varvid kundvagnsägaren börjar leta i vagnen. Han tar upp sak efter sak ur vagnen och lägger bredvid sig.

Vad ska nu hända? Lisa och Martin studerar scenen med intresse. Snart ligger en hel hög med prylar bredvid männen, men kundvagnsmannen fortsätter gräva sig längre och längre ner. Nu... nu äntligen har han grepp om något! Vad är det? Jo, en svart skinnsko! En sko! Den enbente mannen tar nyfiket emot skon. Sätter den försiktigt på träklumpen. Det funkar! Han går därifrån med ett stolt uttryck i ansiktet.


tisdag 24 november 2009

De tre vanligaste frågorna under hennes liv

"Va, ska du satsa på en lång utbildning? Ska inte du gifta dig snart? "

Hennes ögon vidgas, ser ut som hon vill säga något. Lutar sig framåt som om hon förbereder sig för ett svar, men inga ord hörs lämna hennes runda mun.

"Va, har du inte fått några barn än? Ska du inte skaffa några?"

Hennes ögon smalnar, hon kisar nästan. Plutar med munnen, vänder sig en aning åt sidan. Tittar rakt in i väggen, bröstet höjs, hon öppnar munnen en aning, låter en lång suck lämna henne under utandning.

"Ska du verkligen sluta utan att ha ett annat jobb? Hur blir det då med pensionen?"

Hon låter mungiporna dras uppåt i ett snett leende, rynkar ögonbrynen. Ögonen bränner. Reser sig upp ur stolen och går ut ur rummet.

fredag 20 november 2009

Hade hon flytt?

Lisa sätter sig häftigt upp. Drar bort yllefilten som ligger vrängd över bröstet. Jag stryps, behöver mer rymd för att få luft. Andas in djupt genom näsan, sen långsamt ut med öppen mun. Var är jag? Hon sitter i en bred dubbelsäng. Märket är Hästens, noterar Lisa. Men, jag är ju inte hemma! Jag sitter i en säng mitt inne i en möbelaffär! Drömmer jag? Några män som stått framme vid kassadisken närmar sig henne. De studerar henne.

"Jaså du har vaknat nu. Du svimmade tydligen. Hur känns det?"

Lisa får flash backs till elaka kommentarer hon hört om Peter Jidhes fantasifulla intervjuteknik.

"Kommer du ihåg något av det som hänt?"

Vad som hänt? Insikten slår henne som ett klubbslag rakt i bakhuvudet. Hon hade sett en bil krascha och en man med ett gevär tar sig ur vraket. Sen hade hon sprungit. Flytt. Någonstans långt inne i hjärnan får hon en förnimmelse av att hon även hört ett skott brinna av.

Nästa minne är att hon ligger i en säng. Är det samma säng jag ligger i nu? Hon kommer ihåg att hon hade en man liggande över sig. Han sa att han var polis och ville veta vad som hänt. Hans tyngd över henne kvävde henne nästan.

"Vi måste ha ett samtal med dig, få veta vad som hände. En man är skjuten och du var den sista att se honom. Berätta nu. Var det du som sköt honom?"

"Absolut inte!" Nu är Lisa desperat. Tror de att jag sköt?

"Kom med här! Du ska med till polisstationen!"

De tar tag i henne, drar upp henne från sängen. Håller ett hårt tag om hennes händer, tvingar henne med. Pressar henne ut ur affären. Lisa ser expediterna titta långt efter henne. Varför gör de inget? Slänger in henne i polisbilen, drar iväg. Hon hamnar till slut i en cell.

Hon sitter på britsen, grubblar. Vad ska hända nu? Känslan i kroppen är övergivenhet blandad med fruktan. Kroppen känns fuktig av skräck. Är jag helt ensam i världen? Lisa ställer sig upp, vankar fram och tillbaka. Hur länge har jag varit här? Tittar på vänstra armen, armbandsuret sitter inte där det brukar.

Lisa hör nycklar rassla i celldörren. Bägge poliserna kommer in. Ställer sig bredbenta innanför dörren.

"Du kan gå", säger den ene. "Det har konstaterats att mannen sköt sig själv. I munnen."

(forts från skrivpuff 15 nov - hon låg under)

torsdag 19 november 2009

Det känns klibbigt

I Iran blir en flicka enligt sharialagen ansvarig för sin brottsliga handlingar från det att hon är åtta år och nio månader. En pojke blir ansvarig vid fjorton år och sju månader.

I Iran döms barn till döden, men den iranska regimen säger att de väntar med att avrätta de till de fyller aderton år.

Nyligen hängdes en man på torget i en stad i Iran. Protester hördes. Det beslutades då att offentliga avrättningar bara får ske baserat på sociala nödvändigheter.

Jag tappar ibland tron på människans inneboende godhet.

Jag känner mig äckligt klibbig, får ett starkt behov av att skrubba mig oklibbig. Vill tvaga mig ren.

Bli tvättad ren från allt släktskap med de människor som tar sig rätten att se på sina medmänniskor på ett sådant sätt.

onsdag 18 november 2009

Mitt gamla smultronställe

"Jag har inte varit där på..., Lisa rynkar ögonbrynen, "... kan det vara sant? Jo, det är fyrtio år sedan!"
"Oh my dear god!", svarar Martin.
"Tänk vilken lycka om vi kan hitta dit!"

De har kört bil från Västerås och passerar nu skylten som visar att de är välkomna till det lilla samhället, Färna i Västmanland. Färna som började bebos redan i slutet på fjortonhundratalet, känns nu sorgligt tomt.

Till höger ligger den vackra herrgården som förr i tiden tjänade som hem för järnbrukets disponent med familj. Nu tror hon att det används som Spa.

"Jag har för mig att vi ska åka in på en smal grusväg som svänger förbi herrgården på vänster sida. Där är den!".

De tar av från leden, tar sig förbi herrgårdens gröna sköna parkområde.

"O nu då?", frågar Martin.

De har kommit till en T-korsning. Vilken väg var det? Rakt fram eller åt vänster? Lisa känner efter. Kan det ha varit vänster?

"Vänster", säger hon med säker stämma. Hennes uttryck i ansiktet skvallar om en viss osäkerhet.

De kör vidare. Känner hon igen sig? Kanske.

"Jo! De där högra träden känner jag igen!"

Två enorma tallar bildar en portal, som om de har planterats där för att välkomna besökare.
Nu är det inte långt kvar, hon känner sig nästan nervös. Hon kikar omkring sig, söker fler igenkänningspunkter.

"Här är det!", ropar Lisa.

De svänger in vid ett rött litet torp med vita knutar, som ligger högt uppe på en liten kulle.

"Här är det!", ropar hon igen, "tänk att jag hittade! Snacka om att känslan oftast är rätt!"

De hoppar ur bilen, går fram till torpet. Hon känner sig så ivrig att få visa Martin. Ingen verkar var där. De kan i lugn och ro gå runt och titta. Hon berättar att torpet förr kallades Finntorpet och att det ofta användes som skydd för jägare. Det sägs att Gustav V en gång var där.

"Hans namn står nämligen inristat på torrdassets vägg", säger hon, "kom så ska jag visa dig."

Fast, tänker Lisa, insikten är en aning vuxet brutal, det kan ju vem som helst ha täljt in i träväggen.


tisdag 17 november 2009

Stjäl, skäl och själ

Det är morgon, hög tid att åka till jobbet. Bråttom, bråttom. Martin sträcker fram handen mot hallbordet, utan att titta, för att ta tag i jobbnycklarna. Handen famlar, får inte tag i några nycklar.

Var är nycklarna? Bordet är tomt! Här ska de ju ligga! Jag som har så bråttom!

"Lisa, har du tagit mina nycklar?"

"Nej, absolut inte!"

Martin får syn på en nyckelknippa i köket.

"Vad är det här för nycklar?"

"Det är ju mina hemnycklar", svarar Lisa.

Var är dem? De letar tillsammans, rusar runt i lägenheten. Tittar till och med bakom hallbordet. De får lyfta det eftersom hallbordet egentligen är en byrå med lådor ända ner till golvet.

"Är det någon som stjäl nycklar här? Finns det något skäl till det? "

"Nej, här finns ju inte en själ förutom du och jag."

Lisa får en talgdank.

Tog inte hon hemnycklarna för en stund sedan och la i sin väska? Men... det kunde hon ju inte ha gjort. De ligger ju i köket.

Hon kollar i sin väska. Jo, där låg Martins jobbnycklar!

måndag 16 november 2009

Banan

Banan är 10km. Lisa kommer sent till startfållan. Har i sista stund sprungit upp i skogsbacken intill för att kissa. En sista gång. Det är psykiskt, tror hon, egentligen behöver jag nog inte.

Lisa är olyckligt förälskad. Känner sig låg, deprimerad, men fast besluten att springa.

"Aj! Vad var det?!"

Hon hör nu hur hela luften surrar. Lisa tittar upp på de jättestora täta lindarna som breder ut sig ovanför henne. De gröna löven bildar ett ogenomträngligt tak, som inget regn kan tränga igenom. Ser tusentals, nej miljontals, getingar som tillsammans bildar ett nästan öronbedövande sorl. Hur hade hon missat de?

Hon tar sig åt överarmen. Det gör ont. Armen är öm och stel och en röd bula börjar formas som blir större och större. Jäklar! Hur ska detta gå? Kommer hon att börja känna sig dålig snart? Lisa bestämmer sig för att strunta i sticket, ta risken, hon får väl bryta i så fall. Starten går.

Lisa glömmer stinget, börjar springa. Trots att det är tävling, dras Lisa in i tankar på HONOM. Den man hon är förälskad i. Till sist har hon förstått att han inte ser på henne som någon att dela en framtid med. Nej, mer som ett trevligt avbrott i vardagen. Att älska med eftersom han och hans fru inte längre är intresserade av varandra. På det sättet. Eller någon han inte behöver diskutera veckans storhandel med.

Tanken gör henne rasande. Så olika de tänker.

Nu närmar hon sig målet. Men vad nu, jag har sprungit fortare än någonsin! Där framme är ju målvalvet! Vad är klockan?

När hon sprungit över mållinjen står klockan på fyrtiotre minuter.

"Stod det fyrtiotre minuter?", ropar hon till en tjej som kom i mål parallellt med henne.

"Javisst!"

Bästa tiden någonsin! Lisa vet att det beror på den inneboende ilskan. Den gav henne oanade krafter.

I målfållan får alla en medalj att hänga runt halsen och en banan för att snabbt återfå den förlorade energin.

söndag 15 november 2009

Hon låg under

Hon går på trottoaren. Framför henne svänger gatan en aning och bär uppför. På andra sidan bildar en bergsklippa en vägg mot gatan. Det känns nästan som att gå i en tunnel.

Hon släntrar långsamt framåt. Får syn på en bil som kommer farande i full fart från motsatta hållet. Det ser ut som en sextiotalsbil, en amerikanare i ljust lövgrön färg. Med ett högt brak dånar den rakt in i bergväggen. Fronten blir helt intryckt. Hon tittar chockat på ekipaget. Det tar bara någon sekund, sen ser hon en man slänga sig ur bilen. Men vad är det här?! Han har ett stort gevär i handen. Han ser hotfull ut.

Hon känner instinktivt att hon måste ta sig därifrån. Snabbt! Hon försöker skynda på stegen uppför backen, men det känns så trögt. Hon kommer ingenstans. Det känns som att försöka ta sig fram i ett kärr, där fötterna hela tiden sjunker ner i den sura vegetationen. Med uppbådande av sina sista krafter tar hon sig uppför backen. Där... däruppe finns det säkert hjälp.

Rusar in på ett affärscentrum. Ser affärer på bägge sidor. Hon måste ringa polisen! Kastar sig in i en butik. I förbigående noterar hon att de säljer möbler.

Hon ropar till en expedit, men han förstår inte. Får jag telefonen, gastar hon, jag måste ringa polisen! Hon får luren av den undrande försäljaren. Hon slår numret, 112.

Hon förstår inte vad som hänt, men nu ligger hon på en av sängarna i affären. Hon ligger under med en man över sig. Han säger att han är polis och vill höra vad som har hänt. Hon försöker berätta, men det känns så svårt när hon har hela hans tyngd över sig. Det känns som om hon kvävs.

lördag 14 november 2009

Känslan av att inte vara hel.

Ny skola, ny klass. Hon är 9 år och har redan flyttat långt flera gånger. Varit tvungen att byta skola, klass och kompisar. Det är pappans fel, tänker hon. Han söker nya jobb hela tiden för att få högre lön. Hon förstår inte varför det är så viktigt.

Det gör henne otrygg. Blyg och osäker. Hon hinner aldrig känna att hon kan vara sig själv, att klasskamrateterna tycker om henne för den hon är. Då kommer nästa uppbrott.

Hon har aldrig läst samma historieböcker som de andra, har aldrig stickat samma halsduk och vantar i syslöjden eller kommit lika långt i geografin.

Känslan av inte vara hel sticker i henne. Hon vill så gärna vara som alla andra, men hon hinner aldrig.

Hennes klasskamrater är inte alltid så snälla, tycker hon. Igår när de hade syslöjd sa deras lärarinna till henne:

"Eftersom du är ny, Maria, kan du få sy något vad du vill, en julklapp till mamma. Ett skydd till kökshandukarna kanske, med lite vacker brodyr?"

Hon känner sig så glad, att inte behöva börja från början med allt de andra redan hade sytt färdigt. Hon tycker inte om syslöjd, känner sig klumpig och blir bara svettig om händerna.

Då hör hon en klasskamrat, Kristina, ropa högt:

"Nämen, Maria har ju inte ens sytt gymnastikpåsen som vi andra har gjort! Det måste hon väl göra först? Och allt det andra?!"

Hon känner hur hon krymper ihop. Åter igen den där känslan av att inte vara hel. Olik de andra.

fredag 13 november 2009

Skrivövning 5 - fyra ord

Min syster bor på Kreta. Jag och Martin har varit på besök och är på gång att åka hem. Flyget går först klockan tre, mitt i natten. På kvällen får vi skjuts av syster och svåger till flygplatsen. Klockan tjugo noll noll är vi på plats. Vad göra? Ska vi gå här och lalla i sju timmar? Nej, vi tar in på ett billigt hotell i närheten, sover några timmar och tar oss sen till flyget.

Vi hittar ett litet hotell. Det kostar 60 Euro, men det kan det vara värt. Hotellet ser enkelt ut, men det behöver inte vara fel. Kommer upp på rummet. Nja, inte så rent, lite primitivt. Lägger oss på sängens nylonöverkast. Det är varmt, mycket varmt, vi svettas.

Kan inte sova... vi älskar på överkastet. Det känns som att svett och fukt vilar en aning ovanför tyget. Martin kliver upp för att gå ut i badrummet.

"Uhh!"

"Vad är det!?"

"En jättestor kackerlacka kliver över golvet. Vilket vämjeligt kräk!"

Hon kliver upp ur sängen, ser Martin hämta stora toalettborsten i badrummet och komma ut med den i högsta hugg.

"Ditt pundhuvud!", skriker han åt den stora feta kackerlackan. "Din odugling!", säger han medan han hugger toalettborsten i kackerlackan, som blir till mos.

Det var fredag den trettonde november.

"Jag tror inte på sånt skrock, att fredag den trettonde skulle vara en otursdag. Ha! Vilket skitsnack!"

Lisa och hennes nye man sitter i bilen på väg till Partihallarna för att handla i Martin Olssons grossistbutik.

"Ja, hittills har allt gått utan mankemang", svarar Martin, "Fast... klockan har förstås bara hunnit bli tio på morgonen", säger han.

Hon ser på honom, han ler. Ögonen glittrar. Hon tycker om hans härliga smil. De är djupt förälskade, nygifta; luften mellan de vibrerar. De har svårt att koncentrera sig när de befinner sig i närheten av varandra.

De kör mot Tingstadstunneln, ska precis svänga av leden in på avfarten när det händer. De råkar titta varandra i ögonen; bara en halv sekund, sen smäller det.

Lisa känner hur hon slängs framåt, trots bilbältet; känns som hon kvävs, det rycker till i nacken. En bil har uppenbarat sig framför de. På ett ögonblick, knappt att de hinner blinka, sitter de där med kraschad bilfront.

De känner efter. Jo, de verkar ha klarat sig bra, bara hennes nacke som värker. Bilen framför? Mannen mår bra. De byter telefonnummer.

Går bilen att köra? De konstaterar att den fungerar, även om motorn gnisslar och verkar kantstött. Martin ringer bilverkstaden. Det går bra att komma och ställa den utanför. Vad kommer detta att kosta, hur är det med självrisken? De ser tusenkronorsedlarna segla iväg, rakt ut i rymden.

Kör iväg, försiktigt. De tittar ut genom vindrutan, inte på varandra. Under resan ringer Lisa till f.d. mannen. Den förste hon kommer att tänka på. Han kanske kan ge de skjuts hem från verkstaden. Hon berättar om krocken och han lovar att undsätta dem.

De väntar. Väntar länge. Hon ringer till honom.

"Kommer du snart?"

"Jag har krockat!"

"Vaa?!"

"Ja, på väg till er. En bil som stod parkerad på gatan körde ut, rakt in i sidan på mig."

torsdag 12 november 2009

Gröna fingrar (om plantering)

Första sommaren på lantstället:

I juni planteras sättpotatis. Sensommaren kommer, de skördar mängder av nymogen, härligt solgul, lagom seg potatis. På hösten görs mos på sena potatisen. Smakar ljuvligt till bräserad rådjurssadel med rödvinssås.

Andra sommaren:

Planteras sättpotatis. Potatisblast växer och frodas. Hon inspekterar. Varför ser hon inga fragment av blomsterstänglar på väg? Inte en tillstymmelse.
Veckan efter: nej - inget.
Vecka två: Potatisblasten har inte växt.
Vecka tre: Vad nu?! Allt försvunnet! Sabotage? Av vem i så fall? Sork? Nej, då skulle det väl synas på jorden. Den ser helt orörd ut. Oskuldsfull.

Tredje sommaren:

Bestämd. Ska göra allt efter boken. Vänder jorden, gödslar... Väntar med spänning. Nej! Samma sak händer igen. Potatisen kommer upp, försvinner sen spårlöst.

onsdag 11 november 2009

De kändes trasiga

Vaknar med ett ryck. Vad var det? Vad är klockan? Tre, fortfarande mitt i natten, konstaterar hon. Hon ryser till, det är kallt i rummet, hon har alltid en glipa öppen i balkongdörren, fast det är mitt i isande kalla februari. Sover bättre då.

Något konstigt ljud. Hon hör flickröster. Röster som om vartannat skrattar hysteriskt, pratar, skriker. Hon hoppar upp ur sängen, går fram till balkongdörren. Kikar ut. Nere på det stora hyreshusets bakgård ser hon två unga tjejer. Rakt framför henne står de, som på en stor scen. Vad gör de?! De strippar!

De försöker dra ner strumpbyxorna, kjolen upphasad till midjan; faller nästan omkull, gungar fram och tillbaka, tar snesteg, frustar, flåsar.

Det är när de tappar balansen som de skrattar och skriker högt. Förlorar styrseln på kroppen eftersom de är totalt, fullständigt, plakat berusade. Runda under fötterna.

Vid ett annat tillfälle kunde uttrycket ha fått henne att le. Det enda hon känner nu är en djup olust inför föreställningen som uppförs framför henne. Hur har de kommit hit? Gården är inte helt lätt att hitta och bakom breder ett stort lerigt skogs- och bergsparti ut sig. Den som är rädd om sig går inte där på natten.

Varför förödmjukar de sig så? Känslan av att de är trasiga flickor hon ser är stark inom henne. Hon känner sorg. Går ut på balkongen.

"Gå hem med er! Ni fryser ihjäl!"

De obehärskade skratten tystnar, men bara för några sekunder.

Hon lägger sig i sängen, hör fortfarande rösterna. Somnar, sover oroligt. Det första hon gör på morgonen när hon vaknar; rusar fram till balkongen, tittar ut, ser inga spår.

tisdag 10 november 2009

Hon är modig

Hon vet att det kan smälla.
Om hon säger fel sak kan det smälla till.

Samtidigt känner hon ett trots.
Förstår att hon är rebellen i familjen.

Den som ställer till bekymmer.
Problemdottern.

De andra tassar runt, runt i cirklar.
Ser till att inte vara i vägen för honom.

Inombords är hon ursinnig.
Varför ska hon behöva känna rädsla?
För att ställa en enkel fråga.

Hon tar sats.
Hjärtat slår hårt, hårt i bröstet.
Hon är säker på att pulsslagen syns utanpå kroppen.

Rätar på ryggen, försöker lägga an en säker min.
Får jag gå på klassfesten på lördag kväll?

måndag 9 november 2009

Skörhet

"Pappa är död", säger mamma,

"Flygplanet han färdades i kraschade en kilometer från Sturup. Ingen överlevde."

Hon känner mörker och tomhet. Ligger i sängen på kvällen. Kan inte sova. Tankarna flyger.

Ligger pappa ensam någonstans nu? Känner han samma mörker och tomhet som jag?

Hann han tänka på livets skörhet? Hann han tänka över huvudtaget? På oss? På mig?

Hon måste få veta, men hon känner inte till något sätt.

söndag 8 november 2009

Som i en dröm (ett förtrollat ögonblick)

Du märker att du befinner dig på en mycket kall plats. Luften känns ändå skön och mjuk. Du fryser inte. Du ser dig omkring, allt är inbäddat i vitt. Täckt med vit snö, så långt bort du kan se; milsvitt bortåt horisonten.

Du studerar människorna som står omkring dig. De är klädda i päls och yllekläder i grått med röda påsydda bårder. Alla har stora pälsmössor; du kan skönja mörka plirande ögon och runda bruna kinder.

Var är jag, tänker du? Ögonblicket känns förtrollat. Du känner dig lugn och harmonisk.

Du kliver i en båt. Någon startar motorn och den drar sig långsamt ut ut hamnen. Gruppen på kajen vinkar åt dig och du vinkar tillbaka. Pälsklädda händer vajar fram och tillbaka.

Du upplever en stark förnimmelse av att du kommer att sakna dem. Du vill egentligen inte åka.

Men du vet att du har varit ute på en lång resa och att du nu måste tillbaka.

Snart ser du människorna därborta som små prickar, de liknar små runda mjuka pälsdjur. Ni vinkar fortfarande till varandra. Nu nästan borta, långt bort i fjärran.

torsdag 5 november 2009

De hörde ett ljud.

De har nyss flyttat in i en ny lägenhet. Kånkat, släpat och kånkat igen. Nerför trappor, uppför trappor, ut ur lägenhet, in i lägenhet. De har burit på sängar, soffa, fåtöljer, tunga böcker, kassar och annan bråte.

De är sent den första kvällen, vid midnatt. Fysiskt totalt utmattade och svettiga slänger de sig på sängen. Äntligen! Någorlunda i ordning för att åtminstone kunna få en god natts sömn.

Det är då de hör det.

Dundret i väggen. Det låter som någon på andra sidan slänger sig i väggen med all kraft och sen sakta hasar ner mot golvet. De tittar på varandra. Förvånade.

Vad var det?

Då hörs det igen. Det brakar. Blir tyst efter en stund. De somnar.

Kvällen efter, börjar det igen.

"Det här kräver en förklaring", säger han, "vi passar på nu medan vi hör ljudet."

De går in i trapphuset bredvid, räknar ut vilken lägenhet det måste vara som gränsar till deras.

Ringer på.

Det dröjer. Efter en stund hör de någon närma sig dörren. En man öppnar. De känner sig nervösa. Han ser undrande på de, ser lite irriterad ut. Som att han blir störd.

"Jaa??"

"Ja... hm... det är så att vårt sovrum gränsar till din lägenhet och nu... hm... undrar vi vad du sysslar med?

"Undrar ni vad jag sysslar med?!"

"Ja... det låter inne hos oss som att du... slänger dig i väggen. Ett väldigt oväsen är det.

"Vaa?!"

"Ja... vad kan det vara tror du?"

"Ja, inte vet jag! Det är mitt kök som gränsar till er. Kom gärna in och titta."

"Jaha... men vad gör du just nu?"

"Jag steker fläsk."

onsdag 4 november 2009

Det slår gnistor (som ett fyrverkeri)

"Jag har så svårt att acceptera att jag inte längre har den position jag hade förut, säger han. Att inte längre vara den självklara medelpunkten och ledaren i gruppen."

Det slår gnistor om henne:

"Position!?
Självklar!?
Ska jag tycka synd om dig!?
Jag då?!
Hur är min position?
Har jag någonsin haft någon POSITION?!
Som du uttrycker dig.
Är det kanske något manligt?
Som ni tar för självklart att ni ska ha?
Annars är det något fel.
Du får nog vänja dig!
Det har vi kvinnor fått göra!"

Hon hör hur bitter och självömkande hon låter, men hon kan inte låta bli.

tisdag 3 november 2009

Att byta liv

De har bestämt sig för att flytta. Bort från allting. Långt bort; till Indien. Han hade rest runt där i tre månader för många år sen och hela tiden längtat tillbaka. Många ofattbart fattiga människor; samtidigt rakryggade och stolta. Han tyckte om atmosfären. Färgerna, dofterna. Dofterna? Ja, inte i alla lägen. Inte när han på en tågresa ville få en nypa frisk luft och insåg att utrymmet användes som toalettsits.

De ville byta liv helt och hållet. Sälja allt och leva enkelt men värdigt i det nya landet. Hon känner sig en aning rädd. Rädd för att flytta till ett land på andra sidan jordklotet med en helt annan kultur. Hon funderar mycket på hur hon som kvinna ska uppleva de nya livsvillkoren.

De reser. Bor på hotell de första veckorna för att ha tid att hitta en egen bostad. Allt går enligt planerna. De känner sig som fräcka övervintrade hippies. Skön och varm tillvaro. Lugn och ro. Han arbetar några timmar i veckan för ett företag i hemlandet. Hon skriver på en bok.

Hennes farhågor besannas, men hon försöker blunda för det. Det är svårt ibland. När de går ut på restaurang, existerar hon inte för personalen. De ser rakt igenom henne. Svarar henne inte, vänder sig till honom. Det svider i hennes kropp.

De blir rånade en natt; hotas med kniv, de klarar sig med en hårsmån. Men deras trygghet är försvunnen. Företaget i hemlandet går i konkurs. Hans lilla inkomst försvinner. De inser att pengarna och livet i Indien är slut. Oåterkalleligt borta.

måndag 2 november 2009

Om att vara maskerad

Jag tycker om män.

Jag tycker om att titta på min man.

Hans smala höfter och kraftiga starka lår.

Jag tycker om hans pondus blandad med känslighet och lätthet till gråt.

Men jag fryser till is när jag hör om andra män.

Hur andra män behandlar kvinnor.

I kulturer med apartheid, djupa orättvisor i lagens namn.

Eller segregering utan laglig rätt.

Kvinnor osynliga, konturlösa.

Kvinnor maskerade till mörka skuggor.

Maktmissbruk finns även nära mig.

Kanske inne hos grannen.

Jag grubblar.

Varför?

söndag 1 november 2009

Precis som förr (att dra något gammalt över sig)

De samlas i den gamla skolan. Det är femton år efter examen. Hon ser en efter en av skolkamraterna från nian i grundskolan komma in genom dörren. Några känner hon igen direkt, andra först efter att ha fått tänka efter en stund:

"ja just det, det är ju han som var så mesig och satt längst fram i klassrummet! Vad är det nu han heter?" eller

"javisst ja, det är hon som blev med barn när hon var femton år och det blev skandal. Men ingen brydde sig om vem fadern var."

Det bildas små grupper som pratar. Efter en stund inser hon att grupperna är identiska med gängen från förr.

Det känns precis som då. Det är som att någon hade dragit en gammal filt över de allihop.

Alla går in i sina gamla roller. Det har ingen betydelse vilket liv hon eller någon av de andra normalt lever . Kontorschefer, sjuksköterskor, affärsbiträden eller kontorister. Vare sig de har man, hustru och barn, är ensamstående utan barn eller är frånskilda.

Retur till barnstadiet. Hon som trodde att hon växt ifrån sin blyghet, känner sig blyg igen, de som ansågs tråkiga känns igen och gängledarna tar ton även idag.

"Och där är ju Mats!"

Hon råkar vända sig om och får syn på tonårskärleken. Han kommer fram till henne.

"Hej Inger!"

Hon känner hur de gamla känslorna vaknar. Han ser nyfiket på henne.

"Vad kul att se dig! Jag har saknat dig! Ska vi sitta tillsammans under middagen? Vore kul att få prata med dig."

"Ja, varför inte?"

Hennes hjärta slår ett extra slag. Känner hur hon rodnar. Precis som förr.

Hon ägnar inte sin familj, som väntar hemma, en tanke under hela kvällen.

fredag 30 oktober 2009

Hans mellanmål

Inspirerat av Peter Englunds bok om första världskriget "Stridens skönhet och sorg":

Det var hans tur och ett trettiotal andra av hans medsoldater. Hans tur att skickas till fronten någon mil bort.

Var och en fick tio cigaretter och en plunta med dåligt kaffe blandat med finkel med sig.

Det var allt, allt de fick att inta mellan målen, deras mellanmål.

De flesta av hans kamrater stupade, han klarade sig - den här gången.

När han kom tillbaka skrek befälet till honom:

"Kommer du tillbaka?! Vet du inte att den som kommer tillbaka inte har varit tillräckligt modig?!"

Logik i krig?

torsdag 29 oktober 2009

Skrubbsår

Min mamma är på sjukhuset. Hon har fött barn, min bror.
Hon blev sjuk när hon födde honom, så hon fick vara kvar. Hon har vatten i knäna.

När jag berättade det för de andra barnen på gården skrattade de.

"Vatten i knäna, haha, vad är det för sjukdom?!"

Jag vet att det gör ont. Mamma får tappas på vätska från knäna varje dag, säger pappa. Och det är inte kul.

Men jag sa inget till dem om det.

Vi får inte hälsa på mamma på sjukhuset. Vi får bara se henne genom en glasruta.
Jag har inte fått träffa min bror. Han är på spädbarnshem.

Eftersom pappa jobbar, har vi en tant som kommer och tar hand om min syster och mig på dagarna. Min syster går förstås i skolan, men hon kommer hem på eftermiddagen.

Igår ramlade jag när vi sprang i kapp på gården. Jag fick stora skrubbsår på knäna.
Det blödde jättemycket och jag blev ledsen.

Jag började gråta och längtade hem. Blodet rann, men jag sprang ändå.

Jag saknade mamma.

Tanten såg mig när jag kom in i hallen. Hon blev rädd tror jag, för hon ropade:

"Vad har du gjort?! Blöder du?!"

Jag grät ännu mer när hon sa så.

onsdag 28 oktober 2009

Var det ett monster?

Hon vaknar abrupt. Vad var det? Vilket kraftigt dån! Känner rädslan i hela kroppen. Kallsvetten sitter i hårfästet, hon drar med händerna genom håret. Händerna blir fuktiga.

Men... vad var det för ljud under sängen?! Hon vet att hon måste titta, vågar hon?
Hon måste! Kan inte ligga här under täcket. Som om täcket är en grotta hon kan gömma sig i!

Hon böjer sig ner för att titta under sängen, försiktigt... försiktigt. Vad ska hon få syn på, bereder sig på vad som helst.

Hennes ögon spärras upp, munnen blir till ett O.

"Vad gör du här!?"

"Jag... vet inte", svarar han och ler lite försiktigt. "Jag drömde... att en svartklädd man med svart mask över huvudet tog sig ner från taket... via vår skorsten. Det bara brakade till när han kastade sig ner. Jag vräkte mig ner under sängen utan att tänka."

"Men... jag hörde också ett fasligt oväsen. Vad konstigt. Vad kan det ha varit? Tur i alla fall att du inte var ett monster under sängen", säger hon och ler mot sin man.

De kliver upp bägge två, han upp från golvet, hon från sängen. Ute i matsalen, får de omgående syn på en hög med glas och bråte under tavelväggen.

Den stora, enormt tunga, inglasade tavlan hade ramlat ner från sin plats på väggen. Dråsat ner i golvet.

tisdag 27 oktober 2009

Hur svårt kan det vara att räkna rätt?

”Vad är det här?”

Han slänger ner pappret framför dig på skrivbordet. Står över dig, du känner hur omgivningen förmörkas. Han liknar ett åskväder. Det blixtrar och dundrar om honom. Du ryggar tillbaka när hans sura andedräkt landar i din näsa som vindpuffar.

”Eh… jag har räknat fram kostnaden.”

Du tittar upp på honom, väl medveten om att dina ögon är ångestfyllda. Han röst dånar.

”Ja, men det ser ju vem som helst att det inte stämmer! Bara en hastig flukt räcker för att inse det. Har du skickat faktura till kunden?”
”Eh… ja, det har jag gjort. Få se… vad är det som är fel?”
”Det ser ju ett barn, att du har satt kommatecknet fel, istället för 10 000kr har kunden fått en faktura på 1000kr! Ska du betala det ur egen ficka!?”

Vad är det med mig? Hur svårt kan det vara? Det är ju enkel matematik. Känns som hjärnan inte vill vara med, den maskar.

”Eh… jag ringer kunden.”

”Du måste lära dig att räkna rätt. Du måste ta för vana att alltid räkna två gånger, för att vara säker.”

Han säger inget mer, vänder sig om och går ut ur rummet. Äntligen kan du andas. Andas in djupt, andas ut långsamt, förbereder dig. Du tar upp telefonluren, slår numret.

måndag 26 oktober 2009

Hennes hästsvans (Om en låtsaskompis)

1960, platsen är Kulladalsskolan i Malmö. Renate är 8 år:
Hon tittar rätt ner i backen. Sätter sig på sin cykel utan att titta åt något håll.

Hemma, tomt och tyst överallt.
Hon kastar av sig skolväska och jacka och slänger sig på sängen. Stirrar i taket. Gråten lurar, ögonen tåras.

Varför tycker de att jag är annorlunda? Jag känner mig inte ett dugg konstig. Hennes pupiller är mörka och runda som svartpepparkorn, ögonen fästa någonstans långt bort, bortom taket. Varför är de så dumma mot mig? Är det för att jag nyss kommit ny till klassen? Är det för att jag inte har likadan blommig sommarklänning med stor rosett som alla andra flickor? Eller för att jag inte har någon armbandsklocka? För att jag inte har långt lockigt hår? Ett konstigt namn?

”Hej Renate! Kom hit!”
”Hej Lisa! Jag kommer!”
”Titta vad jag har fått! En hästsvans!”
Lisa vrider på huvudet för att visa hästsvansen som sitter högt upp på huvudet. Den lockar sig mjukt och räcker Lisa nästan ner till midjan. Hon svänger på huvudet så att svansen flyger åt alla håll.
”Men…, var kom den ifrån?”
”Jag har fått den av min mamma. Fin va?! Vill du låna den?”
”Ja, får jag det?”
”Det är klart!”
Lisa sträcker händerna över huvudet, lossar hårnålarna och sträcker fram hästsvansen till Renate.
”Nej, du får hjälpa mig.”
Lisa sätter fast löshåret. Renate går fram till spegeln, kollar lite från sidan. Ett leende sprider sig i ansiktet. Ögonen skimrar.
Hon rusar ut, sätter sig på cykeln. Trampar febrilt. Framme. Springer in på skolgården, hon känner hur hästsvansen svajar runt huvudet. Hon ser klasskamraterna längre fram.
”Vad säger ni nu då? Titta på mig!”
Hon ser hur de tittar upp, ser henne komma, de ser förvånade
ut.

”Hej! Nu är jag hemma! Renate?”
Renate vaknar när hon hör sin mammas röst.
”Mamma! Är du hemma nu?”

söndag 25 oktober 2009

Att vinna över sig själv - lön för mödan

Hon står på startlinjen. Nervös, hjärtat slår hårt i bröstet, hon är en genuin tävlingsmänniska.
Ofta sägs det att män är mer tävlingsbenägna än kvinnor, men det tror hon inte på.

Hon trampar och trampar på stället, böjer knäna, de känns stela. Rullar axlarna, rätar på ryggen. Ska inte startskottet ljuda snart?!

Hon har inte kunnat ställa upp på några år, olika problem i livet har poppat upp, men nu… nu är hon beredd.

Där gick skottet!
Hon vaknar till, börjar sakta röra sig framåt. Går inte att springa, för mycket ben och fötter omkring henne. Får titta i backen för att inte trampa på någons hälar.

Det tar några minuter innan hon kan springa i sin egen takt. Nu drar hon igång. Känns bra. Hon flyger fram.

Och titta! Där står ju Kicki och Lasse! De vinkar och hejar på. Känns bra, hon känner sig stolt över sig själv.

Benen börjar bli tunga. Vad nu? Redan? Det blir tyngre och tyngre. Som bly.
Även psyket blir blytungt. Nej, hon orkar inte! Men kan inte ge upp.

”Sätt nu högra foten framför den vänstra, ta nästa steg och nästa steg…
Det funkar, men långsamt, långsamt, varje steg en kamp att övervinna känslan av att vilja ge upp, att bryta.

Hon ser på klockan. Om hon överhuvudtaget kommer i mål, blir det på hennes absolut sämsta tid, någonsin.

Hon kämpar i motvind både mentalt och vädermässigt. Det går trögt, trögt, trögt.
Orkar bara med extrem möda och själslig kraft uppför sista backen före mål.

Äntligen i mål!

Där står hennes vänner.
”Bra gjort”, ropar de!
”Du klarade det! Nu går vi hem, där står bordet dukat för dig och bara för dig!”
Hon piggnar till.
”Åh vad härligt att sätta sig vid ett dukat bord, äta god mat och dricka gott vin till.”
Trots allt får hon lön för mödan!
Nästa år! Nästa år då blir det revansch!

fredag 23 oktober 2009

Hon var för nyfiken

”Men mamma, varför är pappa så arg jämt när han kommer hem från jobbet?”
”Fundera inte över det du, han är trött. Var tyst istället.”

Hon och hennes syskon fick gå på tå hemma, för att inte störa pappa. I vuxen ålder förstår hon hur fel det var. Barn måste få vara barn och leva ut sin livsbejakelse, få skratta och prata högt. Pappa skulle istället ha tagit hänsyn till dem.

”Men mamma, vad är det som händer med Pia?”
”Var inte så nyfiken, gå härifrån!”

Hon hade sett hur mamma och syster Pia smusslade undan något från Pias säng och de var så länge i badrummet. I vuxen ålder förstod hon inte anledningen till att inte berätta för henne att hennes syster hade fått sin första menstruation. Som att det var något hemligt och onaturligt, som man inte skulle låtsas om.

Hon växte upp i tron att det var fult att vara nyfiken.

torsdag 22 oktober 2009

Fuskar jag?

Det känns som att jag fuskat i hela mitt liv.

När ska jag bli avslöjad, frågar jag mig själv. Att jag är en bluff.
Så tänker jag ofta.

Istället för att fråga när jag inte kan, gör jag något halvdant för att slippa fråga om hjälp.
Knixar och trixar, vänder mig nästan ut och in.

Hoppar från det ena till det andra för att fly, för att jag inte klarar.
Fly till något från något.
Men det fungerar inte.

När ska jag inse det?

onsdag 21 oktober 2009

En ovanligt vanlig dag idag

Med hjälp av sin rollator tar hon sig med möda fram; steg för steg. Den gamla damen i mörkbrun vinterkappa hasar mot vaccinationscentralens dörr. Till slut är hon där, vid ingången.

En sjuksköterska står i öppningen. Hon är klädd i en vit svid, knappen som visar hennes legitimation sitter käckt fastnålad på bröstfickan.

”Hej och välkommen in! Är du här för att vaccineras mot svininfluensan?”
”Ja det hade jag tänkt mig.”
”Är du i en riskgrupp?”
”Ja, jag är nästan nittio år, det måste väl räcka!?”

”Nja…, du måste ha någon sjukdom, något som försvagar ditt immunförsvar… eller vara gravid.”
”Ja, gravid är jag ju inte förstås. Men nu när jag har tagit mig hit, jag har så svårt att gå, kan jag inte då få en spruta i alla fall?”

”Nja, du vet… vi har bara fått ett visst antal ampuller för den här veckan och om de då inte räcker… Det är bestämt att den här veckan tar vi bara emot riskgrupper. Du kan komma ifråga nästa vecka.

”Jaa…ha.”

Hon vänder rollatorn hasar tillbaka mot ytterdörren.

Jag skäms å sjukvårdens vägnar, tar mig fram till porten, håller upp den och viskar en liten ursäkt.

tisdag 20 oktober 2009

Min hjälte

Hon springer för sitt liv.
Där kommer bussen! Skynda, skynda! Måste upp på bussen snabbt. Bråttom!

Hon tycker det tar en evighet innan bussen bromsat in och öppnar dörren.
Hon tar ett språng upp på bussen.
Stäng dörren, stäng dörren!

Betalar, går rakt igenom hela bussen, sätter sig längst bak. Spanar ut genom bakrutan.
Har jag klarat mig?
Nej! Där kommer den! Igen! Nej!

Råttan är stor som en katt. Spräckligt mörkt brun och med lång äcklig naken svans.
Hon ser hur råttan sniffar i luften. Nosen rör sig åt vänster och höger. Sniffar efter henne.

Vad ska jag göra? Jag blir inte av med den. Den förföljer mig hela tiden, ser mig överallt.

”Du ser rädd ut, kan jag hjälpa dig med något?”
Hon hade inte märkt att en av passagerarna rest sig upp och kommit fram till henne. Hon studerar kvinnan, som ler mot henne. Hon har smala svarta tights och åtsittande svart linne. Musklerna sväller under huden.

”Jag har en stor råtta efter mig”.
”Var?”
”Där”, säger hon och pekar.

Kvinnan går med smidiga steg fram till chauffören.
”Kan du vara snäll och stanna bussen, jag ska bara oskadliggöra en parasit”.

Chauffören ser häpet på henne, men stannar faktiskt bussen. Hon hoppar av. Får tag på råttan, vrider nacken av den. Slänger den i rännstenen.

måndag 19 oktober 2009

Jag ville se mig själv växa

Jag var en otrygg liten flicka
Tystlåten, blyg och späd
Nu är jag vuxen, fortfarande otrygg
En gång ber mig terapeuten att se mig själv som sexåring
Att jag står där som sexåring i en skogsglänta
”Vad skulle du säga till den lilla tjejen”? frågar han
Min hals känns trång; jag gråter nästan
Jag ser på mig själv som sexåring, med stor ömhet
Jag ser mig själv tydligt
Jag ser så skör ut
Det finns mycket jag skulle vilja säga
Om livet
Och om att växa

söndag 18 oktober 2009

Hon snubblade.

Livet är svårt just nu. Arbetet är alldeles för krävande, mår hemskt dåligt; hon trivs inte och äktenskapet är på upphällningen.

Kommer hem varje kväll, känner tomheten både i mage och i huvud.
Allt är meningslöst.

Hon bor i en lägenhet på Wasagatan.
Framför porten finns en låg avsats, ett par centimeter hög.

Hon kommer raskt gående, långt inne i tankar.
Ska precis ta steget in i porten.
Hon hinner bara se stenplattan komma emot henne med en väldig hastighet.

Hur kunde hon missa den?
En sekund tar det, sen ligger hon där raklång, glasögonen far iväg.
”Hur gick det? Skadade du dig? Här har du dina glasögon.”

En man har rusat fram till henne. Ser på henne med bekymrat deltagande min.
Hon blir tagen av hans omsorg. Precis vad hon in den stunden behöver.
Någon som bryr sig om, bara så lite.

fredag 16 oktober 2009

Han slog

Det är kall vinter, mörkt och snön yr i luften. Jag står bakom hörnet på uthuset och fryser; huttrar av rädsla och kyla.

Förstår att jag inte kan stå där länge till. Måste gå in.

Jag ser pappa; han står i ytterdörren med läderbältet i högsta hugg. Han väntar.

Jag vet att jag måste gå förbi honom för att komma in i värmen.

Jag försöker slinka förbi, trots att jag vet att det inte går.

Det är inte slaget som värker mest; det är förödmjukelsen som är värst.

torsdag 15 oktober 2009

Den sköna vita julen (om att slå knut på sig själv)

De åker till Örebro, till hennes släkt, i tron att de ska få en fridfull och vilsam julafton. Vit snö ska hänga från granarna och de ska få njuta av god mat och dryck tillsammans med trevliga och harmoniska släktingar. Trodde de.

De är nygifta; har bägge varit gifta tidigare. Det är första julen i Örebro för honom. Hennes systerdotter Elin med sambo hälsar välkomna. De är sist på plats. De andra, hennes syster Åsa, svågern Janne, sambons far Kalle och bror Anton har redan kommit. Snön hänger faktiskt från trädgrenarna, konstaterar hon.

Det tar inte lång tid att fastslå att bror Anton är en ”besserwisser”. ”Så här är det…”, är en fras Anton använder väldigt ofta. ”Så här ligger det till…”. Varken han eller hon får så mycket sagt. De lyssnar mest. Efter några timmar som åhörare, tillsammans med inmundigandet av klassisk julmat som sill, skinka, Janson, köttbullar och ett antal snapsar och några glas vin, börjar han tröttna.

Hon ser det tydligt. Blir bekymrad. Det kryper i henne av oro. Vet att ”sanningar” lätt halkar ur munnar fångade i täta alkoholdimmor. Men det finns gränser, tänker hon, jag förstår hans frustration.

Efter maten slår alla sig ner i soffor och fåtöljer för att dricka kaffe. Hon ser på honom att han vantrivs. Han sitter och gör grimaser. Ser någon? Plötsligt ser hon att han är borta. Hon reser sig hastigt upp; vill leta reda på honom. Hittar honom i köket, han vinglar, kan knappt stå på benen; drar i sitt bälte.

”Vad gör du?”
”Jag får inte ihop bältet”, sluddrar han och vrider och drar i bältet runt byxorna. ”Jag orkar inte mer! Nu går jag ut och säger till honom att han är en grobian”!
”Nej… gör inte det, snälla… jag orkar inte!”

Hon vill inte att han ska ställa till bråk; känner sig rädd. Är jag konflikträdd? Är det för hans skull jag drar mig för konfrontation eller är jag bara feg?

”Kan du inte låta bli, kanske ska du gå och lägga dig och sova?”

Efter en stund av övertalande ger han slutligen med sig. Hon suckar befriat. Han slinker förbi de andra utan att de får syn på honom; till gästrummets säng, somnar omedelbart.

Hon går tillbaka till de andra. Hon hör Antons mässande röst på långt håll.
”Var tog han vägen?” De tittar alla frågande på henne.
”Stackars honom”, säger hon, ”han känner sig inte bra, kanske är det blandningen av fet mat och för mycket alkohol. Han har gått och lagt sig, han sover.”

Hon sätter sig i fåtöljen, känner att hon hade velat säga sanningen. Känner sig som om hon slår knut på sig själv, för att vara till lags. Fortfarande undrar hon: för vems skull spelar jag teater?

onsdag 14 oktober 2009

Om att lugna sig

Hon lägger ner gympakläderna i träningsväskan; kliver i promenadskorna, öppnar ytterdörren, slänger igen dörren och låser. Hon är på gång till gymmet. Spårvagnshållplatsen ligger nära, bara ett stenkast bort.

Usch det regnar och blåser.

Hon närmar sig hållplatsen, ser en kille i nedre tonåren sitta på bänken inne i väntkuren. Vid fötterna har han en skate board, keps på huvudet, mobilen vid örat. Ett par kvinnor står upp och väntar.

”Mamma! Maaammmaa!”

Hon har hunnit komma fram till kuren av metall och plexiglas. Hans rop in i mobilen ekar i det lilla utrymmet.

”Maaamma! Jag har varit på Sannaskolan idag! De vill att jag ska komma tillbaka! Mamma, hörde du?! De vill att jag ska komma tillbaka!”

Samtidigt som han gastar i mobilen, vränger han brädan runt, runt, runt. Det dånar inne i kuren. Han lägger på telefonen, fortsätter att med fötterna vrida runt brädan, samtidigt som han sprätter iväg spottloskor någon meter framför sig.

I henne rörs blandade känslor upp. Blir rosenrasande över hur mycket en ensam tonåring kan störa sin omgivning. I samma ögonblick tänker hon: Varför gör han så här? För han har väl en anledning att tortera sina medmänniskor? Är han frustrerad, känslostressad? Oförstådd? Trotsåldern?

Hon vet inte. Hör sig själv plötsligt säga:

”Kan du lugna ner dig; tagga ner?”
”Dra åt helvete!”

Hon känner hur arg hon blir. Känner hjärtat slå hårt och snabbt. Är det någon idé att svara? Borde hon gå i svaromål? Hon ser inom sig en rak höger krossa näsan. De andra är tysta.

Hon ger sig. Kliver ut ur kuren; går ut i regnet.

tisdag 13 oktober 2009

Att slå ifrån sig... fast bara lite

Hon kommer upp på spårvagnen, är i tjugoårsåldern.

Hon håller mobiltelefonen tätt intill örat, ser entusiastisk ut, ögonen lyser.

Jag råkar höra (läs: tjuvlyssnar):

”De sa... att de tyckte att jag var så duktig idag!”

”…”

”Men JAG... jag tyckte ju inte att jag var så bra!”

”…”

”Men vad ska de då tycka..., när JAG tycker att jag har varit bra?!”

Jag ler för mig själv, så kul med tjejer som tror på sig själva.

Får lust att vända mig om och nicka uppmuntrande. Men jag gör inte det, det var ju inte meningen att jag skulle höra.

måndag 12 oktober 2009

Du slog till

Du reser dig häftigt upp, går med bestämda steg in på ditt rum, slänger igen dörren med en smäll. Börjar hamra frenetiskt på tangentbordet. Olustkänslor och frustration hotar att kväva dig. Försöker få arbetsuppgifter gjorda. Lugnar dig efter en stund. Sitter länge med dörren stängd; ingen kommer in.

Varför får du aldrig ha kunskap om något? Berätta något. Måste Alexandra alltid veta bäst? Måste alla hela tiden enbart lyssna på henne? Till och med när dina specialintressen kommer på tal? Varför protesterar du inte? Innerst inne vet du; du skulle inte få någon med dig, alla emot dig; stå där ensam. Du vågar inte riskera. Tappa ansiktet.

Ibland vill du bara skratta åt alltihop; känner dig som en löjeväckande martyr. Varför är det så viktigt för dig?

Du påminner dig hur ofta de glömmer att fråga dig om du vill följa med på lunch. Hur ofta du går ensam.

Hur Alexandra är den som bestämmer i tjejgruppen. Ingen vågar ta ett steg utan att Alexandra går först. En gång orkar du inte; går före, sätter dig i en av de tomma raderna av stolar i aulan. Efter en stund kommer Alexandragänget. Sätter sig inte hos dig; väljer en annan stolsrad. Du får ont i magen.

Den gången när din älskling skulle hämta dig från firmafesten. Alexandra frågar dig om hon får åka med till stan. ”Javisst”. Du kommer ihåg hur han svänger in med bilen på parkeringen; hur Alexandra tränger sig förbi dig. Skyndar sig fram före dig: ”Hej, kan jag åka med dig?” Du skulle ha velat gå först, hälsa på din käraste först, men inte ens det får du.

Kommer hem varje dag och är förtvivlad. Hur länge orkar du? Din make lider med dig. Känner inte igen dig.

En kväll frågar han: ”ska du inte hoppa av?”
Du funderar; ”men pengarna då?”
”Skit i pengarna, det är du som är viktig.”
”Ska jag slå till?”
”Jaaa!”

söndag 11 oktober 2009

Om hon kunde skulle hon

Hon kunde ändra världens ordning

Hon bestämde att världen skulle anpassas till henne; under 1,78 och 2/3 av hans muskelmassa

Nu når hon överallt

Nu orkar hon lyfta det gamla ekskåpet

Nu är alla verktyg mindre och lättare

Nu kan maskingräsklipparen ledigt startas

Nu kan hon tryggt gå ute i mörker

Nu kan hon vara trygg hemma

Nu kan alla flickor i världen tryggt gå till skolan

Nu värderas förmågan att föda barn högt

lördag 10 oktober 2009

Reseledare i Spanien

Jag är reseledare i Palma de Mallorca en sommar. Kan inte klaga på att det är långtråkigt på jobbet. Varenda dag jag går till jobbet är jag beredd.

Bussutflykt; jag har räknat in alla turister, kliver upp på bussen sist.

Snubblar på översta trappsteget, faller raklång, rakt på näsan. Reser mig upp, hör spridda fniss, borstar av mig. Ler lite. Det gör ont, men det låtsas jag inte om.

”Luftkonditioneringen är trasig”, säger busschauffören
”Nä, vad jobbigt, då blir det klagomål”.

Informerar passagerarna. Högljudda suckar, men har ju redan betalt för resan, så…

En man öppnar alla fönster; stormen flyger runt inne i bussen; det blir svårt att prata. Håren på huvudena flyger som i en tornado.

”Nej”, skriker en kvinna, ”jag tål inte drag”.
”Det är ju varmt i luften”, skriker jag tillbaka.
”Det hjälper inte”, svarar hon surt.
Jag stänger. Svetten lackar. Benen klibbar på sätet.

”Nu gör vi ett stopp för bad”.

Senare tillbaka i bussen.
”Det är alldeles för varmt i sanden!”, klagar han. ”Det är ert fel, nu har jag bränt fötterna! Ni skulle ha informerat om att det är varmt i sanden!”
”Öhh?”

Äntligen tillbaka i Palma.
Två kvinnor ska gå av bussen. Pang, bussdörren går igen. Ena foten fortfarande kvar.
”Aj, foten har fastnat! Är ni inte kloka!”
Bröt foten.
”Jag ska ha pengarna tillbaka, inte bara för utflykten utan för hela resan!”
”Öhh?”

fredag 9 oktober 2009

Vacker som en tavla

– Du är vacker som en tavla, vet du det?

Han låter blicken glida över henne, uppifrån och ner, ögonen intimt granskande.

– Nej, svarar hon och ser generad ut.

Skruvar på sig. Känns lite avigt, tycker inte riktigt om hans värderande blick. Hon som bara är 16 år.

– Du ska gå som mannekäng på vår uppvisning på torget på lördag!

– Vet inte om jag vågar, säger hon blygt.

Är samtidigt lite smickrad, vill kanske.

– Jo, kom igen nu!

– OK.

Hon kläs på, klänning under, kappa utanpå.

Går upp på podiet, det gungar till inne i huvudet, fortsätter ändå ut på cat walken.

Nej, jag går för snabbt. Måste sakta in.

Snart framme vid kanten. Tittar lite försiktigt på publiken. Ser hon någon hon känner?

Vänder om, skyndar sig tillbaka. Äntligen - återigen i trygghet!

– Men du glömde ju öppna kappan!

Hon känner att hon rodnar; så misslyckad hon är.

torsdag 8 oktober 2009

Kungen- det här tycker jag att du ska göra:

· Kliv ner från guldtronen – abdikera. Jag lovar dig, du kommer att känna dig mycket mer avslappnad efteråt.
· Be om grundlagsändring från Monarki till Republik, snarast möjligt; för din egen skull och för din dotter Viktorias.
· Beblanda dig med oss andra. Vem vet, kanske ditt liv blir intressantare sen? Du kommer i alla fall slippa paparazzo i hälarna. Kanske.
· Tjäna dina egna pengar. Då slipper du ha dåligt samvete över att du profiterar på andra. Du har ju en privat förmögenhet att leva på.
· Om du eller Viktoria känner för det, ställ upp i ett presidentval, på lika villkor med alla andra sökanden.

tisdag 6 oktober 2009

Ett möte hon aldrig glömmer

Han kommer emot er där ni står utanför biografen. Du är tretton år och fortfarande okysst. Står med din kompis Kristina; ni ska precis gå in i foajén och köpa biljetter.

Han kommer släntrande fram, slänger liksom med de rangliga benen. Har bruna ögon, mörkbrunt hår ner till axlarna; ser oklippt ut. I blå smutsiga och slitna jeans. Röker. Ser på dig. Flinar lite.

”Nej”, tänker du, ”inte nu och inte han!”

Du känner att du inte kan komma undan. Du känner obehag.

”Ska ni gå på bio?”
”Jaa…”
”Jag följer med.”

Han tar tag i din hand, drar iväg med dig. Din väninna kommer efter, säger inget. Du vill inte hålla i hans hand men du vågar inte göra något.

Han sätter sig bredvid dig. Tar tag om din hand igen. Håller ansiktet nära ditt. Du känner gammal röklukt sticka i ansiktet. Du får nästan kväljningar.

”Du är så grön, Katarina. Du är helgrön. Du fattar ingenting. Du får följa med mig sen efter filmen. Jag ska visa dig.”

Du försöker hålla avstånd till honom, han kramar om din hand ännu hårdare. Det gör ont. Din hals känns trång, du är rädd.

Du vet inte vad filmen handlar om. När filmen är slut och ni kommer ut, försöker du vrida dig ur hans grepp. Du försöker göra handen mindre och glida ur. Det går! Du är fri.

Springer därifrån. Tittar inte åt hans håll. Kommer han efter? Börjar gå efter en stund. Var tog hon vägen? Kristina? Du vet inte.

Du luktar på handen. Varför vet du inte. Handen luktar skunk, en blandning av lort och gammal ingrodd rök. Du vet att du hade tur. Måste hem och tvätta bort äckelkänslorna.

måndag 5 oktober 2009

Långsiktig strategi

Hon har en långsiktig strategi. Hon har lovat sig själv.

Hon ska aldrig mer göra något som hon inte vill. Hon ska aldrig mer utsätta sig för människor som förminskar henne. Krymper henne till ett litet russin.

Så många år det tog att mogna; att förstå detta; att bestämma sig. Så många gånger hon har mått dåligt. Låtit sig avbrytas. Sjunkit ihop i stolen; tystnat. Upphört att vara närvarande.

Nu vill omge sig med människor som lyfter henne; hon vill blomma ut. Få vara glad. Få berätta en historia från början till slut.

Så svårt och så enkelt.

lördag 3 oktober 2009

Om att säga upp ett avtal

Kan inte somna. Hon häver sig upp ur sängen. Irriterad. Tar täcke och kudde; går iväg till gästrummet. Han snarkar. I flera år har samma sak upprepats varenda natt; lägger sig samtidigt med sin man i det gemensamma sovrummet, försöker sova; det går inte. Varför lägger hon sig inte i gästrummet direkt? Vem är det de försöker lura?

Väl tillrätta i gästsängen kan hon inte koppla av. Hon grubblar. Hur har det blivit så här? Känner sig desperat. För sig själv räknar hon upp alla hans nackdelar; snarkar, väger för mycket, röker, har allvarlig eksem, diabetes och har dessutom blivit av med sitt jobb. Sexlivet obefintligt; hon känner sig helt ointresserad, inte av sex, men att ha det med honom. Det var flera år sedan de låg med varandra. Känner sig elak, men frågar sig själv: kan jag fortsätta leva så här?

Sen tillstöter hjärtinfarkt, inte bara en utan två. Ballongsprängning först - sen by pass. Hon försöker hjälpa honom, vill ändå att det ska fungera. Men varför? Är det för att hon tycker synd om honom? Kan man basera ett förhållande på det? Hon försöker; ber honom börja motionera, sluta röka och äta bättre.

Han försöker halvhjärtat att promenera några gånger, men lägger sen av. Anstränger sig för att sluta röka, men lyckas inte. Salvar in sig, men eksemet blir inte mycket bättre, bara kladdigt.

Hon säger till slut:

"Jag vill skiljas, det här funkar inte".

"Går du, tar jag livet av mig".

Hon vågar inte gå, börjar leva sitt eget liv. Som singel men under samma tak som honom. Ligger i gästsängen, förtvivlad. Jag orkar inte längre.

Dagen därpå säger hon:

"Jag flyttar, den här gången gör jag det!"

"Jag förstår dig, vi har utvecklats åt olika håll. Kommit ifrån varandra."

Hon tittar chockat på honom. Vad nu?, tänker hon, diametralt motsatt inställning. Hon vågar inte fråga vad som hänt. Vill inte förstöra något som hon tror kan vara skört.

De skickar in skilsmässopapper till Skatteverket; säger upp avtalet.

fredag 2 oktober 2009

Att leka hos farfar

Vi är fyra barn, Titte, Agneta, Lasse och Balla, som smyger in i den jättestora röda höladan. Vi tassar försiktigt, smyger, tittar oss om för att kolla att ingen ser oss. När vi kommit in märker vi att ladan är full med hö, nästan ända upp till taket. Jag sträcker på nacken. Långt långt däruppe ser jag taket. Känns som det är nästan upp till himlen. Det hissnar i magen.

Vi viskar, vet att vi inte får vara i ladan. Höet är fullt med smådjur, säger mammaa och det är farligt. Dessutom kan vi ramla ner och slå oss. Men det är ju det som är så spännande.

Vi leker kurragömma. Gömmer oss i höet. Det är perfekt att gömma sig i där. Såå svårt att hitta varandra. Nästan omöjligt. Plötsligt hörs en stark genomträngande röst:

"Var är ni? Kom fram nu! Jag vet att ni är där! Ni får inte leka här! Det här är en arbetsplats och ingen lekplats!"

Det är farfar! Vi vågar inte komma fram. Vi känner både spänning och rädsla. Han står kvar. Efter en stund får vi ge oss och kommer fram ur höet, skamsna med böjda huvuden. Till nästa gång...

torsdag 1 oktober 2009

att skriva på fem minuter

Roligt test som jag gjorde. Jäklar va stressad jag kände mig, men nyttigt kanske. Jag skrev ner den första tanken som flög igenom min skalle:

Ibland undrar jag varför jag tror att just jag kan skriva. Men jag tycker ju så mycket om det, tänker jag. Borde jag inte ha märkt det mycket tidigare i livet? Om jag nu är bra på det? Jag är ju snart 58 år! De flesta författare jag känner till, säger att de har skrivit och skrivit och älskat att skriva sedan de var små. Jag kommer inte ihåg att jag tyckte så, men jag vet att jag var bra på svenska i skolan. Skrev utan stavfel och så.

Fast jag har alltid tyckt om att läsa böcker. Jag kommer ihåg att jag fick pris när jag var 11 år. Jag var den som hade lånat flest böcker på skolbiblioteket det läsåret. Då var jag stolt!

Tanken har inte slagit mig förrän nu, att jag skulle kunna vara något annat än läsare. Läsa andras alster. Jag tänker fortsätta skriva även om jag tvivlar på min förmåga ibland.

Att läka - Om att tycka om sig själv

Livet.

Det tar många år för henne att bli kurerad. Förr tänkte hon ofta på livet som ett levande väsen. Livet bestämde över henne och ledde henne in på vägar som visade sig vara återvändsgränder; hon förmådde inte protestera, kände sig svag.

Hon vantrivs med sitt arbete; gör en massa fel, oförklarliga fel som kunnat undvikas om hon tänkt ett steg till. Hon känner sig dum, fast hon vet att hon är en tänkande varelse. Hon vaknar ofta på natten med ångest; har alltid ett glas vatten vid sängen att svalka sig med. Vaknar på morgonen, känner sig slut, både fysiskt och mentalt.

Hon saknar en kille att tycka om. Saknar så hon har ont i magen. Letar och letar. Förnuftet säger till henne att hon gör fel. Förresten är det ju livet som bestämmer, inte hon, eller hur? Men det går inte att träffa någon om man har panik. Det syns utanpå, att man så gärna vill. Det skrämmer bort.

Hon går ofta ut på kvällarna, vardag som helg. Dricker för mycket. Blir en tröst. Är lite bakis på jobbet, men de dagarna känns det på något kufiskt sätt bättre. Då inbillar hon sig att hon inte behöver ta jobbet lika allvarligt. Hon befinner sig i ett bakrus som blir som en liten bubbla där vanliga livet får vänta.

Hon får utslag, både i hårbotten och i ansiktet. Ibland blir blemmorna infekterade och fula. Hon blir desperat och försöker dölja med puder. Men det syns ju ändå.

Bland arbetskamraterna har hon ett rykte om sig att tycka om att festa. En gång ringer de mitt i natten och ber henne komma. Hon kommer. Sover ingenting den natten. Dagen efter är alla lika trötta och lite ansvarslösa.

Åren går, plötsligt en dag finner hon någon att tycka om. Sakta men säkert inser hon att hon själv kan påverka livet. Hon och han bestämmer tillsammans att hon ska sluta sitt jobb. Bara säga upp sig, utan att ha ett annat. Hon är äntligen fri. Tar sig tid att fundera på vad hon vill göra. Något meningsfullt som kan ge henne självförtroende. Stärka självkänslan.

En dag tittar hon sig extra noga i spegeln. Hon ser att hudutslagen börjat läka och håller på att försvinna. Hårbotten är hel. Hon ler och känner sig snygg. Hon känner sig renad, lika ren som en skrubbad kropp är efter ett hett bastubad med björkruskor.

onsdag 30 september 2009

Korpen

Det satt en svart korp på staketet. Staketet som löper runt den gula tegelstensvillan i Lomma.

Idag är det fredag. Eva ser som vanligt fram emot en skön helg med goda middagar och skön samvaro med sin man. Hon hade precis klivit ur sängen, tagit på sig den mörkblå morgonrocken i frotté och släntrat ut i köket. Hon börjar alltid dagen med en kopp kaffe med mycket mjölk. Kaffebryggaren står under fönstret med utsikt över trädgården på baksidan av tomten. Mitt i en gäspning ser Eva korpen. Hon stelnar till med ena handen om frukostkoppen och den andra lyft för att ta kaffekannan. Fågeln sitter med huvudet svängt åt höger. Hon ser att fågeln granskar henne med vänstra ögat.

Hon känner vågor av oro sprida sig i magen. Hon mår plötsligt illa. Något har hänt Tore. Tore, hennes man, är bortrest. Är tillsammans med en kollega och två kunder i Manchester för att diskutera affärer. I företagets eget flygplan, en sexsitsig Cessna, åkte de för tre dagar sedan från Sturups flygplats. Han sa att de skulle vara tillbaka under fredagsmorgonen. Men han har ju inte ringt!

Kaffesuget är helt borta. Hon sätter ner kaffekoppen igen. Hon känner att hon darrar. Fryser. Fågeln sitter fortfarande kvar. Jag ringer firman, tänker hon. Något har hänt! Precis samtidigt som tanken flyger genom huvudet, ringer telefonen.

”Det är Allan Persson”, säger han kort.
Hon sjunker ihop, ramlar ner i stolen som står invid telefonen. Företagets VD.
”Jag har nyss fått veta, planet har störtat en kilometer från Sturups flygplats.”
Hon kan inte svara. Bara något egendomligt kraxande kommer ur hennes inre.
”Ingen har klarat sig.”

måndag 28 september 2009

Herman

Hetta
Härlig
Hälsa
Hav
Herman

Hennes farfar heter Herman. Hon, hennes syster och bror älskar sin farfar. Han har ett väldigt speciellt skratt, som lockar syskonen att i sin tur brista ut i ett hysteriskt fnitter. Det börjar någonstans långt ner, inne i magen. Hon tycker att det låter som hela hans mage hissnar, som sen sprider sig upp i halsen, han liksom skrockar med stängd mun. Magen hoppar. Till slut kommer skrattet ut genom munnen och hon tycker det låter så härligt.

Ibland tar farfar Herman en paus i lantbrukandet och kommer in i köket och dricker kaffe. Då lägger han sig på köksgolvet och vi får hoppa på hans mage. Vi tycker det är jättekul, eftersom magen är ganska stor och det är lätt att ramla av.

Då och då får vi följa med honom ut på åkrarna när han hässjar hö. Han slänger upp höet på dragkärran. Sen hjälper han oss upp och vi sitter mitt i det höga hölasset och åker med tillbaka till gården. Till ladan där höet ska förvaras. Det känns lite farligt och spännande, vi får balansera och försöka hålla i oss för att inte trilla av.

En gång kommer han farandes in med dunder och brak. Håret står på ända, kinderna är röda och hans händer är helt blodiga. "Vad är det som har hänt??" "Tjuren anföll!!" Han hade lyckats övermanna tjuren och klarar sig trots allt bra efter omständigheterna. Vad vi syskon beundrar vår farfar!

söndag 27 september 2009

En vaken dröm

Jag befinner mig i en gråmålad korridor. Korridoren är inte rak. Den ser ut att svänga längre fram. Jag kan inte se riktigt, men jag får intryck av att den går runt, runt. Byggnaden måste vara rund, tänker jag.
Jag tittar rakt igenom en fyrkantig stor glugg i väggen rakt framför mig. In mot byggnadens mitt. Gluggen ser ut som ett fönster utan glas. Det är mörkt därute. Jag sticker ut huvudet genom gluggen. Tittar neråt.
Långt därnere ser jag ett gäng människor sitta runt ett bord. ”Hallå!” ropar jag. ”Hallå! Här är jag! Ser ni mig inte!” De verkar varken se eller höra mig. Ingen slänger ens en snabb blick uppåt. Syns jag inte?
Jag rycker plötsligt till. Vad var det? En dröm? Men … jag sov ju inte. Jag var medveten hela tiden, men upplever det som att jag inte hade kontroll över händelserna. Precis som i en dröm.
Är det möjligt att drömma, drömma på riktigt, fast man är vaken? En dagdröm är det inte. Det är jag säker på. En dagdröm har jag kontroll över, kan styra händelserna.