Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

onsdag 30 september 2009

Korpen

Det satt en svart korp på staketet. Staketet som löper runt den gula tegelstensvillan i Lomma.

Idag är det fredag. Eva ser som vanligt fram emot en skön helg med goda middagar och skön samvaro med sin man. Hon hade precis klivit ur sängen, tagit på sig den mörkblå morgonrocken i frotté och släntrat ut i köket. Hon börjar alltid dagen med en kopp kaffe med mycket mjölk. Kaffebryggaren står under fönstret med utsikt över trädgården på baksidan av tomten. Mitt i en gäspning ser Eva korpen. Hon stelnar till med ena handen om frukostkoppen och den andra lyft för att ta kaffekannan. Fågeln sitter med huvudet svängt åt höger. Hon ser att fågeln granskar henne med vänstra ögat.

Hon känner vågor av oro sprida sig i magen. Hon mår plötsligt illa. Något har hänt Tore. Tore, hennes man, är bortrest. Är tillsammans med en kollega och två kunder i Manchester för att diskutera affärer. I företagets eget flygplan, en sexsitsig Cessna, åkte de för tre dagar sedan från Sturups flygplats. Han sa att de skulle vara tillbaka under fredagsmorgonen. Men han har ju inte ringt!

Kaffesuget är helt borta. Hon sätter ner kaffekoppen igen. Hon känner att hon darrar. Fryser. Fågeln sitter fortfarande kvar. Jag ringer firman, tänker hon. Något har hänt! Precis samtidigt som tanken flyger genom huvudet, ringer telefonen.

”Det är Allan Persson”, säger han kort.
Hon sjunker ihop, ramlar ner i stolen som står invid telefonen. Företagets VD.
”Jag har nyss fått veta, planet har störtat en kilometer från Sturups flygplats.”
Hon kan inte svara. Bara något egendomligt kraxande kommer ur hennes inre.
”Ingen har klarat sig.”

måndag 28 september 2009

Herman

Hetta
Härlig
Hälsa
Hav
Herman

Hennes farfar heter Herman. Hon, hennes syster och bror älskar sin farfar. Han har ett väldigt speciellt skratt, som lockar syskonen att i sin tur brista ut i ett hysteriskt fnitter. Det börjar någonstans långt ner, inne i magen. Hon tycker att det låter som hela hans mage hissnar, som sen sprider sig upp i halsen, han liksom skrockar med stängd mun. Magen hoppar. Till slut kommer skrattet ut genom munnen och hon tycker det låter så härligt.

Ibland tar farfar Herman en paus i lantbrukandet och kommer in i köket och dricker kaffe. Då lägger han sig på köksgolvet och vi får hoppa på hans mage. Vi tycker det är jättekul, eftersom magen är ganska stor och det är lätt att ramla av.

Då och då får vi följa med honom ut på åkrarna när han hässjar hö. Han slänger upp höet på dragkärran. Sen hjälper han oss upp och vi sitter mitt i det höga hölasset och åker med tillbaka till gården. Till ladan där höet ska förvaras. Det känns lite farligt och spännande, vi får balansera och försöka hålla i oss för att inte trilla av.

En gång kommer han farandes in med dunder och brak. Håret står på ända, kinderna är röda och hans händer är helt blodiga. "Vad är det som har hänt??" "Tjuren anföll!!" Han hade lyckats övermanna tjuren och klarar sig trots allt bra efter omständigheterna. Vad vi syskon beundrar vår farfar!

söndag 27 september 2009

En vaken dröm

Jag befinner mig i en gråmålad korridor. Korridoren är inte rak. Den ser ut att svänga längre fram. Jag kan inte se riktigt, men jag får intryck av att den går runt, runt. Byggnaden måste vara rund, tänker jag.
Jag tittar rakt igenom en fyrkantig stor glugg i väggen rakt framför mig. In mot byggnadens mitt. Gluggen ser ut som ett fönster utan glas. Det är mörkt därute. Jag sticker ut huvudet genom gluggen. Tittar neråt.
Långt därnere ser jag ett gäng människor sitta runt ett bord. ”Hallå!” ropar jag. ”Hallå! Här är jag! Ser ni mig inte!” De verkar varken se eller höra mig. Ingen slänger ens en snabb blick uppåt. Syns jag inte?
Jag rycker plötsligt till. Vad var det? En dröm? Men … jag sov ju inte. Jag var medveten hela tiden, men upplever det som att jag inte hade kontroll över händelserna. Precis som i en dröm.
Är det möjligt att drömma, drömma på riktigt, fast man är vaken? En dagdröm är det inte. Det är jag säker på. En dagdröm har jag kontroll över, kan styra händelserna.

lördag 26 september 2009

Ett ord jag aldrig använder är "oäkting"

Året är 1923.
Han är en karlakarl. Populär bland de kvinnor som bor i den lilla byn. Erkänt duktig dessutom och stark som en oxe. Ser ut som en riktig ursvensk, lockigt blont hår och bred haka. Han är förlovad.

Hon är liten, tunn och ger ett bräckligt intryck. Mörkt hår, alltid uppsatt i en liten knut och bruna allvarliga ögon. Hennes familj är babtister. Hon är inte den kvinna han är förlovad med.
Men de träffas och hon blir förälskad. För en stund överger hon sina religiösa ideal, ger sig hän.

Hon blir med barn. En oäkting säger alla i byn. De tvingas att gifta sig, men äktenskapet blir inte lyckligt. Han träffar andra. Hon är så olycklig att hon blir sjuk. Dör tidigt. Hjärtat orkar inte.

Oäktingen är min pappa.

fredag 25 september 2009

Att ta steget

Hon hade träffat en annan. Båda är gifta sen många år. Bådas äktenskap är lika döda.
De träffas i smyg. Smyger runt hörnen för att inte bli igenkända. Vågar inte hålla varandra i handen, trots att de dras till varandra likt magneter till metall. Älskar hett och snabbt på hotell med tvivelaktigt rykte. Så klassiskt och så simpelt.

Till sist sa hon: "Jag orkar inte längre. Jag skiljer mig. Och du?"
Han sa: "Men hon är som en syster för mig. Och jag har inget att erbjuda dig."
Inget att erbjuda mig? tänker hon och känner sig både arg och otålig. Som en syster?
Betyder förälskelsen ingenting? Är tryggheten mer värd?

Hon bestämmer sig. Skiljer sig. Går ut genom den gamla porten och in i en ny. Till ett annat liv. Nu singel för första gången på länge. Går in för att glömma honom. Nu tänker hon på honom som en bror.

Då säger han: "Jag har skilt mig".
Hon kan inte låta bli. Något släpper inom henne. Känslorna strömmar. Med full kraft.

onsdag 23 september 2009

En absurd värld

– Du kan inte få din frihet!
– Varför det?
– Därför att det är ditt fel!
– Hurdå?
– Helt enkelt bara med din uppenbarelse!
– Hurdå?
– Ditt hår, din kropp.
– Vad kan jag göra?
– Underordna dig eller hoppa!
– Hur ska jag kunna välja?
– Du måste!
– Det är orättvist!
– Vem har sagt att det ska vara rättvist? Du har två val, skam eller barmhärtighet.

tisdag 22 september 2009

Du vet

Hela din närmsta släkt bodde i Dalarna.

Om inte dina föräldrar hade flyttat till Lund vet du, att du aldrig hade flyttat till Halmstad.

Sen kom din syster med familj.

Sen kom din bror.

Eftersom du flyttade till Halmstad för att vara lite närmre dina föräldrar, träffade du Sverker.

Om du inte hade känt dig så ensam som du gjorde vet du, att du inte sagt ja till att dejta Sverker. Du var aldrig kär, men ni skrattade ju så bra ihop.

Om du hade varit en tryggare person hade du aldrig flyttat ihop med Sverker. Hur läskigt det än känns, att för dig själv så här länge efteråt erkänna för dig själv.

Om inte din syster bett dig gå med till gymmet vet du, att du aldrig träffat Inger.

Om du aldrig träffat Inger vet du, att du och Janne aldrig mötts. Ni hade aldrig fått uppleva varandra, känt förälskelsens feberfrossa och älskogens fuktiga djungelhetta.