Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

torsdag 31 december 2009

Mina förväntningar inför 2010

Vi kanske ska flytta, min man och jag. Låångt bort. Till andra sidan jordklotet. Förutsatt att min man får jobbet. Jag törs knappt tänka på det. Kan ändå inte låta bli att fantisera. Ser det framför mig. Jag ser bilden lika kristallklart som fullmånen som lyser en kall vinternatt. Så romantiskt.

Jag sitter på en altan under ett stort solparasoll i vit bomull. Om jag lyfter huvudet ser jag vit sand och bortom sanden turkosblått hav. Vänder jag på huvudet ser jag bungalowen vi bor i, med de dubbla altandörrarna helt öppna mot världen. Vita tunna nästan transparenta voilegardiner vajar.

Jag är i färd med att skriva en bok. Min första bok. Varje dag har jag föresatt mig att skriva ett visst antal rader. Och det går framåt. Inspiration och vilja finns i överflöd. En lätt lunch med solvarma tomater på en bädd av grön sallad, finhackad rödlök och fårost, stänk av olivolja och balsamvinäger över och en bit grovt bröd, sen tar jag en promenad. Om temperaturen tillåter.

Det är precis så jag ser det i drömmen. I mitten av januari får vi veta.

tisdag 29 december 2009

Ord för dagen (vem bestämmer?).

Istället för bordsbön (eller kanske en alternativ typ av bordsbön):

Må denna enkla måltid påminna oss om
att allt vi ser är en stjärnas, vår sols, skapelse
Må själarna på ängen påminna oss om
att jorden tillhör oss alla, oavsett vilka vi är, här och nu
Må herdarna i hagen påminna oss om
att ingen bestämmer över oss, ingen äger någon annan
Må de goda människorna påminna oss om
kärlekens budskap, om vår korta tid på jorden

måndag 28 december 2009

Hennes väska (om att behöva).

Nu är det dags; hon reser sig och går fram till spårvagnens utgångsdörrar. Hoppar av på hållplats Centralen, hamnar rakt ner i snömodden. Jäklar! Nu blev jag blöt om fötterna! Kan de inte se till att få bort snön?! Lisa stampar bort snön från skinnstövlarna, börjar gå över Drottningtorget i riktning Järnvägsstationens stora gråbruna byggnad.

Lisa är nästan framme när hjärtat plötsligt tar ett extra hårt slag; gör ont i hela kroppen: Väskan! Jag glömde väskan på spårvagnen! Förbaskat också! Vänder sig hastigt om. Den står kvar! Spårvagnen står fortfarande kvar där borta! Hon börjar springa. Skulle inte förvåna mig ett dugg om den drar iväg precis när jag kommit fram! Vore precis likt spårvagnschaufförer, tänker hon fördomsfullt.

Så blir det. Fördomen besannas. Väl framme, armen precis höjd för att dunka till på spårvagnen; då drar den iväg. OK, får springa till nästa hållplats, Brunnsparken, är inte så långt härifrån, kanske hinner jag. Kutar iväg.

Hinner ikapp, hoppar upp på spårvagnen. Hittar sin plats. Ingen väska! Lisa vänder sig mot chauffören:

"Jag glömde min väska! Har du inte sett min väska?", hojtar hon på utandning.

Hon andas tungt, svettas. Knäpper upp kappan, viftar med den för att få frisk luft in över kroppen.

"Neej, jag har inte sett någon väska."

"Men, jag behöver min väska!"

"Ja, jag kan inte hjälpa dig, du får anmäla den saknad till Spårvägen... och polisanmäla kanske."

Hon ser ut genom fönstret. Får syn på en kvinna, hon går över bron som leder mot Östra Nordstan. En väska hänger på axeln. Lisa känner igen väskan. Känner igen det mörkgrå ormpräglade skinnet, de särpräglade nitarna och de stora spännena. Lisa har aldrig sett någon annan ha en liknande väska.

"Där är den ju! Det är min väska!"

Hoppar av vagnen, jagar iväg med kappan fladdrande kring kroppen. Ser ryggen på kvinnan lite längre fram.

"Hallå! Hallå! Du där!"

Når fram, lägger handen på kvinnans axel, som stannar upp, vänder sig sakta om.

"Det där är min väska! Du har stulit min väska!"

Kvinnan betraktar henne lugnt. Lisa ser hur hon sakta kör handen ner i väskan, plockar upp ett föremål. Vad är det? En elpistol? Hinner märka att kvinnan pressar föremålet mot Lisas kropp. Känner att hon trycker av. Det pulserar i kroppen, sticker som knivar. Sen faller Lisa, dråsar rakt i marken. Kan inte röra sig.

tisdag 22 december 2009

Funderingar kring att avvika från statistiken

Att avvika från statistiken.

Hur beter man sig eller är man då? Är det det samma som att jag är ovanlig, avviker från det en del kallar normen? Att inte vara som folk är mest. Att inte ingå i den högsta stapeln i diagrammet utan i en av de små kortväxta högarna av människor på bägge sidor om den resliga stapeln.

Men... även om jag är ovanligt heterogen, ingår jag väl i totalen? Är med i klumpen av alla undersökta variabler. Med i statistiken.

Att avvika från statistiken? Betyder det att man inte är med i någon stapel alls?

söndag 20 december 2009

Om att spela flera roller

Hennes roll är klar. För alltid klar. Hur hon än försöker ändra sig, byta man, utvecklas, skifta livsstil eller kanske frisyr. Men nu måste de väl märka förändringen?

Hennes roll i gruppen har frusit fast. För alltid är hon den som är längst ner i hackordningen. Den som alla, utan minsta tvekan, kan bryta av i en konversation, himla med ögonen åt eller betrakta med ett litet överseende leende på läpparna.

Att få spela en annan roll i gruppen är otänkbart. Hon måste inse det. Henne roll är klar.

lördag 19 december 2009

Mitt litteraturpris

Jag fyller år idag. Väcktes klockan åtta av "Ja må du leva... ja må du leva...". Min man sjunger för full hals och serverar mig kaffe och pepparkaka i sängen. Jag fick en fin present. En bok. Det blir mitt litteraturpris.

"Litteraturens historia i Sverige."

En vacker, diger bok, mer än 600 sidor lång, om svenska författare från forntid till nutid. Snacka om användbar handbok, när jag vill utvecklas och kanske förkovra mig.

fredag 18 december 2009

Om julstress

Hennes mamma dog 2004. Med modern dog även släktens jultraditioner. Det gjordes försök att hålla ihop vanor och sedvänjor, men de försvann obönhörligt. Inte alla på en gång. Nej, pö om pö tynade de bort, som stranden i Löderup i Skåne, där havet varje år fångar och tar med sig några centimeter land.

De första åren är hon ledsen, men vid närmare eftertanke inser hon att det är sin barndom hon sörjer. Känns som att den försvann bort tillsammans med mammans bortgång. Tidigare stressades det alltid veckorna före jul. Det var så mycket som skulle ordnas, inhandlas, kokas, bakas och läggas in. Nu bestämmer hon själv hur mycket eller hur lite hon vill göra.

Jaa... det är ju ljuvligt skönt, funderar hon. Ingen stress och hets längre. Bara EN julklapp att köpa, en väl utvald till min käresta. Minimera julmatslagandet till några få älsklingsrätter. Enbart de två... tillsammans. Ta en stärkande promenad, ligga i soffan och läsa med ett glas fylligt rött vin att läppja på.

torsdag 17 december 2009

Att ta emot

Hon går armkrok med sin far uppför altargången. De går sakta och värdigt. Skrider fram. Där framme står han, Adam. Gör jag rätt? En kaskad av små pilar kör genom kroppen. Eva sväljer, tvingar ner kräkreflexerna tillbaka ner i magen. Adam väntar, ryggen mot dem, rak och majestätisk. Nu svänger han kroppen halvt om. Ser dem komma. Eva möter hans blick. Hon kan inte hålla tillbaka en rysning. Framme. Hennes far lämnar över henne. Adam sträcker fram handen, tar emot Eva. Prästen, klädd i en hellång vit kaftan med broderier, står några trappsteg högre upp. Ser paret ovanifrån. Han liknar min fantasibild av den väldige Fadern. Prästen riktar blicken mot bruden, säger:

"Eva Maria Josefsson, tag emot denna ring som ett tecken på att du nu är förenad och förbunden med Adam Isak Mosesson i nöd och lust."

Senare på natten, i de nygiftas hotellrum. Eva ligger i dubbelsängen, naken under täcket. Hon hör Adam öppna badrumsdörren. Han kommer fram till sängen. Betraktar henne, ögonen smalnar, hon ser bara små springor. Han säger:

"Nu är det dags för dig att ta emot mig."

onsdag 16 december 2009

Brigitte Bardots överflöd (forts från puff 11/12 om nedräkning)

"Men nu tror jag inte att vi kommer att skaffa fler barn", säger Roger Vadim medan han visar tänderna i ett snett leende. "Barn har vi i överflöd, eller hur älskling? Sex stycken!"

"Skojar du!?", svarar Brigitte Bardot, drar ut mungiporna i ett skevt smil, även hon. Brigitte har satt upp det långa blonda håret i en lös knut, hårtestar hänger längs kinderna. "Det första som gäller nu är att få igång ammandet. Hur det nu ska gå att dia så många. Är det möjligt?" Hennes ansikte bleknar, de bruna mandelformade ögonen spärras upp. Hennes ofantligt stora bröst vilar på täcket.

"Vi får hjälpas åt", säger Roger och ser på Brigitte. Hans ögon glittrar.

En vecka senare börjar det nya livet, livet som aldrig kommer att bli som förr. De kör upp på uppfarten till den stora vita villan i Saint Tropez. Det vitrappade stenhuset vilar på en klippa med utsikt över Medelhavets turkosa vatten. Roger lämpar ut två enorma barnvagnar som var för sig rymmer tre spädbarn. Brigitte kliver ur Range Rovern, hon lutar lite framåt, av tyngden från brösten. I dörren till hemmet står en kvinna i mörkblå uniform.

"Välkomna hem! Det här ska bli kul!"

Roger Vadim hämtar insatsdel för insatsdel och sätter i vagnarna. Sex gånger. Brigitte ser inte åt hans håll, hon går långsamt och med möda fram till kvinnan i dörröppningen.

"Roger får sköta det där! Skönt att vara hemma! Tur att du finns!"

Hon fortsätter in i hallen, vandrar in i salongen som vetter ut mot havet. Sjunker ner i soffan.

"Brigitte! De måste ha mat nu!"

Brigitte vänder sig mot Roger och hushållerskan Juliette som kommer in med varsin barnvagn rullande framför sig.

"OK kom hit! Två i taget!"

Hon sätter sig till rätta. Får två av barnen i famnen. Vilka är det här nu då? Flicka eller pojke? Jag vet inte!

"Roger, vi måste ge barnen namn och kolla känntecken för var och en, det här funkar inte annars!"

Roger och Juliette står och betraktar henne, de ler. Jag känner mig som en sugga som diar. Ska mitt liv vara så här nu?



fredag 11 december 2009

Brigitte Bardots nedräkning

Det är mitt i natten. Brigitte Bardot ligger på sängen i sovrummet, nerbäddad i vita påslakan. Hon tittar fundersamt upp i taket medan hon stryker sig över den enorma magen. Rummet är litet, på tre av de lilamålade sovrumsväggarna hänger färgstarka oljemålningar med djurmotiv. På golvet, bredvid Brigitte, står en stor röd, sliten resväska. På den fjärde väggen, mitt emot sänggaveln, hänger en stor platt-TV. Trots att det är mitt i natten är TV:n igång och fungerar som den enda ljuskällan i rummet. En film rullar och i det fladdrande ljuset ses människor skjuta ner varandra. Ljudnivån är hög. Bardot jämrar sig när ännu en värk sätter in. Hon inser att nedräkningen har börjat.

"Nu är det dags! Roger, kom hit!"

Hennes ögon är blanka och uppspärrade. Sista graviditetsveckan har varit jobbig för den blivande mamman. Hon har gått upp 50 kg i vikt och det märks. Den ofantligt stora magen är i vägen vad Brigitte Bardot än ska göra. Ta på sig skor var hon tvungen att ha hjälp med, att sova var nästan omöjligt.

"Sista dagarna satt jag mest och jäste, väntade och hoppades att det skulle komma igång.", säger hon efteråt, när allt är klart.

Hennes man, Roger Vadim, som legat och sovit i gästrummet vaknar av oväsendet, kommer rusande in i sovrummet.

"Är det dags?!", skriker han upphetsat, ögonen fortfarande trötta efter nattsömnen. Han är klädd i pyjamas. Den är mönstrad i breda klarblå och vita ränder, väldigt skrynklig. Det mörkblonda håret står på ända.
"Jag ringer till BB och berättar att vi är på väg och sen kör jag fram bilen.", ropar han redan på väg ut ur rummet.
"Skynda dig!"
"Jaa", säger Brigitte med en suck och tar sig mödosamt upp ur sängen.

Hon har en mörkblå knäkort mammaklänning på sig. Den är avskuren under den volyminösa bysten och därunder står magen rätt ut. Brigitte vaggar sakta in i badrummet, sköljer kallt vatten i ansiktet. Hon hör Roger öppna ytterdörren och ser honom komma henne till mötes.

"Är du klar?"
"Ja, tar du väskan i sovrummet, är du snäll? Nu är det hets!"

De hinner precis fram till sjukhuset. Kör in på uppfarten i en väldig fart. Roger Vadim stannar bilen med skrikande bromsar framför ingången till BB. Under myckna stön och stånkanden kränger sig Brigitte ut ur bilen. Roger hjälper henne och de går mot ingången. Han stödjer henne med ena handen och håller resväskan i den andra. En kvinna klädd i vit sjuksköterskeuniform rullar fram en bår.

"Hej! Här kommer jag med Brigitte Bardot! Hon ska föda!"
"Hej! Ja, jag förstår det.", sa sjuksköterskan i lugn ton. "Lägg er här på båren, madame Bardot, så sätter vi fart. Allt är förberett för er."

Brigitte lägger sig ner med en djup suck och alla tre försvinner in på BB. Värkarna kommer tätt, tätt. Sexlingarna ville ut nu. Allt går som det ska och nu sitter en trött men lycklig Brigitte Bardot i sjukhussängen omgiven av Roger Vadim och de sex nyfödda, tre flickor och tre pojkar. Roger ser fortfarande chockad ut, är mörk under ögonen. Samtidigt lyser hans ögon av stolthet, håret står alltjämt på ända och den skrynkliga pyjamasen är fortfarande på.

"Jag är så lycklig", säger Brigitte Bardot senare till journalisterna. "Fast... nu börjar säkert den största utmaningen", säger hon och ler medan axlarna rister till i en rysning.

onsdag 9 december 2009

Ord är fantastiskt givande som intresse (om språkkänsla)


Jag vill delge er några uttryck som jag tycker är intressanta:

"hela konkarongen", härstammar från ordet kånka säger en del, andra att det kommer från en huvudbonad för kvinnor, conqérante

Citat från Bob Hanson "här ligger jag och duger", jag ler varje gång jag säger det för mig själv

"att ha huvudet under armen", så otäckt men målande uttryckt

"att ha siktet inställt", kan inte bestämma mig för om jag tycker det är sympatiskt eller inte, inte tror jag när jag tänker efter

"faktiskt", är ett ord som jag hör hela dagarna, inklusive från mig själv

"ganska unik", säger många, går det att vara ganska unik?

"kärnfull", lustigt ord, full av kärnor

och så något mindre roligt:

"våldta, våldtäkt", att ta med våld, att täcka med våld. Ta? Är det så vi ska se på den sexuella akten, att mannen tar kvinnan eller täcker kvinnan? Framkallar rysningar hos mig, men jag inser att så är språket sorgligt nog uppbyggt, utifrån det gamla mögliga patriarkatets sätt att se på världen.

Just för att språket är uppbyggt utifrån en mansvärld, försöker jag tänka på hur jag formulerar mig i vardagen, för mig är det viktigt vilka ord jag väljer. Någon säger kanske

"ja, men ombudsman har vi ju alltid sagt!"

"jaha", säger jag då, "men språket sägs ju hela tiden utvecklas, varför kan vi då inte byta ut ord som diskriminerar? Varför inte helt enkelt säga ombud?"


tisdag 8 december 2009

Rätt attityd

De kommer upp på spårvagnen. Två tjejer i sextonårsåldern. Bägge är välklädda, ger ett propert intryck. De har båda två kort svart veckad kjol, svart jacka i lumbermodell, svarta höga skinnstövlar och rutig halsduk i rött och svart knuten precis under hakan. Make upen är oklanderlig och frisyrens alla hårstrån ligger på rätt plats.

"Cool... det heter cool."

"Va?"

"Det heter inte kul, det heter cool. Du säger kul. Du måste säga rätt, måste ha rätt attityd."

"Jaha."

"Det vet du väl att det heter cool?! Det stavas med k. "

"Kål?"

"Nej, inte kål, coooool! Du är ju helt hopplös!"

måndag 7 december 2009

Det bästa med just den måndagen

Måndagen den femte juli 2004 kommer hon aldrig att glömma.

"Lisa, kom in till mig".

Det är fredagen den andra juli. Hennes chef Lasse Andersson står i dörren till sitt arbetsrum. Han drar som vanligt handen genom sitt svarta raka hår, kammat i mittbena. Drar upp luggen som alltid tenderar att ramla ner i ögonen. Varför måste du ha så lång lugg om du inte gillar att den hänger ner i pannan?

Det ilar till i magen på Lisa, det värker. Vad är det nu jag har gjort fel? Lasse kallar in henne då och då. Ibland för att lägga av en utskällning, lika ofta för att ge henne en komplimang eller ge henne en present. Är det verkligen så här en frisk relation med chefen ser ut? Hon har svårt att bestämma sig; gillar jag Lasse eller inte? Han ser ju fräck ut, lång och snygg, har en fin jämn och vit tandrad, går en aning framåtlutad med gungande steg. Fast jag vet aldrig var jag har honom. Vilket humör är han på idag? Lasses ögon upplever Lisa ofta som svarta och hårda, mer sällan mjuka och lekfulla.

"Vad är det här för något?"

Lasse håller fram ett dokument.

"Jaa, det blev visst lite fel."

Lisa känner hur kinderna blir varma, hon vill inte se Lasse i ögonen.

"Du ska väl gå på semester nu?"

"Ja."

"Då tycker jag att du ska tänka noga efter under de närmsta veckorna. Gör jag ett bra jobb? Vad kan jag göra för att bli bättre i mitt jobb. Det är vad du ska fundera på."

Lisa går ut ur rummet, stänger dörren. Går fram till sitt skrivbord, håller huvudet högt. Lägger ihop sina prylar i en prydlig hög. Ser inte åt Lasses håll, vet inte om han kollar henne. Öppnar ytterdörren, sveper ut. Ja, du Lasse, jag behöver inte fundera. Det här är sista gången jag går ut från den här arbetplatsen.

Måndagen den femte juli. Lisa tar upp telefonen, ringer Lasses nummer.

"Hej Lasse! Jag säger upp mig!"

"Öhh?!"



söndag 6 december 2009

Vi vakade över Mamma

Det var stormen Gudrun som var orsaken. Mitt i natten vaknade Eva, kände att hon behövde kissa. Rummet låg i helmörker. Hon trevade efter sänglampan, hittade den, men inget hände när hon tryckte på knappen. Fortfarande helt svart. Hon hörde hur det ven i träden utanför, en gren slog mot fönstret. Är det elavbrott?

Sakta, sakta satte hon sig upp i sängen, ansträngningen tog hårt på krafterna. Satte ner fötterna på det hårda kalla plastgolvet, tog tag i ena sängstolpen och drog sig med möda upp på fötterna. Vinglade till. Måste klara det! Tog första steget. Benen darrade. Andra steget, slant till, rasade ihop i en hög på golvet, hörde samtidigt ett knakande, som när man kliver på en kvist i skogen som går av. Det ekade i rummet.

Det tog flera timmar före någon ur personalen kom. Det var ju mitt i natten. Eva kände sig förvirrad, det dånade i huvudet. I nästa stund åkte hon i ilfart till sjukhuset. Det var lårbenshalsen.

En vecka senare, sitter vi syskon vid mammas säng, tillbaka på pensionärshemmet. Vi vakar över henne. Vi vet att hon är döende. Mamma blundar, vi hör att hon pratar. Hon gestikulerar samtidigt med händerna. Vad säger hon?

Vi lutar oss över henne, försöker höra.

"Du kan sätta laxen därborta. Nej, glasen ska står så här! Potatisen lägger du upp i den blå skålen. Sen tar vi såsen till, vi tar den kall."

Vi tittar på varandra och ler, fast det är en allvarlig stund. Vi fattar. Mamma är tillbaka i sitt kök i villan och förbereder en av alla de middagar hon serverat oss och andra gäster under sitt liv.

fredag 4 december 2009

Han var exkluderad

(forts från gårdagens explosion)

Ja, jag har ljugit för dig. Länge, om du bara visste hur länge. Högt säger han:

"Jag ljög av hänsyn till dig. Jag ville skona dig."

"Du är fanimej helt otrolig! Skona mig?!"

"Ja, men jag blev ju förälskad i henne och eftersom ni umgås... jag hade tänkt berätta... men sen..."

"Sen?! Orkar inte höra mer. Försvinn! Du är en icke-person för mig från och med NU!"

Lasse betraktar Karin. Det ljusa honungsbruna raka håret spretar, hon hade dragit fingrarna genom frisyren mer än en gång under de senaste minuterna. Ögonen lyste, pekfingret pekade nu inte på honom längre, utan åt dörrhållet. Jag känner ingenting. Bara synd att min plan inte höll. Lasse reste sig upp från stolen i det före detta gemensamma köket, smet ut genom ytterdörren.

Om hon bara visste! Hur han redan efter något år efter det att de gift sig och flyttat ihop, hade varit ute och letat andra. Någon som kunde ge honom det han ville. Hon kunde inte det. Tända honom. Det kändes som han bodde ihop med sin syster. Men ändå hade Lasse inte velat skilja sig. Kunde inte erkänna för sig själv hur misslyckat det blivit. Och de hade det så bra ekonomiskt, bägge med välbetalda chefsjobb. Det var tryggheten som lockade, att ha någon därhemma. Eller var jag rädd för ensamheten? Föll det mig helt enkelt inte in att jag kunde bryta upp?

Men det fanns andra tecken på att de inte passade ihop. Karin tyckte om att ordna fester eller gå på fest med sina vänner i litteraturvetarklubben. De var hennes vänner, det var hon noga med. Inte hans vänner. Lasse var inte inbjuden, han var exkluderad från gemenskapen. Fick inte följa med. På nåder tillåtet att delta när festen hölls där hemma, men han kände sig aldrig bekväm. Satt och skruvade på sig hela kvällen, osynliggjord.

När Lasse blev förälskad, var det en fullständig överraskning. Han var efter ett tag beredd att skiljas. Karin och han var överens. Men att berätta om sin nya kvinna, det var känsligt, de bägge kände varandra. Hans plan var att Karin skulle hållas ovetande till skilsmässodramatiken dragit iväg långt bort och han med neutral stämma kunde tala om att han oförhappandes träffat henne och att de börjat umgås. Inte säga hur länge det pågått utan låta insinuera att det hänt nyss. Men det var ju av hänsyn till Karin. Var det inte det?


torsdag 3 december 2009

Kärlekskonflikt (en explosion)

"Han såg er allt! Ni kysste varandra!"

Karin exploderade. Hon fräste, spottade fram orden. Stirrade på honom med sina gråblå ögon vidöppna. Hennes ansikte blossade coh händerna vevade i luften. Högra pekfingret rakt ut, pekade anklagande på honom.

"Vad menar du?"

Han lägger upp en förvånad min, fast han anar.

"Det trodde ni inte, men Ove såg er!"

"Var? Vaddå såg?"

"I fredags kväll. I Kungsparken."

"Aha, då förstår jag."

"Hon har haft siktet inställt hela tiden. På dig! Den skenheliga satmaran!"

"Lugna ner dig, vi är två om det. Dessutom är du och jag skilda."

"Ja, men hur länge har det här skitiga smusslandet pågått? Du har ljugit för mig!"

Han tänker efter. Ska han krypa till korset? Sluta ljuga? Han som hade tänkt ut allt så finfint. Tycker han själv.

onsdag 2 december 2009

Idyll, identitet, inkludera, imma och Isak (för att jag är född på Isakdagen).

"Jag går en promenad."

Lisa vänder sig mot sin väninna Isabella. Väninnan har ansiktet vänt upp mot den kraftfullt skinande heta solen. De ligger på en vit sandstrand, med sand så fint fördelad att den visslar när de springer ner till vattnet.

"Ja, gör du det, jag ligger kvar. Så härligt att låta tankarna flyga och bara vara i nuet."

Lisa reser sig upp, tar på sig sin strandklänning, vit baddräktsringad med ljusblå rutor, sticker fötterna i sandaletterna i blått skinn. Sätter på sig glasögonen. Hon vänder sig om, börjar promenera upp mot samhället. Vilken idyll det är! Staden består av vitkalkade låga hus som klättrar nerför berget i ett osymmetriskt mönster.

Hon kommer fram till huvudgatan, som slingrar sig hit och dit uppför höjderna. Från hennes utgångspunkt syns bara en liten del av hela passagen. Det är tyst, alldeles tyst i gränderna, fönsterluckorna är stängda i husen. Inte en själ. En känsla av övergivenhet övermannar Lisa. Vet inte varför, men hon erfar en sorg med sina sinnen.

Lisa börjar gå utmed huvudgatan, får nästan klättra uppför den branta backen. Svetten rinner utmed rygg och ben. En känning av hur skönt det är att plåga sig kommer över henne, hon andas hårt och pulsen slår snabbt. Hon flåsar tungt. Glasögonen immar igen, sliter de av sig. Kommer upp på en platå med utsikt över havet, sätter sig på en parkbänk och stirrar hänfört på utsikten, andas ut.

En bils ansträngda motor hörs komma närmre och närmre. Den dyker upp bakom hörnet, svänger fram mot henne. En man i svart kostym kliver ur. Måste vara outhärdligt varmt i den här hettan, hinner hon tänka. Mannen tar tag i hennes armar, tvingar in henne i baksätet på bilen. Hon har inte krafter att förhindra det.

En mansperson i likadan svart kostym sitter redan i baksätet. Han tar tag i henne. Håller i henne. Bilen svänger runt platån. Lisa ser till sin förvåning att de vänder bilen och kör baklänges ner för de svindlande gränderna. Hon glider hit och dit i svängarna. Varför åker de baklänges?!

Mitt i girandet får Lisa syn på en man. Han står i dörren till ett av de vita husen, klädd i vit kostym, har blåsvart vågigt halvlångt hår som lockar sig över kavajkragen. Mannen ser rakt på henne. Isak! Hon vet att han heter Isak!

Men... den mannen älskar ju jag! Det känner jag i hela min kropp. Lisa stirrar efter honom. Han försvinner i fjärran. Måste tillbaka! Måste få ta Isaks hand!

tisdag 1 december 2009

En lucka öppnar sig

forts från gårdagens puff En lördag i november:

Lisa är tacksam över att de andra är lojala och inget säger. Eller väntar de på att jag ska erkänna mig skyldig? Guilty as charged. Vad blir mitt straff? Hon försöker strunta i vilket. Fast, nej... lite spänner det i nerverna. Ska det komma fram under dagen? Lisa koncentrerar sig, försöker tänka på något annat, sätter sig tillrätta, sluter ögonen. Kommer jag att klara av att öppna de igen?

Framme i Köpenhamn. De bestämmer att de ska dela upp sig i två gäng och träffas några timmar senare för att äta tillsammans. Gunilla hamnar i Lisas gäng och likaså hamnar de naturligtvis på Ströget. Lisa klipper med ögonen, kommer att tänka på den gamla 70-talsfilmen "A Clockwork Orange", där huvudkaraktären får två tändstickor instuckna i ögonhålan för att inte kunna blunda. Det hade varit behändigt idag.

In i affär, ut ur affär. Lisa känner ingen som helst ork att prova kläder, hon bara hänger de andra i hasorna. Fram och tillbaka. Finns det någon stol att sitta i ett tag? Hon drar en lättnadens suck, när de till slut slinker in på en restaurang för att äta. Och dricka. Det är dunkelt inne i serveringen. Den går i Jugendstil, bordslampor uppburna av nakna kvinnofigurer ger ett dovt sken och väggarna är klädda i mahogny. Fönstren med sina smårutor bidrar till det halvmörka intrycket av rummet. Möblerna i ek är kraftiga och har ett äpple i relief på stolsryggarna.

Lisa känner att magen knorrar. Jag är vansinnigt hungrig! Fick ju ingen frukost! De sätter sig ner kring ett av de bastanta borden. Beställer in hackeboef med bearnaisesås och ugnstekta potatisklyftor. Precis som planerat. Dansk stark öl att skölja ner köttet med. Lisa är tacksam över att hamna en bit ifrån Gunilla.

Det är när hon ska resa sig och gå på toaletten det händer. Det snurrar till i hjärnan, en lucka öppnar sig under henne. Lisa uppfattar hur hon i rasande fart ramlar rakt ner i ett svart intet.

"Lisa... Lisa... vakna!"

Sakta kommer hon tillbaka till verkligheten. Vad hände?

"Du svimmade!"

Lisa tittar upp. Ser Gunilla luta sig över henne. Ansiktet ser egendomligt ut från Lisas håll. Anletsdragen hänger, kinderna deformeras. Ögonen uppspärrade. Det ser lustigt ut. Lisa försöker röra på sig. Något har hänt med benet. Det smärtar.

"Rör dig inte! Vi har ringt efter ambulans. Ditt ena ben ligger i en konstig vinkel. Du har nog brutit det. Nu kommer den!"

Ambulansvårdarna kommer fram med båren. De lyfter försiktigt. Det gör måttlöst ont. Lisa kan inte låta bli att knorra högt. Det klickar till i hennes hjärna: jag måste tala om för Martin.

"Gunilla, ta min telefon i väskan! Jag måste ringa Martin!"

Många signaler går fram. Är han inte hemma! Jo, han sover förstås! Nu!

"Hej älskade Martin... väckte jag dig? Jag är på väg till sjukhus... jag har nog brutit benet."