Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

fredag 26 februari 2010

Handeln höjer priset på dill! (skrivpuff: efterfrågan)

Prischock!

Dill har blivit en bristvara i Sverige. Efterfrågan är långt större än tillgången. Skörden har, på grund av allt regnande, uteblivit nästan helt och dillhandlarna kommer att bli tvungna att importera från andra länder. Detta gör att leverantörer och livsmedelsaffärer ser sig tvingade att höja priset.

"Hur mycket kan vi tyvärr inte säga idag", säger Inga-Dill, representant för Sveriges Dillhandlares Riksförbund. "Det beror bland annat på varifrån vi kommer att kunna köpa in dillen", menar hon. "En nackdel med utländsk dill, förutom priset, är att den inte har samma intensiva smak som den svenska, som oftast får växa och mogna långsamt. I värsta fall får vi hoppa över dillen den här säsongen. Det finns ju andra, alternativa örter", avslutar Inga-Dill.

torsdag 25 februari 2010

Ibland gick jag ut och stängde dörren

Min chef är motbjudande. Jag vet faktiskt inte hur länge jag kan stå ut med honom. Ska jag sluta? Har aldrig sagt upp mig tidigare av den anledningen. Att chefen är äcklig. Har ni hört talas om det förut? I mina tankar blir hans olater grövre och grövre, växer som skyskraporna i sandöknens Dubai. Tankarna på min chef har ställt sig i vägen för mitt liv. Jag är hans mentala fånge.

Han heter Winberg, fast jag kallar honom Svinberg. Nej, jag säger inte det högt förstås. Bara tyst för mig själv. "Svinberg... Svinberg". "Jaha, du vill tala med (SSSSS väser jag för mig själv, som en skallerorm) Winberg (säger jag högt). Jag kopplar dig. Ett ögonblick."

Vi sitter i samma rum, min chef och jag. Annars skulle det kanske gå att orka ett tag till. Jag funderar ibland på att fråga om jag kan få sitta i ett annat rum. Av vilken anledning? Kan inte hitta på något som inte blir ett angrepp på min chef. Jag äcklas av hans vana att så fort telefonen ringer, dra ut översta skrivbordslådan, ta fram pedikyrsetet, dra upp axeln, sätta fast luren mot örat och börja rensa naglarna. Ofta reser jag mig upp från skrivbordet, går ut och stänger dörren bakom mig, eller svänger runt på stolshjulen ett halvt varv, stirrar in i väggen.

Hans tjocka fläskiga läppar som han smaskar med när han äter, äcklar mig. Håll igen dem, tänker jag, åtminstone när du mumsar på ärtsoppa. Låt maten tysta mun sa alltid min pappa.

Häromdagen när vi hade lunchmöte hade vi köpt rostbiff och potatissallad. Min chef råkade tappa en skvätt potatissallad på golvet. Vet ni vad han gjorde? Jo, han böjde sig ner mot golvet, gjorde ett svep med handen, fick upp en del av potatisen, öppnade gapet och... ja, ni förstår säkert.

Skulle ni stå ut med en sådan chef?

onsdag 24 februari 2010

Han öppnade dörren

30 april 1965 - Lisa är fjorton höstar

Hon längtar till kvällen. Ska bli så kul! Det är Varlborgsmässoafton, Hep Stars ska spela i Köpings Folkets Park. För första gången har Lisa fått lov av mamma och pappa att åka ensam till stora sta´n. Och dessutom få se hennes favoritpopband, livs levande. Jag hoppas att de kör "My baby drew up in a brand new Cadillac" och "Farmer John" tänker hon. Martin har lovat att de kan åka med honom. Han ska låna sin pappas sammetsröda tvådörrars Volvo PV med tvådelad bakruta, årsmodell 1951.

Där kommer han! Någon sitter på passagerarsidan. Vem är det? Jo, det är ju Mats! Lisa och Gittan betraktar Martin när han trycker ner foten på gaspedalen lite extra mycket, ställer sig sekunden efter på bromsen, bromsar in framför dem i en snitsig båge. Mats öppnar bildörren, kliver ur för att Lisa och Gittan ska kunna krångla sig in i det trånga baksätet.

"Vill du ha en slurk?", frågar Mats och räcker en stor sockerdricksflaska till henne.

"Vad är det?"

"Grogg."

"Jaa... kanske lite då."

Det är första gången hon smakar alkohol. Känns svårt att neka. Och lite nyfiken är hon. Lisa tar emot flaskan, tar en försiktig slurk.

Efter spelningen åker de hemåt. Martin och Gittan försvinner hem, var och en till sitt. Mats säger att han är ensam hemma. Hon följer med. De lägger sig i hans säng. Han har eget rum. Det känns intimt att befinna sig in hans rum. Hon sniffar in dofterna. Här ligger Mats, varenda natt. De kysser varandra prövande. Lisa tycker om hans smak och mjuka läppar.

Pappa ser på henne med ögon som får Lisa att skälva. Han fräser och spottar fram:

"Var har du varit?! Var tog du vägen!?"

"Men... Gittan och jag var ju i stan. Folkets Park... sen... åkte vi hem."

"Det gjorde ni inte alls! Mamma och jag satt uppe och väntade på dig. Du kom inte, så vi ringde hem till Gittan. Hon var ju redan hemma! För länge sen! Sa att hon inte visste var du tog vägen."

Han kniper ihop sina tunna läppar till ett streck. Lisa blir kall inombords, iskylan drämmer till henne som en örfil, kallsvetten kryper fram ovanför överläppen. Hon sveper snabbt bort det fuktiga med högerhanden. Avslöjad... som att stå troslös med byxorna nere vid anklarna.

"Marsh upp på ditt rum!"

Lisa är tyst, går uppför trapporna med åbäkiga steg. Hans blickar drämmer till henne i ryggen. Slänger sig på sängen, bedövad och bedrövad.

Hon får utegångsförbud under två veckor.

tisdag 23 februari 2010

Vet du?

Vet du att jag tyckte om dig första gången jag såg dig? Egentligen var det du som såg mig först. Du kom in genom dörren, dina mörkblå ögon sökte och fann mina stålgrå. Vi vilade i varandra ett litet ögonblick.

Några sekunder, en kort stund, sen var det borta.

Vet du att jag oupphörligt kände din närvaro? Ändå var du långt borta. Du ringde. Jag rusade ut på gatan för att ingen skulle höra.

Jag fångade upp ett högt brus. Du satt på en klippa högt över havet, flera hundra mil från mig. Såg på vågornas kraft. Hörde hur bränningarna med ett dån slog i klippformationerna. Du längtade, sa du. Jag kunde inte svara.

måndag 22 februari 2010

Trollade han?

Hennes önskan att få barn är brännande het. I begynnelsen har hon en tveklös tilltro till friheten. Barn kan komma sen... någon annan gång. Epoker och skeenden i livet kommer... och tar slut. Hon upptäcker aldrig den varma kärlek som kunde lossat hennes längtan efter moderskap.

Många år senare. Nu har hon funnit den. Äntligen. Kärleken. Kärlek är en eld som blir till kol och aska (Gustav Rosenhane). Strofen ekar i hennes huvud. Det är sent i livet. För sent.

Hon står och ser ut genom fönstret. Ser långt bort, rakt in i det oändliga. En bil kommer smygande runt gathörnet. Det är han Hennes älskade kliver ur bilen. Vänder ansiktet upp mot henne, vinkar. Efter honom rumlar det ena barnet efter det andra ut. De har honungsfärg i hyn och ebenholts i håret. Skrattar och ler mot varandra. Hon räknar till två flickor och en pojke. Vad är det för barn?

Hon kan inte låta bli, ropar rakt ut i luften. Tar ett språng mot dörren, hoppar ner för trappporna, tre steg i taget. Ut på gatan.

"Vad har hänt? Har du trollat?"

torsdag 18 februari 2010

Hon var inlåst

En femtonminuterspaus på Brückenrasthaus Frankenwald. Måste kissa. Går av bussen, som är på väg till Barcelona. Hon är utmattad, har inte sovit sedan hon klev på bussen i Göteborg tjugofyra timmar tidigare. Stod där på hållplatsen mitt i natten med sin stora röda ryggsäck. På väg mot kontinenten har hon roat sig med att läsa tegelstenen hon tog med sig, "Ett land i gryningen" av Dennis Le Hane.

Vilket ställe det här är, tänker hon, betraktar den högresta moderna restaurangen som sträcker sig över Autobahn som en lång överbyggd viadukt. Vad liknar byggnaden? Hon får visioner av en stor otymplig fyrkantig bilfärja.

Går in i ett av båsen, låser den tunna toalettdörren. Reser sig upp från toalettstolen, tar tag i låset i dörren och drar åt vänster. Inget händer. Drar åt höger. Sitter som fastgjuten, solitt ditsvetsad. Ropar: "Hallo! Haalooo!" Inget svar, tvingas erkänna för sig själv: hon är ensam och inlåst. Vad ska jag göra? Bussen! Väntar den? Hon svänger snabbt runt i det trånga fållan. Fönsterlöst. Förstås. Ser uppåt. Jaaa! Väggen går inte ända upp i taket. Någon smarting har lämnat kvar en tjugo centimeter bred öppning mot taket. Hon klättrar upp på toalettstolen, sträcker sig uppåt och får nätt och jämnt tag i kanten på väggen. Tänjer kroppen uppåt, lyckas få över huvud och bröst, in i gluggen. Drar sig över kanten. Tar ett språng, hamnar med ett brak i golvet. Kastar sig ut ur toaletten, rusar. Bussen står med motorn igång, chauffören beredd, trampar på gaspedalen upprepade gånger, som för att betona att nu är det dags.

tisdag 16 februari 2010

Hon strosar

Där står han! Hon tvingar sig att dra ner på takten. Måste ge intryck av att hon strosar. Lugnt. Fast hon helst vill ta några långa snabba sjumilakliv för att komma fram till honom.

Hon hejdar sig. Hur dum får man bli?! Varför skulle han vara intresserad av mig? Hon påminner sig: faktum är att jag är dubbelt så gammal som han. Han stod plötsligt framför henne på diskot igår natt, mitt på dansgolvet. Började dansa med just henne. Kände instinktivt att hon gillade honom. Lång och ljus, speciellt för att vara spanjor, tänkte hon fördomsfullt. De dansade bra ihop. Kropparna synkade, stämde. Gjorde upp om att ses nästa kväll. För att göra vad? Det låg i luften.

Men vadå?! Skärp dig nu och ta chansen! Han tar tag i henne, lyfter upp henne, svänger runt med henne flygande högt uppe i luften. Han skrattar högt. Hon hissnar.

"Jag har bilen där borta", säger han och pekar, "vi åker väl hem till mig?"

måndag 15 februari 2010

Glamour

Ja... du kan ju faktiskt bli något. Men du förstår... för att få uppleva glamouren måste du offra lite på vägen. Alltså, den där potatisnäsan måste vi göra något åt och brösten... ja brösten syns ju knappt.

Sväng runt så jag får se. Seså... ett varv till. Mmm... annars är det OK. Riktigt läckert, faktiskt. Getingmidjan har du redan. Fast håret, håret måste blonderas, platinablont blir sexigt. Du vet, herrar föredrar blondiner.

Jag har en roll i en film som skulle kunna passa dig. Tror inte du behöver gå på audition. Inte mycket spel som krävs, ingen krävande dialog. Viktigt att vi lär dig att gå på höga klackar. Det är en konst att gå på stilettklackar. Fordrar träning att gå med sträckta ben. Det här blir en perfekt film att börja din riktiga karriär med. Slut med små bortglömda dåliga filmer. I mig har du hittat en duktig manager som vet vad som passar dig.

Din framtid är utstakad. Förresten, Norma Jeane Baker kan du inte heta nu när du ska bli en stjärna. Jag vet! Marilyn Monroe blir snyggt! Gratulerar till en kommande lysande karriär... Marilyn!

söndag 14 februari 2010

Om förälskelse

Vi var arbetskamrater. Det är vi inte längre. Du fick sluta. För många sinnenas lidelser för våra arbetskollegor att betrakta. Vi såg på varandra och det slog ut eldsflammor från våra kroppar.

Första gången hade jag tappat en knapp i byxorna, så vardagligt. Mörkblå skimrande sammetsbyxor.

"Vi åker hem till mig på lunchen", sa du, "jag syr i knappen åt dig."

Rösten skör, dina händer darrade. Glänsande lysande gröna ögon. Du sydde fast knappen. Ditt huvud nära mitt sköte. Luften fuktigt tung. Kläder slets av.

Som en champagnekork flög byxknappen iväg och träffade tapeten.

fredag 12 februari 2010

Stryka medhårs

Morgonen är krispigt kylig
Luften frisk som en törstig som tar en klunk sprudlande kallt mineralvatten
Låter vattnet rinna ner genom torr hals
En solstråle letar sig in mellan några av Hötorgets låga handelsbodar

Det är den 29 april 1676
Allt är förberett för systrarna
Utpekade av sin barn
Utpekade som drottningar av Blåkulla

Spelat tärning på de ondas tillhåll
Piskade av satan
Försvarar de sig med värdighet
Stryker ingen medhårs

Systrarna är oskyldiga likt allt nyfött i naturen är utan skuld
Skyldiga är alla präster och biskopar med eldbefängda dekapiterande domar

Men systrarna skall för evigt bli avskilda från Gud
Denna sköna fagra vårdag
Systrarna Sippel halshuggna och brända på torget
För starka i själ och hjärta
För kraftfulla för dessa simpla oädla prelater

onsdag 10 februari 2010

Vandel, sabel, adel och snabel

Fru Vandel har spel och knark att tacka för att hon är rik. Det var ingen tvekan om det. Hon är nämligen gudmoder för en av det största maffiagrupperna i Peking. Hon föds 1951, som Gretchen Vandel, lilla Greta. Växer upp i München i dåvarande Västtyskland, som en av tre systrar i den adliga familjen Vandel. Hennes pappa begår tyvärr självmord 1956 och det visar sig att han har skaffat sig enorma skulder på spel och dåliga investeringar. Resten av familjen får nu lida för det. De är hastigt och inte så lustigt totalt absolut utblottade. Livet blir svårt, de hankar sig fram på vad som kanske kan kallas allmosor. Gretchens mor, Herta, är relativt okunnig om hur man gör för att tjäna pengar. Det enda hon är bra på är att kurtisera. Efter ett par år träffar Herta en kines på krogen, boende i Hongkong. De flyttar dit.

När Gretchen är tjugo år gifter hon sig med en av Hongkongs gudfäder. I samband med att Kina övertar Hongkong, 1997, flyttar de bägge till Peking. Hennes man omkommer några år senare i ett bakhåll, organiserat av ett rivaliserande gäng. Det är nu Fru Vandel tar över. Hon driver bland annat tjugo illegala spelhålor på hotell, nattklubbar och så kallade tehus runt omkring i den enorma staden. Vidare sysslar hon med knarkhandel och mutar poliser för att de ska titta åt sidan. Det funkar. Gretchen glider omkring i en stor Mercedeslimousin med privatchaufför. Hon äger ett antal lyxvillor och ett penthouse inne i centrala Peking. Innanför våningens ytterdörr står alltid en sabel, eller den kanske ska benämnas samurajsvärd. Gretchen ser den mest som ett av sina många dyrbara konstverk, men den kan ju även användas som försvar, tänker hon, om det skulle bli tillfälle. Ett stall med sexton unga män som tillfredsställer henne sexuellt ingår också i imperiet. I den ståtliga villan där hon tillbringar mesta tiden har Gretchen en minielefant med en ovanligt lång snabel som husdjur, framavlad för att passa henne.

En dag faller allt. En mullvad. Gretchen åker dit. Efter en enormt uppmärksammad rättegång döms hon till aderton års fängelse och böter på drygt en miljon yuan. Tjugoen män döms samtidigt till fängelse, där av två poliser som nu sitter i finkan dömda till tolv respektive tretton år. Till saken hör att Gretchens svåger som tidigare arbetat som chef för rättsväsendet är en av de största skurkarna i det enorma trasslet.

Det var kul så länge det varade, tänker Gretchen klädd i sin nya grå fängelseuniform.

tisdag 9 februari 2010

Skattkartan

Det är något med hennes utseende. Och utstrålning. Lisa har sakta, efter många års grubblerier, äntligen förstått. Nu är hon säker. Hon har en aura omkring sig som gör att många tror att hon inte kan välja strategier själv. Att hon inte klarar det. De måste ta beslutet å hennes vägnar. Eller åtminstone bestämma hur och vad hon ska säga. Hur hon ska formulera sig. De kan nästan inte hålla sig. Det bubblar upp i halsen på dem. Som om de vill säga: Jag följer med dig om du vill. Jag hjälper dig. Underförstått: Du klarar det inte själv. Lisa är tvungen att hela tiden bara beredd. Beredd på attack. Hon ser framför sig hur hon intar en position med högra foten lite snett framför den vänstra, händerna knutna och höjda till försvar. Tack, men nej tack. Jag klarar mig själv. Eller också säger hon: ja... OK och sen gör hon ändå som hon själv tänkt ut.

"Jag har problem med en arbetskollega. Kristina, vet du", säger hon en gång till bästa väninnan. "Idag sa hon till mig: jag skiter i dig! och så vände hon på klacken och helt sonika gick hon ut. Jag hann inte reagera. Där satt jag och kände hur ångesten bokstavligen kvävde mig."

"Lilla Lisa, stackars dig! Då får du gå till din chef, förstår du. Säg till henne att hon måste agera."

Som om Lisa inte fattade det själv. De tror att de vet vägen till hennes inre skatt. Men det gör de inte. De vet inte ett förbannade dugg.

måndag 8 februari 2010

Minnen av mamma (skrivpuff: användbar egenskap)

Hon minns det så väl. Lisa sitter i köket och försöker göra sina läxor. Mamma håller som vanligt på med något projekt i köket. Just den här gången är det da'n före doppareda'n, dagen före julafton. Hennes mamma sitter på en hög kökspall och filear sill. Det bruna lockiga håret har hon dragit fingrarna igenom så många gånger att det nu står som en gloria runt huvudet. Kinderna blossar, ögonen ser trötta ut efter dagens alla julförberedelser. Det doftar färsk fisk blandat med en fläkt av torkad nejlika och mogen apelsin.

"Färdigfilead sill går inte att använda. Nej, det ska göras riktigt från början. Det blir godast."

Trots att Lisa blir störd av mamma kan hon inte låta bli att sätta sig i köket. Varenda eftermiddag sitter hon där medan mamma pratar oavbrutet, utan uppehåll. Det sprudlar och spritter om henne av livslust. Lisa njuter av hennes sällskap och struntar högaktningsfullt i att läxläsningen blir splittrad. Den sköna känslan av samhörighet med mamma vinner ett antal längder före ansvarskänslan över skolarbetet.

Mamma är konstnärligt lagd. Hon tycker om att sy, sticka, virka. Ja, allt handarbete man kan tänka sig. Hon syr barnens alla kläder. Lisa och hennes storasyster Anna får klänningar i samma modijang. Brodern Dennis får skjorta och byxor uppsydda i samma tyg. De är välklädda, det inser Lisa nu många år senare. Men då framkallar det en djup ängslan hos Lisa. Hon ser ju inte ut som de andra. Som barn vill man inte sticka ut. När Lisa är 8 år är klänningen kallad "måste" i tunt genomskinligt artificiellt tyg i rosa eller babyblått med en stor rosett fram eller möjligen bak. Lisa har ingen. Mamma tycker att de är fula.

"Nej, ni ska ha riktiga klänningar, sydda i riktigt tyg", säger mamma.

Hon syr mörkblå bomullsklänningar med sjömanskrage och brett skärp i vitt till Lisa och Anna. Idag ser Lisa på gamla foton hur söta de är. Lisa älskar sin mamma, blir varm i kroppen av tanken. Hon funderar... har mamma inga negativa egenskaper? Jo... en, hon använder pappa som ett hot om upptuktelse. Mamma tar inte konflikten själv. Hon är konflikträdd. Lisa påminner sig ett av många tillfällen:

Lisa är 9 år, brukar varje dag gå och handla livsmedel till mamma. Godissugen är hon alltid och kan inte låta bli att olovandes köpa för mammas pengar. Varenda dag. Samtidigt som hon njuter av det sliskigt söta infinner sig det dåliga samvetet. Vet inte hur lång tid det tar innan mamma märker att pengar försvinner ur portmonnän. När hon väl gör det, säger mamma:

"När pappa kommer hem på fredag så får han tala med dig. Du har tagit pengar som inte är dina."

Familjen samlas på fredagskvällen. Mamma tittar på Lisa och säger:

"Ja.. du Lisa... du och jag har en hemlighet, eller hur?

Det känns förödmjukande. Hennes syskon vet att det betyder att hon har gjort något fuffens. De sneglar på henne. Skönt, tänker de säkert, att det är Lisa och inte jag. Lisa grubblar mycket på händelsen, tror att den passningen hade räckt. Hon hade säkert slutat. När pappa kommer hem sitter hon på en pall i köket. Han står upp, lutar sig över henne.

"Du stjäl pengar från mamma", säger han och ser på henne med en blick som utstrålar hård blank metall.

fredag 5 februari 2010

Tack Malix för utmärkelsen!

Jag, som mottagare av denna utmärkelse, ska länka tillbaka till den som gett mig priset. Sen ska jag berätta sju mindre kända saker om mig själv och vidareberfordra priset till sju andra bloggare. Om de vill och det hoppas jag, får de skicka vidare utmärkelser till sju andra bloggare.
Sju mindre kända saker om mig (fast ingen av er vet väl särskilt mycket om mig ;-)):
  1. Jag vågar inte räkna efter hur många gånger i livet jag har flyttat
  2. Jag är en fena på korrekturläsning
  3. Jag vann en tävling anordnad av Sveriges Radio när jag var 8 år. Jag vann en bok!
  4. När jag var 9 år var jag den som lånat flest böcker på skolbiblioteket det året.
  5. I en löpartävling sprang jag 1 mil på 43 minuter. Jag var då 50 år. Inte så dåligt.
  6. Jag är av naturen otålig
  7. Jag är svag för rött vin

Tack så jättemycket för utmärkelsen , Malix! http://www.malix.se/

Sju andra bloggare som får min utmärkelse:

  1. Foxy, som jag har ett väldigt fint meningsfullt utbyte med: http://kvinna-gudinna.blogspot.com/
  2. Iréne Svensson Räisänen, för det är så roligt med Skrivarsidan: http://www.poeten.se/irene/
  3. Snöflingan för många meningsfulla diskussioner: http://http://wivianne-snoflingan.blogspot.com/ (Snöflingans blogg är inte åtkomlig just nu men kanske blir det igen?) OCH några andra duktiga skrivpuffar som får min utmärkelse:
  4. Pia: http://piasskrivpuffar.blogspot.com/
  5. Beppan: http://beppansskriverier.blogspot.com/
  6. Escargot: http://escargo-escargo.blogspot.com/
  7. Sissan: http://baraminaord.blogspot.com/

Hejdå!

Ethel

Ett njutbart liv

Tio råd för ett njutbart liv
  1. Du kan ha hur många gudar du vill eller ingen gud alls
  2. Av hänsyn till dina medmänniskor, undvik att använda frånstötande ord
  3. Tänk på hur viktig din återhämtning är för din hälsa, gör något meningsfullt på dina lediga dagar
  4. Tänk på hur viktigt det är att respektera dina medmänniskor
  5. Var ärlig mot dina medmänniskor
  6. Undvik svek mot din livspartner
  7. Gör skillnad på ditt och mitt
  8. Undvik stora eller djupa lögner, små vita hänsynslögner är en del av livet
  9. Undvik att vara avundsjuk på andra, tag istället vara på dina egna chanser
  10. Passioner ÄR livet, sök och upptäck dina egna

Jämför med de tio budorden enligt den svenska psalmboken från 1986

  1. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig
  2. Du skall inte missbruka Herrens, din Gud, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn
  3. Tänk på att hålla sabbatsdagen helig
  4. Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig
  5. Du skall inte dräpa
  6. Du skall inte begå äktenskapsbrott
  7. Du skall inte stjäla
  8. Du skall inte vittna falskt mot din nästa
  9. Du skall inte ha begär till din nästas hus
  10. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans tjänare eller hans tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa

onsdag 3 februari 2010

Vill någon anmäla sig frivilligt?

Brigitte Bardot känner sig otymplig. Tårarna rinner nerför de rödskimrande svettblanka kinderna. Vart hade hennes kropp tagit vägen? Hon ser ner på den enorma hyllan som tidigare var två precis lagom rundlagda bröst med två rosenröda toppar längst ut. Bröstvårtorna, de som Roger Vadim tyckte så mycket om att låta tungan fladdra fjäderlätt över, går knappt att över huvudtaget beröra. Hon använder tunnaste sidentopparna, det funkar om hon låter bli att röra sig för häftigt. Undantaget de tunga brösten är hon inte voluminös. Kroppen för övrigt är istället anorektiskt tunn. Armar och ben har inget underhudsfett, huden ser ut att sitta direkt på skelettet. Den obehagliga sanningen är att hon väger mindre nu är före graviditeten, trots tung byst. Magen har inte tagit igen sig riktigt efter sexlingarnas födsel. Lite överflödig hud hänger.

Det går inte längre att lägga sexlingarna vid bröstet. Hon skriker av smärta. Från början längtade hon till amningsstunderna, fick heta lustkänslor. Njöt. Men inte nu, det höll inte länge. Sex stycken är helt enkelt fem för många. Att mjölka ur brösten med pump är också en plåga. Varje gång.

Brigitte hör ytterdörren öppnas. Är det Roger? Hon vänder sig till hälften om. Halvvänd ser hon honom komma mot sig. Sitter i soffan som står placerad så att man har utsikt över Rivierans turkost glänsande vichyvattensliknande hav. Utsikten var dock länge sen hon la märke till.

"Brigitte, jag måste tala med dig."

"Jaha", svarar hon med en suck, orkar inte, vill bara lägga sig ner i soffan och stirra upp i det vitmålade taket. Deras barnsköterska har nyss hämtat de två breda barnsängarna på hjul och rullat iväg med tre döttrar och tre söner. Äntligen en lugn och tyst stund. Hon suckar igen. "Vad är det?"

"Ja... du... ja alltså... jag har träffat en annan. Jag är förälskad. Hon heter Jane Fonda. Du kanske har hört talas om henne? Dotter till Henry Fonda. Du vet."

Brigitte känner hur all färg försvinner från ansiktet. Blir helt tom inombords. Svimfärdig. Finns det någon frivillig som vill ta över hennes liv?

tisdag 2 februari 2010

Hennes nattjobb

Ska hon? Vågar hon? Finns det någon annan lösning? Nej, det gör inte det. Alternativet? Socialen. Jag gör det bara under några veckor, för att få ihop tillräckligt med pengar. Sen lägger jag av. Vad ska jag säga till barnen? Tänk om de vaknar och hon inte är där för dem. Klarar de det? Måste komma på en bra anledning till att hon försvinner under några timmar på natten. Barn är inte dumma, de förstår. Vad ska jag ha på mig? Lårkort skinnkjol och lårhöga skinnstövlar? Har inte en aning. Klär sig till slut i svarta, tjocka blanka tights under kort svart kjol, röd urringad top och röda pumps med stilettklackar.

En obehaglig blandning av nervositet och ångest sitter i mellangärdet och spänner om midjan. Kikar försiktigt in i barnens rum. De snusar lågt. Hon ger dem varsin försiktig puss i pannan. Olusten sitter i halsen, svårt att svälja. Går iväg. Ställer sig i gathörnet hon tror ska vara den rätta hörnan. Ser sig omkring. Konkurrerar hon med någon? Någon annans paxade ställe. Nej, hon är ensam. Helt ensam, övergiven. Funderar: jag kanske skulle ha provat nätet istället? Ångrar sig. Ska jag gå hem? Ser nu en svart Mercedes komma närmre i krypfart, ser inte föraren. Hon stirrar på vindrutan. Det är för mörkt för att se. Fönsterhissen börjar surra, åker sakta ner. Hon böjer sig ner mot den mörka skuggan.

måndag 1 februari 2010

Om ett lyckligt slut

"Nu kommer han!"

Det är en av hennes klasskamrater som väser till Lisa ur ena mungipan. Alla är ute på skolgården, det är rast. Att gå ut på rasten är obligatoriskt. Varje fåfängt försök att få stanna inne slutar med att Lisa blir utmotad. Hon ställer sig vid skoltrappen för att ha nära till dörren när det ringer in. Anstränger sig för att göra sig osynlig för Mats. Det går ju inte även om hon är en liten tjej. Lisa går i andra årskursen och har kommit ny till klassen några månader tidigare.

Lisa fryser fast det är varmt, ryser till ofrivilligt. Jag hatar raster! Det ekar i huvudet: Jag hatar raster! Jag hatar raster! Hon sänder ut en önskan ut i rymden, kanske... kanske finns det någon där som hör henne. Låt mig slippa! Lisa vet vad som kommer att ske inom några sekunder. Snälla låt bli! Förgäves. Hon dråsar omkull med Mats över sig, rakt ner i asfalten. Han är tung, hon kan inte andas. Hur många gånger har hon segnat ner under Mats tyngd? Känns som att bli träffad av blixten, en chock varje gång, fast hon vet. Han anfaller alltid bakifrån, hela kraften över hennes smala skuldror. En gång, bara en gång, försöker hon få hjälp av sin fröken.

"Fröken, Mats hoppar på mig bakifrån. Det gör ont! Säg till honom att sluta!"

"Nehej, det kommer jag inte att göra. Det är fult att skvallra på andra! Seså ut med dig!"

Sista dagen har kommit. Familjen ska flytta. Alla klasskamraterna sitter i sina bänkar, ser på Lisa. Hon reser sig upp för att gå ut genom dörren och aldrig mer komma tillbaka. Reser sig ur skolbänken för sista gången. Hon svävar en bit ovanför golvet, känner ljuset i sinnet. Går sakta genom bänkraderna. Då kommer det:

"Ska du inte säga hejdå till din lilla älskling, Mats! Du får ju inte se henne mer!"

Lisa tittar inte på Mats, hon tittar inte på någon. Fortsätter gå, öppnar dörren, slinker ut och stänger dörren efter sig.