Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

måndag 31 maj 2010

Oviktigt? (skrivpuff 31 maj 2010)

Tänk om jag hade förstått hur oviktigt det var alltihop. Att ha rätt adress i Hovås, ha en stor nybyggd villa eller en pietetsfullt renoverad gammal, uppförd längs med klipporna, klättrande ner mot havet. Två, helst tre, välartade väluppfostrade begåvade barn och en framgångsrik spikrak karriär. Full agenda. Att ha en smärt vältrimmad kropp, vara välutbildad och kunnig i både stort och smått. Följa med trenden. Sommarsemester i fritidshuset på Käringön och tre veckor i Thailand varje vinter.

Då hade jag kunnat njuta av livet. Njuta av naturens ofattbart underbara förändring varje vår, av himlens gnistrande klarblå färg. I stillheten höra trädens susande i skogen. Istället försvann åren i ett oklart töcken. Tiden, all tid jag trodde att jag ägde. Borta. Så hjärtskärande att vara så nära slutet. Hjärnan känns ihålig. Det blåser rakt igenom. Är det för sent att börja leva? Säg att det inte är för sent.

fredag 28 maj 2010

Form

Formen är viktig. Formen ska vara fylligt rund. När jag kupar handen över den ska det kännas som om den är ämnad för just min hand. Ligga som gjuten i min, till en skål, formade handflata.

Doften är viktig. Doften ska ge en förnimmelse av het sommar, varma brännässlor bakom ladan och blomstrande friskt kryddiga örter.

Färgen är viktig. Färgen ska vara djupt blossande rosigt röd och den glatta glänsande ytan ska kännas som min egen hud.

Den tar jag. Just den tomaten vill jag långsamt avnjuta, tunt skivad, toppad med överringlad knallgul rapsolja, nymalen vitpeppar och några vita flortunna flarn flingsalt.

torsdag 27 maj 2010

Smusslet (skrivpuff 27 maj 2010)

Du har inte en chans mot mig, det har du redan lärt dig, eller hur? Hur du än vrider och vänder dig, snor dig ut och in, kommer du att märka att jag har ögonen på dig.

Dysfunktionell. Vet du vad det betyder? Det är du i ett nötskal. Att försöka beslöja dina handlingar hjälper inte. Du är riktigt dålig på att maskera, jag avslöjar utan vidare ditt smusslande. Försök inte ens. Det är så lätt, löjligt lätt.

Jag är synnerligen kapabel, enastående. Tänk om du hade fattat det. Då hade allt varit så mycket enklare, skönare.

Du är sannerligen obegripligt omedveten om min kompetens. Aningslös om min makt över dig. Du gör min arm tung, sa du. Men det är din funktion. Din ofrihet är min frihet.

onsdag 26 maj 2010

Ett semesterminne

De är på väg i bil till Spanien. Rullar långsamt in i Volendam i Holland. Det är den 26 juni 2004. Parkerar bilen på det lilla torget i stadens centrum. Väl utanför bilens skyddande pansar slår den mot dem. Spänningen. Den skälver i luften. Det är mitt på eftermiddagen, dallrande sommarvarmt. Få människor är ute, men trots tystnaden går det nästan att fysiskt ta på oron i de trånga gränderna. Ikväll ska Sverige och Nederländerna mötas i en kvartsfinal. Det är EM i fotboll. Överallt hänger holländska och orange flaggor ut från de öppna fönstren.

Klockan är sju på kvällen när Lisa och Martin kliver in i en bar längs hamnpromenaden. Därinne är det fullständigt tomt på gäster. På väggen mitt emot baren hänger en enorm filmduk. Framför står bruna pinnstolar i rader.

- Excuse me, can we stay here and look at the quarter final tonight?

- Yes of course. Please sit down in the bar. Would you like a drink?

Lisa och Martin sätter sig i baren och får varsin öl. Ska det komma fler eller blir det bara vi? Klockan hinner bli tjugo i åtta. Då händer det. De kommer i strömmar, skrattar, pratar och bullrar högt, klädda i orange t-tröjor och kepsar. Pinnstolarna ockuperas. Lisa och Martin börjar känna sig lite obekväma. Ska vi tala om att vi är representanter för motståndarlaget? Ja, det är nog bäst. Två svenskar på sjuttio holländare.

- We would like to tell you, we are from Sweden.

Martin lutar sig över bardisken och teaterviskar till bartendern. Han betraktar Martin en sekund, ögonen glittrar, öppnar munnen och ropar ut över baren. På holländska. Glädjerop börjar skalla mellan väggarna. Ögon riktas mot Lisa och Martin, alla höjer sina glas. Cheers! Cheers! Good luck!

Matchen blir en av de mest spännnade Lisa någonsin sett. Nej förresten, den mest spännande. Kampen avgörs med straffar och nej åh nej! Zlatan missar sin! Holland vinner. Ett öronbedövande dån fyller baren. Lisa och Martin försöker göra sig små, så osynliga som möjligt. Förlorarna. I sin iver och lycka vräker en holländare ölglaset fullt med öl över axeln. Ölen kommer farande rakt i famnen på Lisa. Hmm. Det är nog dags. Blöta av ölskvimp drar sig Lisa och Martin ner från barstolarna, omärkligt makar de sig långsamt mot dörren, smiter ut i natten.

tisdag 25 maj 2010

En inbjudan



Kulladals småskola i Malmö, i maj 1965, klass 1

- Och så kommer ni ihåg allihop, det gäller dig också Kalle! Leta reda på en blomma eller ett blad från ett träd som ni inte känner igen. Ta med den hit imorgon. Då tackar jag för idag! Vi ses imorgon!

Frökens sista ord för dagen dränks i ett väsen som förlamar. Många av Lisas klasskamrater har redan hunnit rycka upp sina skolväskor på bänkarna. Stolar dras bakåt så att ett högt skrapande och rivande ljud uppstår. Halvstående plockar de ihop sina läxböcker, anteckningsblock och pennor. I språnget. Fröken skakar på huvudet, betraktar tyst barnflocken som hon tycker påminner om en flyende djurflock på savannen, drar en djup suck.

Lisa har hunnit ut ur klassrummet, drar med möda upp den tunga ytterdörren, tar skoltrappan i några få långa språng. Känner hur hon förlorar balansen, står nästan på huvudet, det hissnar i någon sekund, lyckas ändå hålla sig upprätt, tar ett hopp ner i gruset. Bakom henne kommer Åsa farande, bromsar in vid Lisas sida så att dammet yr. De börjar gå hemåt tillsammans, bor i samma hyreshus på Blekingsborgsgatan. Vilken tur, tänker Lisa, att det finns en flicka till i samma hus som jag, på samma våning som hon, bara rakt över gången. Hon ser Åsas brevlåda hemifrån. Olofsson står det på en skylt. Och som hamnade i samma klass som hon. Lisa känner att de är lika, små och smala, med ljusblont lättflygande kort hår.

Framför dem går Kattis och Maggan. Lisa och Åsa ser på varandra, nickar och blinkar. Överenskommet. Börjar trampa på hälarna på Kattis och Maggan. Drar av Kattis ena skon. Hon snubblar i väggruset.

- Vad gör ni?! Om mamma kommer och ser vad ni gör skulle ni få se på andra bullar! Då skulle ni få eld i baken!

- Haha, få se på andra bullar! Har din mamma bakat andra bullar. Andras bullar kanske? Bjuder hon oss då?

Lisa och Åsa hoppar runt i ring, håller varandra i händerna, fnittar och skrattar.

- Få eld i baken? Hurdå menar du? Skulle din mamma jaga oss med en fackla eller?! Kom nu Åsa! Vi springer hem. Min mamma har egna jättegoda bullar vi kan få!

måndag 24 maj 2010

Något sårbart

- Ja, alltså Pelle, min man, det är patetiskt, så som han beter sig. Rent löjeväckande.

Sorlet runt bordet stannar av, allas ögon vänds mot Carolin. Arbetskamraterna har tjejkväll och har samlats runt köksbordet hemma hos Cecilia. De är fullt sysselsatta med att smaska i sig färska Smögenräkor, vitt vin och franskt lantbröd. Mellan tuggor och intagande av dryck förhandlas icke närvarande personer, företrädesvis arbetskamrater: "kan ni fatta hur man kan vara chef och ha så svårt för att ta obekväma beslut"? "hur är hon funtad som kommer till jobbet i så kort kjol?"

- Vadå? Vadå? Vad gör han?

- Ja, alltså, ni skulle se. När vi ska lägga oss på kvällen, ja alltså, jag försöker dra ut på tiden i badrummet. Borstar tänderna i evighet.

- Ja, fast det är ju inte så dumt, kanske.

Alla skrattar högt och ser på varandra med ögon som tindrar och blänker i stearinljusens sken.

- Är det så illa, vad händer sen?

- Jag hoppas förstås att han ska sova när jag till sist måste dra mig ur badrummet. Men nejdå, han är vaken och väntar. Och jag vill ju inte. Jag VILL ju inte. Han är så klumpig och osensuell. Jag vill bara vända ryggen mot honom och sova.

- Jaja, men du, tror du inte att vi andra känner igen oss, ropar Birgitta ut över bordet. Eller hur, alla ni andra?

Skrattet klingar högt igen, de stämmer upp i en gemensam sympatisång.

- Men...

Det är Lisa som öppnar munnen. Lisa som hittills inte sagt något, bara betraktat de andra. Nu höjer hon rösten. Medveten om att hon är annorlunda, inte med i tjejernas gemenskap. Hon är en utböling. Kan inte hålla inne med det, måste ge uttryck för sin uppfattning:

- Hur kan ni? Hur kan ni lämna ut era män på det viset? Carolin, vad tror du Pelle skulle säga om han visste att du sitter här och berättar om ert mest intima?

- Men Lisa, måste du vara så tråkig och ta allt så bokstavligt. Det är ju bara skoj. Tro inte att män är så ömtåliga. De kör sitt eget kaxiga race på sitt håll. Din man också.

Aldrig, tänker hon, aldrig att han gör det. Inte min Martin.

fredag 21 maj 2010

Något franskt

Lisa ringer på dörren. Lyssnar efter ljud inifrån medan hon väntar. Hör ett lågt hasande. Bra då är Isabelle relativt pigg idag. Dörren slås upp och där står Isabelle.

- Hej Lisa, kom in!
- Tack Isabelle!

De sätter sig vid det runda vitmålade träbordet i köket. I fönstret står charmigt slitna terracottakrukor med blommande pelargoner i blekt ljusrosa. Mårbacka heter de, tänkerLisa.

- Vilka fina örhängen du har. Och halsband som matchar.

Isabelle tar om halsbandet med bägge händerna. Lisa lägger märke till att hon som vanligt är välmanikyrerad. Händerna är fårade med spensliga långa, en aning knotiga, fingrar. Naglarna är pärlemorfärgade i ljust rosa och med små, små, som Lisa tror är påklistrade glasstenar som gnistrar som diamanter i ljuset. Glittrar i kapp med smyckenas säkerligen äkta glans. Isabelles läppar dras i sär i ett snett leende. Skakar på huvudet. Både det ljust grå tunna hårrufset och de hänginga rynkiga kinderna svajar lätt. Nittio år och fortfarande mån om sitt utseende. Noggrann med att kläder och accessoarer ska passa ihop. Det ändras aldrig.

- Smyckena fick jag av en man i Paris för många år sen.
- En man?
- Ja, jag åkte till Paris strax efter kriget, i maj 1947.
- Vad hände?
- Det var ju förresten idag vi sågs. Alltså 1947, den tjugoförsta maj. På Salon des Réalités Nouvelles. Så roligt, förstår du Lisa, vi råkade snava över varandra. Bägge två hade vi, utan att tänka oss för, tagit några steg tillbaka för att se konstverket mer på distans. I kollisionen tappade han ett litet paket. Oh, bägge två lutade vi oss samtidigt ner för att ta upp det och då krockade vi, igen. Det bara sjöng i huvudet.

- Vad hände sen?
- Vi masserade våra smärtande pannor, sen kunde vi inte sluta skratta. Till sist sa han att jag skulle få paketet.
- Oj!
- Han tyckte att jag var värd det, sa han. Ursäktade sig och sa att han var tvungen att gå, men om vi kunde ses kvällen efter? På Flèche d'or Café? Klockan sju? Han såg på mig med sina mörkbruna franska ögon. Jag skulle vilja bjuda dig, sa han.

- Wow! Och vad var i paketet?
- Dom här förstås!, sa Isabelle och höll upp halsbandet med ena handen, viftade med de långa örhängena.
- Men vad hände sen? Berätta!
- Jag gick till caféet kvällen efter, väntade. Länge. Han kom aldrig.
- Så konstigt. Har ni aldrig setts sen?
- Aldrig.
- Har du aldrig funderat över för vem paketet egentligen var ämnat?
- Jodå, fast jag bestämde mig sen. Det var ämnat för mig och bara mig.

onsdag 19 maj 2010

Linjal

De går i gåsmarsch, som på en utlagd lång linjal. Eller snarare en tumstock, eftersom den är ledad och kan svängas. Stigen är så smal att det inte finns något val än att gå en och en. Ingen vill självmant, som en drucken, snubbla och snava över stock och sten. Om någon, häpnadsväckande nog, skulle ta ett steg ut i de buskiga trädtäta snåren, skulle denne eller denna bli tvungen att hålla ögonen både neråt och framåt för att inte ramla över en uppstickande grov tallrot eller går rakt in i rivande hårda barr på en ogenomtränglig gran.

- Här är det!

Det är signalen som gör att alla stannar upp i steget, samtidigt. Skulle säkert ha framkallat ett akut skrattbehov hos den som eventuellt betraktade raden av människor. De ser sig omkring.

- Ja! Här är ju fullt! ropar alla med en mun.

I samma sekund slänger de sig ner på marken och börjar plocka. För hand, inget fusk med hjälpmedel som bärplockare. Nej, här plockas bären bär för bär och rensas i samma veva från mossa, gamla löv och barr. Det tar en timme, sen har hela gruppen varsin stor korg till randen full med blåbär. Händer och naglar går i mörkt lilablått. Några skrattar, grinar med färgade tänder och räcker ut tungan som lyser blått.

- Nu tar vi en fika, eller vad säger ni?

- Jaa!

De samlas kring några stora stenar som kan få bli bord och stolar. Det är nu det händer. Inget kaffe hinner slinka ner i strupar, inga mackor når fram till munnar.

- Jjjjjaaaeeee!!

Ett öronbedövande surr ljuder, luften är mörk av jordgetingar. En del som inte hunnit riktigt ända fram till picknickplatsen och fortfarande har sina bärkorgar i händerna, kan inte hålla tillbaka utan börjar veva vilt med armarna. Bären flyger genom luften. Färden hemåt är stum eller i alla fall ordknapp. Några bär på korgar fulla med bär. De flesta ser dock botten på sina korgar med uppsvällda stuckna ögonbryn, har röda bulor i ansiktet, på halsen och på händerna. Det surrar i deras huvuden som om getingarna funnit en väg in i deras hjärnor.

tisdag 18 maj 2010

En dagsnyhet, fr dagens GP sid 5 "dårskap kan ge kreativitet"

- Pappa! Vad betyder krea... krea t i v i t e t?

- Jo, min lilla Lisa, jag tror man kan säga att det är när någon är påhittig, har lätt att hitta på nya spännande saker.

- Aha, som när jag kom på att jag kunde äta min medicin om jag fick glass efteråt? Eller som när jag kom på en ny lek igår?

- Ja, ungefär och när du kom på ett sätt att lösa din räkneuppgift du hade i läxa häromkvällen. Lisa, du fattade att det inte bara finns ett sätt, som är det rätta, utan flera ibland. Det kallar jag fantasi.

- Men pappa, det står i tidningen att dårskap kan ge kreativitet. Vad menas med det pappa?

- Dårskap? Ja, det är när någon är galen, tokig.

- Men pappa, jag är väl inte tokig? Pappa, jag vill inte vara tokig!

- Lisa, det är du verkligen inte. Kom hit så jag får krama dig. Sätt dig här i mitt knä.

- Pappa, jag vill inte vara konstig.

- Jag ska försöka förklara bättre. Dåre är ett dåligt ord. Ett dumt ord. Du förstår, Lisa, de menar säkert att det är någon med ovanligt livlig fantasi. Det kan uppfattas lite konstigt. I alla fall av människor som själva aldrig har nya idéer och drömmar. De är tråkiga. Det är inte dig det är fel på, Lisa. Du är inte tråkig och inte alls konstig. Du är min alldeles, alldeles fantastiska flicka.

- Vet du vad jag tror, pappa?

- Nej, Lisa, vad tror du?

- Jag tror att de bara är avundsjuka på oss som hittar på nya saker. Så det så.

måndag 17 maj 2010

Hans mössa (skriv om något norskt - skrivpuff 17 maj)

Han hade alltid en stickad svart mössa på sig. Inne i lokalen. Hela långa vintern och hela våren. En luggsliten, nopprig hängig sak i yllegarn. Kanske tvättad många gånger, funderade jag. Han bar den långt nerdragen i pannan. Enbart det smala kantiga ansiktet stack fram nedanför mössan, rosablekt med runda uppspärrade blå ögon. Ville han gömma sig, undrade jag? Har han anammat tonårsvanan att ha mössa inne? Han är väl ändå lite för gammal för det?

Vilken överraskning! Jag kunde inte låta bli att titta lite extra på honom. Det är i början av maj och han har bytt till en brokig keps i norska flaggfärgerna. Den satt snett över det smala tunna huvudet och kepsens ovanligt breda skärm räckte långt ner över högra örat. Snuddade vid skuldran när han vid något tillfälle skakade på axlarna. Har han dåligt med hår? Varför annars envisas med huvudbonad? Jag försökte kika i smyg. Nej, kan inte se något hår under kepsen.

När jag klev in i lokalen en vecka senare, ryckte jag ofrivilligt till. Det var nämligen den dagen han hade bestämt sig för att skippa mössan. Skippa kepsen. På ett helt självklart sätt stod han där naken. Utan hår. Han var helt blänkande kal. Inga ögonfransar, inga ögonbryn. Inte ens några små fina ljusa fjun i ansiktet.

onsdag 12 maj 2010

Slutledning

- Luigi. Jag hoppas du har en jävligt bra anledning att störa mig. Jag är gudfader, min tid är dyrbar. Det vet du.

- Det här är viktigt, Luciano, det lovar jag. Det är din svåger.

- Vaddå min svåger? Vad är det med den mesproppen?

- Din svåger, Luciano. Han har utfärdat ett kontrakt. Ett kontrakt bland våra egna, vår familj, för att döda dig. Den som lyckas får bli hans högra hand.

- Hans högra hand! Vad menar du?!

- Blir hans förtrogna, Luciano, den som får den bästa platsen bredvid den nya gudfadern, din svåger. När du är död, Luciano.

- Han vill överta min plats som gudfader, Luigi?

- Mmm.

- Min slutsats, Luigi, mitt svar blir att ta den jäveln först. Innan han hinner.

- Jag förstår, Luciano, men tänk på din syster. Hon blir änka och kommer att stå där utan försörjning. Med fyra barn.

- Tar jag ingen hänsyn till, Luigi, jag hittar en som kan ta min otrogna hund till svågers plats. Det gäller min heder. Familjen. Han är inte längre medlem i min familj. Han får bytas ut.

- OK, Luciano, men hans familj kommer att utkräva hämnd.

- Visst, Luigi, i vår bransch funkar det så. Vi gör stora affärer, riskabla affärer. Då får man fiender. Vi är tuffa män, inga små gula kycklingar. Inget, säger jag, inget får stoppa oss. Speciellt inte otrogna veklingar. Se till att han försvinner. Men vänta till du vet vem som får kontraktet att ta mig. Döda honom först. Den ynkryggen. Sen min svåger. Se till att han får lida.

- OK, Luciano, jag fixar det. Dödar långsamt.

- Gör hur du vill, bara gör det.

tisdag 11 maj 2010

Blusen (ekonomiskt lättsinne - skrivpuff 11/5)

Hon ville visa sig från sin bästa sida. Alltså naturligtvis då framifrån. Exponera klyftan mellan brösten, betona särskilt mycket med puderskuggningar. Låta honom se hennes solmätta solbruna glansiga hud. Framhäva sina smäckra smala händer med djuprött lackerade manikyrerade naglar med franskt vit halvmåne. Midjan utan överflödigt fett.

Ett litet gnissel ekade genom butiken varje gång hon drog i några klädgalgar med påhängda damblusar. Hon såg sig omkring. Noterade att hon var enda kunden. Tog tag i en vit skir sak. Som en brudslöja. Studerade plagget ingående. Vad är det för tygkvalitet? Voile? Ringningen formad till ett ansenligt brett U. Flortunna genomskinliga spetsar fladdrade nerför knappraden i skimrande pärlemor. Snäva tunna ärmar med trumpetformade krusiga kanter. Kort modell. Perfekt.

- Vill du prova?

- Ja, gärna, storlek trettiosex.

Såå skön. Läcker. Låter betraktaren skönja behån under precis lagom mycket, precis kant i kant med blusens övre rand. Hon måste köpa den. Vill ha, vill ha. Den är redan min.

- Jag tar den!

- Ja, absolut, den är som sydd för just dig. Tillverkad i silke.

Expediten vek ihop blusen med lätta flinka fingrar, lät den glida ner i påsen, drog ihop snöret för att man skulle kunna bära den på axeln. Slog in beloppet i kassan.

- Det blir sjutusen kronor, tack.

Den varma känslan inom henne blev till frost. Hon frös, axlarna ryckte till i en rysning samtidigt som hon febrigt rotade i väskan efter plånboken.

måndag 10 maj 2010

Att tygla sitt humör

Hon såg ett eldklot uppenbara sig framför ögonen, sen blev allt sotsvart. Annars brukar arga människor se rött, sägs det, men inte hon. Ilskan vibrerade i kroppen. Plötsligt kom hon att tänka på vad hennes mamma och syskon ofta hade sagt till henne när hon var barn: bli inte så fruktansvärt arg, lugna dig, akta dig så du inte blir lik din far. Då skämdes hon, ville inte alls vara lik sin pappa, utan så olik som det bara gick. Nu var det annorlunda.

Hon ville bara fräsa. Spotta och fräsa. Såg in i hans ögon. De lyste som spotlights trots att de var mörka. Brann av förbittring och envishet. Mig rubbar du inte, skrek ögonen till henne.

- Men vi sa ju att vi skulle byta till ett nytt gemensamt namn. Sen.

- Jag vill inte byta!

- Men jag la ju till ditt efternamn till mitt för att vi skulle kännna en gemenskap. Det var en UPPOFFRING från min sida. FATTAR du inte det!? Vi skulle ju byta SEN!

- Du är ju tjej, du är van. Min identitet är Martin Olsson, har alltid varit och kommer alltid att vara. Jag VILL INTE BYTA! Glöm det.

- VAN?! Är det något jag har fötts med, tror du? Är det så du menar?! Finns i alla kvinnors gener, eller?

- Ingen idé att du säger något mer. Jag ändrar mig inte.

Ursinnet började långsamt dra sig undan, hon kände bara en mödosamt växande flod av orättvisa flöda genom kroppen. Hon var tyst, sa inget mer högt. Bestämde sig. Det första jag gör imorgon bitti. Kontaktar PRV. Tar tillbaka. Det är vad jag ska göra. Ändra.

torsdag 6 maj 2010

Båten (att hushålla)

- Men, vad har du gjort!? Vad är det här?

- Öh, jag har köpt en båt.

- Men, jag sa ju till dig att vi inte har möjlighet att köpa nån båt, att vi måste hushålla med våra pengar. Och så går du och köper. Ändå! Fast vi var överens.

- Ja, öh, jag kunde inte låta bli.

- Och vad är det för båt förresten? Det är ju ett ras. Ett fullkomligt fullständigt vrak.

- Ja, hm, jag tänkte jag kunde skrapa och måla lite.

- Lite? Det räcker nog inte med lite. Det här är ett gravt renoveringsobjekt. Du får ringa och säga att du vill lämna tillbaka den.

- Nä, men det går inte. Det kan jag inte göra.

Båtspillran står sen på tomten under sommaren och vintern. Hon undviker att se åt det hållet av trädgården, låtsas att den inte finns. Till sommarsäsongen året därpå säljer han båten, med förlust.

tisdag 4 maj 2010

Att känna sig utesluten

Kommer du och hälsar på mig? En kyss från Kalle. Hon läser meddelandet som nyss anmälde sin ankomst med ett pling i inboxen, betraktar vyn över den gnistrande vita sandstranden, det turkosa havet med glitter i och strandpromenadens skimrande i ljusgrått. L'lle Rousse, Corse stod det med stora snirkliga bokstäver på överdelen av fotot. Det är klart hon ska åka. Nu. På en gång.

Kommer du och hämtar mig på Bastias flygplats? Jag anländer fredag sjunde juni, nästa vecka, klockan sju på kvällen. En kyss från Lisa.

Där står han! Han är faktiskt snygg med sitt lockiga ljusbruna hår och han är lång och smal. Passar i den starkt turkosa färgen på arbetsskjortan. Kalle Silander, Platschef står det på namnskylten. Hon får en skön innerlig kram och en fransk puss på varje kind.

- Välkommen Lisa, välkommen till Korsika! Kom! Jag har bilen utanför.

Det tar ett par timmar att ta sig till L'lle Rousse, vägen slingrar sig snävt och trångt längs höga berg och långt ner i dalar. Under bilfärden berättar Kalle om jobbet som reseledare. Lisa tittar på Kalle från sidan, lite så där i smyg. Han ser glad och lycklig ut, gestikulerar vitt och berättar om alla roliga och oroliga tillbud med både tacksamma och besvärliga gäster. Oh, hon tycker så mycket om honom!

- Jag bor ihop med Erik, vi delar bungalow, men du kan vara lugn, du får också plats. Du kommer att gilla honom, han är skitfräck. Lite småvild, förgyller våra fester.

Kalle har rätt, tänker Lisa lite senare när hon presenterats för Erik. Han är verkligen trevlig. Intressant personlighet. Och snygg trots de tydliga djupa ärren efter ungdomens acne som slingrar sig över ansiktet. Han har en otrolig charm, det märker Lisa. Det ljusa håret alltid en smula spretigt och buskigt. På kvällen går de till en liten kvarterskrog nere i hamnen, där Kalle och Erik är stammisar. Äter grillade jätteräkor på spett, vitlöksgratinerade. Lisa känner ett sting av avundsjuka, upplever sig utesluten ur gemenskapen, utanför, när de bägge svänger sig med franska blandat med italienska, skrattar högt och skämtar med restaurangpersonalen. Hon själv sitter mest tyst placerad på andra sidan bordet, tittar på Kalle och Erik. En konstig aning börjar bubbla i magen, pulsen hamrar i huvudet.

Några timmar senare ligger Lisa och Kalle i hans dubbelsäng. Han kysser henne lätt, smeker lite luftigt över hennes bröst. Lisa börjar frysa, ryser trots värmen som vibrerar i rummet. En känsla av svalka och ljumhet. Ingen passion.

- Vad är det som händer, Kalle?

- Vadå händer? Det händer väl inget?

- Nej det är just det som är felet. Inget händer. Svalt.

- OK då. Lisa, Lisa, jag tycker så mycket om dig. Som en kär vän. Det vet du.

- Jaa, vän, bara vän, vad menar du?

Hon drar sig ur hans famn, vänder sig om i sängen och ser på honom, anar bara hans profil i mörkret.

- OK, jag säger det rakt ut, Lisa. Erik och jag är mer än bara kompisar. Lisa, det var inte meningen, ingen av oss kunde ana, det bara blev så.