Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

måndag 31 januari 2011

Mitt rika känsloliv

Jag har så svårt att visa känslor. Inte ens i situationer då jag vet att någon annan skulle ge upp ett glädjetjut, hojta och hoppa högt. Jag säger bara:

- Ja vad glad jag blev.

Jag säger det i en aning högre ton än jag normalt gör när jag pratar.

- Är du glad?, frågar min man, med betoning på ordet är.

- Jo det är klart att jag är.

Känner mig lite irriterad över att jag måste visa glädjen på ett speciellt sätt för att det ska accepteras.

- Det syns inte på dig.

En tanke som slagit mig är: kan jag över huvud taget skrika? Det vet jag inte. Vågar inte försöka. Tänk om det bara blir ett ynkligt litet pip? Känner mig väldigt rädd för det. Har ibland lust att rusa rakt ut i skogen. Stanna långt in bland täta granar och höga tallar där ingen levande människa syns till och ge skriket en chans.

Finns det kurser i att ge hals? Fast å andra sidan, varför tycker jag att det är så viktigt att kunna skrika högt av glädje eller sorg? Det går att ha ett rikt känsloliv ändå. Det vet jag.

lördag 29 januari 2011

Åstadkomma något

– Och vad har du åstadkommit?, frågade han i en ton som gjorde det fullt tydligt för mig att han inte förväntade sig att något bra skulle kunna komma från mig.

Han tittade på mig med ögon som glittrade, läpparna särades så att han blottade tänderna. Jag såg på honom under lugg, la märke till att hans hörntänder var spetsiga. Hade han låtit en tandläkare fila på tänderna eller var de naturligt vassa?

Samtidigt som hans yttrande fyllde rummets atmosfär gjorde han det klart för alla andra i gruppen vad han tänkte om mig. Jag kände hur jag krympte, både fysiskt och mentalt. Axlarna drogs upp, ryggen böjdes och det kändes som att ansiktshuden blivit för liten för skelettet under. Jag kände hur skinnet spände och drog över kindknotorna. Det smärtade.

Jag reste mig med ansträngning upp ur pinnstolen. Det skorrade i mina öron när jag drog stolen bakåt över golvet. Jag tog tag i anteckningarna och gick de få stegen fram till podiet. Mina kliv ekade i tystnaden. Tvingade fingrarna att låta bli att darra, la mina papper på bordet, lyfte huvudet och betraktade gänget framför mig. Jag svepte sakta med blicken, från vänster till och höger, hejdade mig när jag i ögonvrån skönjde hans brunrutiga skjorta. Jag öppnade munnen.

– Det är oerhört viktigt att förstå skillnaden mellan självförtroende och självkänsla. Att ha ett gott självförtroende är att veta att jag kan något, är duktig på något. Jag blir någon genom det jag åstadkommer. Ett självförtroende är som kondition, håller man inte igång, tynar det bort. Man måste helt enkelt underhålla ett bra självförtroende. Det kan sjunka på ett ögonblick om du hamnar i fel grupp av människor.

Nu vågade jag slänga en snabb blick bortåt flanellskjortan. Han stod och lutade sig mot väggen med armarna i kors över bröstet.

– Däremot, självkänsla. Du har en stark självkänsla när du vet att du är duger utan att göra något. Du vet att du är fantastisk, bara för att du är den du är. En bra självkänsla är inte lika lätt att rubba. Den grundas i barndomen och du bär den med dig för alltid. Gör dig trygg i dig själv. Har du den klarar du dig bättre i påfrestande situationer genom livet.

Jag tystnade. Han hade släppt kroppen från väggen, tagit ner armarna.

– Bra, sa han långsamt och rullade på r:et, bra, fortsätt.

tisdag 25 januari 2011

Ingen hemlängtan

Jag håller med Paul Young, som sjöng:

Where ever I lay my hat
that’s my home.


En gång stack jag iväg till Nouakchott I Mauretainen.

- Är du helt från vettet?!, ropade alla. Vad vet du om det landet? Egentligen? Och får du inte hemlängtan när du sticker iväg? Är det inte farligt?

- Nej, tvärtom, så fort jag kommer hem jag längtar ut. Bort. Och än har jag inte dött.

Vad väntade mig i Mauretanien? Ett land där islam är lika med politik. Samtidigt har de fria val, är demokratiskt. Det var nog det jag var nyfiken på. Hur ser ett land ut som heter République Islamique de Mauritanie
al-Ğumhūriyyah al-Islāmiyyah al-Mūrītāniyyah? Dessutom, hassaniya, puular, soninke, wolof som är språken som talas förutom franska, var jag tvungen att få höra hur de lät.

Jag var kvar där i tre år. Levde med ett par och deras två döttrar och lille son. De bodde enkelt i ett hyddliknande hus alldeles intill Atlantens vågor. De försörjde sig på fiske. Livet var slitsamt, men varje dag fanns det mat på bordet. Vi lärde av varandras olika kulturer. De fnissade vid tanken på sjumilaskogar och kunde inte föreställa sig minusgrader i luften.

Med tiden kändes det som jag fått en ny familj. När det var dags att åka tillbaka till Sverige grät jag. Vi grät tillsammans. Det var hårt att se mina vänner klädda i slitna men färggranna kläder i rött och blått tysta se på mig när jag klev in i den svarta taxin utan rutor. Bilen gled sakta iväg. Jag vände mig om i sätet och tittade bakåt. Till sist såg jag bara fem svarta pinnsmala siluetter med armarna fortfarande höjda i en vajande vinkning.

söndag 23 januari 2011

Inga fler påhitt (skrivpuff 23/1 om att göra hyss)

Ögonlocken kändes blytunga. Jag satte pekfingrarna under ögonbrynen och tummarna på kindbenen och drog med fingrarna. Associationen till Stanley Kubricks helt absurda film ”A Clockwork Orange”, där Malcom McDowell tvingades sätta tändstickor i ögongloberna för att hindras från att blunda, var uppenbar. Jag vände mig med ett stön i soffan. Det värkte i alla leder och muskler. La mig på rygg, höll armarna över huvudet och sträckte ut hela kroppen, spände tår, bål och drog i fingertopparna. Jag vred på huvudet. Äpplet låg kvar. Jag sträckte ut armen, fångade det, tog ett stort bett. Ofrivilligt lämnade ett rop av lycka min strupe. Så gott.

Anna hade blivit bjuden på ett piller. Ta det här, hade han sagt, det ger dig en skön kick och du känner inget efteråt heller. Jag bjuder. Han hade haft rätt, sa Anna, det var en häftig upplevelse. Och hon hade inte känt något bakrus, bara en aningens aning matthet. Några dagar senare hade hon köpt två vita små piller, ringt på dörren och jag kunde inte annat än erkänna att jag var nyfiken. Trots att jag var dödsförskräckt tog jag tabletten. Det hade känts osolidariskt att inte ta den, tyckte jag, eftersom Anna redan svalt. Och Anna hade ju provat en gång förut.

Hade jag fått en snedtändning? Oron smällde till mig i ansiktet. Var det en muskelförlamande drog? Jag rörde på lemmarna. Jo, det kändes fortfarande normalt. Vad hade vi fått i oss? Anna? Var var Anna? Jag reste mig upp från soffan, det snurrade till i huvudet. Jag snubblade ut i köket. Anna. Hon satt vid köksbordet och läste Svenska Dagbladet. Hon lyfte sakta på huvudet.

– Oh har du vaknat nu? Jag har väntat hela morgonen. Du var inte något nöje i går kväll, förresten. Du somnade ju nästan omgående.

– Anna. Anna. Lova mig en sak; inga fler sådana påhitt. Aldrig mer. Lovar du?

lördag 22 januari 2011

Ett litet vitt piller

– Det är fullkomligt vansinnigt! Ta ett piller man inte vet hur man reagerar på när den sprids i kroppens inre, sa jag och betraktade hur Anna öppnade munhålan.

Anna tittade på mig med mörka stadiga klart blå ögon, medan hon sakta lät den rosa tungan sticka långt ut. Hon räcker ut tungan åt mig, tänkte jag, ungefär som att peka finger; rätt åt dig. Hon la det lilla vita pillret på tungspetsen. Tungan hade en rak djup rynka som löpte i mitten, det såg ut som att den var delad i två stycken. I samma stund drog Anna tillbaka muskeln och knep ihop läpparna. Tabletten försvann in i mörkret i hennes gap. Hon log en aning.

Jag låg i soffan. Det kändes som trög sirap i huvudet. Som om tankarna långsamt, motsträvigt med mycket möda trängde sig fram i pannloben. Ett rött högblankt äpple låg på soffbordet. Så härlig frukten såg ut. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få ta en tugga, få känna det friska saftiga fruktköttet mellan tänderna. Jag drog upp kroppen från soffan, slickade mig om mina torra läppar, höjde högra armen för att sträcka mig framåt över bordet och ta tag i äpplet. Trodde jag, men jag låg kvar. Orörlig. Jag var oförmögen att röra lemmarna. Mina ögon var fastlimmade vid äpplet som låg på bordet och utstrålade obevekligt läskande ljus. Den var som ett hån: kom och ta mig, om du kan.

söndag 16 januari 2011

Normen fanns inte

Hon tyckte om läppar. Aldrig att ett tillfälle att studera andra människors munnar försummades. På morgonen, om Lisa råkade hamna på en sådan plats i spårvagnen att hon satt mitt emot en annan passagerare, studerade hon dennes mun medelst förstulna blickar. Eller när Lisa satt i lunchrummet. Då kunde hon i relativ lugn och ro utforska sina arbetskamrater. De var så upptagna med att berätta för varandra om helgens alla fester att de inte la märke till hennes skärskådande. Ett annat tillfälle var när Lisa satt på Evas Paley´s och fikade med Anna och Solveig. Då kom hon på sig själv med att titta på deras munnar, istället för att se dem i ögonen. Aningslöst pratade de på om dagis och sina mäns tillkortakommanden utan att förstå att de var intimt iakttagna.

Det viktigaste för en läppstuderare var att ha förmåga och talang att se de små, små olikheterna. Vid en hastig titt såg mångas läppar likadana ut. Men när Lisa skärpte blicken kunde hon se att vissa hade spetsiga amorbågar medan andra hade runda, vilket var det mest basala noteringen. Svårare var att konstatera att överläppens ena halva var en aning kraftigare än den andra, eller att överläppen i förhållande till underläppen var proportionsvis en aning för tunn. En gång hade hon sett en man vars underläpp knappt syntes eftersom överläppen hängde över. Det gjorde att han såg trulig ut. En del hade naturligt hallonröda munnar medan andras läppar hade samma färg som huden och därmed nästan försvann in i ansiktet.

Hon la inga värderingar på sina resultat, hade ingen norm för den perfekta munnen. Tvärtom, det var det som var så fascinerande, hur formen på en överläpp eller en underläpp kunde variera i det oändliga och ändå hela tiden upplevas som vacker.

Fast en gång åkte Lisa fast. Han frågade rakt ut varför hon stirrade på hans mun. Den munnen blev Lisa förälskad i och hela han blev hennes livs kärlek.

lördag 15 januari 2011

Finfördelat socker

Hon fuskade. Varje driven efterrättsmakare vet att vaniljsocker inte gillas. Konststycket är att använda riktig vaniljstång och inget annat. Vaniljsocker finfördelat till pulver är alldeles för lätt. Ingen sport. Men hon myglade, smög i bedrägerisockret.

Och inget märkte något!

Oh, vilken god vaniljpannacotta. Den godaste jag ätit!, sa allihop med en mun.

Hon betraktade sju glada rödrosiga ansikten. Alla vända åt hennes håll med dessertskedarna höjda, beredda att på nytt sänka skeden ner i det mjuka mjölkvita dallret, höja besticket mot läpparna och låta ännu en sked full slinka ner i halsen.

Samtidigt som hon njöt av gästernas bifall skämdes hon en pytteliten smula för att hon inte erkände sin synd. Hon skrattade högt, axlarna riste till i en rysning vid tanken på sin bluff. Aldrig att hon skulle berätta. Aldrig. Varför skulle hon?

söndag 9 januari 2011

Sval

Det två korta meningarna surrade runt i cirklar bland nervtrådarna i hennes utmattade hjärna. Meningarna som slagit henne i ansiktet när hon bläddrade fram till sidan tre i del tre, Göteborgspostens kultursidor. Det gjorde så ont. Som en knuten näve rakt över munnen, trots de svala ordformuleringarna.

Hennes debut känns ointressant. Huvudpersonens livskriser engagerar mig inte.

Är inte det värre än att bli helt nedsablad? Om det istället hade stått:

En fullkomligt urusel debut. Huvudpersonens livskriser beskrivs skrattretande dåligt.

Hade inte det varit mycket bättre? Kanske hade hon fått sitta i TV-sofforna och bli intervjuad om den erbarmligt dåliga boken. Många hade säkert köpt boken av nyfikenhet, fått skratta åt eländet. En ren kalkon är bättre än en likgiltig grå svala. Eller?

lördag 8 januari 2011

Hennes läsglädje (skrivpuff 8 januari 2011)

En gång i månaden åkte familjen till mormor och morfar. Lisa hoppade av otålighet i bilen. Mormor köpte nämligen alltid alla årets exemplar av Allers. Det ville inte mamma göra. Hon ansåg att det var onödigt, gav syskonen undermålig läsning och var ett dyrt tveksamt nöje.

- Ta en bok i bokhyllan istället, sa hon ofta.

Men Lisa kunde inte låta bli att följa följetongsromanerna i Allers. Det var så spännande. Vilken läsglädje. Hon gillade att varje avsnitt slutade med en händelse som fick henne att gå och grunna och fundera över fortsättningen. Skulle den kvinnliga huvudpersonen få sin doktor till slut, blev det giftermål? Kom det fram vem som mördade dottern som skulle ärva hela förmögenheten efter sin far?

Den här gången handlade det om en kvinna som tappat minnet och som skulle gifta sig. Hon satt vid sminkbordet, i full bröllopsutstyrsel. Inom några minuter var det dags att åka till kyrkan och gå fram till altaret. Armen höjd för att sätta dit den allra sista bruna färgen på ena ögonbrynet. Då… precis i den stunden kom minnet tillbaka. Sen stod det: fortsättning och upplösning i nästa nummer. Oh nej, vad spännande.

Och nu var Lisa på väg. Snart skulle hon få veta vad det var kvinnan kom ihåg. Säkert var hennes kommande man en skurk. Väl framme rusade hon upp för trappan, rakt förbi mormor och morfar som stod i farstun och välkomnade. In i sovrummet, där Lisa visste att veckotidningarna låg i en hög vid mormors nattduksbord. Började bläddra bland tidningarna med flaxande fingrar. Hon hittade Lektyr, Hemmets Veckotidning och flera nummer av Allers. Lisa kollade flera gånger. Nej, just det rätta numret fattades. Lisa sprang ut till mormor i köket.

– Mormor, var är nummer tio av Allers?, ropade hon, jag har hittat nummer nio och nummer elva, men inte nummer tio.

– Aha, jag kommer ihåg att jag missade ett nummer, måste ha varit den tidningen. Var det viktigt?

torsdag 6 januari 2011

Hon fräste

Dörren öppnades och en rundlagd kvinna iklädd en fotsid hallonröd dunkappa och en toppluva i samma röda färg med blå och vita ränder tog klivet över tröskeln. Hon grät. Tårarna randade kinderna och rann ner över halsen. Kvinnan snyftade högt, som ett barn som gjort sig illa, så där näst intill småskrikande.

Jag gick fram till henne, tog tag i hennes ena arm.

– Kan jag hjälpa dig med något?

Min fråga resulterade i ännu högre hulkanden.

– Jaa! Kan du ringa åt mig?, flämtade hon mellan snyftningar och kippande inandningar.

– Ja, det är klart, sa jag och försökte anlägga en behärskad ton, klart att jag hjälper dig om jag kan.

Kvinnan sträckte fram en skrynklig lapp.

– Ring det här numret, det är till min förmyndare. Jag är omyndigförklarad förstår du, sa kvinnan nu i lugn och sansad ton, hon är så elak. Men du kanske kan hjälpa mig?

– Ja jag ska försöka, sa jag, samtidigt som jag hörde gråtattackerna åter igen stiga mot taket.

– Ja, ring. Jag vet inte vad jag ska göra annars. Du måste ringa. Snälla, hjälp mig, tjostade hon mitt i storgråtandet och tog av sig mössan. De tunna hårtestarna spretade.

Signal efter signal gick fram, jag vände mig om och skakade på huvudet.

– Klart hon inte svarar, fräste kvinnan, det djävulska fruntimret vill inte prata med mig.

Jag slängde en snabb blick på henne. Av någon gråt fanns inte ett spår kvar. Hennes kinder var torra, ögonen var neutralt klanglösa. Munnens form fick henne att se likgiltig ut. Hon drog på sig mössan, slängde upp dörren och var borta.

tisdag 4 januari 2011

Att snoka

– Nyfiken i en strut, tittar hon ut!

Dörren slogs upp helt. Lisa kände hur en blixtsnabb glödande eldtunga sköt upp längs halsen och vidare upp på kinderna. Ögonen sved. Nu skulle de se hur generad hon blev. Varför kunde hon inte låta bli att snoka?! Det gick bara inte. Det var som om kroppen tog makten över henne. Hon kände sig tvungen att smyga på sin syster Anna som hade gått in på sitt rum tillsammans med Anders och varsamt stängt dörren.

Lisa satte försiktigt örat till dörren och hörde hur det liksom prasslade och frasade därinne. Sen kom stönanden. Vad gjorde de? Stående på knä tog hon tag i dörrhandtaget och puttade, lite, lite i taget, tills det bildats en smal springa. Hon satte högerögat tätt intill öppningen. Längre hann Lisa aldrig. En stark vindstöt. Lisa höjde blicken och tittade rakt in i två par stora runda ögon som såg ner på henne