Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

måndag 28 februari 2011

Observationer

Vi kom in i matsalen. Hela gruppen samlades i ena hörnet. Nästan dråsade in i varandra vid åsynen av kvinnan. Hon hade det långa blonda håret samlat i en stram svinrygg som på ett effektfullt sätt framhävde hennes rena en aning bleka drag. Faktiskt påminde hon om Grace Kelly, tänkte jag. Eller kanske Chaterine Deneuve. Det var hovmästarinnan, förstod jag, eftersom hon var klädd i en svart snäv kjol, svarta högklackade skinnpumps och en vit stärkt serveringsjacka, sydd för att framhålla hennes smärta midja. Jackan hade en liten ståkrage och två lodräta rader med mässingsknappar. Hon tog några steg mot oss och log.

- Välkomna, sa hon, ni kan sätta er var ni vill i matsalen.

Vi började röra på oss. Det var något som kändes besynnerligt. Jag vände mig om mot kvinnan.

- Blir vi serverade mat?

- Nej, svarade hon och vände sig om mot ett bord som var uppställt mot ena långsidan.

Vad var det som låg på bordet?

- Ni kan ta själva av pastan och såsen som ligger på bordet.

Men det var just det som var så underligt. Allt låg bokstavligen mitt på bordet. Den fetblanka gula spagettin låg i slingriga högar direkt på bordsskivan och sammetsröd tomatpesto hade placerats i små hopar här och där.

söndag 20 februari 2011

Förödmjukelsen

Han står i dörröppningen
Jag vet att jag måste gå förbi honom
Kommer han att slå till mig med boken han håller i handen?
Han väntar
Håller boken i höger hand
Dunkar den lite lätt i vänstra handflatan
Betraktar mig
Hans mörka ögon
Jag bestämmer mig
Försöker smita förbi
Slaget gör inte särskilt ont
Det är kränkningen som värker i själen

fredag 18 februari 2011

Jag och Sorin

Jag var femton år. Det var jag och Sorin, min bästa kompis. Jag hade tjejkompisar också på den tiden, men nu var det vi två killar. En het sommardag, vi svettades i skuggan under ett kastanjeträd med ryggen mot skogen. Framför oss bredde en stor äng ut sig med meterhögt torrt gult gräs blandat med vilda blommor, som jag inte kan namnen på, i lila och vitt. Vi anade mer än såg siluetten av ett enormt stort slott långt borta i den soldisiga horisonten. Sorin och jag satt och sparkade med fötterna i marken medan vi diskuterade gårdagens fotbollsmatch.

– Du vet Marcel, sa jag samtidigt som jag tog tag i ett grönt grässtrå, satte fast det i mellanrummet mellan tummarna och blåste.

Det bildades ett underligt sprittande orent ljud. Det lät som om jag inte lyckats sätta dit strået i det rätta helt spända läget.

– Du vet hur Marcel är, fortsatte jag. Jag vinkade som besatt att han skulle dribbla bollen åt mitt håll. Sakta in, skrek jag, eftersom jag var perfekt placerad för att enkelt göra en lobb rakt över målvakten. Här är jag, liksom. Men tror du han passade bollen? Inte alls. Han bara brötade på.

– Jag vet, han ser aldrig oss andra. Han tror att han gör allt bäst själv. Men du, Emil då, som målvakt. Hur kan de sätta honom i …

Det rasslade i gräset bakom oss. Jag vände mig halvt om. Den krypande rädslan satt hårt åtdragen i nacken. Han, jag tror i alla fall att det var en han, hade fett slickat bakåtkammat blåsvart hår och var klädd i en svart hellång rock. I ögonvrån såg jag att rockfodret var blodrött. Han gnällde, jämrade sig och visade sina spetsiga gula tänder i ett stort grin. Framtänderna lutade inåt som på en orm. Jag hann se hans salivblanka vassa stora hörntänder, sen kände jag ett hårt tryck mot halsen. Det spände i skinnet som när man sätter tänderna i en grillkorv. Jag vrålade. Tyngden försvann. Jag kastade mig upp, svängde ett varv runt. Jag flåsade tungt, hjärtat slog så hårt att det gjorde ont. Jag såg inget. Inte ens en skugga. Vinden kändes kall mot kinderna. Jag frös. Drog lätt med fingrarna över halsen, kände två sår precis under högra örat. Det sved. Kändes blött. Jag skakade av kyla, kände att jag spärrade upp ögonen när jag tittade på handen. Över mina vita fingrar strilade rött blod.

torsdag 17 februari 2011

Svågern

Fredag morgon klockan 0700 vid frukostbordet.

Nyskilda, nya som sambos, ny släkt. Hans syster med svåger ska komma på besök.

- Vad ska vi bjuda på? Vill göra intryck så här första gången. Din syster äter säkert det mesta med god aptit. Men han, han är svårare, sa hon medan hon tuggade på Fjällyoghurt med hallonsmak, ekologisk müsli och blandade nötter. Spagetti Carbonara? Fläsk, ägg och ost. Kolhydrater och proteiner i en jam jam blandning. Han har ett fysiskt hårt krävande arbete. Bra återhämtningsmat. Vad tror du om det?

Fredag kväll klockan 1930 vid middagsbordet.

- Vad är det här för något? sa han och petade med gaffeln i den rykande pastan lagd i pyramidform.

Över den rivna parmesanosten hade hon strött vårgröna ärter. För färgens skull. På tallrikssidan en äggula, gul som en sol, i ett halvt äggskal. Ihopknipna tunna läppar visade klart och väldigt påtagligt hans misstänksamhet.

- Spagetti Carbonara.

- Har jag aldrig hört talas om. Är ni säkra på att det går att äta? muttrade han mellan stängda tandrader.

onsdag 16 februari 2011

Är jag en skeptiker?

Hur vet jag att jag lever? Bevisas det genom att andra människor i min närhet påstår det? Ett påstående påvisar väl ingenting.

Jag kanske är mitt uppe i en dröm. En dröm som ibland är lustfylld, ofta gör mig sorgsen, då och då roar mig, ständigt gör mig rasande arg. Hur ska jag kunna veta? Jag kan bara anta att jag verkligen finns. Här på planeten Tellus. Om nu jorden existerar. I realiteten.

Tänk om jag snart vaknar. Slår upp ögonen i en helt annan värld.

tisdag 15 februari 2011

Utvärdering kommer

Det bestämdes att en undersökning var nödvändig att genomföra. Alla var överens. Han hade varit övertygande. Inte bara ringt flera gånger utan en dag knackat på dörren till forskningsanstalten och krävt att få hjälp. Var hans egenhet medfödd eller inlärd? Martin ville ha svar. Kunde de bistå? Varför fnissade han? Det gick inte att hålla tillbaka fnittret och alltid hände det vid fel tillfällen.

Ett exempel: Hans närmsta arbetskamrat, Sven, kom häromdagen in till Martins rum. Stängde dörren bakom sig. Det syntes i hans bleka fårade ansikte att något tråkigt hade hänt. Sven berättade för Martin att han och hans fru hade bråkat. Hon hade kallat honom en gråbeige råtta, sen gick hon. Martin blev tvungen att dölja sig bakom det senast underskrivna kontraktet som råkade ligga framför honom på skrivbordet. Det gick inte att hålla sig. Han låtsades att han drabbats av ett otäckt hostanfall. Klassikern.

Eller när han satt i kyrkan. Det var visserligen bröllop. En glad tillställning. Men det var inte bra att fnittra högt när brudgummen slet med att få ringen över brudens vänstra ringfinger. Både han och brudgummen svettades ymnigt.

När det var helt i sin ordning att småskratta, gick det inte alls. Det knöt sig i halsen. Då kunde han inte ens dra lätt på smilbanden. För någon vecka sen var Martin och Lisa på Stand up-kväll med Thomas Petersson. Han satt och var avundsjuk på alla som flabbade sig flåsande trötta. Själv kände han sig helt neutral. Tråkig. Hörde vad komikern där framme på scenen sa och fattade att det var humoristiskt. Men inget skratt ville infinna sig.

Forskarna var intresserade av att få ett svar. En empirisk prövning skulle implementeras. Annonsen publicerades måndag morgon i Göteborgsposten där angelägna försökspersoner eftersöktes. Ansökningarna fullkomligt rasade in. Det verkade vara ett ännu större problem än de tidigare förstått. Utvärdering av granskningen är planerad att presenteras före sommaren.

måndag 14 februari 2011

Min kärlek

Jag är lojal mot dig, intill tjurskallighetens gräns. Du kan hitta på vilka tilltag du vill, jag förlåter dig. Det händer att du glömmer bort mig. Jag hör nyckeln i låset. Sitter kvar vid köksbordet. In släntrar du. Ser bordet som är färdigdukat med vitt porslin och vinglas i kristall. Du har glömt.

Han tar ingen hänsyn till dig, säger min syster. Tänk bara när han nonchalerade dig på festen. Stod med armarna runt den där kvinnan hela kvällen. Min syster har rätt. Men, säger jag, han är min. Bara min. När jag kommer hem ligger du i sängen. Jag har väntat, säger du, lägg dig här bredvid mig. Det vill du väl? Jag längtar. Glider in i njutningen.

söndag 13 februari 2011

Vilseledande reklam

Jag tolererar inte vilseledande reklam. I vår närhet slog en ny affär nyligen upp portarna. Vi blev så glada. Så härligt med en affär som hette ”Gudomligt välsmakande”. Fast vi tyckte att bokstäverna rumlade runt lite för mycket i munnen. Det gällde att artikulera väl för att inte namnet skulle mumlas bort. Glada och med lätta steg gick vi rakt över gatan och klev in i butikens väl bibehållna golv med gamla mörkröda stenplattor och vita kakelväggar.

Färskt mört lammkött direkt från närbelägna gårdar
Pinfärska ägg från frigående höns
Ekologiskt producerad vällagrad ost


En tvåkilos lammstek och två hekto blåmögelost inhandlades. Ugnen på etthundratjugo grader. För bästa möjliga resultat ska kött alltid tillagas med omsorg genom långsam mognad, har jag lärt mig. Till steken tänkte vi servera mumsigt fet potatisgratäng, rödvinssky kryddad med rosmarin och ett medelfylligt rödvin från Montepulciano.
I samma stund som vi satte våra knivar i varsin skiva kött kände vi det. Köttet var segt som den klassiska skosulan. Efterrätten. Osten. Tog en bit på gaffeln, petade på fikonmarmelad med kaneldoft, inköpt på Korsika. Ammoniak. Osten smakade ammoniak.

Vi kanske skulle ha köpt ägg istället?

lördag 12 februari 2011

De måttfulla

De tyckte det skulle vara anspråkslöst
Det enkla var sannerligen gott nog åt dem
Ville ta in på det enkelt stilrena härbärget
men det var fullt
Fanns ingen plats för dem
Goda råd var dyra
Det var sent
mörkret becksvart
Han behövde sin sköna sömn
Återstod bara överflödet
på Waldorf Astorias extravagans
Natten var som sammet
Pärlemorfärgat siden i sängen

fredag 11 februari 2011

Ofattbart

Det var ofattbart. Hur kunde hon göra något så hopplöst obegåvat? Anläggningen låg under jord. Hon visste mycket väl att det bildades eldfarlig gas därnere. Ändå gjorde hon det. Satte tändstickan i luckan. I samma ögonblick som hon gjorde det förstod hon hur förödande den lilla gnistan skulle bli. Vissheten slog henne. Men det var för sent. Hon hann se eldklotet där nere, såg eldtungan braka till mot henne, hörde dånet. Elden rasade genom alla utrymmen. Hela byggnadens inre blåstes ren.

torsdag 10 februari 2011

Hon tog ett beslut

Jag klev upp på cykeln. Ut på Godhemsgatan. Drog in den svala pärlande vårluften djupt ner i lungorna. Friskt. Vid en husknut hade någon planterat påskliljor i en tät grupp. Svängde höger in på Kungsladugårdsgatan. Upp på den breda trottoaren.

En bit längre fram kom en kvinna gående emot mig med en stor strykbräda i famnen. Lite lustigt och ovanligt, hann jag tänka, att promenera gatan fram med en strykbräda i händerna. En millisekund senare såg jag den minimala förändringen i kvinnans ansiktsuttryck. Knappt märkbart. Bara ett pyttelitet ryck i ena kinden. Hon tog ett beslut. Förvandlades från blankt neutral till en tiger på jakt. En tiger som precis fått syn på sitt byte.

Kvinnan ändrade strykbrädans position. Hon vände den mot mig, förvandlades till en riddare i full rustning med strykbrädan som lans, anfallsvapen. Eller var det en sköld, ett skydd mot anfall? Mitt anfall?

För att undvika en frontalkollision ändrade jag riktning en aning. Men kvinnan flyttade med. Fortsatte komma rakt emot mig. Nu kände jag en vass nål som stack mig rakt in i ett hörn av hjärnan, jag blev med ens rasande. Vad gör människan?! Jag ropade rakt ut:

- Vad i helvete gör du? Är du helt dum i huv’et eller?

onsdag 9 februari 2011

Distansassistans (tjuvlyssning av medpassagerares mobilsamtal)

Göteborg, tisdag 2011-02-08 kl 15.55 på 11:ans spårvagn

- Jaha har du hamnat i den positionen? Men då kan du göra så här: markera hela texten som det gäller, förflytta dig till nästa flik, klistra in.

- Men då har du hamnat i fel läge. Du måste sortera och filtrera först.

- Tänk tvärtom. Ta bort mellanslaget istället, tryck på F10-knappen, markera, dra det du vill ändra läge på, klicka på knappen ”uppdatera”.

- Fast du kan göra så istället, att du drar hela tabellen bort till flik nummer ett.

- Förresten skit i det. Vi tar det imorgon bitti istället. Hur dags kommer du?

tisdag 8 februari 2011

Samla tankarna

Köping, Barnhemsgatan, Solsidans äldrevård, lördag 2011-01-15

– Farfar! Jag är här nu.

Farfar ligger i sin säng, han vilar på sidan, vänd mot väggen som har rosablommig tapet. Egentligen inte alls i farfars smak. Rosa går inte ihop med hans natur. Han har lagt sig i fosterställning med armarna ihopdragna och händerna vilande under hakan. Jag känner igen hans brunrutiga skjorta, bruna bomullsbyxor och de grå tunna fjunen i nacken. Trots att han befinner sig i sängen sitter tofflorna av svart artificiellt skinn kvar på fötterna. Han svarar inte, rör sig inte. Sover han?

– Farfar, säger jag lite försiktigt och rör vid hans ena axel.

– Vänta ett tag, stör mig inte, hör jag farfar säga en aning dovt från utrymmet mellan vägg och kropp, jag måste bara först ta in korna och kedja tjuren. Alice väntar i köket.

måndag 7 februari 2011

Medkänsla

– Så här är det, förstår du, sa han.

Min reaktion var omedelbar, kroppens alla nerver började surra av stark irritation. Irritationen var lika vibrerande kraftig som ett brandsäkert rep av nylon. Ett värmetåligt rep som tålde mina brinnande sinnen. Jag kände klåda, det kliade överallt. Spår av röda ränder från raspande naglar framträdde på mina armar och jag kände sårskorpor i hårbotten.

Precis så sa han jämt när jag ville diskutera: ”Så här är det” eller ”så här ligger det till”. Helst skulle jag titta upp på honom från min nedsänkta position som ett lydigt litet skolbarn som kollar på läraren som står framme vid tavlan, alltid några decimeter ovanför elevernas bänkar. Sen var det meningen att jag skulle sitta tyst och lyssna.

– Man kan inte engagera sig i allt som händer överallt i världen. Det går inte känna medkänsla med alla som har det svårare än du. Eller bli frustrerad över orättvisor. Du kan ändå inte göra något. De får klara sig själva. Precis som vi, får de lösa sina egna problem.

fredag 4 februari 2011

Varför?

Hon längtade efter frihet. Våga visa sitt riktiga sanna jag. Men det gick inte att slita sönder bubblan av övergivenhet, fast hon sparkade och sparkade. Varje dag slutade med att hon utmattad kom hem, så in i döden trött på livet.

Men jag vill ju leva, leva på riktigt, tänkte hon. Hon hade redan gått på enskilda terapeutiska samtal hos psykolog. Inte bara en gång utan under fem olika tidpunkter i sitt liv. Tysta, sterila och blänkande vita väntrum med högt i tak, vackra stuckaturer och med knakande, skrikande ekparkett lagt i stavmönster hade hon börjat må illa av.

Gruppterapi. Hela gänget fick sätta sig i en ring på det kalla slitna grå linoleumgolvet. Det gjorde henne illa till mods att sitta så. Hon frös, kände att hon hade en alldeles för tunn tröja på sig. Det var obekvämt och det värkte i benen. Ideligen fick hon byta ställning. De skulle börja genom att berätta om sig själva och anledningen till sitt deltagande. Hon öppnade med svårighet munnen, såg ner på sina knäppta händer som låg i knäet och skildrade sin situation med lågmäld röst.

– Hör du, hörde hon en röst säga, det där du kallar problem kallar jag futtigheter. Värdelöst det är vad det är. Skärp dig.

Det kändes som om någon tagit tag om hennes hjärta och klämt till hårt. Hon höjde blicken utan att lyfta huvudet. Det var inte terapeuten som talat, utan en av gruppdeltagarna. Varför? frågade hon sig själv tyst, varför var han så orubbligt kall?

Hon slängde en blick på kursledaren, som inte satt med i deras gemensamma krets, utan han befann sig snett bakom henne, placerad på en blåmålad pinnstol. Hans outgrundliga min kunde hon inte tolka annat än som neutral. Tomt polerad. Blicken i fjärran. Tårar blötte ner hennes kinder. Det gick inte att hindra. Så typiskt tjejigt. Varför sa terapeuten inget? Skulle han inte komma till hennes försvar?

onsdag 2 februari 2011

Ambitiösa Lisa

– Berätta nu med egna ord vad du såg, sa han och tittade på henne snett från sidan. Låt det ta tid, hetsa inte, vi har inte bråttom.

Lisa kände att ett fniss hotade att bryta ut. Han trodde nog att han hade lagt upp en förtrolig min, tänkte hon, att hans lilla leende skulle verka lugnande på mina små flickskakiga nerver.

– Jaa, jo, jag var på väg hem från mitt jobb och…

– Jaha, var jobbar du? Och vilken tid var det?

Han bredde ut sina prinskorvsstora fingrar brett över tangentbordet, redo att börja skriva. Lisa konstaterade att hans händer inte täckte bokstäverna.

– Jag jobbar på Seven Eleven och innan jag har hunnit låsa, släcka och plocka undan så brukar klockan hinna bli tolv.

– Så klockan var alltså tolv.

– Nja, det vet jag inte exakt, men där någonstans.

– OK vänta lite, sa han och tryckte ner en tangent, jag ska bara skriva ner det du säger.

Sen nästa och nästa. En bokstav i taget. Fniss hotade återigen att bubbla upp. Hon fortsatte:

– Jo, sen när jag kom in på Andra Långgatan, skulle precis passera rakt över gatan från juvelerarbutiken. Du vet, där vid porrbutiken som har skyltfönstren täckta med brun papp, när jag hörde en skrällande krasch. Av glas. Och sen gick larmet.

– Vänta lite.

Hon studerade honom. Hans rygg var rund och axlarna uppdragna. Ingen bra arbetsställning, tänkte hon.

– Ja, fortsätt.

– Jag såg en skugga hoppa rakt in genom hålet i fönstret. Trotsade skränet. Jag hann tänka att det var modigt att bara kasta sig in så där. Hur visste figuren att hålet var tillräckligt stort? Eller att inte glasskärvor satt i vägen? Jag rusade över gatan. Mot affären.

– Det var företagsamt. Av dig alltså. Eller våghalsigt snarare. Du måste ha varit skrämd från vettet. Ett ögonblick. Jag ska bara skriva.

– Jag tänkte inte. Jag bara handlade. Jag klev in genom hålet. Det var alldeles svart i butiken. Hörde bara dånet av säkerhetslarmet. Såg inget.

– Men då blev du väl ängslig?

– Hann inte. Precis då rusade en individ rakt på mig med en enorm hög med glitter i famnen. Jag dråsade ner i golvet. Han måste ha hållit hårt i stöldgodset eftersom han inte tappade en endaste liten ring, sa hon.

Försiktigt, oändligt försiktigt rullade hon ringen på högra långfingret runt, runt.

tisdag 1 februari 2011

Om att fylla en kunskapslucka

Det var när hon var exakt femtio år sex månader och sju dagar gammal hon fick redan på det. Hon hade en syster. En halvsyster, men ändå. Den kvällen ringde det på telefonen när Lisa precis hade slagit ner rumpan i soffan och satt på TV:n för att titta på sitt favoritprogram, Vetenskapens Värld. Alltid avhandlades något intressant ämne som ökade hennes insikter och kunskaper om livet. Ikväll skulle de diskutera människans psyke. Det var anledningen till att hon kände sig irriterad när signalerna ljöd. Skulle hon låta bli att svara? Lisa slängde en blick på Göteborgspostens TV-bilaga, kanske kunde hon kolla sen om det gick i repris? Se programmet vid ett annat tillfälle. Att inte se hela på samma gång var ointressant. Allt eller inget. Halvdant, var inget för Lisa. Hon reste sig långsamt upp. Om hon skulle svara fick de vänta till Lisa behagade ta sig till telefonen. Ingen hets. Telefonen stod ute i hallen. Den var bärbar, men stod för tillfället och laddade hemma i sin klyka.

– Lisa Herrström.

– Är det Lisa Herrström jag talar med?

– Ja, jag sa just det.

– Sitter du ner?

– Nej.

– Då föreslår jag att du hämtar en stol.

– Men… vem är det jag pratar med?

– Ett ögonblick bara. Sitter du ner?

– Jaa.

– Jag heter Ellen Benning.

– Jaha. Det namnet säger mig inget.

– Nej, det förstår jag. Vi har aldrig tidigare talats vid. Jag är din syster.