Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

tisdag 26 april 2011

Rörelser

Hon tittar på honom lite snett från sidan. Betraktar intensivt hur han rör kroppen. Han svänger en aning på överkroppen, armarna pendlar fram och tillbaka. De nyinköpta blåvita joggingdojorna sitter på fötterna.

Gångstilen blir en annan när han har dem på sig, tänker hon. Han liksom gungar fram. Studsar nästan. Svetten strilar från håret ner i hans ögon och han drar med bägge händerna över ansiktet för att få bort det. Blinkar lite irriterat.

Den fröjd hon känner när hon ser honom och förstår att hon utstrålar är klar och stark. Så stark att hon måste bevaka att han inte uppmärksammar exakt hur mycket hon njuter.

För att inte avslöjas kisar hon med ögonen så att han inte ska kunna se rakt in i hennes ljusblå. Undrar om han vet. Kanske har han sett. En lustfylld rysning drar genom hennes kropp.

måndag 25 april 2011

Verandan


Hon satt på verandan i sin käraste korgstol. Den gnisslade så härligt när hon rörde det minsta lilla på kroppen. Utsikten från verandan var vidunderlig. Många hade nog ansett att den inte var något speciellt. De såg bara gröna ängar, det bruna berget i bakgrunden och gödselhögen som befann sig i förgrunden. Mitt i blickfånget en brun oformlig ångande sörja som, när blåsten drog åt hennes håll, fick näsborrarna att vidgas. För henne var bilden mycket vackrare än att ha det blå havet med en skarp horisont i synfältet. Doften skönare än oset av dyngvarm tång på stranden.

En vy över havet talade inte till hennes känslor. Den som de flesta säkert menade vore ett drömpanorama som de kunde betala vad som helst för. Säkert skulle de rynka på näsan och höja på ögonbrynen och undra vad som var så särskilt tjusigt med scenen som utspelades framför dem.

Här hade hon suttit många kvällar, sett en rödgul sol försvinna bakom berget. Just då, med ens, sett månens blekt ljusa sken på himlen. Funderat över livets egenheter. Orättvisor och svårigheter. Nästan alltid kommit på problemlösningar medan hon meditativt blickat ut över nejden. Snabbt hävt sig upp i stolen och ropat: Ja men naturligtvis! Det är så jag ska göra!

tisdag 19 april 2011

Hem, tillbaka hem.



En kraftig tungsinthet svepte med ens över honom och han sänkte sakta krigets redskap. Satte sig ner i sanden, la vapnet i knäet. Det låg tungt och kompakt mot magen. Kanske ville han rikta det mot sig själv istället. Skulle det kännas bättre? Sekunden före eldklotet briserade, sen… det eviga mörkret. Ögonen tårades, han blundade och såg raden av döda flyta förbi innanför ögonlocken. Alla han mördat.

Han reste sig upp. Vid vägkanten växte några ökenblommor. Den lilla blomman lyste livskraftigt klarrött vid kanten av uttorkade gula grästuvor. Han gick fram och drog av några blomsterstänglar och placerade dem i vapenmynningen.

Mannen tittade upp mot den skoningslöst lysande solen, räknade ut rätt riktning, vände sig om och började gå med kraftiga långa steg. Han hade bestämt sig. Hem, han skulle gå tillbaka hem till byn.

måndag 18 april 2011

Min personliga sfär

(Fortsättning på gårdagens puff om att känna att något är rätt:
Sista inpasset löd: Du passar inte här, sa han till mig en dag, du klarar inte det här jobbet. Det är inget för dig. Få höra nu; vad är du bra på egentligen? )

Min kropp riste till i en rysning. Kylig värme ilade pilsnabbt genom kroppen och kinderna dunkade. Händerna kändes kladdigt fuktiga när jag drog med fingrarna över ansiktet.

- Du menar… vad jag är bra på? Eftersom jag inte är bra på att fingranska och kalkylera finansiella kontrakt?

- Ja just det.

- Jaa, svarade jag och drog på svaret. Jo, jag är bra på att springa.

Varför svarade jag så tillmötesgående på en uppenbart ogin fråga? Tanken flög genom mitt huvud, samtidigt som jag talade. Eller var han bara ignorant och klumpig? Något som han utan att han kunna hindra det, ohämmat hasplat ur sig? Och det enda jag, mitt fån, kunde komma på var att jag kunde springa. Skulle det vara något att komma med? Snacka om melodramatiskt. Oviktigt. Krävde nada i intelligenskvot. Svetten lackade under armarna. Jag sniffade i luften. Luktade det inte lite armsvett?

- Hur fort springer du då?

Frågan var allvarligt menad. Han skojade inte. Ögonen spände i mina och han fordrade ett svar.

- Ja, sa jag långsamt, jag har sprungit en mil på fyrtiotre minuter. Det var väl bra? svarade jag och kände ångest inför hans svar.

Vad var det med mig? Varför kände jag mig fastklistrad i skrivbordsstolen jag satt i? Ville jag höra repliken? Jag hade lätt kunnat resa mig upp ur stolen, vända på klacken och med ryggen mot honom gå därifrån. Men jag gjorde inte det. Jag satt kvar och väntade på svaret.

- Tja, det säger mig inte så mycket, vet du. Däremot kan jag berätta för dig att jag har sprungit sextio meter på sex sekunder. Min gymnastiklärare stod med sitt tidtagarur i handen och bara gapade som en fisk som landat på durken till en fiskebåt. Han hade aldrig tidigare under sin lärarkarriär varit med om någon som sprungit så snabbt.

- Nehej. Du, jag måste gå och hämta en kopp kaffe. Kommer sen.

söndag 17 april 2011

En stolt man

Han berättade att han hade flyttat till Sverige för fem år sen. Från Rumänien. Att han hade utbildat sig till civilekonom hemma i Transsylvanien och minuten efter rektorn för universitetet la examensbeviset i hans hand, åkte hem och packade lite kläder i en enkel sliten ljusbrun resväska i bubbligt artificiellt skinn och drog till Göteborg. Hans mamma bodde här sen tio år. Det kändes helt rätt att göra karriär här istället, fanns fler möjligheter, menade han. Rumänien var för fattigt. Han skulle inte ha råd att köpa Breitlingklockan och Armanikostymen i merinoull som han suktade efter. Inom en rimlig tid.

Efter några turbulenta år med studier i svenska och allehanda simpla städ- och allt-i-alloarbeten på hotell, hade han nu fått chansen att jobba på Volvos finansavdelning. Inget fast jobb, ännu, men som uthyrd konsult. Trots hans ringa längd, ungefär 160 centimeter lång, påminde han mig om en stolt tupp. Jag studerade hans självsäkra en aning stolpiga gångstil, korta kraftiga ben och breda häck. Ryggen höll han rak, kanske han till och med lutade en aning bakåt. Ett litet smil syntes spela på de smala läpparna. De mörkbruna ögonen lyste glittrande och jag kunde se att hans kortklippta blåsvarta hår hade varit krusigt om det inte varit så kortsnaggat. Nu såg jag, han haltade. Fast så lite att bara ett fokuserat öga kunde upptäcka det. Han hade förstört högra knäet under en fotbollsmatch. Under yvigt gestikulerande beskrev han händelsen. Hade varit tvungen operera men skulle aldrig mer kunna utöva sporten.

- Du passar inte här, sa han till mig en dag, du klarar inte det här jobbet. Det är inget för dig. Få höra nu; vad är du bra på egentligen?

måndag 11 april 2011

Resan

Den sista resan. Vad menas med det? Är det efter det att jag placerats i kistan, baxats in i begravningsentreprenörens långa svarta Volvo S 80 och denne har slängt igen dörrarna och är på väg till begravningen i kyrkan uppe på kullen?

Eller är det min resa till mitt nästa liv man menar? Jag står och bligar upp mot himlen. Ser mig själv, barfota iklädd mitt vita nattlinne med genombruten spets runt halslinningen, sväva uppåt. Men vad händer sen? Hur går det till när jag färdas in i nästa existens? Fast hur vet jag att det är den allra sista trippen? Hur många liv får jag? Vi? Varierar det från människa till människa, från katt till katt, från lejon till lejon?

lördag 9 april 2011

En skapelse

Hon började alltid med att ta fram allt. Först underkläderna. Visste exakt vad hon skulle välja till just den här kvällen. De små svarta med spets hade en speciell plats i byrålådan för det behagfulla.

Uppsättningen låg och väntade, beredda på att hennes händer med en mjuk rörelse skulle ta med dem ut ur mörkret, in i ljuset. Sen gick hon fram till garderoben i hallen, drog med fingrarna längs festklänningarna. Bestämde sig för den dramatiskt tomatröda fotsida, den slimmade med baddräktslinning i följsamt silke. Hon behövde en lätt jacka. Så där svenskt klok och praktisk kände hon sig ändå. Kvällen kunde bli en smula sval. Bland klädgalgarna hängde hennes favorit i mjukaste svart tunt lammskinn. Fräckt med blanka nitar och blixtlås till den skira klänningen.

Och så skorna, sandaletter med hög stilettklack i pärlemorfärgat färgskimrande kalvskinn. Hon drog sakta på sig plagg efter plagg. Såg hela tiden sig själv i spegeln som visade henne i helfigur. Ett litet leende på läpparna. Hon kvittrade en aning. Sist skorna. Perfekt. Skapelsen var fulländad.

tisdag 5 april 2011

Strävan efter ett riktigt liv.

Hennes strävan hade, ända sen hon var i sjuårsåldern, varit att alltid vara självständig. Inte för att hon var en speciellt framåt flicka eller särskilt upplyst om kvinnors beroende av sina män på den tiden. Det här var på 1950-talet. Nej, det var helt enkelt fullt naturligt för henne att hon kunde göra precis som hon önskade.

Planen var att hon skulle utbilda sig till lärare, oklart i vad och på vilken nivå och sen skulle hon köpa en tomatröd Jaguar E-type. Inte cabriolet utan coupé. Barn? Nja, det var inte så angeläget. Men en man var desto mer fascinerande att se fram emot att få bli kär i.

Uppvaknandet kom pö om pö. Verkligheten snärtade ofta till henne i ansiktet. Hon var inte så fri som hon frimodigt gått omkring och trott. Livet var att kämpa, inte gå omkring och njuta. Desto mer kunskap om människors verklighet, desto sorgsnare blev hon.

Hon blev inte lärare, det köptes inte heller någon Jaguar E-type, men hon träffade en man som hon förälskade sig i och som var hennes jämlike. De två var aldrig tvungna att aktivt tänka på att allt i deras tillvaro blev rättvist, behövde inte vända ut och in på sig för att ingen skulle känna sig sårad i sin könsroll. Det var omgivningen som fördärvade allt. Som inte tog deras jämbördighet för äkta. Så lika kan inte en man och kvinna tänka eller handla. Det var omöjligt. Sa de. Som förstörde allt.

söndag 3 april 2011

Kosttillskott eller inte?

- Du är ju beroende. En slav under kosttillskottsförbannelsen.

- Fast jag har läst i tidningen att jorden är utarmad, grönsaker och frukter har mycket mindre näring i sig än förr.

- Är det verkligen bevisat? Finns det tillräckligt med forskning för att man ska kunna dra den slutsatsen?

- Det tror jag. Äh, jag vet inte, men de säger att frukt som fraktas långa vägar, som omogna skiljs från trädkvisten, utarmas, bildar minimalt med vitaminer.

- Gå inte på det där. Om du äter allsidig kost ska det räcka. Jag äter aldrig kosttillskott och titta på mig hur frisk jag är!

- OK. Jag ger mig.

- I vilket fall som helst kan det inte vara nyttigt att dricka nio burkar Red Bull om dagen. Du, fatta att hela din kropp är förgiftad av allt du sätter i dig.

lördag 2 april 2011

Dagens tanke

Precis så sa en gång en man till mig: Bara träffas för att ha kul. Han ville inte att vi skulle vara tillsammans till vardags. Alla dessa tråkiga ärenden som gifta par med nödvändighet måste uträtta; storhandla på ICA Maxi varje fredag (fy tusan för alla dessa köer till kassan), ringa rörmokaren eftersom den kromade blandaren i badrummet läcker(och hantverkare vet vi alla, de kommer ju aldrig, eller vi får i alla fall vänta till de behagar dyka upp) och städa, tvätta, diska. För att inte nämna alla tråkiga släktmiddagar. Nej, när vi ses, sa han, ska vi bara njuta av varandra. Det där andra som äkta par gör är inget att stå efter.

Precis det kommer jag att tänka på när jag lyssnar på Håkan Juholt, som säger att han är kulbo med en kvinna. Vi kallar det så, eftersom vi bara gör roliga saker tillsammans, säger han och visar tänderna i ett snabbt leende.