Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

tisdag 31 maj 2011

En speciell cykeltur

Hon visste precis hur den skulle se ut och var hon kunde hitta just en sådan. Färjan ut till Hönö/Öckerö gick en gång i halvtimmen. Redan klockan sju på morgonen cyklade hon grusvägen bort till det blekgrå asfaltslagda färjeläget. Klev av cykeln och promenerade sakta ombord på den kommunalgula bilfärjan ledandes sin svarta Outback Rattlehead. Under båtfärden var vinden vårkylig men porlande frisk. Hon njöt trots att hon skakade av köld. Den bitande blåsten rensade hjärnan, sorgen kändes mindre tung.

Tjugo minuter senare var hon framme. Svingande sig upp på cykeln. Fantiserade samtidigt om att hon steg upp på en hästrygg och trampade iväg med kraftiga pedaltag. I rondellen vek hon av åt höger. Öckerö åt höger och Hönö åt motsatta hållet. Hon var på väg till Hummerviken. Den stora viken fylld med olika stora slipade lena och runda stenar. Där hade hon varit många gånger ihop med sin man. Suttit i solen eller i skymningen med solen på väg ner under horisontens lite mjukt rundade linje och ätit medhavd egenhändigt lagad Västerbottenpaj och druckit jordgubbsdoftande Pinot Noirvin.

Nu var hon ensam. Hon letade efter en lagom stor fint melerad sten att ta med sig. Tänkte låta gravera in med enkla raka bokstäver:

Min för evigt
Martin Petterson
Född 1956-07-14
Död 2011-05-24

måndag 30 maj 2011

Solen sken

Solen lyser mycket starkare nu än tidigare. Det är jag säker på eftersom när jag var liten flicka på 1960-talet, då kunde jag och mina jämnåriga lekkamrater, som bodde på samma gård, vara ute hela sommaren utan att bli uppbrända av solen . Vi lekte på den näst intill till lera nednötta gräsmattan på baksidan av höghuset ända tills mamma ropade från balkongen att vi skulle in och äta kvällsmat.

- Nej inte än! ropade jag, inte precis nu, mamma, när vi har som roligast.
- Jo precis NU kommer du in, ropade mamma tillbaka uppifrån femte våningen och viftade med bägge armarna, maten kallnar annars.

På sommarloven var dagarna fyllda med aktiviteter som kulspel, hopprep, jonglerande med mångfärgade bollar och blå himmel och kritvita bulliga små moln som skuggade solen en liten stund. Våra ansikten och kroppar blev så där friskt ljusbruna och håret tunt vitt solblekt flängande i fartvinden. En lek som jag gillade jättemycket var Lappgömme. Vi delades upp i två lag. Ena laget började med att skriva en lapp som vi gömde på något ställe som vi trodde var svårt att hitta. Under en tung sten eller så. Eller i liten ficka som vi hittade på den slitna dörren ner till källaren. På lappen beskrev vi i gåtfulla ordalag var nästa lapp var gömd. Och nästa lapp och nästa. Det andra laget fick leta och leta och finna den ena lappen efter den andra till den allra sista som alla fick tänka till lite extra för att hitta. Där låg skatten. Kommer ni också ihåg?

Nu för tiden blir jag röd i skinnet av att vara ute i solen en timme. Skinnet stramar, blir rosaflammigt och jag får lägga på en svalkande hudlotion så fort jag kommer in.

Eller är det en illusion, att solen smekte min kropp skönt honungsfärgad, istället för som nu sveda min lekamen?

onsdag 25 maj 2011

Anslaget

Äntligen rast! Hon satte sig tungt ner vid lunchbordet och sparkade av sig Birkenstockarna. De ingrott svettiga skorna flög iväg några meter och landade smällande mot väggen mitt emot där hon satt. Lagda skor ligger, tänkte hon och sjönk långt ner i stolen samtidigt som hon gav ifrån sig en djup suck. Hennes ögon landade på anslagstavlan. Ett nytt anslag. Hon hasade sig upp från sin halvliggande ställning. Vad stod det?

”Lystring! Du som tog min nyinköpta Västerbottenost som låg i kylen! Lägg tillbaka den! Genast!”

tisdag 17 maj 2011

Främlingsskap

Jag vill inte antyda något slags egenpålagt martyrskap, men jag har alltid känt mig utanför gemenskapen. I alla möjliga grupper funnit mig själv vara annorlunda. Jag håller sällan med. Tycker inte lika, har oftast motsatt uppfattning, vill argumentera emot. Kanske är jag ”käringen mot strömmen” tänker jag ibland. Ska vara emot allt, vad det än gäller. Men, nej, så är det nog inte, det är bara det att jag inte är som de flesta. Jag behöver inte vara rörande enig med mina tjejkompisar, arbetskamrater eller nära släkt. Flocken som ropar i enstämmigt i takt kan jag vara utan. Är jag då en snobb kanske? Inbillar jag mig att jag står över alla andra? Är det så illa?

torsdag 12 maj 2011

Återvinna

Du sa inget när du gick
Öppnade bara dörren
Smällde inte igen den
Dörren gled långsamt
Stängdes med ett lågt knäpp
Jag satt kvar i soffan
Reste mig aldrig
Jag var för stolt
Käkarna fastlåsta
Läpparna hopklistrade
Kunde inte säga förlåt
Du kom inte tillbaka
Hur kan jag vinna dig åter?

onsdag 11 maj 2011

Boplats

Som liten flicka reste jag utan uppehåll. Nästan åtminstone. Jag tillhörde resandefolket och vi var några familjer som alltid åkte i sällskap. De flesta var släktingar till oss. Men det visste jag inte då. Jag kommer ihåg att det bästa jag visste var när mor och far började packa ihop våra få slitna tillhörigheter och mamma la allt omsorgsfullt på sin rätta plats. Då visste jag att vi skulle dra iväg när som helst. Det var alltid lika spännande när pappa rattade ut vår gamla svarta matta Mercedes Benz med en färgskrapad och bucklig, troligen en gång vita, husvagn på släp från vårt senaste kortvariga hem. Oftast en skräpig, grusig och sopig plats, där vi stannat eftersom mina föräldrar visste att därifrån skulle vi nog inte bli bortkörda. Nu skulle vi vidare till något nytt.

Det var först långt senare i övre tonåren som jag förstod att vi inte var önskvärda över huvud taget. Av någon underlig anledning märkte jag aldrig alla konstiga blickar och snörpta munnar. Jag var lyckligt omedveten, länge. Det hade bara aldrig föresvävat mig att vi ansågs mindre värda än andra.

Då i tonåren förstod jag äntligen och kunde inte låta bli att bli starkt påverkad. Orkade inte leva så längre. När jag var aderton år flyttade jag hemifrån. Jag trotsade pappa. Han ville inte förstås. Men jag hade bestämt mig.

Nu lever jag ett normalsvenskt liv, om det finns något sådant. Jag längtar varje dag efter barndomens frihet, det värker i kroppen.

tisdag 10 maj 2011

Oumbärligt härligt

Fett är oumbärligt för min kropp. Så utomordentligt då att ett antal forskningsresultat samstämmigt och klart påvisar detta. Jag går som inprogrammerad mjukvara rakt igenom alla fulla hyllor med konserverad champinjonsoppa och grågröna ärtor, diskmedel för maskindisk och Niveas blåvita deodoranter. Mot fettavdelningen. Delikatesserna.

- En stor bit av er längst lagrade allra fetaste gula hårdost, säger jag, spelar ingen roll vilken. Eller jo kanske förresten, har ni långlagrad Grevé?

Sen småspringer jag hem till Slottsskogsgatan, tar trapporna i några få långa språng. Vecklar upp det vitgula vaxade pappret med fladdrande fingrar. Med ostkniven skär jag av ett stort hörne. Lägger den på tungan och låter ostbiten smälta på tungan.

måndag 9 maj 2011

Ledig, lättja, liv, lisa, lindring

Ett svulstigt vinglas till brädden fyllt med iskyld sprudlande rosa champagne. Jag stryker med fingrarna över glasets fuktiga utsida. Drar vätan över mina heta kinder. Känner lättjan fylla hela min kropp. Att bara vara; en lisa för min stormigt vindpinade frusna vintersjäl.

lördag 7 maj 2011

Generositet

- Hjälp! Hjälp! Hjälp!

Jag ryckte till, huttrade trots att jag var iklädd min klarblå överknälånga täckjacka som alltid fick mig att känna mig fullständigt oformlig och totalt stel. Endast under trög protest tillät den mina armar svänga fram och tillbaka när jag promenerade och när ärmarna fick kontakt med tyget i jackan uppstod ett svischande ljud som retade mig. Rösten jag hörde lät tunn och svag. Ekot genljöd ändå med en förunderligt genomträngande ton som fortplantade sig över sjöns snötäckta is. Ropen uttalades med långt utdragen vokal. En skrämmande bitig klang. Våra blickar möttes. Min systers och mina. Oregelbundna fläckar syntes på hennes generöst höga kindknotor. Fläckarna påminde mig om rosaröda ojämna moln. Kontrasten mot den vita färgen i hennes ansikte för övrigt var stark, men trots köldrosorna såg hon helt matt och blek ut. Ropen på hjälp upphörde inte.

- Hjälp! Hjälp!

Från vilket håll kom ropen? Vi svängde runt på stället. Jag ansträngde mig för att kunna se vidsträckt ut över sjön. Långt där ute fick jag syn på något mörkt, runt som vajade. Försvann och kom tillbaka. Var det ett huvud? Någon hade kanske fallit ner i en vak. I samma sekund började vi bägge två springa. Efter bara några steg hejdade vi oss. Stannade medan snön yrde runt kängorna. Men tänk om vi går igenom isen? Vi också. Ett ljud. Ett nytt sorts ljud. Jag höjde huvudet. Några siluetter närmade sig det mörka runda. Vad skönt. Då slapp vi. I sakta mak gick vi mot gruppen av människor. Lagom till min syster och jag kom fram hade de fått upp den gamla mannen ur sjön. Vi stod en bit ifrån och betraktade scenen. Mannen skakade febrilt av köld. Jag hörde tänderna gnissla och hans blöta kläder smet åt runt kroppen. Ögonen såg svarta ut. Han stirrade tyst på oss.

fredag 6 maj 2011

Släktlojalitet


Släktkalas. Jag gick dit utan alltför stora förväntningar. Klev in i lokalen. Stannade på tröskeln och såg mig omkring. Så besynnerligt, sa jag högt till mig själv när jag svepte med blicken över de människor som stod i grupper med ett drinkglas i ena handen. Jag såg nämligen ut över ett morotsrött hav. Kvinnor och män med burrigt frasigt rött hår. Alla. Hela bunten. Precis som jag. En säregen känsla av samhörighet.

Senare när vi satt vid middagsbordet reste sig min favoritkusin Torsten upp och sa:

- Hör ni, vi rödhåriga måste hålla ihop. Vi är alla en del av en röd minoritet som måste stå enade mot vår mäktiga omgivning. Vi ska kämpa, eller hur? Stå upp som en kvinna eller man!

- JA! skanderade alla runt bordet, samfällt och förenat.

Vi tog tag i varandras händer, lyfte dem mot taket. Jag såg på mina släktingar, lika fräkniga som jag, precis över näsroten.

- Vi ska strida tillsammans, mot världen!

måndag 2 maj 2011

Total obalans

Balans i hans liv fanns över huvud taget ingen. Total o-jämvikt rådde. Hon som en gång älskade honom innerligt, led varje dag av att se honom. Han åt onyttigt, rökte frenetiskt och körde alltid Volvon ända fram till dörren. Nä, varför gå längre än nödvändigt, sa han ofta. Förutom att han fick dålig kondition och blev kraftigt överviktig ådrog han sig diabetes. Samma dag som han fyllde fyrtio år åkte han akut in på sjukhus. Skyhög blodsockernivå uppmättes medan släkten satt runt det dukade kaffebordet och väntade på att han skulle komma hem. Ingen tog tag i tårtspaden för att skära upp en bit av födelsedagspresenten som svärmor kommit med. Inte skulle någon kunna njuta av den feta, söta, björklövsgröna marsipanen. Det verkade otänkbart. Så alla lät bli. Efter ett par timmar och några koppar svart kaffe åkte de hem. Han fick vara kvar på sjukhuset.

Några månader senare tillstötte psoriasis, hans hud blev rödfnasig och lövtunn över hela kroppen. Hon bytte ut blodiga lakan i sängen nästan varje dag. Trots insmörjning med salva varje kväll blev det aldrig bättre. Hon led, både för sin egen skull och för hans. De var inte längre ett älskande par. Patient och sjuksköterska var en mer passande beskrivning.

Ambulansen kom efter något år. Kärlkramp. Sen var det dags för hjärtinfarkt och ballongsprängning. Blodkärlen höll dock inte så länge, snart var läget åter igen kritiskt. Ytterligare en hård prövning väntade för dem bägge, en hjärtinfarkt till och en by pass-operation var nödvändig. Han överlevde trots dåliga odds.

Hur länge skulle hon orka? tänkte hon när han kommit hem och friden var slut. Han gick hela tiden och höll sig för magen. Det gjorde ont. Var det så här resten av hennes liv skulle gestalta sig? Inget eget liv längre, enbart tillsyn av sin spillra till make. Hon stirrade länge på sin man. Han var grå i ansiktet. Jag går ut, måste ta en promenad, sa hon, öppnade ytterdörren och tog steget ut på trappan. Hon väntade inte på att han skulle svara. Tittade aldrig på honom innan hon stängde dörren.