Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

torsdag 16 juni 2011

Elsa och jag

Jag och min kompis Elsa skapade ett eget språk den sommaren vi bägge fyllde fjorton år. Det var märkligt, men vi fyllde år på samma dag, fjortonde juli. Kanske var det därför vi trivdes så bra ihop. Vårt alldeles egna uppfunna språk kallade vi Lingua Ellis, efter våra förnamn, Lisa och Elsa. Vi hade kommit ganska långt innan vi insåg att det inte var gjort hur lätt som helst. Det var en komplicerad sak att logiskt bygga upp ord och grammatik. Sommarlovet skulle inte räcka till, förstod vi, det skulle ta längre tid. Vi satt med våra blonda huvuden tätt ihop och klurade och begrundade. Tur att det var en dålig sommar, vädermässigt sett. Det regnade och regnade. Ut och bada var inte alls lockande.

Sen läste vi på biblioteket i ett uppslagsverk att nya språk som hittats på av enstaka eller några få individer, kallades konstgjort språk. Vadå konstgjort, tänkte vi? Det är väl inte mer oäkta eller onaturligt än hur alla andra språk kommit till?
När vi läste vidare stod det att om konstgjorda språk etableras och börjar talas av fler, då förlorar det sin konstgjorda status. Förlorar? Det lät som att ett konstruerat nytt språk var något positivt. Vi sträckte på ryggarna. Det var nog något bra trots allt. Stärkta trampade vi snabbt hem på våra röda flickcyklar, jag på min Crescent och Elsa på sin Monark, ivriga att få fortsätta jobbet.

I november det året flyttade Elsa med sin familj till Argentina. Vi brevväxlade länge men breven blev färre och färre tills vi en dag förlorade kontakten helt.

Jag tänkte efter. Kom jag ihåg ett enda ord av vårt Lingua Ellis? Nej, det var helt tomt i skallen.

Var fanns våra gamla anteckningar förresten? Jag reste mig upp och sprang ner i källaren. Måste genast kolla. Fanns de fortfarande kvar? Jag lyfte fram alla kartonger med mammas gamla julsaker och lådor med oanvändbara kläder som jag varken orkat slänga eller skänka till Röda Korset. Där, där var den! Lådan från tonåren. Jag öppnade locket och började leta.

onsdag 15 juni 2011

Fläcken

Vad var det där? I ett dimhöljt töcken betraktade hon sitt eget bleka ansikte i badrumsspegeln. Hon spärrade upp sina ännu nattrötta ögon för att se bättre. Det var något underligt med vänstra kinden. En stor fläck. Ett molnformat bulligt rött märke. Det kändes stelt när hon knep ihop munnen. Var det blod? Hon satte pekfingret mot och drog hårt med nageln genom fläcken. Det bildades en ojämn stig efter fingret. Det lyste vitt av hennes hud under.

Kudden. Hon gick ut ur badrummet. Var det något på kudden? Redan på tröskeln in till sovrummet såg hon det. Hela örngottet var nerblodat.

Tillbaka in i badrummet tog hon den lilla svarta frottéhandduken för handtvätt, blötte ner den med kallt vatten och drog hårt över kinden. Blodet försvann. Den rodnande kinden var utan en skråma, inte en rispa syntes.

tisdag 14 juni 2011

En dag i Gitas liv


Gitas nakna tår grävde ner sig i den mörka jorden. Om man tittade noga efter kunde man skönja avskavt blodrött nagellack på stortårna. Hon böjde sig ner över de låga gröna plantorna. Trots att Gita knutit den gul- och rödrutiga sjaletten så hårt över huvudet att det smärtade, kände hon svetten rinna nerför genom håret och vidare ner över nacken. Ryggen kändes stel, hon rätade långsamt på ryggen och drog axlarna neråt, bakåt och lät bröstet skjuta fram. Hettan, den förbannade hettan, tänkte hon. Som i helvetet.

Varför? Hon hade syndat och inte återgäldat. Så simpelt var det. Det var plågsamt att tänka på hur hon hade trätt över gränsen och gått in på förbjudna marker. Varit lättsinnig. Fast det var många år sen, betalade hon fortfarande av på skulden. Gita skulle aldrig bli fri. Många var de situationer då hon, efter den allra första gången, varit tvungen att bege sig till det stora huset. Till kvinnan. Med nedsänkt huvud, utan att se kvinnan i ögonen, frågat om hon kunde få ett lån till, trots att hon inte hade kunnat betala de gamla skulderna. Skulden skulle Gita aldrig bli av med. Det hade hon insett för länge sen. Den skulle ligga som en tung blöt rock över hennes smala axlar resten av livet.

Nu såg hon kvinnan komma gående emot henne. Hennes klarblå tunna klänning dallrade en aning i den varma vinden och var så lång att den hela tiden snuddade vid jorden. Märkte hon inte att den blev smutsig. Vad ville hon nu? Fick hon inte ens ta en kort andningspaus?

- Du kan gå.
- Gå?
- Du är fri.
- Varför?
- Fråga inte, bara gå.

Utan att släppa blicken från kvinnans bruna ögon la Gita sakta ner hackan på marken. Vände sig helt om. Medan hon gick bortåt vägen knöt hon upp sjalen, ruskade på huvudet och lät det svarta håret fritt strömma ner över ryggen.

måndag 13 juni 2011

Prydlige Ernst

- Jag får besök senare idag från våra huvudmän i Hamburg.

Jag betraktade Ernsts skrynkliga, grå skjorta, möjligtvis hade den en gång i tiden varit vit och hans mörkgrå bomullsbyxor som såg ut som ett dragspel i skrevet. Strax ovanför byxlinningen la jag märke till att ett par knappar var borta, vilket gjorde att jag inte kunde undgå att se att några gråsvarta hårstrån stack ut ur skjortöppningen. På fötterna hade han beige skor med bred lite sned fyrkantig tåhätta av märket Ecco. Det är inget fel på Eccoskor, jag har ett par själv, men under de tio år jag varit arbetskamrat med Ernst hade jag aldrig sett honom iklädd några andra skor. Vare sig det var vår, sommar, höst eller vinter.

- Jaha, så du ska åka hem och byta om innan de kommer?
- Nej, det behövs inte, sa han, medan han lutade sig snett åt höger där skrivbordshurtsen stod placerad.

Ernst böjde sig ner och drog ut nedersta lådan. Han rotade runt i lådan och tog fram en mörkblå slips med röda smala ränder på snedden. Hängde den mellan tumme och pekfinger, höjde armen och svängde med den åt mitt håll.

- Jag drar den här runt halsen. Det räcker för att se prydlig ut. Sen är jag fit for fight, vet du.

onsdag 8 juni 2011

En sak som bekymrade henne

Egentligen var det bara en sak som bekymrade henne. Hennes chef hade underliga vanor. Det förstås, livet hade gett henne många törnar och varje dag var det alltid någon händelse eller flera som fick henne att känna att livet var en kamp för tillvaron. Hon tampades hela tiden för att hålla näsan uppåt vad gällde privatekonomin, att kunna betala hyran och alla räkningar. Och kärlekens mystiska vindlande stigar hade från och till varit något att brottas med eller mot. Allt sådant hade hon ändå uppfattat som något naturligt och utvecklande. Oftast.

Det här var skillnad. Skulle hon be att få eget rum? Eller helt enkelt vända skrivbordet så att hon slapp se? Kanske förklara bordsvändningen med att hon stördes av att behöva lyfta på huvudet varje gång någon kom in i rummet. Dörren gick upp och slogs igen hur många gånger som helst under en arbetsdag. Ett typiskt genomgångsrum var hennes arbetsplats. Det gick inte att låta bli att titta upp. Hela tiden blev hon avbruten i arbetet. Så skulle hon säga. Det skulle de väl inte vilja? Om hon berättade skulle säkert många tycka att det var ett struntproblem. Men de skulle byta med henne en vecka, så skulle de säkert förstå. Hon blev totalt spattig av det, hans springande, kände motvilja.

Synd att toaletten vette ut mot arbetsrummet. Han sprang flera gånger i timmen. Säkert varje kvart. Det var inte det som var det värsta, han kanske hade liten blåsa, utan det var att han alltid på något konstigt sätt lyckades slänga upp toadörren och vara ute i rummet nanosekunden innan hon hörde spolningen. Hur var det möjligt? En sak var klar. Det fanns inte en chans att han hann tvätta händerna.

tisdag 7 juni 2011

Tankens styrka

Till alla ofria, kuvade människor runt världen

Vill jag säga

Även om du kastas i fängelse för dina åsikter

Eller blir piskad på torget enbart för att du är du

Förvägras att utvecklas till den du skulle kunna vara

Om förnekelsen av dig som individ är total

Känn styrkan inom dig

Det går inte att komma åt dina tankar

Dina tankar är dina

För alltid

Ditt eget blomstrande rike

måndag 6 juni 2011

Martins födelsedag


Hon kastade det vita tunna bomullslakanet åt sidan och vred huvudet mot Martins sida av sängen. Sov han? Lakanet hade råkat hamna rakt över hans ansikte. Hade hon väckt honom? Lisa spetsade öron och ögon, ville inte att han skulle vakna. Inte nu, när hon skulle förbereda hans present. Låga knappt hörbara snusanden anades i rummet. Lisa sträckte sig fram och tog försiktigt bort lakanet, klev upp ur sängen, drog på sig ett långt linne och gick in i köket.

Pick nick. För flera veckor sen hade de bestämt att på Nationaldagen den sjätte juni, Martins födelsedag, skulle de inte vara kvar i sta’n. Nej, landet kändes helt rätt. Bort från ett centrum klätt i asfalt. Iväg till försommarnaturens täta, förföriskt flirtiga grönska. De skulle breda ut den nyinköpta multikolorerade lapptäcksfilten och lägga sig i samma halvliggande ställning som hon läst att antikens romare gjorde under kvällsmåltiden. Ligga till bords. Ett lätt fnitter lämnade hennes läppar. Lät nästan lite för lättjefullt. Lisa tittade ut genom köksfönstret. Solen lyste grant från en blixtrande blå himmel. Perfekt. Det tog inte lång tid att fylla korgen.

- Martin, teaterviskade hon, gratulerar på födelsedagen!

En kvart senare klev de ut på gården med korgen emellan sig, gick det få stegen ut på gatan där Volvon stod parkerad. De hade precis ställt korgen i baksätet, satt sig ner i framsätet och startat bilen, när Lisa fick en aning om att ljuset förändrats. Hon slängde en blick uppåt, grålila tjocka moln kom glidande över himlen. Redan någon minut senare såg de första blixten. Bilen darrade till av kraften.

- Så typiskt svenskt! ropade hon, det går aldrig att planera någon utomhusaktivitet utan en reservplan.

- Och vilken är vår reservplan nu då, Lisa? frågade Martin.

söndag 5 juni 2011

Ottilias liv


Det var för att Ottilia inte orkade med livet som hon bestämde sig. I flera år funderade hon. Vad skulle hon göra? Dagar, veckor och månader försvann och hon måste komma på en lösning innan det var för sent. Medan hon lätt trippade fram och tillbaka över trägolvet i sitt lilla rum försjönk Ottilia i djupa grubblerier. Iklädd sina ljusblå broderiutsmyckade sidenskor vandrade hon flyktigt fjäderlikt eftersom hon inte ville att någon skulle höra henne och klampa in på rummet och kräva ett svar på vad det var hon höll på med.

Det var en omöjlig tanke att inte få läsa, inte skriva eller studera venetianskt måleri som var hennes allra största passion. Hennes innersta önskan var att få tillfälle att lära sig målarkonstens grunder av en riktig mästare och själv prova på att fullfölja ett äkta konstverk. Hon var inte alls intresserad av att brodera, som sin syster Adele. Eller av att sitta i salongen och konversera sin mor och någon påhälsande granskande eventuell kavaljer. Ottilia kände hur kraften, hennes lust till livet hotade att sakta strila ut ur hennes smala inte ännu fullt utvecklade tonårskropp.

Visserligen tänkte inte hennes föräldrar bjuda bort henne till vem som helst. Naturligtvis skulle det vara en äldre stabil och välbeställd man, kanske en rik grosshandlare. Ottilia försökte hindra tanken att helt och hållet bli tydlig, men den armbågade sig ändå fram. Att vara tvungen att gå i säng med en gammal man. Det gick inte att föreställa sig hur det skulle vara. Hennes axlar riste till i en ofrivillig ilning. Flytta till en fullkomlig främling. Och inte få komma hem. Bara på besök.

Ottilia rätade på ryggen. Kinderna färgades rosa. Nu hade hon bestämt sig. Det skulle hennes föräldrar inte kunna tala emot. Att hon ville bli nunna, flytta till ett kloster.

- Bara under en kort period, skulle hon säga utan att mena det, som ett avbrott för att kunna reflektera över mitt kommande nya gifta liv.