Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

söndag 27 november 2011

På restaurang (om att förolämpa)

2011-11-26, Restaurang Hagas Prinsessa, Haga Nygata, Göteborg.

- Jag skulle aldrig kunna tänka mig att svälja lyckopiller. Hur stora problem jag än hade. Hur olycklig jag än var.

- Nej, jag visste det! sa hon och skakade på huvudet så att de bruna lockarna flög kring kinderna.

Hon tittade på mig med uppspärrade ögon och utan att blinka. Munnen vreds till en grimas.

- Vaddå visste? frågade jag och svalde ångesten som på mindre än en sekund gjort mig fysiskt illamående.

- Jag visste det! Att du är sån.

- Hörde du vad jag sa? svarade jag och försökte att inte darra på rösten, jag, jag skulle aldrig göra det. Vad någon annan gör har väl inte jag med att göra.

- Men du insinuerar, det syns på dig att du tycker att du är bättre än vi som gör det.

- Vi? frågade jag och vågade inte se henne i ögonen av rädsla för att osäkerheten som satt sig som en kall otymplig sten mitt i bröstet, skulle avspegla sig i mitt ansikte.

- Ja just det. Jag! Jag har ätit tabletter med serotonin. Men det har jag inte berättat för dig, eftersom jag är på det klara med din attityd.

Röda märken hade börjat avteckna sig på hennes kinder och halsen var rödflammig.

- Det visste jag ju inte. Fast vad jag skulle komma till var att däremot skulle jag säkert kunna ta till alkohol, sa jag och kände mig en aning säkrare, dricka en vinare på kvällen för att koppla bort svåra tankar och kunna somna.

- Vad är skillnaden då? Att ta en drog i fast form eller att ta en drog i flytande form?

- För mig är den stor. Får jag lov att ha den uppfattningen, eller förolämpar jag dig då? frågade jag, medan jag, som en undanmanöver tog upp menybladet, är du mätt eller vill du kanske ha en dessert?

Hon stirrade tyst på mig under några sekunder och drog sen en aning på smilbanden.

- Klart vi ska ha dessert, sa hon, få jag se vad de har att erbjuda, fortsatte hon, medan hon sträckte sig över bordet och tog tag i min ena hand.

- Vaniljglass gjord på grädde och vitt portvin att dricka till?

- Givetvis. Och portvin till.

torsdag 24 november 2011

Ansvar

Han stod upp med händarna knäppta över skrevet. Ryggen var krum. Den mörkgrå skrynkliga kostymen slokade över hans spensliga buteljaxlar och den uppknäppta skjortan som skymtade under kavajslagen var trådsliten och gråvit av för många tvättar. Intrycket var en kuvad man i begynnande ålderdom. Att det var fel insåg jag när jag fångade hans blick. Jag kunde inte hålla tillbaka en ilning när jag mötte hans gnistrande klara ögonvitor som kontrasterade starkt mot de blåklintsblå ögonen. De hade en skarp glimt som drabbade mig som en rak höger. Jag förstod. Det här var en skärpt man.

- Du har tur, vi kan inte straffa dig, sa domaren. Eftersom det har konstaterats att du lider av en livslång oreparabel galenskap, alltså har en kronisk mental sjukdom, kan du inte hållas ansvarig över dina handlingar vid mordet.

- Tack, fru domare. Jag är tacksam, fru domare, sa han och bockade.

Jag hann precis se den beslutsamma blicken innan den skymdes av de tunna grå hårtestarna som kammats snett över den vita huvudsvålen. Jag hade bestämt mig. Nästa dag skulle jag be att få göra en visit.

måndag 14 november 2011

Ett pyttesabotage

Jag kunde inte låta bli. Hon fick förresten skylla sig själv. Varför var hon tvungen att alltid vara expert på allt? Det gick inte att ta upp ett enda ämne utan att hon skulle tränga sig in, avbryta mitt i en mening och meddela hur det egentligen låg till. Faktiskt, la hon ofta till med ett litet snett leende och huvudet på sned, är det så här. Följden blev att jag letade. Jag hörde henne, men lyssnade inte. Febrilt sökte jag efter något att kunna slå ner på i hennes långa monologer. Besegra henne. Hur liten seger som helst dög, spelade ingen roll. Jag njöt hämningslöst av de fåtal gånger jag lyckades.

- Maratonlöpare är alltid långa och muskulösa, sa hon en gång och nickade som för att betona hur rätt hon hade, bara för att de ska kunna ta långa steg och orka löpa snabbt i fyra mil.

- Nehe, så är det inte alls, ropade jag med andan i halsen, det existerar inga långa muskulösa maratonlöpare. Tvärtom. Det är just för att de inte väger så mycket som de orkar. Maratonlöpare är kortväxta, med smäcker kroppsbyggnad, helt utan explosiva muskler.

Där fick du! skrek jag tyst inombords medan mina hjärtslag lugnade ner sig.

torsdag 10 november 2011

Representant

Hon frös. Första delmomentet hade varit OK. Då hade alla deltagarna stått tillsammans på en lång rad på den enormt stora scenen, som badade i kallt ljus från stora spotlights. Klädda i likadana hallonröda sidendräkter fick de svara på frågor som

- Vad har du för framtidsplaner?
- Vad vill du helst av allt jobba med?
- Vilka intressen har du?
- Vad tycker du om världsläget? Är det något du vill ändra på?

Den sista frågan var värst. Världsläget? Vad skulle hon säga om det?

- Jag vill att det ska vara mindre fattigdom i världen. Det är vad jag vill arbeta för, färre fattiga, svarade hon.

Vilket dumt svar. Kunde hon inte sagt något mer begåvat? När hon försökte påminna sig om vad de andra hade svarat, var det tomt i huvudet. Hon hade inte hört någonting. Bara febrilt funderat på vad hon själv skulle svara.
Andra delmomentet. Baddräkten skavde i rumpan. Utan att kunna hindra det, kom hon på sig själv med att hela tiden dra i nederkanten på baddräkten för att täcka skinkorna. Snart drog hon väl sönder resåren och då skulle hon avslöja ännu mer. Hon sneglade på sina tävlingskollegor. Alla stod och tittade stint rakt ut över publikhavet, med axlarna en aning uppdragna. De frös säkert allihop. Hon såg att fötterna på de flesta darrade en aning på de decimeterhöga silverfärgade sandalettklackarna. Oj. Just det. Hon måste le. Måste dra upp smilbanden. Det här var viktigt. Hon representerade sitt land och fick inte göra bort sig. Le nu. Le.

- En deltagare i taget tar nu ett steg fram och går några steg över scenen, vänder sig om och går tillbaka, stannar och snurrar ett varv.

Hon rätade på ryggen och tog första klivet ut.

tisdag 8 november 2011

Om barnuppfostran


När jag gifte mig fick jag hans släkt på köpet. Nidbilden av den besvärliga elaka svärmodern var i det här fallet helt sann. Det grämde mig, eftersom jag alltid protesterat mot, vad jag ansåg, var en gammal sunkig fördom. Och svärfar infriade även han karikatyren av hur en svärfar ska vara. Han satt oftast djupt nersjunken i sin läsfåtölj i brunrutigt ylletyg och med läsglasögonen vilande mot den lite krokiga näsryggen läste han omsorgsfullt GP från första till sista sidan. Inte ett ljud hördes från hans hörn av rummet och nogsamt lät han bli att lägga märka till omgivningen.

Enligt svärmor gjorde jag allt fel. Speciellt när det gällde barnen. Fel mössa, fel stövlar, fel mat. Och hon ansåg att vår son Kalle fick vara uppe alldeles för länge på kvällarna. Hennes son fick minsann lägga sig direkt efter kvällsmaten. Om han hade gjort läxorna. Och det mådde han inte illa av, sa hon, att gå till sängs tidigt. Stackars min man, tänkte jag, när svärmor tog ett hårt tag om min armbåge och deklarerade högt att hon skulle ge mig basal kunskap om barnuppfostran. Vilken jobbig barndom han måste ha haft med en sådan mamma. Fast, han måste ändå ha haft en fantastiskt stark egen vilja. Annars skulle han inte ha blivit den härliga, underbara man som jag älskade så mycket. Min make.

söndag 6 november 2011

Lenas framgång

Hon är så otroligt duktig. Alldeles för bra. Jo, jag inser att jag är fullständigt illande grön inombords av avundsjuka. Fast, varför kan inte jag få uppleva samma framgångar som hon? Är jag inte värd det? Jag är väl lika duktig som hon? Eller? Det kanske jag inte är. Att gratulera henne är obeskrivligt svårt. Jag måste ändå.

- Grattis Lena! säger jag med glättig röst fast kroppen skakar av gråt, så underbart för dig.

Om hon hade tittat efter ordentligt hade hon sett falskheten lysa i mitt ansikte, lika starkt som ett naket lysrör i ett kallt kök. Men det gör hon inte. Hon ler mot mig.

lördag 5 november 2011

Emma och Johan


Arbetslös. Nej, arbetslösa, tänkte hon.

De satt och slötittade på Idol. Undrar hur det går för dem som åker ut? Bättre än för mig säkert. Även för dem som inte vinner. Emma suckade och vände sig mot Johan.

- Jag känner mig totalt värdelös. Utan jobb är lika med totally worthless. Så tänker alla våra kompisar. De ser ner på oss.

- Sådana vänner vill jag ändå inte ha, svarade Johan med en grimas som mer än väl illustrerade vad han kände.

- Vi skiter helt enkelt i dem och kör vår egen grej.

- Hur då menar du?

- Vi gör oss av med alla grejer, allt vi kan vara utan. Då klarar vi oss på det vi får från socialen. Sen lever vi ett fritt liv, gör vad vi vill, sa Johan med iver i rösten. Inga måsten. Och du, förresten, jag kan göra en liten stöt då och då. För att bättra på ekonomin.

- Stöt?

- Ja, råna gamla tanter till exempel, sa han och ställde sig upp.

Han exemplifierade genom att halta fram genom rummet, tungt stödd på två osynliga käppar.

- Nej, det går jag inte med på.

Emma slängde en mörk blick på Johan. Inte kunde han mena allvar? Inte min Johan.

- Jämnåriga då? Yngre människor.

- Nja, jo, klart det låter lockande att slippa gå upp klockan sex på morgnarna. Varenda eviga dag. Året runt. Utom på semestern då, la hon till.

Hon tystnade och rynkan mellan de ljusbruna ögonbrynen blev djupare än vanligt. Ögonblicket senare försvann rynkan och Emmas blå ögon blev ännu blåare.

- Du Johan? Vet du vad jag kom på?

Emmas rödblonda axellånga lockar svängde när hon kastade sig upp ur soffan.

- Nej, vadå Emma?

- Vi kanske kan bli ett sådant där Road Movie-par, ungefär som Bonnie & Clyde? Eller Thelma och Louise. Fast det var två tjejer, förstås. Och sen när vi är döda, gör de en film om oss. Då blir vi odödliga.

- Sure, baby , sure. Let’s get the hell out of here.

onsdag 2 november 2011

Tavlan

När första skalvet kom var hon helt oförberedd. Hon stod och stirrade på tavlan. Studerade konstnärens djärva penseldrag i rött, blått och gult, när hon kände att någon snuddade vid hennes axel. Han stod, precis som hon, med halsen sträckt en aning framåt, hakan pekande mot målningen. Han liknade en fågel. Det tjongade till i magen. Störtförälskelsen var omedelbar.

- Ja, visst är det en otrolig målning, sa han och slängde en hastig blick på henne, innan han ögonblicket senare återigen fokuserade på tavlan.

Nej, han hade nog inte upplevt samma skakning som hon.

- Ja, svarade hon lite utdraget och studerade samtidigt hans raka näsa, den är helt underbar. Jag kan inte slita blicken från den, fortsatte hon.

Nu vände han sakta på huvudet och äntligen såg han på henne. På riktigt. Då kom efterskalvet.