Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

onsdag 28 december 2011

Om att fördumma

- Jag vill att min dotter ska få utbildning.

Mannen, som stod upp, hade händerna knäppta som i bön. Han var klädd i en fotsid svart klädedräkt och en svart kalott satt på det halvlånga rakt avklippta mörka håret. Medaljongen som hängde i en lång tung kedja runt hans hals svängde till en smula när den snuddade magen.

- Varför det? Vad skulle Alice ha för nytta av det?

Den andre mannen i rummet satt bakom ett litet skrivbord i mahogny. Hans rubinröda kreation i tjock ull låg som en svepning runt hans kopp och dolde stolen han satt i. Han drog sina tjocka läppar inåt, vilket fick honom att se lustig ut, men visade samtidigt en illa dold klentrogenhet.

- Som ni säkert känner till, min herre. Kunskap lägger ingen tyngd till din rygg. Det stärker enbart. Ger henne en värdighet och respekt.

- Menar du att hon skulle kunna tillgodogöra sig undervisning? Som en pojke?

Nu stod mannens mun vidöppen, som om han väntade på att någon skulle mata honom med nästa tugga. Hans bruna ögon vidgades.

- Jag har erfarit att det inte är någon skillnad i intellekt på min son och min dotter. Jag har under lång tid varit uppmärksam på båda. Minsann, min Alice har många gånger visat sig vida mer kvicktänkt.

- Anmärkningsvärt. Anmärkningsvärt. Akta er så att inte folk börjar misstänka att Alice är en harpyja. Bara gud vet vad som kan hända henne då.

- Jag väjer inte för den faran. Jag framhärdar min yrkan. Inget ni säger kan få mig att ändra åsikt. Det är ni, min herre, om ni tillåter, som borde begrunda.

Mannen stod helt stilla, drog av sig sin kalott och kramade ihop den med bägge händerna, som för att än tydligare visa på sin övertygelse. Tunna svettdroppar strilade nerför pannan och ner i ögonen. Med vänsterhandens fingrar gnuggade han bort svetten, blinkande snabbt några gånger och iakttog sen prästen med klarblå ögon. Det var absolut tyst i rummet under några sekunder.

- Gott nog, sa han till slut, men ni har det fulla ansvaret. Jag ämnar inte stå bakom er om det visar sig vara förspilld tid.

måndag 26 december 2011

Om att blötlägga

Undrar varför jag aldrig lägger min tvätt i blöt? Det gjorde ju alltid min mamma. Behövs inte det längre? Min mamma sa förresten ofta att jag var alldeles för nyfiken för mitt eget bästa. Hon la huvudet på sned, tog ett fast tag om min haka med hårda fingrar, drog den uppåt en aning och mellan stängda tänder sa hon (fnittret lurade inom mig när jag betraktade hennes sätt att prata med läppar som snabbt drogs fram och tillbaka mot guppande kinder, men jag höll inne med skrattet):

- Du ska inte lägga din lilla uppnäsa i blöt hela tiden. Seså, låt det vara, fortsatte hon och dängde till mitt huvud, fast bara lite lätt.

Men det gick ju bara inte.

lördag 17 december 2011

Ett nödvändigt ont


Jag som hade det så bra och trivdes med friheten som arbetslös. Trots det strävade halva mitt jag efter att få jobb, medan den andra halvan i smyg njöt av att kunna planera dagen efter humör och lust. Samtidigt förmanade jag mig själv:

- Självfallet vill du ha ett arbete. Annars är du ju inte värd något. En parasit som lever på alla andra med ambitioner.

Men vad ville jag egentligen? Lurade jag både mig själv och min omgivning?

- Naturligtvis vill jag inte bara gå hemma, sa jag till mina vänner, allra helst vill jag ha ett jobb. Naturligtvis.

- Ja det är klart, sa mina vänner, självförtroendet går ju i botten av att vara arbetslös.

Gör det? tänkte jag då. Nej, faktiskt, jag tror inte jag håller med. Mitt nya självförtroende är inte så lätt rubbat. Jag vet att jag kan skriva och det är det absolut bästa jag vet. Det räcker. Men det sa jag inte högt. Kändes förmätet. Vem tror hon att hon är? tänkte jag att de hade tänkt, om jag sagt det jag egentligen tänkte. Om ni förstår. Jag har ju inte ens publicerats annat i en nätbok i somras, en slags samling av sommartexter skrivna av olika skribenter. Ja förutom alla texter som finns på nätet förstås.

Jag som hade det så bra. Nu har jag ett heltidsjobb. Dagarna bara svischar förbi, livet springer ifrån mig medan jag jobbar. Så känns det.

torsdag 15 december 2011

Anklagad

- Vad anser du? Kan vi ansvara för att han släpps ut i frihet, någonsin?
- Det är uteslutet.
- Motivera.
- Läkarna är eniga om att han inte har någon självinsikt över huvud taget, lever inte i samma värld som vi andra. Men själv är han övertygad om att han ser kristallklart på tillvaron. Det är alla andra det är fel på. Otäckt, faktiskt, attityden han har. Jag blir svettig, känner mig livrädd när min blick möter hans.
- Det sista väljer jag att bortse från i min bedömning. Nu kallar vi in honom, sa mannen som satt bakom det halvcirkelrunda skrivbordet i mahogny.

En djup suck undslapp honom.

- Det här kommer inte att bli lätt. Håll i dig.

Han nickade kort åt en man i polisuniform som hittills stått tyst, tungt lutad mot väggen. Polismannen rätade på sig, vände sig om och öppnade dörren på glänt. Han höll ett stadigt tag om dörrhandtaget och lutade sig ut genom dörröppningen.

- Det är dags.

En blond välklippt kille i tjugoårsåldern iklädd snäva mörkblå Levisjeans och vit T-shirt klev över tröskeln. Han visade sina jämna vita tänder i ett snabbt leende.

- Äntligen får jag möta er, sa han och tog några hastiga steg fram till den enda lediga stolen i rummet.

Mannen bakom skrivbordet slängde en lång blick på tjugoåringen och harklade sig sen.

- Nu tar vi en sak i sänder. Vi börjar. Sen får du uttala dig.
- Jag förstår, svarade den unge och drog fingrarna genom den lockiga luggen, det är helt OK.

onsdag 14 december 2011

Skjuts





I det lilla brukssamhället Kolsva i Bergslagen fanns det bara en enda polis. Denna enda polisman hade inte en vanlig svart- och vitlackerad Volvo 144, som var en vanlig polismodell på den tiden, utan han åkte omkring i sin privata bil. Ett amerikanskt dollargrin, en pastellgrön Cadillac med V8-motor och utan polisdekaler. Vid utryckningar stack han ut armen genom vindrutan och placerade en snurrigt blinkande lampa på taket. Säkert kände han sig lika tuff som en US Marchal när han, med gaspedalen tryckt ända ner i botten, drog iväg med ett dovt brummande.
Det gick ett rykte bland oss tjejer att han gillade unga flickor lite för mycket. Jag som då var femton år tyckte att han verkade vara gubbsjukäcklig. Även om jag aldrig hade varit nära honom hade jag sett att han hade ölmage och hängande påsiga kinder. Att en polis kunde vara så överviktig tyckte jag var underligt. Hur gjorde han om han blev tvungen att jaga ifatt en brottsling?

En dag när jag var på väg hem från skolan hörde jag en bil bromsa in bakom mig. Jag vände på huvudet. Det var han. Han rullade ner rutan, stack ut huvudet, log ett snett leende och frågade:

- Vill du ha skjuts?

tisdag 13 december 2011

Lussa

Inte en enda gång under sin uppväxt hade hon fått vara Lucia. Att längst fram i ledet, handflata vilande mot handflata i höjd med bröstet och med sina undersåtar bakom sig, långsamt och rakryggat skrida fram hade blivit något ouppnåeligt för henne. Varje höst när någon annan valdes ut grubblade hon på varför det aldrig blev hennes tur. Var hon inte tillräckligt snygg? Eller var det för att hon hade kortklippt hår? Eller för att hon inte var så lång. Det kanske skulle se dumt ut med en Lucia där tärnorna bakom syntes över hennes huvud? Hon kunde förstås inte sjunga särskilt bra, utan hade en tunn och svag röst som inte klarade av höga toner. När hon i sin ensamhet försökte ta högre toner, kom inget annat ur hennes mun än en hes viskning. Fast å andra sidan hade hon sett att många Lucior inte sjöng utan förblev tysta under hela föreställningen.

I takt med att hon blev äldre blev det som tur var mindre och mindre viktigt att hon aldrig fått glänsa med ljuskrona på huvudet. Men den molande känslan av att inte duga gick aldrig riktigt över.

måndag 12 december 2011

Symmetri

Min mamma var tillskärerska och tillika damskräddare. Hon sydde alltid mina och mina syskons kläder. När jag på försommaren år 1965 skulle gå ut andra läsåret och min syster femte, sydde hon korta mörkblå bomullsklänningar med breda nedsydda veck och vit sjömanskrage till oss flickor. Klänningen hade stora runda klädda knappar i samma tyg. Kjolarna vippade så käckt när vi i armkrok gick iväg till skolan.

Min bror, som då var fem år, fick förstås en sjömanskostym i samma stil. Byxorna var hellånga och hade pressveck. Så söt han var. Iklädd den lilla kostymen såg han ut som en sjöman i miniatyr. På hans vitblonda lockar placerade mamma en båtmössa som hade påsydda guldstjärnor på ena sidan. Jag sitter ofta och tittar på fotot, som pappa tog av oss och nostalgiska tårar fuktar alltid mina ögonvrår.

Jag erinrar mig ett av mammas skämt, hon skojade ofta och skrattade mycket. Kanske var det internt i skräddarbranschen. Eller är det någon som hört det förut?

Symmetri – symetrå

lördag 10 december 2011

Ta priset


Tävlingar sporrade henne. Hon kunde inte låta bli att vara med även om chansen att vinna var, om inte minimal, så än finare än ett typiskt svenskt hårstrå. Det spelade ingen roll om det var fysiska eller mentala matcher hon gick, hon gick totalt in i fajten. Hela kroppen var involverad. Det surrade och sjöd från huvudsvålen till stortårna.

Lika taggad som hon kände sig under förloppet, lika ledsen och nedstämd blev hon varenda gång hon var tvungen att inse att; ”ne…hej, inte den här gången heller, jag tog inte priset”. För att vid nästa tillfälle, ta mig tusan, åka dit igen.

Analys: hon älskade att känna kittlet. Tävlingsinstinkten tog över varenda gång. Nej, ge upp skulle hon aldrig någonsin göra.

Om skrivarbloggande - lucka 10


Min blogg har hittills aldrig innehållit tankar om och händelser under min skrivprocess. Nej, som ni kan se själva om ni kollar min blogg närmare, använder jag den för att publicera kortare, oftast påhittade berättelser. Och den läses, med några få undantag, enbart av likasinnade skribenter. Liktydigt med alla dom, som precis som jag, har blivit beroende av Skrivpuffens dagliga utmaningar. Varje dag startar jag datorn med darrande händer och klotrunda ögon, för att kolla vad dagens ämne är. Vare sig jag har tid eller inte att sen medverka med en text.

Jag inser att jag därigenom inte kan bli någon känd bloggare i skrivarvärlden och att det skulle vara en del i marknadsföringen av mig själv som skribent om jag började.

Tanken på att skaffa ännu en blogg och börja skriva om mitt skrivande har inte fallit mig in, förrän nu när jag öppnar lucka 10 i Skrivadventskalendern. Idén kittlar mina sinnen, jag lockas och en bloggarkurs vore en charmant inspirationskälla för att komma igång. Det känner jag.

torsdag 1 december 2011

Att bejaka

- Du är inte som de flesta män, sa hon och höll gaffeln högt, pekande åt mitt håll.

Vifta inte med besticken, tänkte jag och hörde min pappas skarpa förmaningar om bordsskick inom mig, men avstod från att kommentera.

- Inte? svarade jag.

Jag kände mig lika förvånad som jag hörde att jag lät.

- Nej, du är ovanlig.
- Hurdå?
- Allt för många män är livrädda för att bejaka sina kvinnliga sidor. Men det är inte du. Du kan sitta och tjata om känslor och relationer en hel kväll.
- Är det så? frågade jag och kände mig uppriktigt överraskad eftersom jag alltid uppfattat mig själv som väldigt manlig.
- Som nu till exempel, du har ju ältat konflikten med din chef i en timme snart. Män i gemen påstår att det bara är kvinnor som tuggar om och tuggar om, i all oändlighet. Det är vi kvinnor, sägs det, som avslöjar det mest intima om våra egna förhållanden. Det skulle inte en man göra. Män pratar bara sport och bilar. Och jobbet, positionen. Inte ens sex, diskuteras. I alla fall inte vad som händer i den egna sängen.
- Så det anses omanligt, att blotta sig? Att avslöja sina svagheter?
- Javisst. Tänk efter. Föreställningen om en machoman är inte att han sitter och mal om sina innersta tankar, sa hon, fortfarande med gaffeln pekande mot mig i höjd med mitt ansikte.

Jag funderade. Hon hade förstås rätt, fast det inte hade fallit mig in förut. Konstigt egentligen. Jag om någon borde väl begripa. Jag med min auktoritäre pappa som aldrig lät mig komma nära. Som under hela sitt liv markerade avstånd och aldrig en enda gång berättade vad han egentligen kände. Tyst och stark. Och nu var min pappa död.

- Jag har ingen riktig manlig vän, sa jag sakta, har aldrig haft.

Jag nämnde inte mina tankar om pappa. Varför gjorde jag inte det? Var jag, trots min utlevelse av min kvinnliga känslighet, rädd för att jag skulle börja gråta?

- Bara manliga bekanta, fortsatte jag istället.
- Där ser du, så synd om många män, vet du. De vet inte vad de missar.