Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

måndag 31 december 2012

Mål


Jag har lite svårt för en del uttryck, som till exempel ”att nå sina mål”. Känns så jäkla klyschigt. Å andra sidan, vilka uttryck blir inte med tiden klyschiga? Eftersom dom används för mycket, tappar orden sin betydelse. För mig. Nej, mer än så, jag får utslag, huden reagerar som om jag vore allergisk. Jag vill skrika; NEJ, stopp, tyst!
Fast, det kanske ändå är bra att sätta mål och delmål. Känns bara så förfärligt tråkigt. Jag fortsätter nog leva efter mottot ”det som sker det sker”. Känns mer spännande så.

GOTT NYTT ÅR!

söndag 30 december 2012

Terapeuten


Lisa förstod tidigt att hon var född med ett mörkt inre. I vuxen ålder gick hon ofta till terapeuter. Hon erinrade sig en psykolog, som var övertygad om att hennes melankoliska läggning gick att förklara med drömtydning. Inför varje besök fick Lisa försöka komma ihåg och berätta om en dröm. En gång beskrev Lisa hur hon i en dröm gick omkring i en främmande by. Känslan var att hon var någonstans i Mellanöstern. Hon såg vitrappade låga hus, med platta tak och små fönstergluggar, som klättrade uppför ett berg. Lisa svettades och vandrade i de smala gränderna med solen gassande i nacken. Det var tomt och tyst. Plötsligt befann hon sig istället i baksätet på en bil. Bilen körde vansinnig fort, hon kastades hit och dit, ner för de smala gatorna. Genom bilfönstret fick hon syn på en man som stod i en öppning. Jag älskar ju honom! skrek hon, stanna! Terapeuten menade att det tydde på att Lisa var olycklig i sitt nuvarande liv, att hon grubblade över dåliga livsval och att hon längtade efter en vän att älska. Det kändes lite löjligt, riktigt fånigt, tyckte Lisa, den analysen var för lätt och uppenbar.
Under en annan session med en annan terapeut fick hon rita med olikfärgade kritor. Lisa ritade en stor brun läderstövel över hela pappret. Lisa hade tidigare berättat om sina svårigheter med kontakten med sin pappa, hur hon under sin barndom ofta varit rädd för honom. Stöveln blev då, sa terapeuten, en symbol för att Lisa ville sparka på sin pappa, ville konfrontera, fast hon inte vågade i verkliga livet. Det kanske var rätt, men felet var att Lisa hela tiden var medveten om terapeutens uppsåt och med flit styrde Lisa det hon gjorde och sa åt ”rätt” håll.

Det var först när Lisa träffade honom som hon förändrades. Lisa var tvungen att medge för sig själv att hon blev förälskad i Martin. Längtade till besöken. Han hade sin mottagning på Vasagatan, i samma hus som Restaurang Kometen. Långsamt, långsamt fick han henne att bryta det destruktiva tankemönstret. Hon lärde sig att göra en stor gir förbi sina mörka tankar och medvetet tänka i nya ljusare banor.
Trots att hon visste att det var sista mötet, gick hon den dagen med lätta fjädrande steg. Lisa hade bestämt sig. Hon skulle fråga om de kunde ses privat. Skulle han kunna säga nej?

torsdag 27 december 2012

Kalkon del 2

Fortsättning på gårdagens kalkon:

Utan att yttra ett ord, reste jag mig, rundade långsamt bordet, tog tag i verktygen och började trancheringen. Jag kände mig fullkomligt iskall inombords. Helt tom på tankar skar jag omsorgsfullt kalkonköttet i tunna skivor. Jag avskydde tjocka köttskivor, av alla slag. Jag kunde omöjligt svälja, kräkreflexerna kom på kortare tid än ett ögonblink. Det kanske var något sjukligt? Även fyllningen skar jag i bitar och la bredvid. Den doftade starkt av timjan och Delamain Pale & Dry, en alldeles för dyr konjak att använda i mat, men som jag i ett anfall av jag slösaktighet hade greppat på Systembolagets konjakshylla.

– Får jag din tallrik, Henry, sa jag och nickade kort åt sonens håll.

– Ska jag hämta pappa? frågade Lisen medan hon redan var på väg att krångla sig ner från matsalsstolen.
– Nej, sitt still, strunta i pappa.

– Vem tror du det var som ringde till pappa?

– Inte den blekaste aning, Lisen, svarade jag i en spetsigare ton är jag tänkt mig. Ät nu, sa jag och försökte låta mild på rösten, han kommer säkert snart.

Jag tog en djup klunk ur glaset med det röda Pinot Noir-vinet, som jag blivit rekommenderad att köpa till kalkon och kände den ljumma drycken hela vägen genom halsen och ner i magen. Drycken gjorde mig varm, jag tog en slurk till.
– Det var ett missförstånd.
Jag hade inte hört att dörren öppnats och Frasse kommit in i rummet. Jag vred huvudet åt vänster och stirrade på min man utan att blinka. Hans mun var öppen. Jag tyckte plötsligt att han såg fruktansvärt enfaldig ut.

– Missförstånd?
– Nej, ett misstag, menar jag.
– Vilket då?
Jag vände vinglaset med glasets fot pekande uppåt taket och slickade girigt i mig de sista dropparna vin, ställde ner det på bordet med en liten duns, tog tag i vinflaskan och fyllde på mer vin. Ända upp till bredden. Våra bägge barn satt vid sina med kalkon rågade tallrikar. Ingen av dem rörde maten. Varken Henry eller Lisen sa något.

– Vilket var ett misstag? Att hon ringde? Hit? Hem? Till oss?
– Nej, jag. Jag har gjort ett misstag.
– Jag förstår faktiskt inte vad du menar.
– Att jag överhuvudtaget har träffat henne. Hon är galen. Ringa på juldagen. Hem till mig.
– Är det det som bekymrar dig? Att tillfället var illa valt?
Frasse tittade på mig med hakan sänkt. Lite under lugg. Kinderna blossade.
– Det är redan för sent. Alldeles för sent, sa jag.

onsdag 26 december 2012

Kalkonen


Vi skulle precis hugga in på kalkonen. På en engelsk internetsida hade jag hittat ett klassiskt julkalkonrecept med fyllning gjord på torkade aprikoser, fläskfärs, sötmandel, timjan och konjak. Han stod redo med vänstra handen tungt vilande på köttgaffeln och kökskniven hade precis brutit kalkonens spröda skal. Resten av familjen satt beredda runt bordet, vi följde hans rörelser.
Telefonsignalens mjukt gungande toner av Blueberry Hill ljöd. Hans mobil. Jag hann se att håret på hans huvud spratt till. Jag iakttog hur han drog gaffeln ur köttet och la kniven tillbaka på kanten av det vita porslinsfatet.

– Det ringer, sa han fullständigt i onödan, jag svarar.
Också det onödigt, tänkte jag, eftersom det var hans egen mobil som ringde, men jag sa inget högt.

– Ja det är Frasse.
Jag såg hur hans ansikte förändrades. Hans tidigare lilla rynka mellan ögonbrynen försvann och ersattes av ett antal horisontella rynkor i pannan. Högst upp på hans höga kindknotor började oregelbundna röda fläckar framträda.

– Du, du ringer olämpligt.
Allas ögon var vända mot Frasse. Tystnaden i rummet gjorde att vi alla utan ansträngning kunde höra en upprörd stämma från mobilen. Frasse öppnade munnen.

– Du vänta lite, sa han.

Utan att se på oss andra, vände han sig om och med mobilen tryckt mot högra örat gick han mot dörren.

– Vänta lite, upprepade han, samtidigt som han öppnade matsalsdörren och gick ut.
Det sista jag såg av honom innan han stängde dörren var hans uppspärrade bruna ögon. Han tittade rakt på mig, men utan att se mig.

 

 

 

söndag 9 december 2012

Kollegan


Hon gav ett sårbart intryck. Som om hon inte hade någon riktig aptit på livet. Ansiktet var alltid blekt, som om hon ständigt vistades inomhus, som om hennes hud aldrig fått känna solens varma strålar. Det mörkblonda håret med några grå strån här och där, var stramt tillbakastruket och samlat i en kort tunn hästsvans. Om man tittade riktigt noga kunde man ibland se ett flyktigt leende dra över hennes läppar, men jag hade aldrig någonsin hört henne skratta.
Hon var min kollega sedan i femton år och ändå visste jag inte ett dugg om henne. Vad hade hänt under den här tiden, som hade präglat hennes inställning till livet?

Tanken slog mig. Varför utgick jag ifrån att det måste vara något dramatiskt, olycksdrabbande som hänt min arbetskamrat? Det kunde helt sonika vara så att livet bara gått sin gilla gång. Att det inte hänt något omvälvande, utan att hon funnit sig i sin händelselösa levnad.  Det var möjligen det som var felet, att hon aldrig varit handlöst, hopplöst förälskad. Aldrig kastat sig ut i det okända och tappat självkontrollen.

Jag skulle vilja veta, ville närma mig henne. Hur gör man det utan att det verkar konstigt eller snokande? Vi hade inte precis haft nära kontakt under de här åren. Hon verkade inte ens reagera på att jag fanns. Hälsade knappt, bara en liten knappt märkbar nick när vi gick förbi varandra i korridoren. Vågade jag?

söndag 2 december 2012

Ljuset i mitt liv


I evighet färdas ljuset och det kröks under resan av gravitationens kraft. Betyder det att det finns en chans att det ljus jag ser idag, en dag skulle kunna komma tillbaka till mig? Tanken gör mig glad. Allt har inte ett slut eller inget har ett slut. Ja, jag vet att jag reser hela tiden. Liksom ljuset rusar jag in i oändligheten. Kanske möts vi aldrig mer.

lördag 1 december 2012

Walt Disney


Jag längtar efter min barndoms jular. De tillbringades alltid hos min farfar som hade en bondgård mitt i Bergslagens djupa skogar. Känslan när jag satt i baksätet på pappas Volkswagenbubbla var skimrande. Med stora runda barnaögon betraktade jag granarna som stod skyhöga längs landsvägen och vars grenar nästan bröts av tyngden från tjock vit snö. Farfar stod på farstutrappen och välkomnade oss med ett stort leende.
– Välkommen till julen hos mig här i Bernshammar, sa han medan vit rök puffade ur munnen.
Det året när vi hade med oss vår televisionsapparat, eftersom farfar inte ägde någon, kommer jag speciellt ihåg. Vi skulle för första gången få se Walt Disney på TV. 1961, tror jag det var. Jag glömmer aldrig den lycka jag kände när pappa installerat TV:n, antennen riktats rätt och han tryckte på ”on”-knappen. Det funkade! Klockan tre bänkade vi oss, hela familjen och grät med Askungen och skrattade åt Janne Långben. Klockan fem knackade det på dörren och mamma gick och öppnade.

– God dag, god dag i stugan, hörde jag någon säga med djup mörk röst, finns det några snälla barn här?
– Ja, svarade mamma, det finns några stycken som väntar på tomten. Kom med in, tomten.
Det finns ett kort från samma jul, där jag med tungan hängande i mungipan, öppnar ett jättestort paket. Min första stora cykel. Den var röd.

onsdag 28 november 2012

Mörkt humör

På Jonnas begäran :-):

Tidigare text: ”Kitty var docksöt. Och jag var sjuk av avund. Hennes blonda axellånga hår var alltid välkammat. Det glänste som mässing i solen och med sina runda koboltblå ögon hypnotiserade hon de flesta . Jag undvek alltid att ställa mig bredvid henne. Det gick säkert inte, tänkte jag, att i så fall undgå att jämföra oss. Med mitt stripiga råttfärgade hår och metalliskt grå ögon förlorade jag förstås matchen.

Det var därför det var så underligt. Den gången, den sista lektionen i svenska på vårterminen. Jag tappade hakan. Med ett litet spelande leende på läpparna och gungande höfter promenerade Kitty fram till magister Zander, som satt längst fram på ett litet podium. Jag följde henne med blicken och funderade på vad hon tänkte göra. När hon kom fram till Zander visade hon alla sina vita jämna tänder, la ett polerat glänsande äpple framför honom och sa:

- Jag tänkte att magistern säkert var sugen på ett äpple.”


Mörkt humör:

- Så bedårande, kära Kitty, så rött och blankt, har du polerat det?

- Naturligtvis, magister Zander.

- Och vad hade du tänkt dig nu? Är detta en muta, månne? En present för att få mig på gott humör och ge dig bra betyg?

Han vägde äpplet i handen och svepte med det i luften. Jag följde äpplet med blicken.

- Ja, fast magistern, jag är faktiskt duktig i svenska och väl värd det högsta betyget? Ändå, eller hur?

Kitty plutade med munnen och med en höftknyck satte hon händerna i midjan .

- Lilla förtjusande Kitty. Idag har jag hittills varit på gott humör, även utan ditt äpple. Vid den kommande tidpunkt när jag ska bestämma vilka betyg du och dina klasskamrater ska få, kan du bara hoppas på att jag inte känner mig mörk, utan är på mitt ljusaste humör. Det är inte idag detta ska avgöras. Inte idag, Kitty. Och i vilket fall tänker jag inte låta mig förföras av ett rött äpple, lilla Kitty.

Jag betraktade Kitty när hon snabbt vände sig om så kjolen stod ut från kroppen och med röda flammande rosor på sina perfekt rundade kinder, vandrade tillbaka längs raden av bänkar och tyst satte sig längst bak. Jag kunde inte låta bli, känslan av skadeglädje spred sig i min kropp. Hade hon verkligen inbillat sig att det skulle vara så lätt?

 

lördag 24 november 2012

Plågsamt


Så är mitt liv för ögonblicket skälvande plågsamt
Varje morgon en mörk inre kamp
Kraften att klara min dag dränerar mitt inre
 
Nu rinner ett glädjestråk genom kroppen
En våg av njutning färdas genom mina nerver
Mitt anspråkslösa brännande beslut
 
Att nästa onsdag ska bli min alldeles egna dag
Frihetens timmar skimrar i mina ögon
Får mina sinnen att glöda som stjärnor strålar

lördag 10 november 2012

Magister Zander


Kitty var docksöt. Och jag var sjuk av avund. Hennes blonda axellånga hår var alltid välkammat. Det glänste som mässing i solen och med sina runda koboltblå ögon hypnotiserade hon de flesta . Jag undvek alltid att ställa mig bredvid henne. Det gick säkert inte, tänkte jag, att i så fall undgå att jämföra oss. Med mitt stripiga råttfärgade hår och metalliskt grå ögon förlorade jag förstås matchen.
Det var därför det var så underligt. Den gången, den sista lektionen i svenska på vårterminen. Jag tappade hakan. Med ett litet spelande leende på läpparna och gungande höfter promenerade Kitty fram till magister Zander, som satt längst fram på ett litet podium. Jag följde henne med blicken och funderade på vad hon tänkte göra. När hon kom fram till Zander visade hon alla sina vita jämna tänder, la ett polerat glänsande äpple framför honom och sa:

           -          Jag tänkte att magistern säkert var sugen på ett äpple.  

söndag 4 november 2012

Caffe Latte


-          En kaffe med mjölk, tack. Och en kanelbulle.

-          Menar du Caffe Latte?

-          Ja, är inte det samma sak?
Lisa lät blicken svepa över lokalen. Längst inne i högra hörnet såg hon ett ledigt bord. Så bra. Där kunde hon känna sig trygg, utsikt över hela caféet och ingen bakom ryggen. Hon trängde sig fram mellan borden. En yngre kvinna gav henne en irriterad blick, som Lisa tolkade som: Måste du gå förbi precis här? Ja det måste jag, svarade hon tyst för sig själv.

Hon var inte säker på hur länge hon hade suttit där, när dörren öppnades. Lisa höjde på huvudet för att kolla. En kvinna i medelåldern klädd i hallonröd yllekappa och röd stickad mössa kom in. Hon hade suttit en bra stund, antagligen, eftersom kaffet i den stora muggen var slut.
      -          Men där är du ju!

Lisa spärrade upp ögonen. Kände hon den här kvinnan? Hennes hjärna började spinna.Vem kunde det vara? Vem, vem, vem? Nej, för tillfället var hon tvungen att konstatera att hon inte hade en minsta lilla susning.

-          Menar du mig?

-          Hej Lisa! Vadå, menar du mig?

-          Nej, glöm det.

-          Jag ska bara hämta en kopp kaffe. Kommer snart. Har du hört något från Martin och Leif, förresten.

-          Martin och Leif?

-          Ja, har de ringt och sagt när de kommer?

-          Nej.
Automatiskt tog hon upp sin mobil ur väskan och konstaterade att, nej, ingen hade ringt. Vem skulle ha ringt förresten? Vad var det som hände? Hade hon blivit tokig? Fått minnesförlust.

Precis i det ögonblicket öppnades dörren igen och två män i mörkblå korta täckjackor klev in. Tillsammans med männen svepte en hård kylig vind genom lokalen, som kändes ända bort till Lisa.

-           Där är ni ju! ropade damen i röd kappa, Lisa sitter där borta i hörnet. Ska jag beställa åt er också?

lördag 27 oktober 2012

Fåtöljen


Det var hans stol. De hade köpt den begagnad i en antikaffär på Andra Långgatan. Där låg en massa antik- och loppisaffärer som på ett pärlband. Dennis och hon hade gått in och ur många av butikerna innan de till slut öppnade dörren till Fåfängans Antik.
      -          Där är den ju! hade han ropat ut. Exakt en sådan som jag vill ha.

Egentligen var det en fåtölj. En sådan som är perfekt att krypa upp i en mulen och kulen höstdag. Eftersom klädseln var sliten, långa lösa tygtrådar hängde ut från stolens sidor, kanske hade den förra ägaren haft katt, hade de låtit en tapetserare klä om den i klarblått kraftigt möbeltyg mönstrad med små stiliserade blommor i vitt. Det var så länge sen, säkert tjugo år.

Hon lyfte armen och svepte med handen fram och tillbaka i luften en decimeter ovanför stolsdynan. Tydligt kände hon hans kropps vibrationer, hur hans väsen gjorde luften kompakt. Hon vågade känna försiktigt direkt på sitsen. Den var fortfarande varm av hans värme. Stolen skulle få förbli hans, bestämde hon. Där skulle ingen annan få sitta. Inte så länge hon levde.

söndag 21 oktober 2012

Trettioåtta år


Jag studerade hans nacke. Tystnaden i kapellet ekade plågsamt i öronen och jag studsade till när kyrkklockorna dånade igång. Brunos grå frisyr liknade en stor bit tovig Svinto.  Idag hade han för ovanlighetens skull dragit en kam igenom kalufsen. Lodräta spår efter kammens tänder syntes tydligt. Säkerligen från en stålkam. Jag satt i bänken bakom och så nära att jag, om jag hade velat, hade kunnat ta tag i en hårtofs och dra till. Prästen stod framför honom, precis intill och tittade ner på Bruno, rakt in i hans ögon och talade artikulerat.
       -          Vi är idag samlade för att ta farväl av Marie-Louise. Lollo, sa han långsamt och med eftertryck.

Brunos svarta kavajklädda axlar skakade okontrollerat. Han tog upp en blå- och vitrutig näsduk i bomull ur fickan och pressade den, först mot näsan och sen drog han den fram och tillbaka under ögonen. Hans guldarmband klirrade.

-          Marie-Louise, Lollo, har jag förstått, var uppskattad av många. Se så många av hennes arbetskamrater som har kommit hit, fortsatte prästen och vinkade med handen bortåt bänkarna till vänster.
Jag vred på huvudet och slängde en blick ditåt. Rader med medelålders kvinnor och en äldre man tittade med allvarsamma ögon tillbaka på mig. Efter några sekunder slets allas blickar bort från mig och istället såg jag irrande osäkra ögon som ömsom tittade på Bruno, ömsom på prästen.

-          Och jag har förstått att du, Bruno, sa prästen och la huvudet lite på sned, alltid kallade Lollo, din älskade.
Brunos axlar riste återigen till i häftiga skakningar och ett lågt stön steg upp ur hans strupe.

Gjorde du? tänkte jag. Under alla dessa år du ha bott ihop med Lollo. Trettioåtta år för att vara exakt. Har jag aldrig en endaste gång, hört dig kalla henne något över huvud taget. Inte ens Lollo. Bara Du, kom hit, eller något liknande. Jag fick en oerhörd lust att luta mig fram, knacka Bruno på axeln och högt fråga.

-          Du, har du något bevis för det prästen nyss sa?

söndag 14 oktober 2012

Ströms hörna


Han använde aldrig slips. Förstod inte meningen med att ha slips. Mannen har två olika sätt att smycka sig, hade någon påstått, slipsen och klockan. Det hade hänt att han haft planer på att gå ut och köpa en slips i en lämplig herraffär. Det förekom ju emellanåt att han blev bjuden på kalas. Senast var det sondottern, Amelia, som ringde och frågade om han ville komma på hennes tjugoårskalas.
-          Men du vill väl inte ha med en gammal gubbe som jag?

-          Jo, men farfar, jag har två kalas, förstår du. Ett för släkten och ett för mina kompisar.
Kanske skulle han gå till Ströms vid hörnet Västra Hamngatan och Kungsgatan? Ströms hörna, som alla kallade den, var en känd mötesplats.
      
      -      Den affären, sa sonen, kan du gå till, de har kvalitetsplagg för mogna män.
Han var sjuttio år, så det passade bra. Dit kanske han skulle våga gå? Faktum var att han gick dit en onsdag förmiddag, när han ändå var nere i stan. Efter ett tandläkarbesök. Det var bara några kvarter därifrån. Han stod länge och studerade alla kolorerade slipsar som hängde i tjocka rader. Rutiga, randiga, prickiga och slipsar med Musse Pigg på. Skulle han ha en sådan kanske? Skulle Amelia gilla den? Sen vände han på klacken och gick ut. Snabbt, innan någon expedit hejdat honom och hann fråga om de kunde hjälpa till.
Han förstod inte tanken med att ha klocka heller. Nu för tiden hade väl alla mobil? Det räckte för honom. Guldklockan han hade fått, när han jobbat trettio år på verkstan, låg sen flera år i byrålådan i sovrummet. Där fick den ligga kvar.

torsdag 11 oktober 2012

Lätt, lätt, lätt


En meter framför mig vippade sig sädesärlan lättsamt fram över promenadstråket. Stjärten vickade och guppade. Upp och ner. Upp och ner. Den såg så lycklig ut. Som om den inte hade några bekymmer. I alla fall inga värda att bry sig om. Jag kände mig avundsjuk. Fast också imponerad. Det verkade så härligt att vara en sädesärla.
Skulle jag våga prova? Kanske skulle jag känna mig bättre sen? Struttande och svassande började jag ta mig framåt. Och faktiskt, det kändes lite avigt men det funkade. Efter bara några få studsande steg kom på mig själv med att skratta rungande och högt och huvudet kändes lätt, lätt, lätt.

lördag 6 oktober 2012

Hans skratt


Jag fick inte behålla min mamma. Inte min pappa heller. Fast det gjorde inte så mycket. Till att börja med. Sen, efter många år började jag sakna min pappa. Jag ansträngde mig för att försöka höra hans röst, hans skratt.
Jag stirrade ut genom fönstret. Genom den böljande gula havreåkern med granklädda berg i fonden, såg jag en tydlig bild av pappa. Jag kände igen hans kläder. Han var klädd i en turkos skrynklig bomullsskjorta med uppkavlade ärmar och beiga chinos. Det var hans favoritklädsel på fritiden. Alltid blå skjorta, fast de kunde vara i olika blå nyanser. På jobbet gällde vit skjorta.

Det mörkbruna håret var som vanligt kammat uppåt och en lock hade letat sig ner i pannan. Jag såg hur han öppnade munnen och visade tänderna i ett stort grin. Men jag hörde inget ljud. Det var ett tyst skratt.

onsdag 19 september 2012

Havet välte, stormen ven

Sådan är världens gång, sa min moster till mig när jag som tolvåring var arg, stampade med foten i golvet och frågade varför jag inte kunde springa lika fort som min bästa kompis Janne.

Som tolvåring associerade jag hennes svar till att hon menade att vår jord fysiskt förflyttade sig. Och det hade hon rätt i, det visste jag, eftersom vi hade fått lära oss i skolan, att vår planet och hela universum med våldsam fart rörde sig i en viss riktning.

Men att Janne var snabbare än mig på sextio meter. Skulle det ha med jordens gång att göra? Vi var ungefär lika långa, jag och Janne och vägde lika mycket. Det var inget annat än orättvist.

Jag har tänkt på min mosters svar då och då under årens lopp. Det var inte förrän för en kort tid sedan som jag förstod. Det var en metafor. En metafor över livet. I samma veva råkade jag läsa Gustav Frödings dikt med samma namn. Den förklarade allt om livet och världens gång.

”Havet välte, stormen ven,
vågorna rullade asklikt grå.
En man är vräkt över bord, kapten!
Jaså.

Ännu kan ni rädda hans liv, kapten!
Havet välte, stormen ven.
Ännu kan en lina den arme nå!
Jaså.

Vågorna rullade asklikt grå.
Nu sjönk han, nu syns han ej mer, kapten!
Jaså.
Havet välte, stormen ven.”



tisdag 18 september 2012

Svampväder

Hon satt vid köksbordet. Med bägge händerna höll hon en stor vit mugg som det stod Don’t Worry Be Happy på. Då och då lät hon muggen, utan att låta blicken lämna vyn i fönstret, möta läpparna. Hon öppnade munnen och med ett lätt sörplande tog hon en slurk frystorkat kaffe med varm mjölk.

Ljuset utanför var dämpat. Det hade precis slutat regna och luften verkade ogenomtränglig, fast ändå transperent. Som om små, små regndroppar hade fastnat och nu stod blick stilla och svävade i skyn.

Perfekt svampväder, tänkte hon, men inte för mig. Inte nu längre. Aldrig någonsin mer skulle hon få möjlighet att sätta på sig gummistövlar och stövla ut i skogen på svampjakt. Inte gå ut på egen hand alls, över huvud taget.

Texten på muggen log hånfullt mot henne. Sekunden efter krossades muggen mot väggen. Kraften i armarna hade hon kvar. Lattefärgad vätska strilade i ojämna ränder ner över den vitmålade väggen.

I samma ögonblick ljöd en skarp signal genom lägenheten och samtidigt sattes en nyckel i låset i ytterdörren. Hennes personliga assistent. Nu skulle han få något att pyssla med. Torka upp kaffet. Utan att det blev beiga fläckar efteråt. Det skulle hon kräva.


måndag 17 september 2012

Hets

Det drabbade honom utan förvarning. Han kom gående på Kungsgatan en lördag förmiddag i mitten av september. Det var ett ovanligt insmickrande höstväder. Solen hade hittat några långsmala gluggar mellan hustaken där dess varma strålar förvandlade delar av gatans asfalt till knaggligt glänsande ytor. På håll en hägring, en illusion av små spridda vattenpölar.

Den kilometerlånga gågatan vimlade av människor som bar stora tjocka plastkassar i händerna, vilket gjorde att var och en tog upp ett ansenligt parti av gatan. Han fick ideligen kryssa mellan flockar av tajta par, tjejkompisar och unga slynglar som drog fram som ett tungt kavalleri. Just där och då slog det honom med ens med kraft; varför i helvete är det hela tiden jag, just jag, inte de, som måste flytta mig? Är det en naturlag? Utan att tänka efter tvärstannade han på stället. Stod där blickstilla, förstelnad och naturligtvis dröjde det bara någon sekund innan ett par i yngre medelåldern drattade rakt in i hans rockklädda bröst.

- Se er för! ropade han med saliv sprättande ur munnen.

- Kära lilla farbror, ta det lite lugnt. Farligt för hjärtat att hetsa upp sig så.


söndag 16 september 2012

John Bauer


Varje steg på den sågspånslagda stigen kändes som om mina nya svarta gympadojor med ilsket lila sulor var tillverkade på samma sätt som studsmattor. Som att jag, om jag fick för mig att hoppa jämfota, skulle kunna svinga mig själv upp långt upp i trädkronorna. Vilken upplevelse att kunna se allt ur fågelperspektiv, tänkte jag. Om så bara för några sekunder innan jag dråsade i backen igen. Om det inte blev så att jag fastnade i den höga talltoppen, förstås. Hur skulle jag i så fall komma ner? Jag såg mig själv i fantasin, försiktigt, tum för tum och med blodiga handflator, hasa mig ner för den stela knöliga bruna barken.
Jag befann mig mitt i en tavla av John Bauer. Dov mörk trollstämning i tallskogen. Marken mellan de höga träden var klädd i tjock grön mossa. Ett antal höga stenrösen, som kanske var uråldriga kungagravar, var även de fullständigt inbäddade i lysande grön mossa.
Längre fram såg jag en öppning i mörkret. Bokstavligt talat skickade solen kaskader av strålar rakt ner i alldeles rund liten plätt. Jag la mig ner i den smidiga djupa mossan och lät solen värma mitt ansikte. Bedövande skönt, jag gled långsamt in i en mjuk dagdrömsdvala

tisdag 11 september 2012

Utsikten

Vi ville hugga ner några träd. Platsens namn var trots allt Utsikten. Som det nu var växte höga och täta granar runt om och alldeles intill utsiktstornet. Trängde sig nästan in i tornet. In i våra ögon landade enbart ogenomträngligt intensivt kådadoftande grönt. Förstås, om vi höjde blicken såg vi himlen. Det var en vy som inte har något skönjbart slut. Vi ringde kommunen.

- Kan vi få hugga några träd för att återställa utsikten från berget? Vi kan göra det. Gratis.

- Nej det går inte

- Varför?

- Det är naturskyddat område. Förbjudet att röra.

- Men platsen heter ju Utsikten? Kan man inte göra ett undantag då och gallra lite?

- Nej.



måndag 10 september 2012

Luft


Jag njuter

Ord är överflödiga

Du ger mig utrymme

Du ger mig luft

Jag njuter

Genom havsvattnets sälta

drar jag in din doft

din svett blandad med havets



söndag 9 september 2012

Ett glas vatten


Hon flydde. Nu kom hon inte ihåg varför. Kunde inte påminna sig. Hennes enträgna försök att erinra sig anledningen, gav henne bara en påträngande hamrande huvudvärk. Det gick inte att tvinga fram minnet.
Istället gick hon över till att försöka tömma hjärnan på alla tankar. Ansträngde sig att inte tänka alls. Hon försökte fokusera på att enbart se en svart tom vägg framför sig.
Hon somnade. Drömde att hon satt på en enkel svart pinnstol. Hela hennes kropp smärtade som om hon blivit slagen. Några kvinnor och män stod runt henne. De betraktade henne med miner som avslöjade att de var bekymrade.
I högra handen hade hon ett stort dricksglas fyllt med genomskinlig vätska. Var det vatten?

-          Vill du inte dricka lite? frågade en av männen och tittade ner på henne.
Hon satte glaset till sina torra läppar utan att svara. Omärkligt lät hon näsborrarna dra in luften som svävade mellan glaset och hennes näsa. Luktade det något? Hon lutade glaset en aning, handen darrade, läppjade försiktigt. Vatten, svalt vatten. Intensiva smärtor drog genom kroppen. Omedelbart förstod hon att hennes svårt sargade kropp bara skulle tåla små droppar åt gången. Hon drack lite mer. Sen ännu mer.  Nu drack hon glupskt. Torrheten i munnen försvann. Nu gick det att röra läpparna utan att nerverna skickade brännande stickande vågor upp i hjärnan.

-          Var är jag? sa hon mumlande, vad hände?

-          Tids nog kommer du ihåg. Vila nu.

torsdag 6 september 2012

Den brännbara tråden

Hon gick på om att jag måste klara av att lägga mitt livspussel. Att jag måste planera bättre. Lätt för henne att säga. Hon som har ett välbetalt arbete med flexibel arbetstid, barnen i en välrenommerad förskola och en ansvarsfull man.

Vilken klyscha att slänga iväg utan att tänka närmare efter. Är inte det helt ute nu, förresten? Jag är i alla fall uppriktigt trött på det uttrycket. När jag tänker efter hörde jag det för första gången redan för åtta år sedan. Jag gick på en utbildning till hälsostrateg och en av våra många föreläsare använde en hel mängd power-pointbilder, för att konstatera att vi behövde ta vara på det friska. Innan vi fick symptom på ohälsa, inte efter. Där bland alla andra snygga bilder, fanns en på pusselbitar liggande i en oordnad trave.

Just livspusslet har hörts ovanligt länge. Oftast försvinner uttrycken lite snabbare. Någon kläcker ur sig en snitsig metafor, som sen sprids som en väsande pyroteknisk tänd stubintråd. Alla upprepar klichén. Utan att tänka. Efter ett tag behöver jag bara ana att ordet, eventuellt, ska komma, för att kroppen ska dra ihop sig i vibrerande kramper.

Sen bara dör den, den brännbara tråden slocknar. Och som tur är, för att så småningom glömmas och ersättas.

Och jag drar en lättnadens suck varje gång. Nu undrar jag bara hur länge livspusslet ska hållas igång.

onsdag 5 september 2012

Annonsen


Jag är en man i övre medelåldern, som söker en proper kvinna i passande ålder och med liknande intressen. Helst vill jag att du är lite yngre än jag. Jag, en egenföretagare med ordnad, god ekonomi, tycker om att röra på mig när jag inte sitter vid mitt skrivbord. Under lediga dagar cyklar jag, seglar min lilla jolle när vädret tillåter och går på gym från och till.  På helgerna tycker jag om att laga festmat, speciellt tilltalad blir jag av en bit grillad filé av älg och därtill ett glas mustigt rött vin. Helst från Piemonte i norra Italien. Jag är frånskild utan barn. Väl bibehållen, säger mina vänner.
Med en förhoppning om att just DU läser detta och skickar din intresseanmälan till mig. Jag väntar med spänning.

Svar till "Gyllene möjligheter"

 

tisdag 4 september 2012

Händer


Huden var en aning gulbrun, en dragning åt matt guld. Fingrarna såg starka ut. Inte grova, utan snarare orubbligt seniga. Det var fingrar som inte drog sig för fysiskt krävande arbete, fingrar som klarade det mesta i hantverksväg.
Naglarna fångade speciellt mitt intresse, trots frånvaron av manikyr. De var fulländade, perfekt proportionerligt fyrkantiga och kort och rakt avklippta.
Jag önskade att jag kunde sitta för evigt och titta på min morfars händer.

söndag 12 augusti 2012

På kurs

Jag var på väg till Frölunda Centrum. Ensam rattade jag bilen i hög fart. In på Dag Hammarsköldsleden utan att bromsa. Svängde in på torgets gigantiska parkeringsplats. Parkerade vår svarta BMW touring på den enda lediga plats som fanns kvar. Är det så mycket folk här idag? Det är väl söndag, är det inte? Jag tryckte upp en av de breda glasdörrarna och klev in.
Vad nu? Var det inte Carina som satt där bakom ett skrivbord? Mitt i dörröppningen till Igelsta Kalkons stora butik. Så underligt. Jag vinkade, men hon vinkade inte tillbaka. Hon bara såg på mig med stora bruna ögon. Fast sen öppnade hon munnen och skrek:

-          Jag är på kurs!
På kurs? Jag skyndade vidare eftersom jag hade bråttom att köpa… Ja, vad var det jag skulle köpa? Jag saktade in och stannade. Lite för snabbt tydligen, eftersom jag fick en hård knuff i ryggen, som gjorde att jag under några sekunder famlade med armarna i luften för att hålla kvar balansen.

-          Se er för!

-          Ursäkta, förlåt.
Jag vände mig om och gick sakta tillbaka mot utgången. Carina satt kvar bakom sitt skrivbord. Ivrigt skrev hon i en stor svart anteckningsbok. Hon såg mig aldrig. Jag undrar vad det var för kurs?


måndag 6 augusti 2012

Hos morfar

      -          Ska du snusa nu, morfar?

-          Javisst, det smakar godis, förstår du lilla Lisa.

-          Godis? undrade Lisa med en röst som gick upp i falsett.

-          Ja, det smakar lakrits. Jättegott.

-          Smakar det lakrits? frågade Lisa i nyfiken ton och kikade på morfars snusdosa i tenn med gravyr på locket.
På dosans lock läste Lisa långsamt och med betoning på varje bokstav: ”Georg Lundvall”.

-          Vill du känna på doften? frågade morfar och räckte fram dosan mot Lisa.

-          Får jag?

-          Det är klart.
Lisa lutade sig fram, tog tag i morfars högra underarm och satte näsan intill det bruna snuset.

-          Det luktar inte alls lakrits, morfar!

-          Tycker du inte? Men, Lisa, då vet jag.

-          Vaddå?

-          Det är för att du är för ung, Lisa. Du får vänta några år. Sen kommer du också att känna lakritsdoften. Gå till mormor i köket istället. Hon bjuder dig säkert på en polkagriskaramell.

-          Jaaa!

lördag 14 juli 2012

Hennes egenhet


Hennes varma kropp och glödande ord har en speciell doft. En exklusiv lukt som enbart är hennes egen. Allt omkring henne andas på samma sätt. Har samma lynne. Samma drag.
I sjöns blanka spegelbild studerar hon sitt ansikte. Bakom konturerna av sin kropp förnimmer hon suddiga anletsdrag. Okända varelser som betraktar henne. Som en reflektion från himlen speglar de sig i vattnet.

Ser de henne som hon ser sig själv? Hur ska hon kunna veta?

fredag 13 juli 2012

Att prata allvar

-          Nu pratar vi allvar här, förstår du, sa hon och höjde pekfingret mot honom.

-          Peka inte på mig. Min mamma sa alltid att det var fult att peka. Hur menar du? Allvar?

-          Jag menar att hon är, alltså helt allvarligt, så kylslaget normal.
Hon kisade med ögonen som om hon var lite osäker på hur påståendet skulle tas emot.

-          Vad betyder det? Normal förstår jag, men kylslaget?
Han kisade inte, utan spärrade upp ögonen i en förvånad pose, lutade sig bakåt mot stolsryggen och la armarna i kors, samtidigt som han satte sina nakna fötter mot köksbordets överkant.

-          Att hon i alla lägen måste vara så in i helvete korrekt. Jag tror inte att hon ens har hört talas om ordet impulsivitet. Som du nu, till exempel, fick för dig att sätta fötterna mot bordet. Det skulle aldrig falla henne in. Hon skulle, tvärtom, sitta drottninglikt med ben och fötter ihop, lite på snedden.

-          Fast det är ju egentligen inte så väluppfostrat att sitta som jag gör.
Han tog snabbt ner fötterna från köksbordet och lutade sig istället mot henne.

      -       Eller hur?

-          Men, sa hon i ivrig ton, ibland måste vi kasta loss, kasta oss ut, utan eftertanke. Kanske ångra oss, men då har vi försökt.

-          Hur vet du vad hon har gjort i livet? Hon kanske har gått på en massa nitar. Eller så vill hon helt enkelt vara sådan, kylslaget normal, som du kallar det.

-          Du känner henne förstås bättre än jag?

-          Inte alls, men vad vet vi om andra människor? Har du inte lärt dig det under alla dina ”adventures”? Alla döljer vi en massa. Vad döljer du?
Hon log, reste sig upp, rundade bordet och tog tag i hans högra hand.

-          Du skulle bara veta. Kom. Jag vill visa dig något som du inte visste om mig.

onsdag 11 juli 2012

Farfar och jag

      -          Farfar?

Med sina små späda fingrar tog hon ett tag om ena benet på farfars blå slitna snickarbyxor. Lisa var förtjust i farfars arbetsbyxor. Det fanns så många roliga fickor överallt som hon kunde utforska. Hon kunde hitta alla möjliga saker. En gång fann hon en liten röd ask i en smal lång ficka, som satt på utsidan av byxorna, vid farfars ena lår. När Lisa skakade den skramlade det inuti. Det gick inte att låta bli, hon tittade upp på farfar. Nej, han hade inte märkt något. Hon lirkade upp locket. Det var lakritsgodis.

-          Ja, Lisa?

-          Farfar, ska vi ta en promenad ut på åkrarna du och jag?

-          Ja, det gör vi Lisa.
Lisa visste att farfar, som var bonde, ofta gick ut på sina ägor och inspekterade. Han tog ett lätt tag om några strån med havre eller vete, granskade nära och noggrant om säden var frisk och växte bra.

-          Jag tar gärna med Lisa på mina exkursioner, hade hon hört att farfar sa till mamma, hon går så stadigt och bra och är en fin vandringkompanjon. Jag tror att hon kan gå hur långt som helst.
Lisa förstod inte var exkursion betydde, men det gjorde inget. Det räckte att hon visste att farfar tyckte att de gick så bra tillsammans.

-          Ja visst, sa mamma, gå ni, men Lisa du får se till att farfar och du ser er för innan ni går över landsvägen. Du får skydda din farfar från bilarna. De kommer så snabbt. Hur är det nu man gör, Lisa?

-          Jag håller farfar i handen. Sen tittar jag först åt vänster, sen åt höger, sen en gång till, fort, åt vänster innan vi går.

-          Bra Lisa.


söndag 8 juli 2012

Skolplanschen

Hon satte sig på den anvisade stolen, lutade sig mot ryggstödet och stirrade rakt in i väggen. Det hamrade fortfarande i skallen. Hon lutade huvudet bakåt för att vila nacken. Väggen mitt emot var vitmålad och en gammal skolplansch var uppsatt på en kraftig krok. Hon kände väl igen den typen av illustration från skoltiden. Ditklistrad på en lagom stor träskiva, förstärkt med mässingsskydd i de fyra hörnen. Men den här visade inga belysande exempel från någon del av sjukvården. Förvånat betraktade hon planschen med olika skogssvampar på.

Ögonlocken började kännas tunga. Hon gav efter för dåsigheten och blundade. Svävade bort. Det var varmt. Hon befann sig på en sandstrand. Bakom henne växte höga palmer. Varför är hon ensam här? Var är alla? Måste bada. Svettigt. Hon reste sig upp. På väg ner mot vågorna körde hon sina nakna fötter långt ner i den varma sanden. Så långt ner att sanden kändes kall. Vågorna slog rytmiskt mot havskanten. Vattnet mötte henne i en kaskad av vitt, hon gick långt ut. La sig sakta ner i det turkosblå vattnet. Det gick inte att andas, hon var under vattnet, kämpade för att komma upp. Få luft.
En man stod över henne. Han hade en liten spruta i ena handen, riktad mot hennes vänstra överarm. Det stack till.

-          Hjälp till, sa han.
Händer tog tag om hennes armar, drog henne upp från stolen. Hon kände sig fullkomligt kraftlös, som en zombie lät hon sig ledas ut ur rummet.


lördag 7 juli 2012

Den vita rocken

Hon bet ihop och lät den övre tandraden med intensiva snabba rörelser nöta mot den undre. Genom manövern uppstod en friktion, som åstadkom ett gällt gnissel inne i hennes huvud. Oväsendet till trots kände hon sig ändå bättre. Oljudet dränkte de skärande hammarslagen som höll på att ta kål på hennes hjärna.

Längre ner i korridoren uppenbarade sig en figur. Den uppknäppta vita rocken slängde runt hans gängliga kropp. Den ända upp till halsen knäppta bomullsskjortan och flugan i samma färger, rött, grönt och blått, hade olika rutmönster. Det flimrade för hennes ögon, hon blev bländad. Huvudvärken skrek åter i henne.
-          God morgon. Är det du som är Lisa?

-          Mm.

-          Det är jag som är doktor Franzén. Var så god och kom med här.
Han svängde runt så hastigt att rocken stod rakt ut som en spänd spinnaker runt honom.

      -       Mitt rum ligger här intill. Vi går dit så vi får prata i lugn och ro. Det blir väl bra?

Doktor Franzén? tänkte hon. Borde jag känna till det namnet?

-          Det blir väl bra?

-          Mm.
Han gick fram till en av dörrarna till vänster i korridoren, tog upp en tjock nyckelknippa som satt i bältet. Det rasslade högt när hans högra hand vispade runt i högen av nycklar.

      -          Här är den.

Han låste upp dörren, vände sig mot henne och visade med en svepande handrörelse att hon kunde gå in.

-          Sätt dig där, sa han och pekade på en besöksstol, jag kommer snart.
Hon gick in, samtidigt hörde hon hur dörren stängdes bakom henne. Det knäppte till i låset.

söndag 1 juli 2012

Klockan fem i halv tio


Jag föll för hans vackra röst. Han ringde till mig och beställde varor. På den tiden jobbade jag på Arvid Olofssons Cash vid Partihallarna. Han var en lojal kund som vi räknade med skulle stötta oss så länge hög kvalitet var vårt riktmärke. Vi sålde mest direkt till restauranger och han drev en lunchkrog på Andra Långgatan. Jag visste precis i vilken minut han skulle ringa. Varje fredag punktligt klockan 0925H. Just exakt fem i halv tio. Det föll mig aldrig in att fråga varför han alltid ringde i just den minuten. I samma sekund som jag hörde den ettriga signalen ljuda tog jag upp luren.
-          Ja, det är Anna-Karin, sa jag och försökte låta sensuell på rösten.
Alla fredagsmorgnar, det första jag tänkte på när jag vaknade av mobilttelefonens alarmfunktion: Idag får jag prata med honom. Hjärtat tog ett glatt extraskutt vid tanken.

Även om ingen av oss nämnde något någon enda gång, tror jag att vi båda två njöt av de här korta gemensamma stunderna. Det liksom vibrerade i telefonledningen.
Vi träffades aldrig. En fredag i maj ringde han inte. Mina fingrar darrade när jag slog numret till hans restaurang. Ingen svarade.

fredag 29 juni 2012

Krokiga vindar


Sorg var ingen rak känsla, tänkte hon. Sorgen kom alltid med krokiga, vindliga vindar. Saknaden var inte alls något som ständigt tyngde hennes inre.  
Smärtan kunde dyka upp plötsligt, när hon inte alls var beredd. Hon kunde vara på strålande humör. Roade sig mitt bland vänner.

Kanske kände ren lycka. Då dök den upp. Glädjen förvandlades på ett ögonblick till vemod, väckte en längtan som skrek i hennes kropp.

måndag 25 juni 2012

Potatissallad


Svinberg var verkligen ett passande öknamn. Han var verkligen svinig, herr Svanberg. I mån av möjlighet satt jag aldrig vid samma bord som honom i lunchrummet. Vis av erfarenhet. Jag kan påminna mig ett flertal gånger, då jag precis satt mig ner med min medhavda lunchlåda. Första tuggan redan inne i munnen, när jag på ett ögonblick dränerades fullständigt på matlusten. Den ersattes av ett starkt illamående.
Det var tydligen absolut omöjligt för den mannen att äta och vara tyst samtidigt. Hur gärna jag än ville låta bli, drogs mina blickar till hans fylliga läppar. Såg hur de rörde sig. I den öppna munnen kunde jag klart se vad han åt. Potatissallad. Ibland rann det majonnässås i tunna rännilar ner över hakan. Då drog han så hårt med högra pekfingret att det stänkte ner på hans vita skjorta. Han slickade av fingret under högljudda flämtningar.

Jag anade att det lyste missnöje i mitt ansikte. Det brydde han sig nog inte om. Samtidigt som jag reste mig upp för att gå ut, såg jag i ögonvrån hur han fipplade med gaffeln så att potatissallad damp ner i golvet. Innan jag hann ut ur rummet, hann jag se att han böjde sig ner och med en snabb handrörelse tog upp kletet, öppnade munnen och slickade i sig den geggiga potatisen.