Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

onsdag 25 januari 2012

Servicebutiken

Jag hade fin utsikt över butiken från mitt mörka hörn. I den innersta delen av affären hade innehavaren placerat två runda smutsvita plastbord och runt dem stod omaka vingliga plaststolar i orange och grönt. Där kunde man sitta i lugn och ro och läsa sin tidning över en kopp kaffe med mjölk. Varje morgon när han öppnade stod jag där och trampade. Det var en stunds njutning för mig att sitta och läsa och i smyg betrakta och tjuvlyssna på kunderna.


Det befann sig bara en kund i butiken när dörren öppnades. Givetvis tittade jag upp och såg en av den lillas stadens två sopåkare som med långa steg kom in iklädd sin illgröna fläckiga overall. Med honom svepte en tydligt markerad doft in i affären. Jag såg tydligt hur näsvingarna på damen vid disken fladdrade till och sekunden senare hade hon tagit två långa kliv åt sidan.

- Hallå, sa sopåkaren med hög bullrande stämma, vad är det? Vill du inte beblanda dig med oss som tar hand om dina egentillverkade illaluktande sopor?

tisdag 24 januari 2012

Lisas debut


Skrattsalvorna slog mot väggarna. Lisa kunde inte tro att det var sant.  Frossan drog rakt igenom kroppen. Tänk att hon hade vågat. Hon som var en sjukligt blyg och tyst kvinna. Det var något som hon hört någon säga för mer än ett år sedan. Hon hade glömt om det var på radio eller TV. Kom inte ens ihåg namnet på skådespelaren som sa det.

- Ja men, hade skådespelaren sagt, det är ju precis därför, för att jag är en skygg person som det är helt perfekt för mig att stå på scen. Jag går ut på teaterscenen och låtsas vara någon annan. Jag behöver inte blotta mitt sanna jag. Karaktären jag spelar blir en heltäckande kropps- och ansiktsmask som jag kan gömma mig bakom.

Det klack till i Lisas hjärna. Ja det är klart! Så är det förstås. Hon anmälde sig redan samma dag. Första gångerna var förskräckliga, sen började hon i sakta mak tycka om det. Mycket. Så mycket att hon när hon fick en förfrågan från kursledaren att prova, tackade hon ja. Inför steget upp på podiet kände hon kallsvetten ånga, det gjorde ont i tänderna och svor för sig själv; är jag helt och hållet bombad i skallen, varför, varför gör jag det här?! Just då kände hon en liten knuff i ryggen och hon snubblade ut på scenen. Publiken skrattade redan då. De trodde säkert att det var en del av akten. Liksom hennes famlande stammande början. 

Nu fuktade tårar hennes ögonvrår och hon kände sig med ens förlägen. Lisa satte vänstra foten bakom den högra och bugade djupt. Så djupt det gick utan att hon förlorade balansen. Hon lyfte på huvudet, vände snabbt på klacken och utan att slänga en enda blick på publiken rusade hon ut.

måndag 23 januari 2012

Snurr


Nu hade hon snurrat till det igen. Jäklar, varför var hon så in åt helsike oordnad och varför kunde hon aldrig tänka efter före?!  Knappt hade hon kravlat sig så pass långt upp ur mörkret att hon åter igen kunde djupandas friskt lysande syre, innan nästa blunder kom farandes. Dunk, slog henne så hårt i huvudet att hon, pladask föll omkull. Låg där och krälade som en strandad val som kippade efter andan och som förgäves hoppades på att en kraftig våg skulle föra den tillbaka till livet. Vilken livets berg- och dalbana. Hur länge skulle hon orka?

söndag 22 januari 2012

Barnen på gården


Med tungan slickade hon upp tårar. Varför är tårar salta? Lisa snörvlade, drog in. Hulkade. Kinderna hettade. De andra barnen på gården hade pekat och skrattat åt henne. Mamma, jag vill hem till mamma. Inför henne behövde hon inte skämmas. Mamma kommer att fatta hur synd det är om Lisa. Mamma förstår alltid, säger aldrig till henne att hon gråter bara för att hon är en mesig tjej. Mamma, skulle hon ropa när hon steg in i hallen, jag ramlade och slog mig. Titta! Titta på mina knän, de är jätteblodiga. 

lördag 21 januari 2012

På hajk

 - Klockan tio ska det vara tyst i alla tälten. Vi går runt och kollar, tänk på det.

Det var Helenas prutt som ställde till det. Fnittret bubblade upp genom Lisas hals och det gick inte att hejda det framforsande skrattet. Hon försökte verkligen, skrattexplosionen blev desto kraftigare av att hon försökte hålla tillbaka, trodde hon. Lisas gapflabb visade sig förstås bli startskottet för Birgitta och Kristina. Till och med Helena stämde in. Alla fyra skrattade så magmusklerna kved.

  - Vad nu?! hördes en röst och samtidigt såg de avtryck från två nävar som boxade mot tältduken. Hör ni! Klockan är elva!
 - Vi kan inte hjälpa det, fick de med möda fram, men vi lovar, vi ska vara tysta nu.
 - Det är nog bäst det. Räkna med att det blir straffpåföljd imorgon. Det kan JAG lova.

måndag 16 januari 2012

Flärd

Hon vaknade i en annan mans säng. En främlings ögon stirrade in i hennes. Självföraktet steg upp i ögonen som stickande rök. Så ofta. Det här måste bli absolut sista gången, lovade hon sig själv. Hon flydde till lantlivets enkelhet, bort från stadens jolmiga flärdfullhet och dekadens. Bort från sin egen syndfullhet. När hon vaknade första morgonen cyklade hon på smala stigar rakt in i skogen till den lilla mörka sjön som låg mitt inne i Kynnefjälls karga landskap. Det iskalla vattnet sköljde över hennes solkiga hud. Hon ryste av den rena, kyliga njutningen

fredag 13 januari 2012

Skrock?

För ett år sen var jag och min kille på fyra veckors solsemester i Florida. Vi hade utan problem, trots tung snöstorm, landat på Arlanda flygplats, kommit in i ankomsthallen och stod och väntade på våra resväskor, när han tog tag i min armbåge, drog mig åt sidan och sa:

- Jag vill göra slut.

Jag hade inte fattat något, inget anat. Ett par månader senare ville min chef ha ett enskilt samtal med mig.

- Vi måste tyvärr säga upp dig, sa han och plockade bland pappershögarna på skrivbordet utan att se mig i ögonen. Det har absolut ingenting med dig att göra. Vi har bara inte råd att ha dig kvar.

Det dröjde inte länge innan nästa bakslag kom. Under en ganska lång tid hade jag gått omkring och varit dödstrött. När jag då och då hade bråttom och sprang uppför trapporna till lägenheten bankade hjärtat så det gjorde ont i bröstet. Därför bestämde jag mig för att gå till min vårdcentral för att kolla. Det visade sig att jag led av alldeles för högt blodtryck och måste äta medicin, kanske resten av mitt liv.

Jag grubblade länge. Så kom jag ihåg. Jag krossade en spegel strax innan vi åkte till Florida och jag hade inget salt i närheten att slänga över axeln. Det måste vara därför. Sju år? Är det verkligen sant?

”Att krossa en spegel betyder sju års olycka. Slänga salt över axeln skrämmer bort oturen.”

tisdag 10 januari 2012

Huvudlöst

Det spökade i huset. Varje natt vaknade Lisa av ett långdraget, lågmält, inte skrik utan mer ett rop. Det lät dovt som om det kom underifrån, från långt ner i djupet under huset. Lisa hörde tydligt att det var en kvinnoröst. Hon drog täcket om sig och körde ner huvudet i kuddarna. Vågade inte gå upp och kolla. Inte ensam. Det konstiga var att hon alltid somnade, fast hon aldrig märkte när (vet man någonsin det?) och vaknade på morgonen och då kändes allt normalt och tryggt. Dagsljuset strilade in genom de stängda persiennerna. Precis som vanligt. Drömde hon samma dröm varje natt?

Varenda dag cyklade hon till lokala ICA-butiken för att handla. Lisa ägde ingen bil, så storhandla fanns inte i hennes liv. Istället för att veckohandla fick hon dagshandla. Men det var bara skönt att få luft och dessutom ett naturligt motionspass. Den här dagen var Lisa den enda i kunden i butiken. Det gick nog inte särkilt bra för handlaren, hade hon ofta tänkt. Sa inte damen i kassan vid något tillfälle att hon bott i byn hela sitt liv? Nu bestämde Lisa sig. Hon skulle fråga. Kassörskan kanske visste något.

- Jovisst, sa kassörskan, jag har hört talas om en kvinna som bodde i ett hus, som stod på exakt samma ställe som ditt gör nu. Jag tror det var i mitten på 1600-talet. Hon var i alla fall kunnig i läkandets konst och visste mycket om olika örters medicinska egenskaper. Kvinnan tillverkade bland annat salvor till såromslag, olika örtteer för febernedsättning och smärtlindring. Det var inte så bra för henne.

- Nehej?

- Nej, hon blev inte bränd på bål som en häxa, men däremot blev hon halshuggen. År 1662 tror jag det var. Det är säkert hon som spökar, fortsatte damen i kassan i en ton som om det var den naturligaste saken i världen.

söndag 8 januari 2012

Attitude


- Era bleka svenskar. Show me some attitude! ropade hon medan hon mjukt och sensuellt böjde höfterna i takt med de sydamerikanska heta rytmerna.

- Var inte rädda att ut svängarna, böj på knäna, vicka på ändan, rulla med höfterna. Så här!

Alla vi andra sneglade och kände avundsjukan stiga upp genom halsen. Hur gör man då?! ville vi skrika. Varför känner jag mig som ett tungt allt igenom gediget ekskåp? , tänkte jag.

- Släpp loss! Titta inte i speglarna. Jämför er inte med mig. Ni kan inte tävla med mig i alla fall. Bara kör!

lördag 7 januari 2012

Belöningen

Hon hade haft kontakt med honom på dejtingsajten under flera månader när hon bestämde sig. De skulle träffas öga mot öga. Om han ville. Han var tio år yngre. Skulle det visa sig vara en fördel eller nackdel? Hon visste inte. Tidigare i livet hade hon haft några få förhållanden, men enbart med äldre män. Inte äldre män som i nära pensionsåldern, utan enbart det att de var födda ett litet antal år före henne. Så skulle det vara ju. Av gammal vana tyckte vi att män alltid skulle vara mer och större än kvinnor, på alla möjliga olika sätt. Hon var bara 1,65 lång så det var ingen större risk, men åldern, att hon var fyrtio år och han trettio det var nytt. Trettio år. Och potent, antagligen.

Han ville. De hade kommit överens om att han skulle komma hem till henne och laga och äta gemensam middag.

- Hur vågar du? frågade arbetskamraterna, varför kan du inte träffa honom ute på lokal, café eller något liknande, första gången? Kan ju vara en galning. Vad vet du?

Ja, varför? Varför inte? Kanske hon tyckte om spänningen, eggelsen, tänkte hon medan hon gick fram till ytterdörren och öppnade. Där stod han. Jo, men han såg väl bra ut. Blont snaggat hår, blå ögon och ljus lite rödlätt hy. Inte så lång, men längre än jag. Välbyggd.

- Välkommen, sa hon och hörde hur rösten gick upp på slutet och nästan skar sig. Jag har tänkt att vi skulle göra i ordning en grekisk sallad tillsammans och dricka folköl till. Vad säger du om det?

Hon uppfattade ett snabbt blänk i hans blå ögon, som om han blivit förvånad över valet av maträtt. Eller kanske drycken. Eller var det bägge? Hon räckte fram en kökskniv, hennes bästa och vassaste och visade på ingredienserna som skulle beredas. Under tiden de skar, försökte hon föra dialog. Fast det var bara hon som ställde frågorna. Han hade precis blivit klar med sin utbildning till sjöingenjör, fick hon veta, höll som bäst på att söka jobb. Ville helst arbeta för ett svenskt rederi, men det fanns inte så många. Var singel, förstås, tyckte om att gå på gym.

Hon bjöd honom till bords i matsalen. De satt på varsin kortsida. Det gick snabbt att äta. När ölen var urdrucken reste han sig från bordet, tittade på klockan.

- Tack för maten, men nu måste jag nog gå.
- Ja, det kanske är lika bra, sa hon.

När hon slagit igen dörren efter honom, satte hon sig i soffan med ett glas rött portvin och en bit roquefortost. Det var hon värd, tyckte hon.

fredag 6 januari 2012

Göstas verktygslåda

Han höll precis på med att göra en inventering av sin verktygslåda. Ungefär varje halvår vände han den upp och ner och hällde ut allt. Sorterade verktygen, slängde gamla rostiga spik och tog tillvara på de bitar av ståltråd som fortfarande gick att använda. Vid ljudet ryckte han till och sträckte på ryggen. Röster från gården. Minst två olika. Gösta tog tag i jaktgeväret, tog några snabba steg genom den mörka hallen, kom fram till gistna ytterdörren, slängde upp den på vid gavel. De skulle inte hinna försvinna. Inkräktarna.

Två var de. Bägge två hade mörka stickade mössor på huvudet. För övrigt var de klädda i slitna svarta yllejackor och svarta jeans. De stod vända mot stallets dubbelport där Göstas fyra travhästar bodde.

- Hallå där! Vad gör ni?! skrek Gösta med andan i halsen.

Med ett ryck vände de sig om mot honom.

- Vi ville bara…
- Stanna där ni är!

Männen tog några steg mot honom.

- Stanna sa jag! Kom inte närmre, säger jag. Lägg er ner på mage!

De gjorde som Gösta beordrat, la sig ner på mage i den kalla leran som hästarna klampat till.

- Nu kommer jag att gå in. När jag stängt dörren kan ni resa er. Och om ni kommer tillbaka, kan ni lita på att jag inte kommer att tveka. Då skjuter jag.

torsdag 5 januari 2012


Malmö, Kulladalskolan, höstterminen 1965


- Vet du att bara småglin till tjejer som inte har klocka? Titta på min! Är den inte fin?

Hon ville inte titta, men ögonen drogs obönhörligt åt Kristinas fräkniga arms håll. Kristina som hade morotsfärgat hår. Flammande rött och lockigt uppsatt i en tjock hästsvans som räckte långt ner på ryggen. Runt gummisnodden hade hennes mamma knutit en stor rosett av grönt sammetsband. Lisa kände ett vasst sting av avundsjuka. Varför hade inte hon någon klocka? Förstod inte mamma och pappa att det var det viktigaste som fanns när man fyllt åtta år?
Varför var de jämt så elaka mot henne? Hon som var blond och inte hade glasögon. Hon var kortklippt förstås. Långt hår var alltid bättre även om det var rött. Och om det dessutom var lockigt. Då. Fast glasögon var alltid fel, vilka andra plus man än hade annars. Då var man en ful glasögonorm.
En dag skulle hon hämnas. Hon såg framför sig hur hon med bestämda steg kom in i klassrummet, gick fram till katedern, höjde armen och sa:

- Ser ni vilken lyxig klocka jag har. Titta här! Du kan du slå dig i backen på, Kristina! Mycket finare än din.

onsdag 4 januari 2012

Fortsätt

Brighton på engelska sydkusten sommaren 2002 (före alla hade GPS)

- Ser du på kartan var vi är?
- Kan vi stanna och kolla på kartan tillsammans? Jag är lite lost.
- Det är du som är kartläsaren. Om du hade engagerat dig lite mer hade du inte varit lost.
- Tack för den! Den värmde. Det var faktiskt du som snurrade till det. De var du som var så infernaliskt säker på att vi skulle svänga till höger istället för till vänster där borta. Som jag trodde. Och jag mitt pucko gjorde som du sa.
- Du var ju inte säker. Någon måste ta ansvaret.
- Nu stannar du! Annars kastar jag mig ur bilen i farten. Vi får fråga någon.

Tystnaden i bilen var nordpolsisig. Bara den elektriska veven hördes susa likt en vind som svepte förbi, när rutan på förarsidan gled ner.

- Madame, excuse me, Madame. Can I ask you something? ropade han medan han stack ut huvudet genom bilrutan.

Damen i underknälång mörkblå veckad kjol och blå blus med vit spets längs halsringningen vände sig om. Endast med möda lyckades hon hålla den kopplade Air Dale-terriern från att hoppa upp i hans ansikte. Han lutade sig en aning bakåt in i bilen för att undkomma hundens käftar.

- Yes, can I help you?
- We seem to be lost. Do you happen to know the way to Hotel Carlton?
- Oh yes! That’s easy. Only turn your car around and go back. Then, go straight on, you can’t miss it, sa hon och pekade neråt den gata de precis kommit från.

söndag 1 januari 2012

Livets början


Livet kan börja, tänkte han och tog en sväng runt en lyktstolpe. Inte uppe i luften med benen som Gene Kelly, utan lite mer försiktigt med fötterna kvar på asfalten. Och inget paraply eller regn, bara gyllengul sol.

Om hon kunde se mig nu. Jag hade önskat. Önskat att någon filmade honom och sen skickade i ett brunt anonymt kuvert, utan avsändare, till henne. I fantasin såg han hur hon hetsigt satte in skivan i datorn och med förbryllad min undrade vad det var hon skulle få se. Han skulle kunnat betala mycket för att få betrakta henne i det läget. Se hur hennes ansiktsuttryck ändrades från nyfiken till bister.

Han hade lyckats.