Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

söndag 29 april 2012

En mörk siluett


Hon avvaktade tills hon hörde snusningar från deras sovrum. På tå smög hon ut ur sitt rum, ljudlöst tog hon sig fram till trappen. På nakna fötter gick hon sakta, oändligt sakta, neråt. För varje trappsteg stannade hon och lyssnade. Inget ljud, helt tyst, inte ens deras snusningar hördes längre. Hon tyckte att det tog en fullständig evighet innan hon till slut lyckades komma ner i hallen, tassade in i köket. Från köket såg hon dörren in till gästrummet. I det dova nattljuset avtecknade sig en mörk siluett. Han stod i dörröppningen. Han väntade på henne.

lördag 28 april 2012

Lisas nya klass

Hon satt ensam på parkbänken. Hennes mun bildade en nedåtsluttande båge, vilket gjorde att jag först fick ett intryck av att hon var trulig. Jag ändrade snabbt åsikt när jag såg hennes blick. I hennes bruna ögon uppfattade jag en tydlig frustration, eller snarare rädsla blandad med högröd vrede.  

-          Bry dig inte om henne, sa de i mun på varandra och pekade, hon är konstig.

-          Vadå konstig?

-          Hon är inte som vi andra, hon är knepig och så har hon underliga kläder. Det ser du väl själv?
Jag kastade en blick på flickan som satt några meter bort. Hon var klädd i svarta skrynkliga bomullsbyxor och en mörkgrå fleecetröja. Jag kände hur gärna jag ville bli en i gänget, hur mycket jag ville vara precis som de andra. Vad hade jag på mig? Jag tittade ner på mig själv och såg klarblå en aning slitna Levisjeans med ett enkelt uppvik längst ner, en röd kofta och vita gympadojor.

-          Dessutom är hennes kropp framtill alldeles skrynklig, fortsatte en av mina nya klasskamrater.

-          Hela magen går i vågor, sa någon annan och fnittrade.

-          Hur har den blivit så? frågade jag och kände mig förundrad, skrynklig, vågor?

-          Tydligen fick hon kokhett vatten över sig när hon var liten. Full med ärr.

-          Men det kunde hon väl inte hjälpa?
Runt mig såg jag ett antal ögon med höjda pannor betrakta mig genomträngande. Ögon som först spärrades upp och sen smalnade.

-          Nej det förstås, men hon kanske blev konstig av det? Eller hur?!
Jag svarade inte utan vände mig sakta om och gick fram till bänken. Vad gör jag? Nu kommer jag ju aldrig att bli accepterad av de andra tjejerna, tänkte jag. Men det var som om kroppen vandrade av sig själv, gick inte att hejda. Jag satte mig bredvid flickan.

-          Får jag sitta här med dig?

onsdag 25 april 2012

Den röda ryggsäcken


Hon hade åkt direktbuss från Malaga. Den hade kört non stop. Två chaufförer turades om att ratta bussen, men de stannade aldrig. Med bussen fortfarande rullande i etthundra kilometer i timmen reste sig den ene medan den andre klämde sig förbi och tog över ratten. Ingen chans att få duscha och att sova hade varit totalt omöjligt.  Mesta tiden hade Lisa suttit och stirrat ut genom fönstret utan att egentligen se vad det var som svepte förbi utanför. Sen färja sista biten. Äntligen framme.
På sitt flottiga hår hade hon satt en tunn flaggblå sjalett som hon knutit i nacken. Iklädd samma slitna Levisjeans, vita bomullstopp och blå gympadojor som hon satte på sig för mer än fyra dygn sedan, kände hon sig som en hippie som dykt upp från slutet av 1960-talet. Lisa böjde sig ner och tog tag i sin röda ryggsäck. Den var smutsig i kanterna och nött kring sömmarna. Med ett kraftigt grepp slängde hon upp den på högra axeln och anslöt sig till kön av människor som skulle av färjan som nyss lagt till i Trelleborgs färjehamn. Det rörde sig oroligt inombords, illamående steg upp från magen. Det krampade i halsen. Lugn, var lugn. Med munnen stängd drog hon in luft genom näsborrarna och blåste sakta ut mellan läpparna.

Sakta började hon gå mot utgången, tog steget ut på rampen. Såg till att hon gick jämsides med ett par i femtiofemårsåldern, som verkade vanliga och som hon uppfattade som propra.
Uniformerna syntes på långt håll. Hon gick förbi dem med fast blick, stint stirrande rakt fram. När hon precis öppnat dörren ut mot parkeringen hörde hon ropet.

-          Du där, med röd ryggsäck, kom tillbaka. Vi ska söka igenom ditt bagage.
Lisa vände sig snabbt om och medan hon fortfarande höll i dörren, betraktade hon kvinnan i mörk kostym med tullens emblem på ena bröstfickan. Kvinnan lyfte ena handen och vinkade tillbaka henne med pekfingret.

-          Absolut, svarade Lisa, men det enda ni kommer att hitta är mina smutsiga kläder.
Tulltjänstemannen svarade inte utan fortsatte att vifta med fingret. Hon skulle bli tvungen att gå tillbaka.

lördag 21 april 2012

Ingen återvändo

Jag befinner mig i luften. Långt, långt under mig ser jag blått mörkt vatten. Vågorna rister som om det blåser isiga vindar därnere. Varför är jag här? Har jag hoppat från bron? Tappade jag balansen och ramlade? Mitt långa hår flyger och slår i ansiktet. Jag brer ut mina armar och ben till kroppen bildar bokstaven X. Jag rör mig planlöst. Vindarna styr mig. I huvudet ekar ett högt lockande rop. Om och om igen uppfattar jag ett svagt skri på hjälp. Kom. Kom hit. Det finns ingen återvändo, går inte att ångra sig. Snart kommer min kropp att slås sönder av den betonghårda vattenytan.

onsdag 18 april 2012

Julias promenad

De hade förmanat henne. Hon måste vara en dygdig flicka. Dygdig, from, mjuk och kultiverad. Annars skulle ingen fria till henne. Inte en enda herre med god ekonomi ville ha en fallen kvinna.  Det skulle vara en ren, oskuldsfull äkta hustru, inget annat accepterades. Tänk på alternativet, Julia, sa de, att bli en ungmö, för livet. För alltid förpassad till den kalla, fula, ogifta hörnan. Julia såg sig själv gråhårig och rynkig, iklädd svart spetsklänning med en hårt åtsittande hög krage, sitta vid det runda sybordet med böjt huvud. I knäet låg det senaste brodyrarbetet och mellan hennes, av hög ålder böjda och knotiga, högra tumme och pekfinger satt den stora kraftiga brodyrnålen som hon använde för att skapa sina korsstygn. Ljuset i rummet var dunkelt, tunga mörka gardiner hängde för de höga fönstren. Inget ljus kunde sippra in och göra hennes tillvaro en aning ljusare. Hon var ensam.

Därför måste hon uthärda och hålla på sig. Oh, hon som var så kär i skogshuggarens son. Julia hade en dag fått tillåtelse att gå ensam på promenad i parken. Tänk att få spankulera bland stora mäktiga ekar och spröda björkdungar med bark som lyste bländande vita och med svarta molnformade mjuka fläckar. Allena utan sitt förkläde till tjänsteflicka. När Julia fick syn på den lilla timmerstugan förstod hon att hon kommit långt bort från gården.  Stående bakom en tjock urgammal ek hade Julia försiktigt kikat på honom när han hjälpte sin far, gårdens skogshuggare. Han hade tagit av sig sin brunrutiga flanellskjorta och musklerna spelade på överarmarna och över ryggen när han höjde yxan. Efter en stund hade han plötsligt tittat upp och deras ögon möttes.  Julia blev alldeles perplex, vände sig om och sprang så fort hon kunde. Hörde att han ropade efter henne, men hon stannade inte. Sen saktade hon ner och började gå. Julia kunde inte låta bli att le och det hettade i kinderna. Vad hade hon gjort? Bara ingen undrade varför hon var så röd i ansiktet när hon kom hem. Fast då skulle hon säga att hon provat om det gick att springa utan att snubbla på den långa, fotsida himmelsblå klänningen. Och att hon blivit varm av språngmarschen. Det var ju nästan sant. Ja, det skulle hon säga, hann hon tänka.
-          Julia, var har du varit!?

Hon fick syn på sin far som med långa kraftiga steg kom halvspringande emot henne. Hans röda hår flög i vinden.

måndag 16 april 2012

Clownen

Han var oerhört lätt att avfärda som oseriös. Det började med att han knappt hunnit bli vald förrän han meddelade att han skulle skilja sig. Sen tog det bara någon månad innan han visade sig ute på krogen med en ny vacker dam. Vid en förfrågan från en journalist, som av en slump råkade befinna sig på samma restaurang och som vågade gå fram till deras bord, avslöjade kvinnan att hon var fotomodell, skådespelare och att också hon hade varit gift tidigare. Seriositeten blev inte massivare av att han var oerhört pimpinett och valde blott och bart kostymer från berömda, internationellt erkända designers.

När jag studerade honom stående i talarstolen, la jag märke till hur ofta han rättade till håret, upprepade gånger kände så att översta knappen i kavajen fortfarande var stängd och hela tiden fyrade han av stora leenden med sina knallvita tänder.
Det gick inte att ta miste på att han tyckte om att frottera sig med internationella celebriteter. Det riktigt lyste om hela hans pudrade ansikte och gångstilen liknade en tupps raka, näst intill bakåtlutande ryggparti.

Med hög, klar stämma och gnistrande bruna ögon lovade han att genomföra ungefär trehundra angelägna reformer. Det blev inte mycket av någon av dem. Möjligtvis två. Fast om jag ska vara ärlig var de två förändringarna faktiskt oerhört viktiga och gjorde stor skillnad för många människor.
I det stora hela var han ändå mest en clown

lördag 14 april 2012

Vigselringen


Fristående fortsättning på '"Ann-Katrins mamma" från 9 april:
-          Ann-Katrin! Du får ju inte! skrek hon och stampade med ena foten i parkettgolvet.
Jag kände draget av Ann-Katrins mammas hand när hon måttade och med kraft drog utsidan av handen över Ann-Katrins högra kind. Ann-Katrin ryckte till, men förblev tyst. Hon gick rakt förbi sin mamma. En högröd flamma hade redan börjat framträda på hennes kind och ett avtryck i form av små minipärlor av blod bildade en aning svängd linje. Kanske efter mammans vigselring, funderade jag. Det måste göra jätteont. Mitt huvud sprängde nu, dunkande hammarslag slog mot tinningen. Det var mitt sätt att reagera på stress, hade min mamma sagt. Jag drabbades av hjärnhinneinflammation före jag fyllt ett år och fått en retning på hjärnan, hade hon förklarat. Den retningen fick till följd att jag inte tålde höga ljud och skrikande arga människor. Jag måste ut. Bort.

      -          Kom Lisa, vi går, sa Ann-Katrin och slängde en hastig blick på mig.

Hon klämde sig förbi mig i den trånga hallen, öppnade ytterdörren och gick ut i trappen med mig i släptåg. Nere på gatan vände hon sig mot mig, strök lätt över sin högra kind och studerade de små spåren av blod som syntes på insidan av handen. Uttrycket i hennes ansikte fick mig att tänka på någon som nyss bitit i ett omoget äpple.

-          Du får inte döma min mamma.

-          Vad menar du?

-          Hon är deprimerad. Frustrerad hemmafru. Hon borde jobba istället för att gå hemma och hitta på en massa konstiga regler för vad jag och mina syskon får göra och inte göra.

-          Till exempel, att ni inte får gå på hennes ryamattor, menar du?

-          Precis. Och nu det senaste är att hon har lagt en ryamatta framför TV:n. Fattar du? Framför TV:n! Varje gång jag ska gå fram och sätta på den måste jag luta mig så mycket framåt, att jag lika gärna kunde tappa balansen och ramla rakt ner i mattan.

-          Hemska tanke.

-          Ja, eller hur? Men du, nu glömmer vi henne och går till badhuset och lär oss crawla.

-          Absolut, sa jag och kände hur huvudvärken började avdunsta som en luftfylld ballong som försvinner upp mot himlen.

-          Vad kul det ska bli! Och sen när vi har lärt oss ordentligt, då ställer vi upp i skolans simtävling!

-          Javisst och vinner över Kim, som alltid tror att hon är bäst.
Ann-Katrin tog några snabba hopplahopplasteg, grep tag i min hand och tillsammans började vi springa bortåt Karlbergsskolan.


onsdag 11 april 2012

De ensamma

-          Du har gjort av med alldeles för mycket pengar den här månaden, sa han och satte fast glasögonen i pannan.
Hon tittade upp på honom. Hur gör han, tänkte hon, för att de inte ska ramla ner? Spänner han musklerna i pannan?

-          Du handlar på tok för dyrt, fortsatte han.
Hon hörde vad han sa, men det gick inte in ordentligt först. Eftersom hon varit djupt nersjunken i boken hon för närvarande läste; De ensamma av Håkan Nesser, klarnade inte innebörden av hans anmärkning förrän efter någon minut. Kriminalromanen om Backman och Barbarotti innehöll väldigt många sidor. Närmare bestämt 583 sidor och det hade tagit ungefär 350 sidor innan hon tyckte att det hettade till och blev riktigt spännande. Och det var ju förstås precis då när hon ivrigt ville veta hur det gick, som han kom med sin kommentar. Irritationen stack till i huvudet.

-          Jaså, hur ska vi lösa det då, menar du? Ska du göra en lista på vad olika livsmedel max får kosta. Bara så jag vet.

-          Nej, men du… älskling, det var inte så jag menade.

-          Ne hej, hur menade du då?

-          Du får bara vara mer försiktig, ha bättre priskontroll. Titta på varans prisetikett innan du lägger den i korgen.

-          Och det tror du alltså att jag inte gör.

-          Jag har en liten, liten aning om att du inte är så prismedveten som du skulle kunna vara, sa han och la huvudet på sned och log mot henne.
Han förminskar mig. Utgår ifrån att jag är mindre vetande än han, tänkte hon. Ilskan fortplantade sig i vågor genom kroppen.

-          Om du är så himla priskunnig som du verkar tycka, kan väl du handla själv. Jag avstår gärna. Förresten, vet du att jag inte vill bli störd när jag läser. Nu måste jag läsa om kapitlet för att inte missa något väsentligt, sa hon medan hon med sådan kraft bläddrade tillbaka i boken, att det uppstod ett litet oväsen för varje sida.
I ögonvrån såg hon hur han sakta vände huvudet mot datorns skärm. Han sa inget mer. Ett litet sting av dåligt samvete drog genom hennes huvud. Hon var nog lite oförsiktig ändå, men det tänkte hon inte erkänna.

måndag 9 april 2012

Ann-Katrins mamma


Jag kände mig alltid rädd för Ann-Katrin mamma. Att tilltala Ann-Katrins mamma fanns inte i min värld och mammans korta yttranden som ibland slängdes åt mitt håll inbjöd förstås inte heller till svar. Vore det inte bättre att Ann-Katrin hämtade mig? tänkte jag när jag med bultande hjärta tryckte på ringklockan.  Vi skulle till badhuset som låg invid Karlbergsskolan och lära oss crawla. Jag hörde steg närma sig ytterdörren. Dörren öppnades med ett ryck och där stod hon och såg ner på mig med hårt åtstramade läppar. Det slog mig att jag aldrig hade sett henne ens le det allra minsta. Hennes bulliga ljusbruna lockar ramade in det bleka ansiktet. Hon hade brunborstade högt välvda ögonbryn, flaggblå ögon inramade med svart ögonpenna som hon hade avslutat med en liten kråkspark rakt ut mot tinningen. När hon fick syn på mig, vände hon på huvudet och skrek i riktning in i den mörka hallen.
       -          Ann-Katrin! Hon har kommit nu!

-          Kommer, hörde jag en välbekant röst säga, en aning utdraget.

-          Och Ann-Katrin! Du glömmer väl inte att du inte får trampa på mina ryamattor! Du får gå på sidan.
Nu dök det upp en mörk skugga i det skumma ljus som trots allt kunde skönjas från köket på andra sidan hallen.

-          Hej Lisa! Jag har köpt ny bad…
Mina ögon spärrades upp och jag ryste till av kallt obehag. Ann-Katrins högerfot syntes inte i ryamattans höga, tjocka lugg.

tisdag 3 april 2012

Rörelsen


-          Har du ett gott liv?
Jag märkte att jag skakade på huvudet. Men hur gick det till? Hade jag fått bestämma hade jag, med huvudet fortfarande helt stilla, svarat: ja det tycker jag. Även om det inte var sant.

Förnuftsmässigt vet jag att alla rörelser jag gör, följer en given mall. Nervimpulsen att vilja vrida huvudet fram och tillbaka går blixtsnabbt upp i hjärnan eller ryggmärgen. Mina muskler utför först därefter momentet. Inne i mitt huvud är jag alltid medveten om handlingen i förväg, fast det känns som om jag inte har kontroll över mina rörelser.

Jag vet att det finns något som kallas autonoma nervsystemet. Nerver som styr processer i våra kroppar utan att vi kan påverka. Det jag undrar över är den del som vi själva styr.

Är vi olika bra på det? Hade en annan person hejdat sig nanosekunden före huvudskakningen, sett till att skicka andra nervimpulser till hjärnan som hindrade momentet, rörelsen?  

Nu blev jag istället tvungen att förklara mig. Fast när jag tänker efter, var det skönt att få prata av sig. Det var ju det jag behövde. Ju.