Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

tisdag 29 maj 2012

Mina svar på frågor från snillrika bloggen "Resa till ordens mitt"

Blev så inspirerad av dina frågor! Här kommer mina svar:

1.    Vilken form av egen kreativitet gör dig glad och till freds?
Jag blir väldigt glad av att laga mat och helst då efter eget huvud och på mitt eget sätt. Och sen att äta den… och med vin till… ja då blir jag verkligen både glad och till freds.

2. Vad är ditt första minne i livet?
När jag som treåring precis vaknat och går ut till mamma som sitter på terrassen och dricker te. Det är sommar, solen värmer och jag betraktar ett antal barn som är på lekplatsen en bit bort. Jag vänder mig mot mamma, pekar och frågar: Är Annica där borta (min syster)?

3. Om du tänker på en mänsklig egenskap du själv gärna skulle vilja ha, varför är just den egenskapen så åtråvärd?
Om man med egenskap menar karaktärsdrag, tror jag att jag väljer ”lugn”. Många säger att de tycker att jag är lugn, men det är jag inte. Fråga min man. Jag vet inte, men jag tror att det är skönare att vara lugn, för själen.

4. Vet du någon som äger den egenskapen (någon som du vill berätta om)?
Nej, när jag tänker efter noga tror jag inte att det finns någon som alltid är lugn inombords, bara sådana som precis som jag visar upp en fasad.

5. När du ska vara kreativ, finns det då något särskilt du gör eller någon speciell plats dit du beger dig för att komma i rätt stämning?
Nej, faktiskt inte, skriver texter gör jag på datorn och den kan stå både här och där, jag märker ingen skillnad på kreativiteten. Skönt är det förstås när jag är på vårt lantställe och det är sol. Då drar jag ut datorn i trädgården och sitter under parasollet och skriver. Ljuvligt härligt.

6. Vilken var din första tanke när du vaknade i morse?
Frukost! Jag måste ha frukost. Hungrig.

7. Vad ska en bok innehålla för att du ska vilja läsa vidare?
Trovärdiga karaktärer, vackert språk och en oförutsägbar intrig.

8. Hur vill du bli ihågkommen?
Oj, vet inte, som en stolt kvinna, som hade lätt till skratt.

9. Vilken miljö trivs du bäst i, ödetomter, folkhav, städer, skogar, skärgårdar, bibliotek, badhus, flygplatser, etc.?
I sta’n ibland, men oftast på vårt lantställe som ligger på riktiga vischan med travhästar som närmsta granne.

10. Finns det någon tid på året som är extra betydelsefull för dig, och varför i så fall?
Sommaren! Utan tvivel mår jag bäst när jag kan gå ut på gatan utan att först behöva klä på mig tjocka lager kläder.

11. Om du skulle skriva en roman helt och hållet på dina egna villkor (utan sneglingar på marknaden i stort), vad skulle den då handla om?
Den jag håller på med sedan några år, en släktkrönika som spänner över tre generationer, farmor, mor och dotter.

Hennes defekt


Hon undrar om det kan klassas som en åkomma att ha svårt att minnas. Bristen gör henne nervös. Speciellt då det oftast är tingen och uppgifterna på sin arbetsplats som hon glömmer. Tråkigt nog måste hon erkänna för sig själv att allt som handlar om jobbet är omöjligt att komma ihåg. Varenda gång hon är på väg till veckans återkommande avdelningsmöte, fladdrar det ängsligt i magen. Ska hon kunna svara om någon frågar henne något som hon borde veta? Oftast går hon ut därifrån med lättnadens fjädrande steg. Hon klarade sig den här gången också. Faktiskt, blev hon inte genomskådad som den bluff hon är.

För övrigt har hon ett fullkomligt blixtrande klart minne. Hon kommer ihåg irrelevanta, för länge sen, överspelade småsaker som ingen annan skulle offra hjärnkapacitet på. Som till exempel att hennes farfar i sin krafts dagar vägde 105 kg (han har varit död i fyrtio år), att hennes äldre systers lärarinna i första klass hette Karin Bröms och att telefonnumret till en av hennes barndoms olika hemtelefoner (de flyttade tio gånger under hennes uppväxt) var 021-14749.

Och när det gäller hennes privata intressen, skönlitterära böcker och franska filmer, är det ingen som kan mäta sig med henne. Stolt rätar hon på ryggen och värmen drar genom kroppen vid tanken på alla tillfällen, då hon har kunnat briljera med sina både djupa och breda kunskaper.

Hon grubblar ofta på om hon är ensam om sin defekt.


tisdag 22 maj 2012

Varför har det blivit så här?


-          Det går inte att vara spontan ihop med dig, sa han och slängde en snabb blick på henne, samtidigt som han körde högra handen genom den tjocka, mörkblonda luggen.
Måste han vara så lätt att läsa av? Så gör han alltid när han blir ängslig, tänkte hon.

-          Vad menar du? svarade hon, fast hon förstod.  

-          Alltså, så fort jag kommer med en kommentar. Kanske i och för sig ibland utan djupare eftertanke och utan att ha analyserat tanken först, innan jag öppnar munnen. Då kommer det vassa spjutet farande. Direkt, så snabbt, att jag inte hinner reagera.
Han pratade fort, snubblade på orden, som om han var rädd för att bli avbruten.  Är jag en liten petit maitre? Tanken dök upp i huvudet på henne medan hon betraktade hans mun som rörde sig oavbrutet. Varför har det blivit så här? tänkte hon, varför har JAG blivit så här? En osynlig tyngd la sig över hennes bröst. Hon rätade på ryggen och tog ett djupt andetag.

-          Spjut? sa hon högt, så är det väl ändå inte?
Hon försökte låta lätt på rösten. Betraktade honom. Undrar om jag lyckades?

-          Faktiskt. Så här är det. Du känner mig, eller hur?
Hans röst hade en säkrare, lugnare ton nu.

-          Ja det gör jag, tror jag.

-          Du vet mycket väl att jag då och då häver ur mig grodor. Men det är inte ditt jobb att hela tiden tillrättavisa mig. Ibland vore det skönt om en del fick passera, bara så där, utan anmärkningar och himlande ögon. Du och jag är inte tillsammans för att du ska uppfostra mig, tillade han i en bedjande ton och hans klara blå ögon betraktade henne.

-          Janne, så är det väl inte?
Nu var det hon som bad.

-          Jo, det är ett obevisligt faktum.

-          Obevisligt? Är det rätt ord i sammanhanget?
Han drog en lång suck, reste sig upp och vände henne ryggen.

-          Men Janne?

måndag 14 maj 2012

Vad är det för mening?


En ny djup klunk ur det vida strutformade glaset med Dry Martini strilar genom halsen och svider hela vägen ner i magen. Hjärncellerna gungar, svindel lurar i pannan. Hon vänder halvt om halvt på huvudet och ser sig omkring i lokalen. I barens brunröda bordellaktiga dunkel syns både människor i grupp och ensamma män jämte några få ensamma kvinnor. Som hon själv. Egentligen bara en till ensam kvinna förutom hon, när hon ser närmare efter. Finns inte en rimlig chans att hitta en partner här. Ingen lägger märke till henne, alla är fullt upptagna med sig själva. Och faktum är att hon inte ser en enda goding. Trots det mjukgörande alkoholmättade filter som sitter precis framför hennes ögon och som hon förgäves försöker blinka bort. Vad gör hon här? Vad är det för mening?
Ett hårt tryck över bröstet gör att hon kippar efter andan. Mår illa. Hon lyfter sina fötter iklädda rubinröda pumps från barstolens fotstöd, häver sig ner på golvet. Händerna tungt vilande på bardisken. Kroppen känns så oformlig och åbäkig. Skallen spinner loss. Det här funkar inte, hon har noll balans. Någon bakom henne tar ett kraftigt tag runt hennes midja.

torsdag 10 maj 2012

Ekot av en röst


Det gick inte att låta bli. Han blev så förfärligt förargad på sig själv. Tyckte inte om att vara offer för urgamla, som han antog, okontrollerade djuriska drifter. All inombords boende kraft gick åt för att aktivt hålla ögonen kvar vid hennes ansikte och möta hennes blå. Vilken otrolig flaggblå lysande färg, förresten, tänkte han. Och ändå, blicken drogs, ja, drogs obevekligt neråt mot det djupa klänningsdekolletaget. Ofrivilliga ilningar, som om han stod med nakna fötter på blank is, spred sig från tårna och ända upp till hårfästet. Tänk att få göra en djupdykning långt ner i den klyftan. Dream on, hörde han en röst yttra med klar och hög röst. Han ryckte till och stirrade på henne. Var det hon som höjt sin röst när hon sett hans löjliga fånstirrande? Hon betraktade honom tyst och med en neutral uppsyn. Lugna dig, sa han till sig själv. Det kan inte ha varit hon, utan det var förstås min egen inre röst som ekade i huvudet. Eller?

tisdag 1 maj 2012

Här och nu


-          Nu har jag en diagnos, sa han. Du har en NPD, fortsatte han och nickade med en allvarlig min åt mitt håll, som satt på andra sidan av hans enorma skrivbord i mahogny. Det är väl bra? Då kan du få adekvat hjälp, eller hur?

Jag studerade mannen. Hans grå hårtestar som han hade kammat neråt och som bildade en gles lugg, hans uppknäppta vita läkarrock. Under rocken skymtade jag en himmelsblå skjorta och högst upp och under det lösa skinnet på halsen, satt en skotskrutig röd och blå fluga.

-          NPD? Vad är det? Så många konstiga förkortningar i omlopp hela tiden, sa jag medan jag lät ögonbrynen åka upp i pannan.

-          Narcissistic Personality Disorder. En liten defekt i hjärnan som gör att du har svårt att behålla vänner och att det inte fungerar att jobba i grupp, till exempel, sa han med armbågarna vilande på bordet och fingertopparna förde han isär och ihop i takt med att han betonade varje ord.

Vilken irriterande vana, tänkte jag, snart får jag säga till honom att lägga ner händerna på bordet. Hålla de stilla.

-          Det kan inte stämma, jag som är så omtyckt och framgångsrik i mitt jobb. Och gift är jag. Lyckligt, tillade jag. Nu får du ge dig.

-          Men, är det inte därför du är här? Eftersom du har problem med relationer. Sa du inte att du ofta kommer i konflikt med chefer och underställda på jobbet? frågade han och rätade på ryggen. Och är det inte så att du är skild tre gånger?

-          Jo, fast när jag tänker efter är det nog mer mina kollegors inställning till mig som gör mig irriterad och otålig. Mina före detta fruar har inte med det här att göra. De förstod mig inte helt enkelt. Begrep sig inte på mina speciella behov. Det gör däremot min nuvarande fru.

-          OK, men då kan vi avsluta den här sittningen. Här och nu, sa han och reste sig upp och sträckte fram handen.