Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

fredag 29 juni 2012

Krokiga vindar


Sorg var ingen rak känsla, tänkte hon. Sorgen kom alltid med krokiga, vindliga vindar. Saknaden var inte alls något som ständigt tyngde hennes inre.  
Smärtan kunde dyka upp plötsligt, när hon inte alls var beredd. Hon kunde vara på strålande humör. Roade sig mitt bland vänner.

Kanske kände ren lycka. Då dök den upp. Glädjen förvandlades på ett ögonblick till vemod, väckte en längtan som skrek i hennes kropp.

måndag 25 juni 2012

Potatissallad


Svinberg var verkligen ett passande öknamn. Han var verkligen svinig, herr Svanberg. I mån av möjlighet satt jag aldrig vid samma bord som honom i lunchrummet. Vis av erfarenhet. Jag kan påminna mig ett flertal gånger, då jag precis satt mig ner med min medhavda lunchlåda. Första tuggan redan inne i munnen, när jag på ett ögonblick dränerades fullständigt på matlusten. Den ersattes av ett starkt illamående.
Det var tydligen absolut omöjligt för den mannen att äta och vara tyst samtidigt. Hur gärna jag än ville låta bli, drogs mina blickar till hans fylliga läppar. Såg hur de rörde sig. I den öppna munnen kunde jag klart se vad han åt. Potatissallad. Ibland rann det majonnässås i tunna rännilar ner över hakan. Då drog han så hårt med högra pekfingret att det stänkte ner på hans vita skjorta. Han slickade av fingret under högljudda flämtningar.

Jag anade att det lyste missnöje i mitt ansikte. Det brydde han sig nog inte om. Samtidigt som jag reste mig upp för att gå ut, såg jag i ögonvrån hur han fipplade med gaffeln så att potatissallad damp ner i golvet. Innan jag hann ut ur rummet, hann jag se att han böjde sig ner och med en snabb handrörelse tog upp kletet, öppnade munnen och slickade i sig den geggiga potatisen.

tisdag 19 juni 2012

Tungt sommarregn


Tjiofs, lät det när hon tog steget ut på gräsmattan och kyligt regnvatten stänkte runt smalbenen. Varför tog jag på mig tygskorna? tänkte hon. Ganska obegåvat eftersom det har regnat hela dagen. Nu när hon redan var blöt om fötterna var det ingen idé att vända om, gå tillbaka in och byta till gummistövlar. Hon klafsade vidare. När hon råkade trampa på sniglarnas brunspräckliga klena boningar krasade det under espadrillernas tunna gummisulor. Hon fokuserade blicken, stirrade ner i gräset och såg att gräsmattan var full av de små djuren. De låg gruppvis. Är sniglar flockdjur?
Undrar om de lever vidare ändå, utan huset på ryggen? funderade hon, samtidigt som hon tog nästa steg. De som överlevde den stora grobianens blytunga tryck ovanifrån och inte deformerades och förvandlades till en blöt smet under jättens fötter. Hon såg även en och annan svällande svart snigel liggande i gräset, helt stilla. Åsynen av de massivt spolformade varelserna fick henne att må illa. De såg klibbigt blanka ut, inte alls söta som de mindre med hus.

Blommor, var det jag skulle hämta, sa hon till sig själv och tog några sista långa fjädrande kliv för att minimera snigeldestruktionen och kom ut på ängen.  Hon plockade himmelsblå förgätmigej, gula smörblommor och hallonröda svulstiga vallmoblommor, som arrangerades i en sirlig bukett. Det räckte med tre sorter och hon hade inte för avsikt att hoppa över några gärdsgårdar. Huvudsaken att hon gjorde allt på sitt eget sätt. Vid midnatt skulle hon lägga blommorna under sin ena huvudkudde. Den klädd med nytvättat örngott i vit egyptisk bomull och knypplad spetskant. Hon skulle lägga högra kinden emot det svala tyget och sen skulle drömprinsen ge sig tillkänna.

måndag 18 juni 2012

Running Shoes


Jag kan inte jogga just nu. Jo det kan jag, men jag får inte. Sjukgymnasten har förbjudit mig. Jag går på rehabträning och jag måste göra som jag har blivit tillsagd. Första veckorna gjorde jag exakt som hon sa. Följde hennes program minutiöst. Sen tänkte jag; vad då, JAG vill bestämma, kan själv. Det blev alldeles för enformigt att promenera. Jag kom ingenstans. Jag gick och gick. Det kändes som om jag gick på ett löpband utomhus och satte ner mina vita Brooks Running Shoes på samma trista plätt hela tiden. Till slut sinade tålamodet. Jag dristade mig till att ta ett par försiktiga löpsteg. Det hissnade i magen. Nä men det gjorde inte ont. Det funkade.
Igår återbesök hos sjukgymnasten:

   -    Hur har det gått? Har du powerwalkat och tränat musklerna runt knät, som vi kom överens om?

   -     Jo då det har gått bra.
  
   -     Och du har väl inte sprungit?

   -     Nej absolut inte.

söndag 17 juni 2012

Vad var det han sa?

Vad var det han hade sagt? Hon kunde svära på att det hon hört var:

-          Hon är både blyg och charmlös.
Är det så att det ena är en logisk följd av det andra, funderade hon? Blygt charmlös eller charmlöst blyg. Eller går det att vara blyg och charmig samtidigt? Hon tyckte inte om att vara blyg. Fast när hon tänkte efter hade hon en gång fått en komplimang:

-          Hon är så charmigt blyg.
Att vara blyg måste vara bland det värsta som finns, trodde hon.

lördag 9 juni 2012

Svidande fastlåst


Hon stod bredbent med sina nakna fötter nerborrade i den kalla sanden. Vinden piskade hennes kropp och tvingande henne att med kraft parera för att inte ramla. Hennes långa bruna hår smetades fast över pannan, innan blöta hårtestar i nästa ögonblick bröt sig loss, vilt svängande runt huvudet. Havsstänk landade på hennes ansikte. Det sved i skinnet. Hon drog sitt högra pekfinger över ena kinden, öppnade munnen och slickade. Det smakade salt. Länge stod hon där, trots kylan som spred sig från tårna upp i ansiktet. Ögonen fixerade vid de frustande, skummande vågtopparna som aldrig tog slut.

måndag 4 juni 2012

Gittan och jag


Jag förstod inte. Varför var han så avvisande? Kalla stålaktiga ögon studerade mig. Sen öppnade han munnen.  Jag varken kan eller vill umgås med en sån som du. Svagt urskilde jag hans ord. Vad hade han nyss sagt? Jag drog efter andan. Varför det? Vad har jag gjort? ropade jag rakt in i hans ansikte. Min mun slungade ut orden.  Små pustar av utandningsluft landade på honom i höjd med hans ögon och tvingade honom att blinka. Fråga Gittan, svarade han och vände sig tvärt om och gick. Jag stod kvar, orörlig och såg honom gå. Hans långa välbekanta kropp iklädd mörkblå Levisjeans och brun läderjacka. Hans lite skeva hjulbenthet, högra benet en aning buktigare än det vänstra och hans smala höfter. Jag gick hem och lät tårarna rinna nerför kinderna. Jag sov dåligt den natten. Kom för sent till skolan dagen därpå. Första lektionstimmen, tyska med magister Ling, hade redan börjat. Jag smög mig nerför bänkraderna och satte mig längst bak. Nära, nära gick jag förbi Gittan som satt i sin bänk. Hon tittade bort. Ut genom fönstret.