Den brännbara tråden

Hon gick på om att jag måste klara av att lägga mitt livspussel. Att jag måste planera bättre. Lätt för henne att säga. Hon som har ett välbetalt arbete med flexibel arbetstid, barnen i en välrenommerad förskola och en ansvarsfull man.

Vilken klyscha att slänga iväg utan att tänka närmare efter. Är inte det helt ute nu, förresten? Jag är i alla fall uppriktigt trött på det uttrycket. När jag tänker efter hörde jag det för första gången redan för åtta år sedan. Jag gick på en utbildning till hälsostrateg och en av våra många föreläsare använde en hel mängd power-pointbilder, för att konstatera att vi behövde ta vara på det friska. Innan vi fick symptom på ohälsa, inte efter. Där bland alla andra snygga bilder, fanns en på pusselbitar liggande i en oordnad trave.

Just livspusslet har hörts ovanligt länge. Oftast försvinner uttrycken lite snabbare. Någon kläcker ur sig en snitsig metafor, som sen sprids som en väsande pyroteknisk tänd stubintråd. Alla upprepar klichén. Utan att tänka. Efter ett tag behöver jag bara ana att ordet, eventuellt, ska komma, för att kroppen ska dra ihop sig i vibrerande kramper.

Sen bara dör den, den brännbara tråden slocknar. Och som tur är, för att så småningom glömmas och ersättas.

Och jag drar en lättnadens suck varje gång. Nu undrar jag bara hur länge livspusslet ska hållas igång.