Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

onsdag 28 november 2012

Mörkt humör

På Jonnas begäran :-):

Tidigare text: ”Kitty var docksöt. Och jag var sjuk av avund. Hennes blonda axellånga hår var alltid välkammat. Det glänste som mässing i solen och med sina runda koboltblå ögon hypnotiserade hon de flesta . Jag undvek alltid att ställa mig bredvid henne. Det gick säkert inte, tänkte jag, att i så fall undgå att jämföra oss. Med mitt stripiga råttfärgade hår och metalliskt grå ögon förlorade jag förstås matchen.

Det var därför det var så underligt. Den gången, den sista lektionen i svenska på vårterminen. Jag tappade hakan. Med ett litet spelande leende på läpparna och gungande höfter promenerade Kitty fram till magister Zander, som satt längst fram på ett litet podium. Jag följde henne med blicken och funderade på vad hon tänkte göra. När hon kom fram till Zander visade hon alla sina vita jämna tänder, la ett polerat glänsande äpple framför honom och sa:

- Jag tänkte att magistern säkert var sugen på ett äpple.”


Mörkt humör:

- Så bedårande, kära Kitty, så rött och blankt, har du polerat det?

- Naturligtvis, magister Zander.

- Och vad hade du tänkt dig nu? Är detta en muta, månne? En present för att få mig på gott humör och ge dig bra betyg?

Han vägde äpplet i handen och svepte med det i luften. Jag följde äpplet med blicken.

- Ja, fast magistern, jag är faktiskt duktig i svenska och väl värd det högsta betyget? Ändå, eller hur?

Kitty plutade med munnen och med en höftknyck satte hon händerna i midjan .

- Lilla förtjusande Kitty. Idag har jag hittills varit på gott humör, även utan ditt äpple. Vid den kommande tidpunkt när jag ska bestämma vilka betyg du och dina klasskamrater ska få, kan du bara hoppas på att jag inte känner mig mörk, utan är på mitt ljusaste humör. Det är inte idag detta ska avgöras. Inte idag, Kitty. Och i vilket fall tänker jag inte låta mig förföras av ett rött äpple, lilla Kitty.

Jag betraktade Kitty när hon snabbt vände sig om så kjolen stod ut från kroppen och med röda flammande rosor på sina perfekt rundade kinder, vandrade tillbaka längs raden av bänkar och tyst satte sig längst bak. Jag kunde inte låta bli, känslan av skadeglädje spred sig i min kropp. Hade hon verkligen inbillat sig att det skulle vara så lätt?

 

lördag 24 november 2012

Plågsamt


Så är mitt liv för ögonblicket skälvande plågsamt
Varje morgon en mörk inre kamp
Kraften att klara min dag dränerar mitt inre
 
Nu rinner ett glädjestråk genom kroppen
En våg av njutning färdas genom mina nerver
Mitt anspråkslösa brännande beslut
 
Att nästa onsdag ska bli min alldeles egna dag
Frihetens timmar skimrar i mina ögon
Får mina sinnen att glöda som stjärnor strålar

lördag 10 november 2012

Magister Zander


Kitty var docksöt. Och jag var sjuk av avund. Hennes blonda axellånga hår var alltid välkammat. Det glänste som mässing i solen och med sina runda koboltblå ögon hypnotiserade hon de flesta . Jag undvek alltid att ställa mig bredvid henne. Det gick säkert inte, tänkte jag, att i så fall undgå att jämföra oss. Med mitt stripiga råttfärgade hår och metalliskt grå ögon förlorade jag förstås matchen.
Det var därför det var så underligt. Den gången, den sista lektionen i svenska på vårterminen. Jag tappade hakan. Med ett litet spelande leende på läpparna och gungande höfter promenerade Kitty fram till magister Zander, som satt längst fram på ett litet podium. Jag följde henne med blicken och funderade på vad hon tänkte göra. När hon kom fram till Zander visade hon alla sina vita jämna tänder, la ett polerat glänsande äpple framför honom och sa:

           -          Jag tänkte att magistern säkert var sugen på ett äpple.  

söndag 4 november 2012

Caffe Latte


-          En kaffe med mjölk, tack. Och en kanelbulle.

-          Menar du Caffe Latte?

-          Ja, är inte det samma sak?
Lisa lät blicken svepa över lokalen. Längst inne i högra hörnet såg hon ett ledigt bord. Så bra. Där kunde hon känna sig trygg, utsikt över hela caféet och ingen bakom ryggen. Hon trängde sig fram mellan borden. En yngre kvinna gav henne en irriterad blick, som Lisa tolkade som: Måste du gå förbi precis här? Ja det måste jag, svarade hon tyst för sig själv.

Hon var inte säker på hur länge hon hade suttit där, när dörren öppnades. Lisa höjde på huvudet för att kolla. En kvinna i medelåldern klädd i hallonröd yllekappa och röd stickad mössa kom in. Hon hade suttit en bra stund, antagligen, eftersom kaffet i den stora muggen var slut.
      -          Men där är du ju!

Lisa spärrade upp ögonen. Kände hon den här kvinnan? Hennes hjärna började spinna.Vem kunde det vara? Vem, vem, vem? Nej, för tillfället var hon tvungen att konstatera att hon inte hade en minsta lilla susning.

-          Menar du mig?

-          Hej Lisa! Vadå, menar du mig?

-          Nej, glöm det.

-          Jag ska bara hämta en kopp kaffe. Kommer snart. Har du hört något från Martin och Leif, förresten.

-          Martin och Leif?

-          Ja, har de ringt och sagt när de kommer?

-          Nej.
Automatiskt tog hon upp sin mobil ur väskan och konstaterade att, nej, ingen hade ringt. Vem skulle ha ringt förresten? Vad var det som hände? Hade hon blivit tokig? Fått minnesförlust.

Precis i det ögonblicket öppnades dörren igen och två män i mörkblå korta täckjackor klev in. Tillsammans med männen svepte en hård kylig vind genom lokalen, som kändes ända bort till Lisa.

-           Där är ni ju! ropade damen i röd kappa, Lisa sitter där borta i hörnet. Ska jag beställa åt er också?