Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

måndag 16 december 2013

Loppet


Jag var bra med redan i starten. Hade trängt mig allra längst fram. Förvånad över mig själv, struntade jag i alla hatfyllda blickar och vassa armbågar som rev mig i sidan. Det fanns inget alternativ, jag skulle bara dit, vara först. Samtidigt som jag nådde raden av löpare i startfållan gick startskottet. Ljudet trängde långt in i min hjärna, triggade igång mig. Mitt lockiga hår flaxade runt öronen när jag ruskade på huvudet och jag tog det första löpsteget. Ingen hindrade mig, ingen var i vägen, inga hälar att undvika att kliva på, jag kunde ta det långa steget. Hela loppet igenom gjorde jag inget annat än sprang om mina medtävlare. Alla. Både män och kvinnor försvann bakom mig. Det här var min dag. Idag var jag vinnaren. Idag hade jag hittat min styrka.

måndag 9 december 2013

En kvinnas halsband


Från övervåningen hördes sång. I min familj sjöng man aldrig. Det var därför jag blev så fascinerad. Det var en sommardag i mitten på juni. Jag hade gått fram och öppnat fönstret och slagit upp det på vid gavel. Det hade precis slutat regna och en blek sol började så smått värma upp den svala luften. Jag drog in atmosfären, intensiv och rik på fukt blandad med blommande syrener, långt ner i bröstet. Helt övertygad om att naturens dofter förstärks av nyligen upphört regn. Hennes röst bröt tystnaden. Den var lika klar som regndropparna som nyss avstannat. Klangen fick mig att tänka på pärlor i bleka pastellfärger. En kvinnas halsband, som brustit och likt toner strömmade ut över gården.

torsdag 28 november 2013

Rosetten


En tanka om dagens skrivpuffsbild:

En svans ljushyllt hår
Rosett kokett i nacken
Ögon mot solen
Eller vänder du dig bort?
Vill inte fånga min blick

måndag 25 november 2013

Backen


Vägen är väldigt bred, trefilig. Vi är helt ensamma på vägen. En starkt lutande backe ligger som en vägg framför oss. Det är jag som kör. I samma sekund som jag växlar ner och gasar på för att dundra upp till toppen blir jag rädd. Livrädd.
                             – Det är något som är väldigt fel här, säger jag till dig, helt galet.
                             – Vaddå? frågar du och jag känner att du betraktar min profil.
                             – Det är bara fel, säger jag.
Bestämmer mig på stört, slänger i backen. Växeln skrapar som om den vill protestera. Jag vrider huvudet bakåt och börjar backa.

                             – Vad gör du?
Jag känner osäkerheten, är usel på att backa. Ser mest himlen. Jag har ingen känsla för var jag har hörnen på bilen. Kan inte hålla den rakt på vägen, det svänger och slänger. Paniken lurar, det svider i huvudet. Jag ger upp och får be dig ta över ratten. Är det att komplettera varandra? Att du är längre och därmed kan se längre bort. Som kan ta över, fixa, när jag inte klarar att utföra uppgiften. Det händer ofta att jag får be dig ta ner en sak som jag behöver från ett skåp för högt upp. Jag når inte. Eller att du får hjälpa mig med något som kräver muskelkraft. Vad kompletterar jag dig med?

Du hinner precis backa bilen i säkerhet, när vi ser dem komma farande. Bilar i motsatt riktning.

torsdag 21 november 2013

Företeelsen


Jag måste ha ett sätt eller ett utseende som skrämmer människor. Som till exempel Inger. Jag var ny på arbetet och hade jobbat på avdelningen i ungefär en månad. En kollega, en manlig, Ulf hette han och jag skulle äta lunch i företagets matsal. Då kom Inger och satte sig vid samma bord, där jag och Ulf redan slagit oss ner. Det gjorde mig förvånad att hon valde att sitta hos oss. Jag tittade mig omkring. Vi var de enda tre från samma avdelning. Inger dolde sitt ansikte genom att hålla huvudet en aning böjt så att hennes långa blonda hår hängde ner över kinderna. När hon satt sig ner la jag märke till att hennes ögon hade ett bistert, mörkt inslag i det ljusa isblå och att hennes mun var ett smalt blekt streck. Då och då, under det att vi åt, uppfattade jag att hon betraktade mig med en min som om hon värderade mig. Och det hon kom fram till var inte positivt för mig. Vi pratade alla tre fast inte en enda gång under den timmen ställde hon en fråga eller gjorde ett påstående riktat direkt till mig. Hon pratade hela tiden med Ulf, lät sin blick landa enbart på Ulf. Utom de hastiga ögonblicken som jag råkade få syn på. Eventuellt sa hon något riktat till mig, men då på något kufiskt sätt via Ulf. Jag kände mig obekväm, tappade aptiten. Maten smakade inte. Jag grubblade på vad det kom sig att detta hände, nu igen. Det var en ständigt återkommande företeelse när jag mötte nya människor, även om platsen och sättet varierade.
Grejen är den att nu har jag jobbat på samma ställe i snart ett år. Och Inger och jag gillar verkligen varandra. Häromdagen sa hon till mig:

                      – Det är så roligt med dig, Elin, det känns som om vi är på samma nivå. Skrattar åt samma saker. Det är omöjligt att inte tycka om dig.

onsdag 20 november 2013

Skogsgläntan


– Sch, du måste vara tyst, annars missar vi. De blir rädda.
– Missar vaddå? Rädda? frågade jag och tittade upp på min mormor.

Jag förstod inte, det var ju jag som var rädd. Mitt hjärta slog tungt i bröstet.
– Varför måste vi vara tysta? frågade jag och kände hur mina läppar spände.

– Sch, sa hon igen och satte upp ett knotigt pekfinger framför munnen.

Hon tog tag i min högra hand. Hennes fingrar var hårda och torra och grävde sig in i min handflata. Det gjorde lite ont. Med försiktiga, tassande steg och med mig ett halvsteg bakom, gick mormor en liten bit närmre skogsgläntan.
– Titta! Ser du där borta? sa hon med dov röst och stannade plötsligt.

Jag spejade och försökte skärpa blicken.
– Nej.

– Älvor, viskade mormor.
– Vad är det?

– Det som ser ut som vita vajande slöjor därframme, sa hon och pekade, det är älvor som dansar.
Jag stirrade utan att se något annat än skyar av dimma.

– Och där, ropade mormor som nu glömt att hon skulle vara tyst, ser du rået?
– Rået? Vad är det, mormor?

– Skogsrået, älvornas enda vän och skogens drottning. Ser du henne?
Nu såg jag det framträda, ett blekt slätt ansikte inramat av en lång gardin av vitt hår. Hon stod bredvid en smal björk med en vit och svartspräcklig stam. Det verkade som om hon betraktade oss.

 

fredag 15 november 2013

Tätt ihop


Gardiner i sammetstyg följde fönstrens linjer från golv till tak. En kristallkrona med tända nästan nedbrunna stearinljus gav rummet ett dämpat gulaktigt ljus. Svaga vindilar gjorde att ljuslågorna flämtade. Vajade som sensommarsäd i en åker. Långsamt tog vi av oss våra kläder. Vi betraktade varandra oavvänt. Dina kinder glödde. Under tystnad lät vi ett plagg i taget ramla ner på golvet. Toner nådde mina öron; Nights In White Satin med The Moody Blues. Jag nynnade, gungade i takt med musiken. Nakna sträckte vi oss mot varandra, vi lät våra händer mötas. Tätt ihop sjönk vi ner på silkesmattan. Du la dig på rygg. Det surrade i hela min kropp, kinderna hettade och jag hörde att jag flåsade. Jag böjde mig ner över dig. Min näsa och mina läppar nuddade vid din hud. Följde lårets svängning, fortsatte uppför höftens sluttning. Med munnen nöp jag lätt i armens muskler. Med läpparna följde jag bröstets krökning tills jag fann din halsgrop. Girigt fångade jag in doften av dig. Din lukt hypnotiserade mig. Jag placerade min mun över din mun. Öppnade dina läppar. Våra tungor mötte varandra.

tisdag 12 november 2013

Busshållplatsen


Janne sprang ut före mig.
– Jag rusar, ropade han på väg ut, annars missar jag bussen. Kan inte komma för sent idag.
Jag fortsatte lugnt att avsluta tandborstningen. Tog sen på mig min bronsfärgade dunjacka och drog på mig kängorna.  Den lilla plastkassen, på vilken det stod ”den här läckra lunchen har jag gjort själv”, stod beredd för mig att lätt och ledigt greppa vid ytterdörren. Det var kallt ute. När jag kom ut på gatan bolmade vit rök ut ur min mun och näsa. Jag var tvungen att skrapa rutorna. Istäcket på rutorna satt som fastklistrat med superlim. Jag klev in i bilen, motorn morrade igång och jag satte igång fläkt och sitsvärme på högsta.

I korsningen Slottsskogsgatan/Godhemsgatan svängde jag höger för att ta mig förbi busshållplatsen och sen ut på Kungsladugårdsgatan. Uppfattade med ens att det var någon intill bilen.  Som måste stått mitt i körbanan. En mans ansikte helt nära framrutan. Ögonen. Jag såg hat i blicken. Jag bromsade aldrig. Jag rattade och gjorde en grov gir. Körde vidare. Jag fick en bestämd känsla. Det hade varit något bekant över mannen. Jag kollade i backspegeln. Han stod kvar mitt i gatan. Hade vänt sig om och stod alldeles still och såg efter mig. Det var Janne. Åkte inte han med bussen? Han stirrade. Jag stannade aldrig.

fredag 8 november 2013

Elin och skolan


– Elin, idag ska du och jag gå till din systers skola.
Mamma stod i dörren till Elins och Annas gemensamma rum.

– Varför det? frågade Elin och satte sig hastigt upp i sängen.
– Vi ska prata med rektorn om att pappa och jag vill att du ska börja där nästa höst.
– Mamma, jag vill börja nu!

Elin tog ett skutt upp ur sängen och sprang fram till mamma.
– Ja, fast du får nog vänta lite.

– Jaha, men när ska vi gå, mamma?

– Vi går efter lunch. På det sättet kan Anna ta sällskap med oss hem.

Skolan såg jättestor ut. Elin kände sig lite rädd. Tur att hon höll mamma i handen. Det var som om en jättejätte ställt sig framför mamma och henne och gjort världen alldeles mörk. En dam med håret uppsatt i en rund knut satt bakom ett skrivbord.
– Välkomna. Ni kan sätta er där borta, sa hon och pekade på två stolar som stod på rad invid väggen. Rektorn är snart ledig.

Dörren in till rektorn var stängd. En liten skylt med två runda knappar var uppsatt bredvid hans dörr. En av knapparna lyste illande röd. Det gjorde ont i ögonen när hon tittade på den. Mamma och Elin satte sig ner. Elin nådde inte ner till golvet när hon lutade sig mot stolens ryggstöd. Det gick inte att undvika att höra den mörka rösten rakt genom den stängda dörren.
– Om du inte slutar så ska jag slå dig gul och blå.

Elin tittade upp på sin mamma, mamma tittade inte tillbaka, hon såg stint rakt fram.

– Om du gör så igen, så ska jag klippa till dig så att du aldrig glömmer det.
– Mamma, viskade Elin, vi går hem, sa hon och ställde sig upp och drog mamma i armen. Jag vill inte gå i den här skolan.

 

tisdag 5 november 2013

Världen utanför


Jag svävade i rymden
Svängde och snurrade i vågor

Min blick lämnade aldrig kraften
Jag kände trycket dra hårt i min kropp

Fortare och fortare

Energin tvingade mig med på resan
Jag släppte kontrollen

och gled in i en annan värld

fredag 1 november 2013

Evas liv


Eva hade förberett för picknicken i flera dagar. Kall inkokt kyckling. Vit duk, tallrikar, bestick, glas, kaffekoppar. Sockerdricka till maten och kaffe i termos. Efterrätt? Kanske lördagsgodis. Att vara hemmafru var ingen lek. Aldrig riktigt ledig. Jobb egentligen dygnet runt.  Barnen sov aldrig en hel natt i sträck och Kalle tyckte inte att det var hans bord att gå upp och trösta om något av barnen vaknade av en mardröm och ropade på mamma. Fast så såg inte omgivningen på hennes tillvaro.

                             – Vad gör du hela dagarna? frågade en av hennes mans kollegor, Bert.

Berts fru, Ingrid, gick till frisören varenda förmiddag hela veckan, alla dagar utom söndag, för att hennes privata frisör skulle sätta upp hennes mörka hår i en perfekt svinrygg, där inte ett enda hårstrå fick ligga fel. Ibland, på väg till dagens inköp på Jansons ICA, mötte Eva Ingrid när hon färdigfriserad kom ut från salongen. Eva tyckte att hon såg konturerna av sig själv i Ingrids blankborstade hår.

– Du måste ha hur mycket tid som helst för dig själv, fortsatte Bert och blinkade med ena ögat, jag kanske skulle komma hem till dig någon dag och se vad du gör, egentligen.

Ibland drog tanken genom hennes hjärna; jag är ett tjänstehjon, som en piga. Snabbt motade hon bort funderingen. Eva mådde illa av den. Kanske skulle hon kunna börja jobba när barnen blivit lite större. Men vad skulle hon kunna få för jobb? Passa barnen i en familj där bägge föräldrarna arbetade? Barnflicka, sa hon högt för sig själv. Det kändes som om hon var för gammal för det redan nu.

Kalle hade sakta rattat bilen längs stora vägen. Han letade efter ett ställe där han kunde parkera bilen precis intill. Efter en stund hittade de en rastplats placerad vid foten av en bergvägg, lämpligt försedd med ett träbord och sittbräder. Berget gav skydd för vinden, tyckte Kalle. Eva hade dukat fram lördagskycklingen. Hon och sonen skulle hämta efterrätten som låg kvar i bilen. Lördagsgodis. Hon rotade runt i väskan. Hur Eva än ville, nej, det låg inte i där.

                             – Men, Eva, vi väntar här. Har du glömt? Eva?

måndag 28 oktober 2013

Bland molnen


Barnatro, undrar hon, vad är det? Är det skillnad på den tron och på den vuxna tron? Barnatro, barnatro, till himmelen du är en gyllne bro, sjöng Anna-Lisa Öst (Ejnar Westling skrev). Hon funderar, kanske är det så att barn tror på en gud som varande en farbror med skägg som sitter uppe bland molnen (och tittar ner på sina invånare) och att det är först när individen blir myndig som den förstår symbolik.

Hon grubblar; hur tänker sig vuxna att gud ser ut? Vad är gud? Vad består gud av? Är det frågor som inte går att besvara? Det är alla föräldrar, tror hon, som lär barnen att gud är en person som sitter långt där uppe, för evigt oåtkomlig. För henne känns det som att det är att ge barn för svag tankeförmåga. Vuxna tror att barn tolkar allt bokstavligt, att de är oförmögna att se företeelser i bilder.

Eller, är det hennes tankar som är förlegade, oåterkalleligt bortforslade till bortom evigheten? Ingen, vare sig barn eller vuxna, ser längre på gud på det viset. Frågan är då: Hur ser människor nu för tiden på gud? Du ska inga gudar hava jämte mig. Dessa ord till trots: Är allas vår gud samma som alla andras?

söndag 27 oktober 2013

Garnet


Utan att fråga mamma hade Elin och hennes syster Anna hand i hand promenerat upp till det lilla skogspartiet som låg en bit bort från det lilla radhuset de bodde i. Eftersom det var en regnig höstdag var de klädda i regnkappor med huva och gummistövlar. Elins kappa var jordgubbsröd medan Annas var himmelsblå. Annas blonda korta lugg stack rakt ut ur huvans kant.

                             – Kom, sa Anna och vinkade åt Elin.
Elin var en aning rädd, men gick ändå efter. Hon stirrade ner på Anna bruna gummistövlar och för varje steg trampade hon sin storasyster en aning på hälarna. Med ens kändes det väldigt segt att gå. Det gick inte. Elin hade fastnat i leran och när hon drog upp högra foten satt stöveln kvar i leran och den raggsocksklädda fossingen hängde fritt i luften. På något sätt lyckades hon behålla balansen. Tårar började rinna ner för kinderna.

                             – Mamma! ropade Elin. Mamma!
                             – Mamma! ropade Anna.
Precis i den stunden fick Elin syn på mamma. Hon gick med långa kliv genom leran. Elin tyckte att hon såg arg ut.

                             – Vad gör ni ungar! Ni får ju inte gå hit! Har jag sagt! hojtade mamma samtidigt som hon tog ett tag om Elin och hängde hela henne under vänsterarmen, medan hon med den fria handen drog upp en stövel i taget.
Med ett sugande ljud lossnade lerans grepp om stövlarna.

                             – Anna, jag går hem med din syster. Kommer snart och hämtar dig, sa hon och började pulsa rakt över den sumpiga åkern.

                             – Jag som i godan ro satt och stickade. Garnet tog slut. Annars hade jag kanske inte märkt att ni var borta, muttrade hon medan hon banade sig väg genom granskogen.

                             – Sådan tur då mamma, sa Elin med en aning kvävd stämma eftersom hon hängde och dinglade, för dig, att garnet tog slut.
                             – Tyst Elin, inte ett ord till.

lördag 28 september 2013

Den hon ville vara


Nu efteråt såg hon mönstret tydligt. Livet då hade varit destruktivt mönstrat. Varför lät hon det ske? Ville hon straffa sig själv? Hon kastade sig in i det ena på förhand dömda förhållandet efter det andra. Var livrädd för ensamhet. Trots att det var det hon ofta var mitt i tvåsamheten. Ensam. Övergiven.
Då och då fick någon händelse i nuet i vardagen henne att tänka på den tiden. Eller ett ljud som var då, en poplåt som påminde henne. Kinderna hettade vid tanken på hur effektivt hon brutit ner sig själv. Ända ner till den smutsiga leran, allra längst ner på botten. Hon skämdes samtidigt som hon tyckte synd om den hon var då.

Till slut klättrade hon upp ur gropen. Fick ett liv, ett anständigt liv. Ett  liv där hon ville vara för alltid.

tisdag 10 september 2013

Rutiner


Köping i september 1967. Anna och Mats är i Annas farfars lägenhet på Sveagatan. Det är kväll och Mats vill att Anna ska läsa en dikt han skrivit:
 
 
– Vad är klockan, förresten?
Mats slängde en blick på sin klocka, en stor rund mörk urtavla fastsatt på ett decimeterbrett armband i ljusbrunt läder.

– Redan tolv. Anna, jag måste pallra mig hemåt, annars blir mamma orolig, sa han med glitter i de gröna ögonen. Jag måste böja mig för hennes rutiner, att komma hem före klockan tolv på natten.
– Oj då.

– Nej jag skojar, men det är nog dags.

– Men dikten då?
– Det är kanske bättre att du läser den i lugn och ro, med tid för eftertanke, för dig själv.

En lätt puss på kinden och Anna stängde igen dörren efter honom. Hon kände sig lättad. Eller, det var en egendomlig kluven känsla av både lättnad och olust. Hade han blivit besviken på henne? Hade hon gett honom falska förhoppningar? Hon hade varit nervös att han inte skulle tycka om hennes kropp. Hennes små, näst intill obefintliga, bröst. Anna vågade helt enkelt inte. Det var därför hon ångrade sig, men det kunde hon ju inte tala om.
Anna gick in i sovrummet, tog fram sin ryggsäck i gråbrun tjock bomull och drog upp det kraftiga snöret som satt runt kanten. Innan hon läste dikten ville hon klä sig i sitt ärtgröna nattlinne i nylon. Hon visste inte varför, men hon var bestämd på den punkten. Omständligt drog hon av sig sina Levis 501:or. De satt så snävt att hon fick ta i ordentligt för att få de över höfterna. Det var för att de var nya. Efter ett antal tvättar skulle de ha anpassat sig efter hennes kropp, blivit mjukare och förhoppningsvis även antagit ett ljusare sliten blå ton.

Hon gick tillbaka in i stora rummet och la sig på rygg i farfars soffa. Det olivgröna ylletyget kändes hårt mot hennes bara ben, det kliade. Anna vecklade upp det vikta pappret.

Hennes ljusa flygande hår
Hennes lätta kropp
Min mage hissnar
Jag vill bara famna
Omfamna
Hennes kropp


Längtan är min
Enbart min
Otålighet fyller min händer
Frågor rådbråkar min hjärna
Kan det vara så?
Längtar hennes efter min?”

 

måndag 2 september 2013

Nyss

forts från igår:


– Kan vi bara kramas lite istället?

Anna kände hur Mats ryckte till, hans händer som nyss mjukt, på samma gång med kraft, klämt på hennes överarmar, stelnade.

– Är det första gången för dig?

– Ja, men inte för dig då förstås.

Anna drog bort hans händer och böjde sig för att sätta sig ner. När hon satte händerna mot mattan kände hon hur hennes fingrar gled ner i den följsamma ullen. Mats gav upp en ljudlig suck och satte sig tungt mitt emot henne. På lite avstånd såg hon hur hans ögon smalnade. Han drog med fingrarna över de svarta polisongerna som halvt om halvt täckte kinderna.

– Nej, det är inte första gången för mig. Nu har du tyvärr förstört stämningen.

– Vad då? frågade Anna och hörde hur gnällig hon lät.

Jäkla skit, varför kunde hon inte ha låtit honom fortsätta? Varför vågade hon inte?

– Strunt i det. Och jag som hade skrivit en dikt om dig, för dig, åt dig. Nyss var allting så bra, nu är allt förändrat, sa han och la huvudet på sned.

– Mats, jag vill höra den.

– Vet inte om jag vill längre.

– Jag vill, sa Anna och trots att hon kände sig generad fortsatte hon att se honom i ögonen.

– Vi får se. Vet du om din farfar har någon dricka? sa Mats i lätt ton, som apropå ingenting.

Anna reste sig hastigt upp.

– Han brukar ha vitt vin. Vill du ha?

– Varför inte?

– Jag kollar i kylen.

När hon kom tillbaka med två små vinglas i himmelsblått satt Mats fortfarande kvar på mattan. I handen höll han ett papper. Anna såg att den var fylld med text skriven med blyertspenna.

– Jag har bestämt mig att du ska få höra ändå.

 

söndag 1 september 2013

Den äkta mattan

Köping i september 1967. Mats och Anna har kommit ut från Centrumbiografen i Köping och är nu på väg...

Slutet på förra inlägget:
Anna halade upp nyckeln ur kappfickan. Hon märkte att hennes fingrar darrade när hon satte den i portlåset och vred om. Samtidigt som hon med möda fick upp dörren, kunde hon ana honom tätt intill, bakom sig. Kunde känna hur han lutade sig mot henne. Hans läppar nuddade hennes hals.



Han sög lätt på hennes hals. Det kändes som små nypningar. Anna drog sig undan.

– En trappa upp är det.

När hon sakta gick uppför trappan kunde hon uppfatta hans ytliga korta andetag i nacken, som tunna vindfläktar som lyfte hårfjunen i bakhuvudet.

– Här är det.

Anna låste upp dörren och gick in. Mats omfamnade henne bakifrån. Hans varma kropp omslöt henne.

– Vill du? viskade han i hennes öra.

– Ja.

– Kom, sa han och tog hennes hand.

Tätt, tätt ihop drog de sig längre in i lägenheten. Rummet rakt fram var vardagsrummet. En äkta matta fyllde större delen av golvet. Vid kanterna på mattan kunde man skönja en mörknad ekparkett. Mattan var flammande röd, fylld med orientaliska oregelbundna mönster.

– Den ser mjuk ut, sa Mats, ska vi?






måndag 29 juli 2013

Bonnie & Clyde

Köping i september 1967. Mats och Anna har precis kommit ut från Centrumbiografen i Köping som visar nya filmen Bonnie and Clyde. Anna och Mats är förälskade. Anna är 16 år, snart 17. Anna har fått tillåtelse av sin mamma att låna farfars lägenhet (han är på annan ort), för att slippa passa bussen hem sent på kvällen. Pappa vet inget.

Fortsättning:


– Vad tyckte du om filmen?

– Vad tyckte du?

Anna bollade tillbaka frågan. Vågade inte säga vad hon tyckte. Hon avskydde att jämt känna sig trög, ytlig och osmart. Hur gjorde andra för att veta så mycket om världen? Hon kände på sig att Mats var en djup och intellektuell typ och ville inte verka dum och oförmögen att analysera. 

– Nej, du först, sa Mats och hötte med pekfingret samtidigt som han log med både mun och ögon, jag är inte farlig. Och jag vill inte att du plankar mina omdömen, fortsatte han i en ton som avslöjade att han låtsades vara sträng.

– Då får jag ta den risken, svarade hon och log tillbaka. Jag tyckte den var spännande, men redan från början visste jag att de sprang mot undergången lika fort som jag löper sextio meter.

– Visst var det så. Men det var inte budskapet i filmen, tror jag.

– Och det budskapet kommer jag förstås snart att få veta, det känner jag på mig.

Han skrattade.

– Du får det att låta som om jag är en översittare.

– Lite grann, ja.

– Om vi ska vara allvarliga, är det inte så att essensen i berättelsen är att visa hur fattiga , medellösa människor tvingades och fortfarande tvingas att ta till desperata metoder för att överleva.

– Så var det kanske. Du är så klok, Mats.

– Tack, Anna, var du ironisk nu? sa han och tog tag i hennes hand.

Hon svarade inte. Han flätade in sina fingrar i hennes och samtidigt som han fixerade henne med blicken, lät han sin tunga kittla hennes handflata.

– Så... du är en sprinter?

– Kom trea på sextio meter i våras på Distriktsmästerskapet i Västerås. Jag är bättre på det än att analysera filmer, tror jag. Här är det förresten. Här bor min farfar, sa hon och pekade på ett gulrappat hyreshus i två våningar.

Anna halade upp nyckeln ur kappfickan. Hon märkte att hennes fingrar darrade när hon satte den i portlåset och vred om. Samtidigt som hon med möda fick upp dörren, kunde hon ana honom tätt intill, bakom sig. Kunde känna hur han lutade sig mot henne. Hans läppar nuddade hennes hals.

fredag 26 juli 2013

Prickar

Hon betraktar sig själv i spegeln. Hela hennes kropp fyller spegelns glas. Hon är iklädd en bikini, vit botten, mönstrad med stora svarta prickar. Så stora att det bara får plats några få märken på byxan. På behån syns några ofullständiga, halva och kvartsstora prickar. Hon undrar om det kallas prickar även när dekoren är så volyminös. Liknar mer perfekt rundade fläckar.Volyminös, precis som hennes kroppshydda. Eller fyllig, kanske. Vad menas med det? Fyllig. Att hon fyller ut bikinin? Fast även på en smalare person kan klädesplaggen sitta tajt, som i ”att fylla ut”. Ingen har väl badkläder som hänger löst?


Mannen, han igår kväll, sa att han tyckte att hon var lagom trind för hans smak. Det ordet hade hon aldrig hört förut.

– Trind, sa hon högt.

Hon gillade ordet och mannen verkade sympatisk. Kanske skulle de träffas igen. Fast, varför sa han ”lagom trind för hans smak”? Var det någon slags fetischism? Tände han bara på mulliga kroppar? Hon rynkar pannan, vänder sig halvt om och ser på sig själv bakifrån. Hon räknar till fem uttänjda en aning ovala fläckar.

– Jag säger nej om han ringer, sa hon och hör samtidigt att mobilen ringer med sina välkända toner.

See that girl, watch that scene, diggin' the dancing queen, sjunger hon högt medan hon tar upp telefonen. Okänd står det på displayen.

– Ja det är Rebecka.

onsdag 24 juli 2013

Rånad

Sveket. Det var det som gjorde ondast. Inte att hon ville skiljas. Det hade han utan vidare gått med på. De hade glidit ifrån varandra. Gjorde mindre och mindre tillsammans.

Under senaste semestern, veckan i somras i San Sebastián, hade hon redan första dagen gjort förutsättningarna för kommande veckan helt klara. De satt under ett blå- och vitrandigt parasoll på hotellets terass med panoramautsikt över bukten och åt av den dignande frukostbuffén.

– Du, jag går och shoppar sen nere i gamla stan. Kanske tar en fika på torget. Vad ska du göra?

Hon tog inte av sig sina kattögonformade solglasögon i retrodesign från femtiotalet. Det gick inte att se hennes blå ögon, han skymtade bara konturerna där ljuset kom åt bakom de mörka linserna. Först kände han sig en aning ställd, men vid närmare eftertanke tyckte han att tanken på att vara för sig själv, göra precis det han och bara han ville, var luftigt befriande, precis som den ljumma vinden som rörde lätt vid hans hud.

– Jag går ner och sätter mig på klipporna vid havet och läser, svarade han, sen tar jag nog en lätt lunch nere vid hamnen.

– Ska vi ses sen och äta middag tillsammans eller har du andra planer?

– Neej, middag vore trevligt.

Men sveket, att hon under flera år haft ett förhållande. Att hon ljugit under så lång tid. Det var mycket svårare. Hur många gånger hade hon undanhållit honom sanningen? Han kunde inte låta bli att grubbla. Hur var det egentligen den helgen i september när hon sa att hon skulle tillbringa lördag och söndag i Stockholm med Britten? Var hon med honom då? Eller den gången i våras. Hade hon åkt med kollegorna till konferensen eller hade hon träffat honom istället? Eller den gången då... eller, eller. Han kände sig rånad, plundrad ända in i de allra känsligaste nervtrådarna. Han var bara något fjuttigt som hon lätt kunde blåsa bort, som ett dammkorn som fastnat på kragen. Det var det, sveket.

måndag 22 juli 2013

Nattlinnet


Kolsva (ett typiskt brukssamhälle en mil utanför Köping) i september 1967.

Vill du följa med på bio? hade Mats frågat Anna. Centrumbiografen i Köping visar nya filmen Bonnie and Clyde. Anna och Mats är förälskade. Anna är 16 år, snart 17.

Fortsättning:


Hon fick lov att gå på bio med Mats! Mamma hade sagt ja. Vilken tur Anna hade att pappa inte var hemma den här veckan och inte kom hem förrän på söndagen. I så fall hade det varit fullständigt omöjligt. Kunde det vara sant, det hon hört mamma tillägga?

– Om du vill kan du låna farfars lägenhet på natten. Han är bortrest och gav mig nyckeln om någon skulle behöva.

– Jaa, kanske det, jag ska fundera, hade Anna svarat i en ton som om hon tvekade, fast hon jublade inombords.

Glädjeropet ekade i Annas kropp, så högt att hon tyckte mamma borde ha hört, men hon reagerade inte.

För bra för att vara sant. Hon skulle inte behöva passa bussen hem på kvällen. Skulle hon och Mats gå till Sveagatan, där farfar bodde, tillsammans efteråt? Skulle hon våga fråga? Hon fick inte rodna! Om hon tordes och Mats gick med (om sanningen skulle fram var hon ganska överygad om det), måste hon ha ett fint nattlinne att ta på sig. Det hon fick av faster Britt i julas. Perfekt. Kortkort och sytt i breda lösa våder i genomskinligt ärtgrönt nylontyg. Anna ryste i hela kroppen inför tanken, hon kände en underlig blandning av värme och kyla i magen; hon och Mats ensamma.

Hur skulle hon kunna vänta till imorgon med att berätta för Mats? Hur skulle hon kunna sova?

tisdag 16 juli 2013

Busschauffören

Köping, Karlbergsskolans gymnasium september 1967.
– Snabbt nu, så vi hinner med bussen som går halv tre.
Ja, tänkte Anna, måste hem och prata med mamma. Bara det inte är DEN busschauffören!


Fortsättning:

Anna och Birgitta halvsprang från skolan ner till Hökartorget. Där stod han. Busschauffören. Han såg italiensk ut med sitt lockiga svarta bakåtkammade hår, som hade en tendens att jämt ramla ner i pannan. Helhetsintrycket var att hans kropp hade stannat i växten, långt före huvudet. Storleken på skallen hade passat mycket bättre på en lång person. Uppskattningsvis var han inte mer än en och sextiofem lång. Hans uppenbarelse blev inte bättre av att benen var för alldeles för korta i förhållande till överkroppen.
– Ska ni med? frågade han, drog ett bloss på cigaretten och nickade mot bussen medan han massakrerade fimpen under spetsen på sin högra myggjagare.

Så gammaldags att ha sådana skor. Det hade ju bara raggare nu för tiden, tänkte Anna och såg ner på sina vita basketkängor. Hon tyckte han såg ut som en karikatyr. Med den konstiga kroppen, breda munnen och överdrivet fyrkantiga hakan liknade han en person som tecknats på ett skruvat sätt för att passa i en serietidning. Anna kände sig lugn. Nu hade hon Birgitta med sig och det var mycket lättare att vara tuff när man inte var ensam.
– Ja, svarade Anna, om vi får vara ifred. Vi gillar inte dina närgångna blickar.

– Vad?
– Glöm det, sa Anna och klev på bussen med Birgitta i släptåg.

Fem minuter senare rattade italienaren ut bussen från torget, slog in på Stora gatan och vidare ut på Bergslagsvägen.

– Vad gör han? sa Birgitta.
Chauffören hade svängt in på en hållplats utan väntande passagerare och ingen hade dragit i snöret för att de ville gå av. Han stängde av motorn, öppnade dörren längst fram och hoppade ner på vägen.

– Vad händer?
De väntade några minuter, betraktade inifrån bussen hur han, medan han med spänd min spejade bortåt vägen, rökte ännu en cigarett. Några andra passagerare hade gått av och stod i en ring runt honom.

– Jag får kolla vad han håller på med, sa Birgitta.
Anna satt kvar och iakttog hur Birgitta gick fram till italienaren. Italienaren sög lugnt på sin cigarett och fortsatte stirra bortåt vägen. Anna såg att han sa något. Birgitta rynkade pannan, vände sig mot Anna, slog ut med händerna och himlade med ögonen.

– Vad hände? frågade hon när Birgitta hade banat sig väg genom bussen.
– Han väntar på att cyklisterna som tävlar i sexdagars ska komma förbi. Han sa att de kommer när som helst. Han vill se vem som leder innan han fortsätter.

måndag 15 juli 2013

Ljudet av krita

Jag fortsätter min lilla följetong. Bara kul om ni läser.

Köping, Karlbergsskolans gymnasium september 1967.

(– Anna? Är du beredd att böja verbet ”att vara” på franska? I första, andra och tredje person. Är, var och har varit. Förresten gå fram till tavlan och skriv. Så vi kan se att du kan stava också. Det här ska ni alla kunna nu.)

Fortsättning:

Hon tog steget upp på podiet och ställde sig med högra benet en bit ut och vägde tungt på det vänstra. Då och då bytte hon ben. Anna hoppades att den snäva byxbaken såg bättre ut på det sättet. Att rumpans konturer inte avslöjades lika mycket.

Det var alldeles tyst i klassrummet förutom ljudet av kritan som Anna höll i handen och som hon genom att långsamt förflytta den över den svarta tavlan, skrev franska ord med. Kritan slant mot tavlan en gång i hennes darrande fuktiga händer, vilket gav upphov till ett högt genomträngande gällt läte som gav henne rysningar från huvud till fot. Anna vände sig inte om. Inom sig kunde hon ändå se hur alla klasskamrater och inte minst Forselius med kisande ögon och grimaserande höll för öronen. Hon tog tag i sudden och tog bort det konstiga långa strecket som hon ofrivilligt skrivit och fortsatte sin text som inte hade någon egentlig innebörd.
– Ja, Anna, nu kan du gå och sätta dig på din plats, sa Forselius utan att vidare kommentera, lösgjorde ryggen från väggen och gick med snabba steg bänkraden ner till katedern.

Mot det vita jeanstyget torkade hon bort en blandning av handsvett och krita. Resten av lektionen fick hon vara ifred med sina tankar. Pappa var bortrest och mamma hade sagt att han skulle vara borta hela veckan. Det skulle vara lättare att be henne om lov att få åka in till stan och gå på bio. Anna kände sig med ens lättare om hjärtat. Hon vände sig om i skolbänken. Där satt ju Birgitta! Var hade hon varit?
– Där är du ju! sa Anna senare när de gick ut ur salen.

– Jag kom sent idag. Mådde inte bra i morse. Jag har min allergi, du vet, sa hon och pekade på röda flammiga torra utslag på ena armen. Ska du säga förresten, ”där är du ju”, fortsatte hon i en raljerande ton. Det ska väl JAG säga? Var tog du vägen i lördags? Du bara försvann.

– Jag dansade med en kille, sen hittade jag inte dig, sa hon och kastade en snabb blick på Birgitta.

– Vad var det för kille? Snygg? Ska ni ses mer?

Birgitta stannade i trappen och tittade på Anna. Samma trapp där Anna för några timmar sen sakta gått ner för att möta Mats.

– Vilken fråga ska jag svara på först tycker du? sa Anna och log.

– Äsch, glöm det. Det skriker om dig att du är kär.

Birgitta kollade sin klocka, ett armbandsur speciellt anpassat för flickor. Den hade en diminutiv vit urtavla med ett smalt brunt slitet läderband.

– Snabbt nu, så vi hinner med bussen som går halv tre.

Ja, tänkte Anna, måste hem och prata med mamma. Bara det inte är DEN busschauffören!

fredag 12 juli 2013

Franska

Köping, Karlbergsskolans gymnasium, sept. 1967:
– Jäklars, jag som har franskalektion nu. Forselius som är så sträng.
– Du hinner. Vi springer.
Anna hann inte. Flåsande drog hon upp den stängda dörren. Den första hon fick syn på var Forselius som stod längst bak i salen med armarna i kors.

– Är det dags att komma nu?

Fortsättning:



– Ursäkta att jag blev sen.
Anna snubblade på orden och kände hur hettan fortplantade sig upp ur den rosa jumperns halsringning och upp över kinderna. Svett gjorde armhålorna klibbiga.

– Jag…

– Anna, gör dig inte besvär med några löjeväckande ursäkter. Gör inte om det, bara. Du verkar vara en flitig elev, försök låta bli att tvinga mig att revidera min åsikt om dig.

Hon slank ner på sin plats. Det var nog sant det hon hört någon säga, att det att vara förälskad gjorde en dum, tänkte hon. Hon hade helt glömt att kolla klockan. Franska som hon precis börjat lära sig och tyckt var intressant. Anna gillade tanken på att om några år kunna prata ett snyggt klingande språk. Åka till Frankrike och prata med fransmän på deras eget språk. För det hade hon hört att i medelhavsländerna var det svårt att klara sig med enbart engelskan. De ville inte, hade hon hört. Alla läste engelska i skolan, precis som vi i Sverige. Hur kom det sig då att alla sa att de inte kunde? Det ville Anna ta reda på. Språkresa till Nice nästa sommar? Hur lät det?
– Anna? Är du beredd att böja verbet ”att vara” på franska? Vad heter det till att börja med?

Hon ryckte till och tittade bakåt i klassen. Forselius stod kvar lutad mot väggen och med armarna fortfarande i kors över bröstet.

– Ähum… jo, ”être” heter det.
– Anna, jag hör inte vad du säger. Du behöver inte vråla, men tala gärna ur skägget, som man så vulgärt uttrycker det. Med eller utan skägg. Vad sa du, Anna? Artikulera, tack.

– Être.
– Exakt, Anna. Och böjningen? I första, andra och tredje person. Är, var och har varit. Förresten gå fram till tavlan och skriv. Så vi kan se att du kan stava också. Det här ska ni alla kunna nu.

Hon reste sig upp och gick sakta fram till tavlan. Anna var väldigt medveten om sina snäva byxor. Just nu kändes det inte alls rätt, bara fel, fel, fel.

måndag 8 juli 2013

Planen


Köping, Karlbergsskolans gymnasium. September 1967, Anna och Mats har bestämt att träffas för att äta lunch i skolans matsal tillsammans. De har precis fått syn på varandra.


– Hej snygging, sa han och tog hennes hand, kom, vi går ut istället.

Han sa det fullständigt självklart, som om han inte ens övervägt att äta i matsalen. Det hade aldrig varit planen. Och det var klart hon hellre gick ut med Mats, ut i den skira bleka septembersolen, än att sitta i skolans ekande bullrande matsal.

Anna var säker på att ljudnivån därinne var skadlig för både öron och hjärna. Det slog lock för öronen, hon blev för en stund lomhörd och hade dunkande huvudvärk när hon klev ut därifrån. Hon fick skrika för att göra sig hörd till grannen mitt emot över bordet. Försökte skrika beskrev saken bättre, eftersom det enda Anna fick fram var ett hest kraxande, som hon knappt ens hörde själv.

Anna undrade ofta hur hennes väninnor gjorde när de gav upp sina höga tjut. Och i alla filmer då, där kvinnor hittade sina män nerblodade och mördade eller när en otäcking med pistol hoppade fram och överraskade kvinnan i huvudrollen, skrek de alltid i högan sky. Som i filmen Psycho. Klart damen bakom duschdraperiet skrek. Gjorde alla kvinnor det? Hur gjorde de? Använde de sig av en speciell teknik? Var det något fel på henne som inte kunde? Anna ville fråga, men vågade inte. Det var en av de frågor hon aldrig ställde. Ibland tänkte Anna att hon skulle gå ut i skogen ensam och öva, prova om rösten höll. Fast tanken kändes för löjlig och tänk om en bärplockare befann sig i närheten. Jäklar vad hon skulle skämmas om hon blev ertappad.

– Ja det gör vi.

Mats höll upp dörren för henne. Hand i hand gick de ner för den breda trappen och vidare ut i skolans park. Under en av de stora lummiga lindarna som stod i rad och bildade en allé upp mot skolan, stannade han och satte varligt händerna runt hennes rygg. Han böjde sig ner över hennes ansikte och lät läpparna möta hennes. Hans mun var varm, nästan het.

 

 

lördag 6 juli 2013

Sydda pressveck


September 1967, Anna och Mats har bestämt att äta lunch i skolans matsal tillsammans. Nu är det måndag morgon och hon sitter på bussen på väg till skolan.

Anna reste sig upp och gick fram till utgången mitt i bussen. I den breda backspegeln såg hon hans stirrande ögon. Det var chauffören som utan att röra henne, gått över gränsen till hennes privata sfär.


Vilken äcklig gubbstrutt. Vilket jäkla skämt till man. Anna skulle vägra åka med honom nästa gång. Hellre vänta till nästa buss.  Även om hon fick vänta en timme. Det bestämde hon sig för samtidigt som hon drog upp den tunga porten till skolan. Hon gick fram till Britt-Marie, som stod och väntade på att Adamsson när som helst skulle dyka upp i sin brun- och grönrutiga blazer med bruna skinnsnuttar påsydda på armbågarna. Den hade han alltid på sig tillsammans med ett bar beige gabardinbyxor med sydda pressveck. Men han var rätt snygg ändå, med sitt blonda tjocka hår och hon gillade hur han då och då med en knyck slängde undan den långa luggen. Han var nog inte så gammal, trodde hon. Kanske trettio.

– Hur är det? frågade Britt-Marie medan hon stack in sin ena arm under Annas högra på väg in till klassrummet.

– Tja, både och, jag berättar sen. Har Birgitta kommit?

– Nej, jag har inte sett henne.

Anna hörde Adamssons malande röst undervisa om att räkna bråktal och göra uppskattningar utan att använda sig av de reella siffrorna. Hon hörde men lyssnade inte. Trots att hon annars gillade Adamssons lektioner. Tankarna var på ett helt annat håll. Hur skulle det bli att se honom igen? Ilningar svepte genom bröstet. Sköna ilningar, som gjorde att kroppen riste till i små rysningar. Under några sekunder liknade hennes armar rosavitt hönsskinn. Kunde inte klockan bli dags snart? Halv tolv skulle de träffas. Vad var klockan? Elva. Hjärtat hoppade till. Snart.  

Anna stod högst upp i trappen. Blicken irrade över eleverna nedanför. De som redan var på väg in i skolmatsalen. Precis när hon satte foten på översta trappsteget såg hon honom. Han hade slitna blå jeans. Var det Levis eller Lee? Lee var det nog. Fickorna var mer rakt sydda, såg det ut som. Och en pastellblå bomullsskjorta, uppknäppt i halsen.  Anna betraktade Mats blick som sökande betade av alla i trappen. Där. Deras ögon möttes. Hans ögon spärrades upp och han log. Han tog några steg mot henne. Hon märkte att Mats gillade det han såg. Hon som varit så nervös för att han inte skulle tycka om hennes rosa jumper och ålskinnssnäva vita jeans. Och hon var fullt medveten om att tröjan var en aning kort och lämnade en liten bit naken hud att upptäcka mellan jumper och byxlinning. Det var rätt klädsel i alla fall, tänkte hon medan hon öppnade munnen.

– Hej Mats!

måndag 27 maj 2013

Bussen


September 1967, Anna och Mats har bestämt att äta lunch i skolans matsal tillsammans. Nu är hon på väg till skolan.


Anna klev på bussen. Hon la märke till att chauffören gav henne en lång blick. Äckliga gubbe, tänkte hon och slank ilsnabbt förbi honom, det är inte för dig jag har klätt mig fräckt.  I ögonvrån såg hon att han vände på huvudet för att kunna följa hennes väg ner genom bussen. Hon satte sig ner på ett säte. Anna gjorde en ful grimas åt att någon hade roat sig med att dra upp långa trådar ur det blågrå randiga tyget. Eller det kanske var lika mycket vid tanken på honom där framme bakom ratten som hon grimaserade. Långsamt och sävligt la busschauffören i ettans växel, satte på blinkersen, foten på gaspedalen och sen rattade han den tunga bussen ut på Bergslagsvägen.
Anna kunde inte låta bli att fundera på hur det skulle vara att vara intim med gubben. Hur det skulle kännas att låta honom dra ner blixtlåset i jeansen. Hon gjorde en grimas igen. Så snuskigt. Varför tänkte hon så? Det var inget hon skulle vilja uppleva i verkliga livet. Han var en gammal gubbe bara.

Mats däremot, såg hon fram emot att få träffa. Anna hoppades att hon inte skulle vara alltför nervös när de möttes på lunchen. Att hon skulle sitta där mitt emot Mats och känna sig fånig och dum. Helt tom på ord. Skulle han gilla hennes snäva byxor? Var de för snäva? Hon tänkte på chaufförens ogenerat uppspärrade ögon. Nu var det för sent. Ingen återvändo.

Anna reste sig upp och gick fram till utgången mitt i bussen. I den breda backspegeln såg hon hans stirrande ögon.

måndag 20 maj 2013

Tricket


Forts från inlägg 15 maj.
September 1967, Anna och Mats har bestämt att äta lunch i skolans matsal tillsammans.
 
Anna rafsade i byrålådan. Vart hade den blekrosa jumpern tagit vägen? Den nyinköpta i stickat spetsmönster. Hon hade köpt den på NK i Stockholm. Anna och mamma och pappa hade hälsat på mammas syster Greta som bodde i Solna. Moster Greta jobbade på PUB, på varuhusets färgavdelning. Annas moster var expert på målarfärg. I väntan på att moster Greta skulle sluta jobbet gick de runt på stan. Det kändes lyxigt när Anna och föräldrarna närmade sig det stora varuhuset, gick in genom den stora porten och upp till damavdelningen. Anna fantiserade att hon var en prinsessa som med rak rygg och stel nacke gick uppför trappan i det enorma slottet. Hon såg den på långt håll. Jumpern. Så vacker den var. Den ville hon lägga sina sparade pengar på. Om den inte var för dyr.
– En sprakande färg som passar damen, sa expediten.

Anna förstod inte vad hon menade, kanske expediten tyckte att färgen passade ovanligt bra på just henne. Hon kommenterade inte, log bara och njöt bara av att bli titulerad ”damen”.

– Vad kostar den?
– Sjuttiofem kronor.

Det var precis så mycket som Anna hade lyckats spara. Den måste vara menad för henne.

Äntligen, hittade hon den. Hur kunde den hamnat så långt under alla hennes gamla tröjor? Den blev perfekt till hennes vita snäva Leejeans och vita basketkängor. Jeansen var precis så trånga som hon ville ha dem. Första gången hon hade byxorna på sig hade hon lagt sig ner på rygg på golvet. Annars hade det inte gått att få upp dragkedjan i gylfen. Det tricket hade hon lärt sig av Ylva. En klasskamrat som alltid hade det senaste modet först av alla. Hon måste ha rika föräldrar.

Hjärtat tog ett skutt när hon tänkte på lunchen. Anna planerade att bli sen. Mats kunde få vänta några minuter. Hon skulle njuta av att betrakta honom när han upptäckte henne komma gående. Hans blick på henne.

onsdag 15 maj 2013

Nära dig


Fortsättning på följetongen om Anna 16 år som varit på lördagsdans och träffat Mats i Köpings Folkets Park. Hon blev förstås förälskad vid första anblicken. Hon har nu utegångsförbud, pga av att hon ljugit för sin pappa om vad som hände på lördagskvällen. September 1967, söndag eftermiddag kl. 1500:

Anna hörde att det ringde, men lät bli att försöka hinna svara före mamma. Det var säkert pappa, som ringde från golfbanan och ville veta om hon höll sig inne. Hon ville absolut inte prata med honom.
– Det är till dig Anna, ropade mamma nere från första våningen, det är en kille. Du tar det väl härnere?
Det var lyxigt att ha flera telefonuttag. Familjen hade två, en telefon på nedre botten i hallen och en i föräldrarnas sovrum. Den stora svarta telefonen i bakelit stod och väntade på henne med luren av. Hon satte luren intill örat. Anna visste att mamma var i köket, som låg alldeles intill hallen.

– Anna?
– Det är Mats.
Det autonoma nervsystemet slog till med full kraft och for som en blixt genom kroppen.

– Hej, sa hon tyst och kände sig blyg och konstigt svag.
Anna darrade i knäna. Hon damp ner på pappas skrivbordsstol som stod framför skrivmöbeln i teak. Telefonluren kändes tung i hennes fuktiga hand.

– Hur mår du?
Hans röst. Den var klar men ändå med en personlig en aning hes klang. Han var kanske duktig på att sjunga, tänkte Anna.

– Bra. Vad sa din pappa om bilen?
Anna fick syn på sig själv i helfigursspegeln som satt uppsatt på motsatta väggen. Uppspärrade blå ögon mötte hennes och hon såg att luggen stod rakt upp från pannan. Munnen pekade en aning neråt vilket gav henne en trumpen uppsyn. Det var en kommentar hon ofta fick från killar; vad du ser ledsen ut, ska jag göra dig lite gladare, kanske? Hon drog sin lediga hand genom det korta näst intill snaggade blonda håret. Anna klippte sig hos en herrfrisör, som hon tyckte var mycket bättre på att klippa riktigt korta frisyrer.

– Han blev arg, jag får betala reparationen själv, sa han. Och lacka om. Anna vi ses väl imorgon?
– I skolan då?
– Vi kan äta lunch samtidigt. Jag vill träffa dig, Anna. Känna din närhet.
– Oh.
Anna drog efter andan. Nerverna svallade i magen och hon både frös och svettades på samma gång.
– Jag fick inte ens en puss av dig innan du försvann i natt. Kan vi inte ses utanför matsalen klockan halv tolv?
– Jo, jag kommer.

fredag 10 maj 2013

Klassfesten


(Köpings Folkets Parkskvällen får vila en stund)

Detta hände under en helt annan tid:


Jag hade planerat alltihop. Till och med skrivit några stödord på en lapp. Det var mest som en försäkring. En trygghet om jag blev så uppfylld av känslor att jag tappade orden. Eftersom det var jag som bestämde bordsplaceringen vid middagsbordet var det lätt. Leffe skulle sitta bredvid mig.
      – Kommer du ihåg vad du gjorde? frågade jag.

Fast inte direkt, det första jag gjorde. Jag vaggade först in honom i säkerhet. Studerade honom, konverserade, charmade honom och betraktade hans sätt att vara. Medvetet kollade jag om det fanns något kvar av den Leffe jag kände som åttaåring. Efter en stund var jag övertygad om att han inte kom ihåg. Jag avvaktade till efterrätten. Glace au four med färska hallon. Han hade precis tagit första tuggan. Jag såg hur han med en njutningsfylld min lät maräng med glass sakta smälta i munnen.
      – Kommer du ihåg vad du gjorde?

Han svarade inte utan svalde först munsbiten. Jag såg hur adamsäpplet guppade.
      – Vad menar du nu? frågade han och svängde på kroppen så att han satt halvt om halvt vänd   mot mig.
      – På rasterna i andra klass, sa jag i neutral ton, säg inte att du har glömt?
      – Du får påminna mig.
      – Det ska jag med nöje göra, svarade jag och reste mig upp.

Jag tog tag i vinglaset som bara hade några droppar rött kvar på botten och klingade i glaset med efterrättsskeden. Sorlet tystnade.
      – Nu ska ni få höra allihop vad Leffe höll på med.

Min fasta blick svepte över mina gamla klasskamrater tills jag kom fram till Leffe, där jag lät ögonen stanna. Tystnaden var iskall.
      – En del av er kommer säkert ihåg. Men inte Leffe, tydligen, sa jag utan att ta blicken från hans ansikte. Du lät mig aldrig vara ifred. Jag visste så väl. Så fort klockan ljöd att lektionen var slut, steg illamåendet och ångesten upp över öronen på mig. Jag var tvungen att gå ut. Magistern lät mig inte vara inne.

      – Men Anna, sa Leffe och reste på sig, vänta.
      – Sätt dig. Du kom farande som en elefant. Så fort jag vände ryggen till, störtade du dig över mig. Jag ramlade ihop i en liten hög. Du var stor, Leffe, jag var späd. Jag var livrädd. Varje dag var ett totalt helvete.

Leffe drog upp axlarna, hans blå ögon flackade och kinderna färgades skarpt röda.
      – Men Anna, sa han tyst.
      – Vad då, ”men Anna? Minns du nu? sa jag och tittade ner på honom.
      – Anna, det var för att jag tyckte om dig.
      – För att du tyckte om mig?! Gör du så nu för tiden också? Vräker omkull din fru?
      – Vad kan jag göra för att gottgöra dig? sa han utan att kommentera mitt inpass och tittade upp på mig.

Jag tyckte att han liknade Fredrik Reinfeldt. Leffes ögon var runda och mörkt blanka som på en hund som skäms.
      – Ett enkelt förlåt är tillräckligt.
 

lördag 4 maj 2013

Mamma


Var det en knackning på dörren? Det lät mer som om någon rafsade på dörren. Anna tittade upp från kudden. Dörren öppnades en aning i taget och till slut stack ett välbekant ansikte fram. Mamma.
– Har du sovit?

– Jag tror det, svarade Anna och upptäckte att hon fortfarande inte hade tagit av sig sina kläder.
Vid anblicken av sin förstörda dräkt drog stråk av melankoli genom magen. Mamma öppnade dörren helt och klev in i rummet. Hennes guldbruna permanentade hår var proppat med stora papiljotter, hon hade fyllt i svarta skarpt bågformade ögonbryn och målat läpparna rosa. Klädd i puderrosa rundhalsad jumper i mohair och brunrutig snäv yllekjol gav hon intryck av att hon var på väg ut på lunch med några väninnor. Anna log för sig själv. Mamma kunde inte tänka sig att klä sig i långbyxor annat än när hon och pappa ibland gick på långpromenad på söndagar. De gick långt. En gång hade hon följt med. Traskat och traskat, ända från Kolsva till Gisslarbo och tillbaka. Nästan en mil fram och tillbaka.

– Anna, sa mamma i en mjuk ton, oroa dig inte för gårdagen. Pappa flyger till LKAB imorgon bitti. Han kommer att vara borta hela veckan. Och idag är det golfrunda på klubben. Tar hela dagen.
– Mamma, hörde du? Inatt?

– Ja, jag hade lagt mig, men jag hörde. Kom upp nu. Ta ett varmt mysigt bad och sen ska du få frukost. Jag har bakat både frallor och kanelbullar.
Anna sniffade i luften. Hennes näsa uppfattade en skön blandning av nybakat matbröd och kanel. Doften svepte bort tungsinnet och hon kände med ens hur hungrig hon var.

– Mamma, kan jag inte få frukost först? Jag dör av hunger.
Anna kastade benen över sängkanten, ställde sig upp och började ta av sig. Nu såg hon att till och med de nya vita bomullsunderbyxorna med spetskant och den tillhörande behån var nersölade av intorkad lera.

– Det går att tvätta, Anna, sa mamma och pekade på hennes underkläder. Och det är klart att du ska få frukost först. Nu ska vi ha en fin söndag tillsammans, bara du och jag.

fredag 3 maj 2013

Hans grepp

forts på händelser i början av september 1967:

– Hur ser du ut?! Alldeles lerig och trasig, sa han och pekade på hennes nu smutsgula dräkt. Varför har du inga skor på dig?

Det brände i Annas bröst av olust och hon kunde inte hejda en djup hostning. Hon undvek hans skärande blick genom att stint titta ner på de röda flitiga lisa och himmelsblå penseer som mamma hade planterat på försommaren och som nu höll på att vissna och dö.

– Du ljuger, Anna. Varför ljuger du? Var har du varit?

Hon suckade djupt, höjde sakta huvudet och medvetet lät hon blicken vila i luften vid sidan av hans ena öra. Anna trampade med fötterna i marken, hon frös, tårna var iskalla.

– Jag träffade en kille, mumlade hon.

Anna anade mer än såg att pappan ryckte till som om han fått en örfil.

– En kille? Vadå för kille? fräste han.

– Ingen speciell och inget allvarligt hände.

– Inget allvarligt hände? upprepade han sakta och svepte med blicken över henne, det låter otroligt osannolikt.

– Alltså mellan killen och mig. Han ville skjutsa mig hem och bilen råkade välta.

Anna kände matthet skölja genom kroppen. Orkar inte mer, måste sova. Hon gick uppför trappen och när hon försökte smita förbi honom för att komma in i hallen, tog han ett hårt tag om henne ena överarm.

– Pappa, det gör ont, sa hon och försökte dra till sig armen, men han släppte inte taget.

– Anna, faktum kvarstår att du ljög för mig. Och du struntade i Birgitta. Hur kunde du sticka iväg utan att leta reda på henne?

– Pappa jag måste lägga mig nu, sa hon i gnällig ton och jag kan inte svara dig. Jag vet inte. Släpp mig.

Han lossade greppet om hennes arm. Anna masserade överarmen med fingrarna.

– Anna, straffet för ditt karaktärslösa beteende blir utegångsförbud. Direkt hem från skolan i tre veckor.

Med pekfingret pekade han mot något obestämbart i riktning ytterdörren.

– Ingen bio, inga konditoribesök, inte ens läxläsning får ske utanför hemmet.

Hon sa inget. Gick bara uppför trappen till övervåningen, in på sitt rum, stängde dörren och utan att ta av sig sina nedsmutsade kläder slängde hon sig på sängen.