Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

söndag 31 mars 2013

Folkets Park


Det var i Köping i början av september 1967. Anna hade börjat första året i gymnasiet, samhällsvetenskaplig linje. Hon tyckte inte att hon hade någon speciell talang, därför sökte hon till den linje som kändes minst specialiserad. Språk tyckte Anna om förstås, var rätt duktig i svenska och engelska. Men ändå.

Den här kvällen, en lördag, arrangerades det skoldans i Köpings Folkets Park. Ett lokalt popband som kallade sig Henrys, antagligen inspirerade av Tages, spelade. Anna och Birgitta fick skjuts in till stan av Birgittas mamma. Anna kände sig fin, klädd i en kycklinggul dräkt i smalspårig manchester, med kort kjol som slutade på halva låret och en jacka i lumbermodell med blixtlås. Hon hade sytt den själv, det sista hon hade gjort i syslöjden på vårterminen i nian. På fötterna hade hon sandaletter i mörkblå mocka, som hon köpt för sparade veckopengar. Alldeles för dyra, men så snygga.

Anna såg honom genast hon kom in genom dörren. Han stod på andra sidan dansgolvet, hade mörkbrunt hår, klippt för att se lagom oklippt ut. Precis som hon sett att Beatlarna hade, lite flikigt ojämnt och han hade svarta smala jeans och svart kavaj med så hög krage att håret hängde en bit ner över tygkanten.

Hon kom inte ihåg var Birgitta tog vägen. Gick hon med in överhuvud taget? Deras ögon möttes. Hans fylliga läppar drogs upp i ett litet leende. I samma ögonblick tog de ett par steg mot varandra. Möttes nära. Hon tittade upp på honom.

– Vill du dansa? frågade han.

lördag 30 mars 2013

Pianoklink


När ljudet av hennes blekbruna läderstövlar med snedslitna klackar mötte väggruset och för varje steg gav upphov till ett hest pipigt väsande skakade hennes axlar i rysningar. Hon saktade in och gick med mer dröjande steg, kanske för att förhindra det otäcka ljudet. Då hörde hon. Pianoklink sipprade in i hennes öron. Hon såg sig omkring. Svarta blänkande fönsterrutor nästan bländade henne. Klockan var tolv på natten. Alla sov. Utom hon och en pianospelare. Hon kände gemenskap, fast ensam ändå. De förenades i natten.  

fredag 29 mars 2013

Våren är en ny chans


Min vårtanka:
 
En ny möjlighet
Sprittande är landskapet

Ungt skjuter uppåt
Kraften är obeveklig

Livet orubbligt trotsigt

onsdag 20 mars 2013

Ett slags jubileum


Blixtnedslag utan varsel
Femtio år sen

Nu står han framför mig


Mina franska nerver darrar
Min autonoma kropp

Viljelös, utom varje kontroll

Knän som obevekligt viks
Min kropp dråsar oåterkalleligt

Mjuka armar tar emot

 

söndag 17 mars 2013

Elvis


Hon var varken Elvis- eller Tommy Steelefan. De var precis lika töntiga bägge två. Kanske att hon, om hon ändå måste välja, föredrog Elvis. Han såg trots allt fräck ut med sitt blåsvarta hår, sensuella läppar och svängande höfter. Tommy var bara en helyllegrabb. Inget spännande alls. Sjöng i musikaler. Hur kul var det på en skala från 1-10? 2?
Fast var inte Elvis lite innanfet? Rund om kinderna och det breda spännet runt magen hårt spänt. Sen fick hon höra att han färgade håret. Att han egentligen hade samma råttfärgade hår som alla vi andra. Hans faiblesse för unga kvinnor. Priscilla fjorton år och han själv tio år äldre. Det kändes mögligt.
Tacka vet jag Cher, sa hon och tapetserade sitt lilla flickrum med affischer av Cherilyn Sarkisian. En stark och vacker kvinna. Att Cher ett antal år senare skulle operera sin kropp, inte till oigenkännlighet, men dock göra kraftiga ingrepp, skulle göra att hon slutade tro på människans egen inre styrka. Fanns det ingen i hela världen som tyckte om sig själv? Som tyckte att hen dög som hen var?

torsdag 14 mars 2013

Illamående


Bilderna var fastkletade på insidan av ögonlocken. Så fort jag blundade började de rulla som en kort sekvens ur en film. Illamåendet satt kvävande i halsen. Jag tände lampan och satte mig upp en stund. Till sist måste jag ändå ha somnat, trots de skakiga bilderna, tagna av någon med en mobilkamera. En fjortonårig indisk flicka omgiven av trettio kladdande och slående män. Hon kastades hit och dit. Följt av stillbilden av en död naken kvinna stående nere på knäna. Någon hade slängt en bit tyg över en del av hennes kropp. Hon var hängd. En grupp män stirrade.

lördag 9 mars 2013

Våren


Det var något sprött över vårstämningen. Samma frasiga känsla som när hon satte tänderna i en marängtårta. Dammigt. Allt var dammigt. Vårtecken. En tydlig signal till att våren kommit. Ljuset gjorde att allt verkade ostädat. Gruset som använts för att undvika snöhalka på gator och trottoarer under vintern, gnisslade när hon gick. Hon rös av ljudet, längtade till den dag de små elbilarna skulle åka runt i kvarteren och sopa bort allt. Göra våren ren.

torsdag 7 mars 2013

Tandläkaren


Djupt insjunken i artikeln om Åsa Mobergs liv som ofrivillig agitator, märkte hon en förändring i luften. Hon tittade upp från tidningen och befann sig samma stund öga mot öga med en äldre man, sittande på en stol två meter från hennes. Mitt emot henne. Hans stickiga mörkbruna ögon gjorde ont i hennes kropp. Snabbt sänkte hon huvudet. Obehaget kändes tungt. Hon skakade på axlarna, satte sitt högra jeansklädda knä över det vänstra och fortsatte läsa. Han skulle inte få påverka henne. Hon väntade ju för tusan bara på att få komma in till tandläkaren.
Den lugna atmosfären var bruten. Det snurrade i hennes hjärna. Varför såg han på henne med en sådan aggressivitet? Var kom han ifrån?

– Edith, var så god och kom in.
Hon hade inte märkt att dörren öppnats och att tandsköterskan nu stod i dörröppningen med ett leende på läpparna.

Femton minuter senare klev hon ut ur tandläkarmottagningen, in i väntrummet. Han satt förstås kvar. Med samma intensiva bligande betraktade han hur hon satte på sig sin vinterjacka, knöt halsduken, samlade ihop sina grejer och rusade ut. Äsch, tänkte hon, varför bry sig, bara en knäppgök till.

måndag 4 mars 2013

Sol och vår


Mörkret ebbar ut
Där ljuset förnimms gör ont

Halvslutna ögon

Gradvis avtar vårsmärtan

Gnistan ska återvända