Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

tisdag 30 april 2013

Den som lever får se


Forts från 27 april:
Början av september 1967.
Anna ryckte till. Oväsen. Det var ett öronbedövande oväsen. Hon hävde sig upp. En enorm traktor kom dundrande mot henne och hon skymtade en mörk gestalt som kom springande en bit bakom. Mats. Traktorn bromsade in och stannade en meter från henne. Utan att stänga av motorn hoppade en man, klädd i keps och mörkblå snickarbyxor utan skjorta under, ner på backen. Mörka hårstrån stod upp som en liten buske strax under halsen. Mats hade hunnit fram och stod och flämtade med handen över bröstet. Fem minuter senare stod bilen på rätt köl. Alla tre stod tysta och betraktade kärran. Den var bucklig, förardörren var intryckt och den blå lacken var avskavd på ett antal ställen. Bonden gick fram och sparkade på däcken.
– Den verkar inte ha punktering, sa han på sjungande västmanländska.

Med en grov vänsterhand tog han tag i dörrhandtaget, satte en gummistövelklädd fot mot bilens sida och drog kraftigt. Med ett strävt skorrande gav den med sig. Han stack in huvudet i bilen.
– Du har tur, bilnyckeln ligger här på golvet. Ska du kolla om den går att starta? sa han med en kort nick mot Mats.

Mats satte sig bakom ratten och vred på nyckeln. Efter en liten stunds knackande gick den i gång.
– Åk hem nu med flickan.

Efter tio minuters bilfärd i tystnad svängde han in på Strömvägen i Kolsva. Det var mörkt i alla fönster.
– Stanna här. Jag vill inte att du kör ända fram.

Mats försökte rulla ner rutan, men den satt fast. Istället öppnade han dörren, som efter lite buller gav med sig.
– Vi ses väl? sa Mats när hon rundat bilen.

Han tittade upp på henne från dörröppningen. Hans mörka ögonbryn sköt i höjden och pannan veckades.
– Du? Anna?

– Den som lever får se, sa Anna.
Det lyste i köket. Anna tittade på klockan. Två neongrönt lysande visare sa henne att den var två. Promenaden på de svarta granitplattorna fram till trappan var kortare än vanligt. Fast hon drog på stegen. Innan hon hunnit ända fram, öppnades dörren och hennes pappa klev ut.

– Var har du varit?
– Jag blev lite sen. Jag blev tvungen att vänta på Birgitta.

– Vad menar du med det? Birgitta är redan hemma sedan flera timmar. Jag har pratat med henne på telefon, sa han och ögonen lyste som stål.

 

lördag 27 april 2013

Efter vurpan


Forts från 23 april:
Anna och Mats i början av september 1967.

Varför hade hon grus i munnen? Hon slog upp ögonen och kunde inte hålla inne ett djupt stönade. Kroppen låg dubbelvikt och kändes mörbultad. Det låg en kropp intill henne. Den rörde på sig.
– Hur gick det? Är du skadad?

Utan att svara spottade Anna ut grus ur munnen och kände efter. Hade hon alla tänder kvar? Hon försökte räta på kroppen, var något brutet? Hur skulle hon komma ut?
– Anna, om du kan, kliv upp på mig och ta dig ut genom dörren.

Hon gjorde som han sa, klättrade och sparkade på hans kropp och med en kraft som hon blev förvånad över, började Anna häva sig upp. Bakom henne kände hon att Mats tryckte på och höll om hennes skinkor för att hjälpa henne. För tillfället struntade hon i att känna sig generad. Hon fick upp dörren, vräkte kroppen genom öppningen och gled ner på marken. Strax efter landade han intill henne. Hennes gula dräkt var sönderriven på flera ställen och full av mörka fläckar av jord. Det goda hantverket i syslöjden var som bortblåst. Skorna hade hon inte på sig längre. Hennes fina skor. Anna strök med händerna över håret. Det kändes blött och smutsigt.
– Hur kör du?!

– Förlåt, jag blev nog övermodig.
– Nog?! fräste hon med saliv i mungiporna.

Anna drog med tumme och pekfinger längs mungiporna. Hon tittade på Mats. Han var en bedrövlig syn. Skrattet bubblade upp genom halsen.
– Hur ser du ut?

Mats log ett litet skevt leende medan han tittade ner på sig själv. Skjortan var inte längre vit, mer flammigt brun, byxorna var så trasiga att han fick hålla en hand i byxlinningen för att hålla dem uppe och på ena kinden flammade ett stort rött skrapsår.
– Hur ska du göra nu? Vi är mitt ute på bondvischan. Jag måste hem.

– Jag går bort till bondgården där borta, sa han och pekade på en gård på andra sidan den enormt stora åkern.
– Då får du nog väcka dem, klockan är ett på natten. Jag sätter mig här så länge. Lite mer smuts gör inget i det här läget.

Anna studerade Mats när han med långa steg började vandra mot gården. Han såg mindre och mindre ut.

tisdag 23 april 2013

1951


Forts från 22 april:
Köpings Folkets Park början av september 1967.


– Där står den, sa han och pekade på en skrikigt blå PV med delad bakruta.
– Vilken färg!
– Jag har lackat om den själv. Den var duvgrå förut, men jag ville göra den roligare och min far sa ja. Modellen är från 1951, sa han medan han tog upp en nyckel ur byxfickan, väl bibehållen. Nästan ingen rost.

– Så kul, 1951, det är mitt födelseår.

Han svarade inte, log bara och låste upp dörren till förarplatsen. Mats sjönk ner bakom ratten, sträckte sig över och öppnade den andra dörren.
– Kliv in.

Anna satte sig bredvid honom och han la ut blinkersen. Bilen verkade tung, tyckte Anna, han fick ta i ganska kraftigt för att kunna svänga på ratten.

– Vi tar gamla vägen genom skogen, sa han, jag har druckit några öl, fortsatte han som någon slags förklaring.
Hon tittade på hans profil. Hans näsa var en aning platt med en knöl mitt på. Anna tyckte om den lilla ojämnheten, hon gillade inte perfekta människor. Själv hade hon alldeles för små bröst. I förra veckan hade Birgitta sagt till henne på lunchrasten, när gänget hade samlats vid rökrutan:

– Du Anna, du är ju platt som en lackad planka.
Skammen hade hettat i Annas ansikte, trots att det inte var något hon kunde rå för. Kunde Birgitta säga, minsann, som själv var framtung och därför populär hos killarna. Birgitta som hon gillat jättemycket, som kändes som de alltid skulle vara vänner, för livet. Men nu?

– Varför bor ni i Kolsva? Jobbar din pappa på bruket? frågade han och slängde en snabb blick på henne.
– Ja han är försäljningschef.

Anna slet blicken från honom och tittade framåt. Hon såg att de kommit till den branta Korslötsbacken. Mitt i backen växlade Mats ner och Anna hörde hur motorn rusade och hur väggruset vräkte runt däcken.   Anna kände illamåendet återkomma. Han körde för fort. De var i kröken längst upp i backen som telefonstolpen kom störtande mot henne. Sen blev allt svart.

måndag 22 april 2013

Septemberluft



Forts från 21 april:

Köpings Folkets Park början av september 1967.


– Kom nu, sa Mats och drog hennes arm i riktning mot parkens utgång. Nu känner du dig bättre, eller hur?
– Mycket, sa hon.

Det var sant, illamående var helt borta, hjärnan kändes lika klar som den tidiga septemberluften i morse. Han la armen runt hennes ena axel, det kändes tryggt och de började ta några steg. Mats tog långa så fjädrande steg att hon fick anstränga sig för att gå i samma takt. Hennes högklackade sandaletter gjorde det inte enklare. Anna fnittrade till. Måste se löjligt ut för en betraktare, hur hon kastade det ena vingliga benet före det andra. Anna tittade sig omkring. Tomt, alla var säkert inne på dansgolvet. Birgitta! Hon hade helt glömt bort Birgitta.
– Nej! ropade Anna.

– Vad då ”nej”? frågade han och stannade och såg ner på henne.
När han böjde sig ner mot henne föll det mörka håret ner över hans breda polisonger. Hans ansikte var så nära hennes eget att hon först nu upptäckte, att hans ögon var olivgröna med bruna strimmor och att amorbågen var sensuellt fyllig.  

– Jag måste hitta Birgitta först, sa hon och tittade tillbaka upp på honom.
Hon avskydde att vara kort till växten, men hade fått acceptera att hon skulle stanna på ynka en meter och sextio centimeter. Mannekäng var inget att tänka på.

– Birgitta?
Han snurrade runt på stället, tittade på de utblommade syrenerna, den stora volyminösa rododendronbusken som bredde ut sig längs det oljade bruna planket och på den tomma kvällsfuktiga gräsmattan.

– Min kompis som jag kom hit med. Undrar vart hon tog vägen? Det var meningen att hennes mamma skulle hämta oss senare ikväll.
– Men du åker väl med mig istället? Som vi bestämde. Du kan säga att du inte hittade henne.

– Det kan jag kanske, sa hon med ett dröjande tonfall.
Varför inte? tänkte hon. Visst hade det varit Birgitta som försvann först? Förresten var hon inte alltid världens bästa kompis själv.

 

 

lördag 20 april 2013

Som silver i mörker


Forts från 7 april:
Köpings Folkets Park september 1967 . Mats och Anna dansar, de snurrar och snurrar på dansgolvet. "Hon började ana illamående, halsen snördes ihop, magen kändes uppkörd":
 
Anna slet sig ur hans famn. Hann inte ens slänga en blick på Mats utan med några långa steg fullkomligt kastade hon sig ut ur lokalen. Dörren slog igen bakom henne och kaskaden störtade upp genom strupen. Tårar av plåga fyllde ögonen och hon andades häftigt. Naturligtvis skulle hon må illa. Precis nu. Åksjuk. Eller för mycket Parador. Billigaste rödvinet på bolaget. Fem kronor hade hon fått betala Anita. Anita, som hade fyllt tjugo år för några veckor sedan och tyckte att det var jättekul att köa på Systemet.
– Hur är det?

Hon snurrade runt och där stod han med ett litet leende på läpparna. Anna drog med högra handen över munnen. Hoppas att jag inte bara smetar ut klet.

– Här, ta min näsduk.
Hon tog emot den. En stor vit näsduk i vit mjuk bomull, ren och prydligt hopvikt. Utan att veckla upp den torkade hon sig försiktigt i pannan och drog ännu ett drag över läpparna.

– Jag tar hem den och tvättar den, sa hon och öppnade sin aftonväska som satt snett över bröstet.
Väskan hade hennes mamma sytt. Den var gjord i svart sammet med fransar som hängde och dinglade långt under väskan. Beroende på hur hon höll väskan skiftade den i nyans från svart till mörkt grått, som silver i mörker. Anna tyckte den var fräck och dessutom gick den så bra ihop med dräkten i gul manchester som hon hade på sig.

– Det behöver du inte, svarade Mats och tog ett steg mot henne.
– Det var dumdristigt av mig, sa hon och tog ett steg bort från honom.

Luktade hon illa? Måste få dricka vatten. Svalt vatten att skölja den ömma halsen med.
– Dumdristigt? Det var ett annorlunda ord.

– Ja, sa hon och skrattade till, vet inte var jag fick det ifrån. Har jag nog aldrig använt förut.
– Det kanske är jag som lockar fram nya sidor hos dig? Spännande, eller hur?

Han log igen och tog tag i hennes högra hand. Anna hann inte undan, hon lät det ske. Hans hand kändes smidig och torr. Hon kände en rysning löpa genom kroppen.
– Anna, du borde gå hem. Jag följer dig.

– Fast jag bor inte här, jag bor i Kolsva. Dit kan vi inte promenera, sa hon och besvarade hans leende.

– Jag har bil ikväll. Har lånat min fars Volvo PV.
– Har du körkort?

– Yes! sa han med fast hög röst, jag fick körkort nu i veckan. Kom så går vi.

söndag 7 april 2013

Silence Is Golden


Forts. på inlägg från 31/3:

Köpings Folkets Park i början av september 1967
- Ska vi dansa?

Konstigt nog, trots att dansa med den här killen var det hon önskade sig mest i hela världen, kände hon sig skrämd. Tänk om hon tog ett felsteg, trampade honom på tårna? Det hade hon lärt sig, att killar hade sitt eget alldeles unika sätt att ta danssteg på. Trots att det var samma typ av dans, till exempel foxtrot eller en tryckare, upplevde hon teknikerna så olika som om utövarna kom från olika planeter. Vissa gick det bara naturligt bra med. Det blev en följsam dans, medan det med andra inte funkade över huvud taget. Hon förstod inte stegen, blev förvirrad och visste inte åt vilket håll, eller var hon skulle sätta foten för att följa honom. Egentligen var det mycket roligare att shejka. Då kunde hon själv bestämma turerna och hon kunde ha spännande ögonkontakt med sin danspartner istället för intim beröring, hans kropp mot hennes kropp. Det var inte alltid Anna tyckte det var behagligt.
Men nu måste hon ta chansen, kunde inte låta honom glida henne ur händerna. Anna var redan kär, det brusade i kroppen när hon betraktade hans intensiva ögon och mjuka leende.

– Absolut, hörde hon sig själv säga sekunden senare.
Lätt tog han tag i hennes ena hand och placerade den varligt på sin axel och slöt sen sin andra hand om hennes fingrar. Anna kände hans kropp mot sin, hur han med sin hårda höft förde henne ut på dansgolvet.
Bandet spelade sin egen version av Silence Is Golden. Sommarens hit med The Tremeloes som hon tyckte spelats sönder. Men det gjorde inget nu. Genom ljudet av bandets instrument, de gjorde låten bra och sångaren hade den rätta falsettonen, kunde hon urskilja hur dansgolvets gamla oljade trägolv gnällde och knarrade. Golvet var byggt i en stor cirkel. Han svängde och svängde, det gick runt, runt i hennes huvud.
– Vad heter du? ropade han i hennes öra.
– Anna.
– Jag heter Mats.
Hon nickade tyst, började ana illamående, halsen snördes ihop, magen kändes uppkörd.

fredag 5 april 2013

Middagen


Tystnaden i rummet genomfors av ett skarpt klingande ljud, följt av ett skrapande buller. Jag kastade en blick längs bordet. Det var Dennis. Hans kropp gav ett stelt intryck när han reste sig upp. Han rätade på ryggen och gav samtidigt upp ett skrälligt harklande. Sin vana trogen, drog han hastigt med högra handen genom den mörkblonda luggen och gjorde ett kast med huvudet. En våg av irritation sköljde genom mig.

– Kära Eva. Bara ditt namn. Tänk att du heter Eva, precis som i Adam och Eva. Det måste vara ett tecken. Inte i negativ mening, det där med att Eva lurade Adam. Nej, jag menar, hon var den första kvinnan. En kvinna som levde i paradiset.

Dennis tystnade och tittade ner på en gul pappersbit som låg i vänstra handen. På hans bägge kinder hade rosaröda fläckar börjat framträda.  Han drog med ett pekfinger innanför den vita skjortan som verkade sitta hårt åt i halsen, lossade sen lite på den röd- och blårandiga slipsen och fortsatte.

Jag heter visserligen inte Adam, men ändå, fortsatte han och förresten är vi heller inte ett par. Så det jämnar ut sig.

Dennis gav upp ett bullrigt skratt, som gjorde ont i mina öron. Jag kände en svår lust att hålla för öronen, men lyckades hålla fingrarna i styr.

 – Du har säkert, precis som Eva, ätit av den förbjudna frukten. Jag menar, om man på ålderns höst vill kunna se tillbaka på ett händelsefullt liv, då går det inte att inte ha tagit risker. Gjort en och annan felbedömning, gått på nitar, men man har levt.

Han satte högra handen för munnen och hostade. Drog fingrarna genom luggen och tittade på alla oss andra som tyst stirrade tillbaka upp på honom.

– I alla fall, Eva, jag ska inte bli långrandig, du är en fantastisk kock. Vilken potatisgratäng vi alla har blivit bjudna på idag. Smidig och mjuk. Precis som du. Kära Eva, nu vill jag som avslutning på mitt lilla tal höja en skål för dig.