Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

måndag 27 maj 2013

Bussen


September 1967, Anna och Mats har bestämt att äta lunch i skolans matsal tillsammans. Nu är hon på väg till skolan.


Anna klev på bussen. Hon la märke till att chauffören gav henne en lång blick. Äckliga gubbe, tänkte hon och slank ilsnabbt förbi honom, det är inte för dig jag har klätt mig fräckt.  I ögonvrån såg hon att han vände på huvudet för att kunna följa hennes väg ner genom bussen. Hon satte sig ner på ett säte. Anna gjorde en ful grimas åt att någon hade roat sig med att dra upp långa trådar ur det blågrå randiga tyget. Eller det kanske var lika mycket vid tanken på honom där framme bakom ratten som hon grimaserade. Långsamt och sävligt la busschauffören i ettans växel, satte på blinkersen, foten på gaspedalen och sen rattade han den tunga bussen ut på Bergslagsvägen.
Anna kunde inte låta bli att fundera på hur det skulle vara att vara intim med gubben. Hur det skulle kännas att låta honom dra ner blixtlåset i jeansen. Hon gjorde en grimas igen. Så snuskigt. Varför tänkte hon så? Det var inget hon skulle vilja uppleva i verkliga livet. Han var en gammal gubbe bara.

Mats däremot, såg hon fram emot att få träffa. Anna hoppades att hon inte skulle vara alltför nervös när de möttes på lunchen. Att hon skulle sitta där mitt emot Mats och känna sig fånig och dum. Helt tom på ord. Skulle han gilla hennes snäva byxor? Var de för snäva? Hon tänkte på chaufförens ogenerat uppspärrade ögon. Nu var det för sent. Ingen återvändo.

Anna reste sig upp och gick fram till utgången mitt i bussen. I den breda backspegeln såg hon hans stirrande ögon.

måndag 20 maj 2013

Tricket


Forts från inlägg 15 maj.
September 1967, Anna och Mats har bestämt att äta lunch i skolans matsal tillsammans.
 
Anna rafsade i byrålådan. Vart hade den blekrosa jumpern tagit vägen? Den nyinköpta i stickat spetsmönster. Hon hade köpt den på NK i Stockholm. Anna och mamma och pappa hade hälsat på mammas syster Greta som bodde i Solna. Moster Greta jobbade på PUB, på varuhusets färgavdelning. Annas moster var expert på målarfärg. I väntan på att moster Greta skulle sluta jobbet gick de runt på stan. Det kändes lyxigt när Anna och föräldrarna närmade sig det stora varuhuset, gick in genom den stora porten och upp till damavdelningen. Anna fantiserade att hon var en prinsessa som med rak rygg och stel nacke gick uppför trappan i det enorma slottet. Hon såg den på långt håll. Jumpern. Så vacker den var. Den ville hon lägga sina sparade pengar på. Om den inte var för dyr.
– En sprakande färg som passar damen, sa expediten.

Anna förstod inte vad hon menade, kanske expediten tyckte att färgen passade ovanligt bra på just henne. Hon kommenterade inte, log bara och njöt bara av att bli titulerad ”damen”.

– Vad kostar den?
– Sjuttiofem kronor.

Det var precis så mycket som Anna hade lyckats spara. Den måste vara menad för henne.

Äntligen, hittade hon den. Hur kunde den hamnat så långt under alla hennes gamla tröjor? Den blev perfekt till hennes vita snäva Leejeans och vita basketkängor. Jeansen var precis så trånga som hon ville ha dem. Första gången hon hade byxorna på sig hade hon lagt sig ner på rygg på golvet. Annars hade det inte gått att få upp dragkedjan i gylfen. Det tricket hade hon lärt sig av Ylva. En klasskamrat som alltid hade det senaste modet först av alla. Hon måste ha rika föräldrar.

Hjärtat tog ett skutt när hon tänkte på lunchen. Anna planerade att bli sen. Mats kunde få vänta några minuter. Hon skulle njuta av att betrakta honom när han upptäckte henne komma gående. Hans blick på henne.

onsdag 15 maj 2013

Nära dig


Fortsättning på följetongen om Anna 16 år som varit på lördagsdans och träffat Mats i Köpings Folkets Park. Hon blev förstås förälskad vid första anblicken. Hon har nu utegångsförbud, pga av att hon ljugit för sin pappa om vad som hände på lördagskvällen. September 1967, söndag eftermiddag kl. 1500:

Anna hörde att det ringde, men lät bli att försöka hinna svara före mamma. Det var säkert pappa, som ringde från golfbanan och ville veta om hon höll sig inne. Hon ville absolut inte prata med honom.
– Det är till dig Anna, ropade mamma nere från första våningen, det är en kille. Du tar det väl härnere?
Det var lyxigt att ha flera telefonuttag. Familjen hade två, en telefon på nedre botten i hallen och en i föräldrarnas sovrum. Den stora svarta telefonen i bakelit stod och väntade på henne med luren av. Hon satte luren intill örat. Anna visste att mamma var i köket, som låg alldeles intill hallen.

– Anna?
– Det är Mats.
Det autonoma nervsystemet slog till med full kraft och for som en blixt genom kroppen.

– Hej, sa hon tyst och kände sig blyg och konstigt svag.
Anna darrade i knäna. Hon damp ner på pappas skrivbordsstol som stod framför skrivmöbeln i teak. Telefonluren kändes tung i hennes fuktiga hand.

– Hur mår du?
Hans röst. Den var klar men ändå med en personlig en aning hes klang. Han var kanske duktig på att sjunga, tänkte Anna.

– Bra. Vad sa din pappa om bilen?
Anna fick syn på sig själv i helfigursspegeln som satt uppsatt på motsatta väggen. Uppspärrade blå ögon mötte hennes och hon såg att luggen stod rakt upp från pannan. Munnen pekade en aning neråt vilket gav henne en trumpen uppsyn. Det var en kommentar hon ofta fick från killar; vad du ser ledsen ut, ska jag göra dig lite gladare, kanske? Hon drog sin lediga hand genom det korta näst intill snaggade blonda håret. Anna klippte sig hos en herrfrisör, som hon tyckte var mycket bättre på att klippa riktigt korta frisyrer.

– Han blev arg, jag får betala reparationen själv, sa han. Och lacka om. Anna vi ses väl imorgon?
– I skolan då?
– Vi kan äta lunch samtidigt. Jag vill träffa dig, Anna. Känna din närhet.
– Oh.
Anna drog efter andan. Nerverna svallade i magen och hon både frös och svettades på samma gång.
– Jag fick inte ens en puss av dig innan du försvann i natt. Kan vi inte ses utanför matsalen klockan halv tolv?
– Jo, jag kommer.

fredag 10 maj 2013

Klassfesten


(Köpings Folkets Parkskvällen får vila en stund)

Detta hände under en helt annan tid:


Jag hade planerat alltihop. Till och med skrivit några stödord på en lapp. Det var mest som en försäkring. En trygghet om jag blev så uppfylld av känslor att jag tappade orden. Eftersom det var jag som bestämde bordsplaceringen vid middagsbordet var det lätt. Leffe skulle sitta bredvid mig.
      – Kommer du ihåg vad du gjorde? frågade jag.

Fast inte direkt, det första jag gjorde. Jag vaggade först in honom i säkerhet. Studerade honom, konverserade, charmade honom och betraktade hans sätt att vara. Medvetet kollade jag om det fanns något kvar av den Leffe jag kände som åttaåring. Efter en stund var jag övertygad om att han inte kom ihåg. Jag avvaktade till efterrätten. Glace au four med färska hallon. Han hade precis tagit första tuggan. Jag såg hur han med en njutningsfylld min lät maräng med glass sakta smälta i munnen.
      – Kommer du ihåg vad du gjorde?

Han svarade inte utan svalde först munsbiten. Jag såg hur adamsäpplet guppade.
      – Vad menar du nu? frågade han och svängde på kroppen så att han satt halvt om halvt vänd   mot mig.
      – På rasterna i andra klass, sa jag i neutral ton, säg inte att du har glömt?
      – Du får påminna mig.
      – Det ska jag med nöje göra, svarade jag och reste mig upp.

Jag tog tag i vinglaset som bara hade några droppar rött kvar på botten och klingade i glaset med efterrättsskeden. Sorlet tystnade.
      – Nu ska ni få höra allihop vad Leffe höll på med.

Min fasta blick svepte över mina gamla klasskamrater tills jag kom fram till Leffe, där jag lät ögonen stanna. Tystnaden var iskall.
      – En del av er kommer säkert ihåg. Men inte Leffe, tydligen, sa jag utan att ta blicken från hans ansikte. Du lät mig aldrig vara ifred. Jag visste så väl. Så fort klockan ljöd att lektionen var slut, steg illamåendet och ångesten upp över öronen på mig. Jag var tvungen att gå ut. Magistern lät mig inte vara inne.

      – Men Anna, sa Leffe och reste på sig, vänta.
      – Sätt dig. Du kom farande som en elefant. Så fort jag vände ryggen till, störtade du dig över mig. Jag ramlade ihop i en liten hög. Du var stor, Leffe, jag var späd. Jag var livrädd. Varje dag var ett totalt helvete.

Leffe drog upp axlarna, hans blå ögon flackade och kinderna färgades skarpt röda.
      – Men Anna, sa han tyst.
      – Vad då, ”men Anna? Minns du nu? sa jag och tittade ner på honom.
      – Anna, det var för att jag tyckte om dig.
      – För att du tyckte om mig?! Gör du så nu för tiden också? Vräker omkull din fru?
      – Vad kan jag göra för att gottgöra dig? sa han utan att kommentera mitt inpass och tittade upp på mig.

Jag tyckte att han liknade Fredrik Reinfeldt. Leffes ögon var runda och mörkt blanka som på en hund som skäms.
      – Ett enkelt förlåt är tillräckligt.
 

lördag 4 maj 2013

Mamma


Var det en knackning på dörren? Det lät mer som om någon rafsade på dörren. Anna tittade upp från kudden. Dörren öppnades en aning i taget och till slut stack ett välbekant ansikte fram. Mamma.
– Har du sovit?

– Jag tror det, svarade Anna och upptäckte att hon fortfarande inte hade tagit av sig sina kläder.
Vid anblicken av sin förstörda dräkt drog stråk av melankoli genom magen. Mamma öppnade dörren helt och klev in i rummet. Hennes guldbruna permanentade hår var proppat med stora papiljotter, hon hade fyllt i svarta skarpt bågformade ögonbryn och målat läpparna rosa. Klädd i puderrosa rundhalsad jumper i mohair och brunrutig snäv yllekjol gav hon intryck av att hon var på väg ut på lunch med några väninnor. Anna log för sig själv. Mamma kunde inte tänka sig att klä sig i långbyxor annat än när hon och pappa ibland gick på långpromenad på söndagar. De gick långt. En gång hade hon följt med. Traskat och traskat, ända från Kolsva till Gisslarbo och tillbaka. Nästan en mil fram och tillbaka.

– Anna, sa mamma i en mjuk ton, oroa dig inte för gårdagen. Pappa flyger till LKAB imorgon bitti. Han kommer att vara borta hela veckan. Och idag är det golfrunda på klubben. Tar hela dagen.
– Mamma, hörde du? Inatt?

– Ja, jag hade lagt mig, men jag hörde. Kom upp nu. Ta ett varmt mysigt bad och sen ska du få frukost. Jag har bakat både frallor och kanelbullar.
Anna sniffade i luften. Hennes näsa uppfattade en skön blandning av nybakat matbröd och kanel. Doften svepte bort tungsinnet och hon kände med ens hur hungrig hon var.

– Mamma, kan jag inte få frukost först? Jag dör av hunger.
Anna kastade benen över sängkanten, ställde sig upp och började ta av sig. Nu såg hon att till och med de nya vita bomullsunderbyxorna med spetskant och den tillhörande behån var nersölade av intorkad lera.

– Det går att tvätta, Anna, sa mamma och pekade på hennes underkläder. Och det är klart att du ska få frukost först. Nu ska vi ha en fin söndag tillsammans, bara du och jag.

fredag 3 maj 2013

Hans grepp

forts på händelser i början av september 1967:

– Hur ser du ut?! Alldeles lerig och trasig, sa han och pekade på hennes nu smutsgula dräkt. Varför har du inga skor på dig?

Det brände i Annas bröst av olust och hon kunde inte hejda en djup hostning. Hon undvek hans skärande blick genom att stint titta ner på de röda flitiga lisa och himmelsblå penseer som mamma hade planterat på försommaren och som nu höll på att vissna och dö.

– Du ljuger, Anna. Varför ljuger du? Var har du varit?

Hon suckade djupt, höjde sakta huvudet och medvetet lät hon blicken vila i luften vid sidan av hans ena öra. Anna trampade med fötterna i marken, hon frös, tårna var iskalla.

– Jag träffade en kille, mumlade hon.

Anna anade mer än såg att pappan ryckte till som om han fått en örfil.

– En kille? Vadå för kille? fräste han.

– Ingen speciell och inget allvarligt hände.

– Inget allvarligt hände? upprepade han sakta och svepte med blicken över henne, det låter otroligt osannolikt.

– Alltså mellan killen och mig. Han ville skjutsa mig hem och bilen råkade välta.

Anna kände matthet skölja genom kroppen. Orkar inte mer, måste sova. Hon gick uppför trappen och när hon försökte smita förbi honom för att komma in i hallen, tog han ett hårt tag om henne ena överarm.

– Pappa, det gör ont, sa hon och försökte dra till sig armen, men han släppte inte taget.

– Anna, faktum kvarstår att du ljög för mig. Och du struntade i Birgitta. Hur kunde du sticka iväg utan att leta reda på henne?

– Pappa jag måste lägga mig nu, sa hon i gnällig ton och jag kan inte svara dig. Jag vet inte. Släpp mig.

Han lossade greppet om hennes arm. Anna masserade överarmen med fingrarna.

– Anna, straffet för ditt karaktärslösa beteende blir utegångsförbud. Direkt hem från skolan i tre veckor.

Med pekfingret pekade han mot något obestämbart i riktning ytterdörren.

– Ingen bio, inga konditoribesök, inte ens läxläsning får ske utanför hemmet.

Hon sa inget. Gick bara uppför trappen till övervåningen, in på sitt rum, stängde dörren och utan att ta av sig sina nedsmutsade kläder slängde hon sig på sängen.