Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

lördag 28 september 2013

Den hon ville vara


Nu efteråt såg hon mönstret tydligt. Livet då hade varit destruktivt mönstrat. Varför lät hon det ske? Ville hon straffa sig själv? Hon kastade sig in i det ena på förhand dömda förhållandet efter det andra. Var livrädd för ensamhet. Trots att det var det hon ofta var mitt i tvåsamheten. Ensam. Övergiven.
Då och då fick någon händelse i nuet i vardagen henne att tänka på den tiden. Eller ett ljud som var då, en poplåt som påminde henne. Kinderna hettade vid tanken på hur effektivt hon brutit ner sig själv. Ända ner till den smutsiga leran, allra längst ner på botten. Hon skämdes samtidigt som hon tyckte synd om den hon var då.

Till slut klättrade hon upp ur gropen. Fick ett liv, ett anständigt liv. Ett  liv där hon ville vara för alltid.

tisdag 10 september 2013

Rutiner


Köping i september 1967. Anna och Mats är i Annas farfars lägenhet på Sveagatan. Det är kväll och Mats vill att Anna ska läsa en dikt han skrivit:
 
 
– Vad är klockan, förresten?
Mats slängde en blick på sin klocka, en stor rund mörk urtavla fastsatt på ett decimeterbrett armband i ljusbrunt läder.

– Redan tolv. Anna, jag måste pallra mig hemåt, annars blir mamma orolig, sa han med glitter i de gröna ögonen. Jag måste böja mig för hennes rutiner, att komma hem före klockan tolv på natten.
– Oj då.

– Nej jag skojar, men det är nog dags.

– Men dikten då?
– Det är kanske bättre att du läser den i lugn och ro, med tid för eftertanke, för dig själv.

En lätt puss på kinden och Anna stängde igen dörren efter honom. Hon kände sig lättad. Eller, det var en egendomlig kluven känsla av både lättnad och olust. Hade han blivit besviken på henne? Hade hon gett honom falska förhoppningar? Hon hade varit nervös att han inte skulle tycka om hennes kropp. Hennes små, näst intill obefintliga, bröst. Anna vågade helt enkelt inte. Det var därför hon ångrade sig, men det kunde hon ju inte tala om.
Anna gick in i sovrummet, tog fram sin ryggsäck i gråbrun tjock bomull och drog upp det kraftiga snöret som satt runt kanten. Innan hon läste dikten ville hon klä sig i sitt ärtgröna nattlinne i nylon. Hon visste inte varför, men hon var bestämd på den punkten. Omständligt drog hon av sig sina Levis 501:or. De satt så snävt att hon fick ta i ordentligt för att få de över höfterna. Det var för att de var nya. Efter ett antal tvättar skulle de ha anpassat sig efter hennes kropp, blivit mjukare och förhoppningsvis även antagit ett ljusare sliten blå ton.

Hon gick tillbaka in i stora rummet och la sig på rygg i farfars soffa. Det olivgröna ylletyget kändes hårt mot hennes bara ben, det kliade. Anna vecklade upp det vikta pappret.

Hennes ljusa flygande hår
Hennes lätta kropp
Min mage hissnar
Jag vill bara famna
Omfamna
Hennes kropp


Längtan är min
Enbart min
Otålighet fyller min händer
Frågor rådbråkar min hjärna
Kan det vara så?
Längtar hennes efter min?”

 

måndag 2 september 2013

Nyss

forts från igår:


– Kan vi bara kramas lite istället?

Anna kände hur Mats ryckte till, hans händer som nyss mjukt, på samma gång med kraft, klämt på hennes överarmar, stelnade.

– Är det första gången för dig?

– Ja, men inte för dig då förstås.

Anna drog bort hans händer och böjde sig för att sätta sig ner. När hon satte händerna mot mattan kände hon hur hennes fingrar gled ner i den följsamma ullen. Mats gav upp en ljudlig suck och satte sig tungt mitt emot henne. På lite avstånd såg hon hur hans ögon smalnade. Han drog med fingrarna över de svarta polisongerna som halvt om halvt täckte kinderna.

– Nej, det är inte första gången för mig. Nu har du tyvärr förstört stämningen.

– Vad då? frågade Anna och hörde hur gnällig hon lät.

Jäkla skit, varför kunde hon inte ha låtit honom fortsätta? Varför vågade hon inte?

– Strunt i det. Och jag som hade skrivit en dikt om dig, för dig, åt dig. Nyss var allting så bra, nu är allt förändrat, sa han och la huvudet på sned.

– Mats, jag vill höra den.

– Vet inte om jag vill längre.

– Jag vill, sa Anna och trots att hon kände sig generad fortsatte hon att se honom i ögonen.

– Vi får se. Vet du om din farfar har någon dricka? sa Mats i lätt ton, som apropå ingenting.

Anna reste sig hastigt upp.

– Han brukar ha vitt vin. Vill du ha?

– Varför inte?

– Jag kollar i kylen.

När hon kom tillbaka med två små vinglas i himmelsblått satt Mats fortfarande kvar på mattan. I handen höll han ett papper. Anna såg att den var fylld med text skriven med blyertspenna.

– Jag har bestämt mig att du ska få höra ändå.

 

söndag 1 september 2013

Den äkta mattan

Köping i september 1967. Mats och Anna har kommit ut från Centrumbiografen i Köping och är nu på väg...

Slutet på förra inlägget:
Anna halade upp nyckeln ur kappfickan. Hon märkte att hennes fingrar darrade när hon satte den i portlåset och vred om. Samtidigt som hon med möda fick upp dörren, kunde hon ana honom tätt intill, bakom sig. Kunde känna hur han lutade sig mot henne. Hans läppar nuddade hennes hals.



Han sög lätt på hennes hals. Det kändes som små nypningar. Anna drog sig undan.

– En trappa upp är det.

När hon sakta gick uppför trappan kunde hon uppfatta hans ytliga korta andetag i nacken, som tunna vindfläktar som lyfte hårfjunen i bakhuvudet.

– Här är det.

Anna låste upp dörren och gick in. Mats omfamnade henne bakifrån. Hans varma kropp omslöt henne.

– Vill du? viskade han i hennes öra.

– Ja.

– Kom, sa han och tog hennes hand.

Tätt, tätt ihop drog de sig längre in i lägenheten. Rummet rakt fram var vardagsrummet. En äkta matta fyllde större delen av golvet. Vid kanterna på mattan kunde man skönja en mörknad ekparkett. Mattan var flammande röd, fylld med orientaliska oregelbundna mönster.

– Den ser mjuk ut, sa Mats, ska vi?