Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

måndag 28 oktober 2013

Bland molnen


Barnatro, undrar hon, vad är det? Är det skillnad på den tron och på den vuxna tron? Barnatro, barnatro, till himmelen du är en gyllne bro, sjöng Anna-Lisa Öst (Ejnar Westling skrev). Hon funderar, kanske är det så att barn tror på en gud som varande en farbror med skägg som sitter uppe bland molnen (och tittar ner på sina invånare) och att det är först när individen blir myndig som den förstår symbolik.

Hon grubblar; hur tänker sig vuxna att gud ser ut? Vad är gud? Vad består gud av? Är det frågor som inte går att besvara? Det är alla föräldrar, tror hon, som lär barnen att gud är en person som sitter långt där uppe, för evigt oåtkomlig. För henne känns det som att det är att ge barn för svag tankeförmåga. Vuxna tror att barn tolkar allt bokstavligt, att de är oförmögna att se företeelser i bilder.

Eller, är det hennes tankar som är förlegade, oåterkalleligt bortforslade till bortom evigheten? Ingen, vare sig barn eller vuxna, ser längre på gud på det viset. Frågan är då: Hur ser människor nu för tiden på gud? Du ska inga gudar hava jämte mig. Dessa ord till trots: Är allas vår gud samma som alla andras?

söndag 27 oktober 2013

Garnet


Utan att fråga mamma hade Elin och hennes syster Anna hand i hand promenerat upp till det lilla skogspartiet som låg en bit bort från det lilla radhuset de bodde i. Eftersom det var en regnig höstdag var de klädda i regnkappor med huva och gummistövlar. Elins kappa var jordgubbsröd medan Annas var himmelsblå. Annas blonda korta lugg stack rakt ut ur huvans kant.

                             – Kom, sa Anna och vinkade åt Elin.
Elin var en aning rädd, men gick ändå efter. Hon stirrade ner på Anna bruna gummistövlar och för varje steg trampade hon sin storasyster en aning på hälarna. Med ens kändes det väldigt segt att gå. Det gick inte. Elin hade fastnat i leran och när hon drog upp högra foten satt stöveln kvar i leran och den raggsocksklädda fossingen hängde fritt i luften. På något sätt lyckades hon behålla balansen. Tårar började rinna ner för kinderna.

                             – Mamma! ropade Elin. Mamma!
                             – Mamma! ropade Anna.
Precis i den stunden fick Elin syn på mamma. Hon gick med långa kliv genom leran. Elin tyckte att hon såg arg ut.

                             – Vad gör ni ungar! Ni får ju inte gå hit! Har jag sagt! hojtade mamma samtidigt som hon tog ett tag om Elin och hängde hela henne under vänsterarmen, medan hon med den fria handen drog upp en stövel i taget.
Med ett sugande ljud lossnade lerans grepp om stövlarna.

                             – Anna, jag går hem med din syster. Kommer snart och hämtar dig, sa hon och började pulsa rakt över den sumpiga åkern.

                             – Jag som i godan ro satt och stickade. Garnet tog slut. Annars hade jag kanske inte märkt att ni var borta, muttrade hon medan hon banade sig väg genom granskogen.

                             – Sådan tur då mamma, sa Elin med en aning kvävd stämma eftersom hon hängde och dinglade, för dig, att garnet tog slut.
                             – Tyst Elin, inte ett ord till.