Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

torsdag 28 november 2013

Rosetten


En tanka om dagens skrivpuffsbild:

En svans ljushyllt hår
Rosett kokett i nacken
Ögon mot solen
Eller vänder du dig bort?
Vill inte fånga min blick

måndag 25 november 2013

Backen


Vägen är väldigt bred, trefilig. Vi är helt ensamma på vägen. En starkt lutande backe ligger som en vägg framför oss. Det är jag som kör. I samma sekund som jag växlar ner och gasar på för att dundra upp till toppen blir jag rädd. Livrädd.
                             – Det är något som är väldigt fel här, säger jag till dig, helt galet.
                             – Vaddå? frågar du och jag känner att du betraktar min profil.
                             – Det är bara fel, säger jag.
Bestämmer mig på stört, slänger i backen. Växeln skrapar som om den vill protestera. Jag vrider huvudet bakåt och börjar backa.

                             – Vad gör du?
Jag känner osäkerheten, är usel på att backa. Ser mest himlen. Jag har ingen känsla för var jag har hörnen på bilen. Kan inte hålla den rakt på vägen, det svänger och slänger. Paniken lurar, det svider i huvudet. Jag ger upp och får be dig ta över ratten. Är det att komplettera varandra? Att du är längre och därmed kan se längre bort. Som kan ta över, fixa, när jag inte klarar att utföra uppgiften. Det händer ofta att jag får be dig ta ner en sak som jag behöver från ett skåp för högt upp. Jag når inte. Eller att du får hjälpa mig med något som kräver muskelkraft. Vad kompletterar jag dig med?

Du hinner precis backa bilen i säkerhet, när vi ser dem komma farande. Bilar i motsatt riktning.

torsdag 21 november 2013

Företeelsen


Jag måste ha ett sätt eller ett utseende som skrämmer människor. Som till exempel Inger. Jag var ny på arbetet och hade jobbat på avdelningen i ungefär en månad. En kollega, en manlig, Ulf hette han och jag skulle äta lunch i företagets matsal. Då kom Inger och satte sig vid samma bord, där jag och Ulf redan slagit oss ner. Det gjorde mig förvånad att hon valde att sitta hos oss. Jag tittade mig omkring. Vi var de enda tre från samma avdelning. Inger dolde sitt ansikte genom att hålla huvudet en aning böjt så att hennes långa blonda hår hängde ner över kinderna. När hon satt sig ner la jag märke till att hennes ögon hade ett bistert, mörkt inslag i det ljusa isblå och att hennes mun var ett smalt blekt streck. Då och då, under det att vi åt, uppfattade jag att hon betraktade mig med en min som om hon värderade mig. Och det hon kom fram till var inte positivt för mig. Vi pratade alla tre fast inte en enda gång under den timmen ställde hon en fråga eller gjorde ett påstående riktat direkt till mig. Hon pratade hela tiden med Ulf, lät sin blick landa enbart på Ulf. Utom de hastiga ögonblicken som jag råkade få syn på. Eventuellt sa hon något riktat till mig, men då på något kufiskt sätt via Ulf. Jag kände mig obekväm, tappade aptiten. Maten smakade inte. Jag grubblade på vad det kom sig att detta hände, nu igen. Det var en ständigt återkommande företeelse när jag mötte nya människor, även om platsen och sättet varierade.
Grejen är den att nu har jag jobbat på samma ställe i snart ett år. Och Inger och jag gillar verkligen varandra. Häromdagen sa hon till mig:

                      – Det är så roligt med dig, Elin, det känns som om vi är på samma nivå. Skrattar åt samma saker. Det är omöjligt att inte tycka om dig.

onsdag 20 november 2013

Skogsgläntan


– Sch, du måste vara tyst, annars missar vi. De blir rädda.
– Missar vaddå? Rädda? frågade jag och tittade upp på min mormor.

Jag förstod inte, det var ju jag som var rädd. Mitt hjärta slog tungt i bröstet.
– Varför måste vi vara tysta? frågade jag och kände hur mina läppar spände.

– Sch, sa hon igen och satte upp ett knotigt pekfinger framför munnen.

Hon tog tag i min högra hand. Hennes fingrar var hårda och torra och grävde sig in i min handflata. Det gjorde lite ont. Med försiktiga, tassande steg och med mig ett halvsteg bakom, gick mormor en liten bit närmre skogsgläntan.
– Titta! Ser du där borta? sa hon med dov röst och stannade plötsligt.

Jag spejade och försökte skärpa blicken.
– Nej.

– Älvor, viskade mormor.
– Vad är det?

– Det som ser ut som vita vajande slöjor därframme, sa hon och pekade, det är älvor som dansar.
Jag stirrade utan att se något annat än skyar av dimma.

– Och där, ropade mormor som nu glömt att hon skulle vara tyst, ser du rået?
– Rået? Vad är det, mormor?

– Skogsrået, älvornas enda vän och skogens drottning. Ser du henne?
Nu såg jag det framträda, ett blekt slätt ansikte inramat av en lång gardin av vitt hår. Hon stod bredvid en smal björk med en vit och svartspräcklig stam. Det verkade som om hon betraktade oss.

 

fredag 15 november 2013

Tätt ihop


Gardiner i sammetstyg följde fönstrens linjer från golv till tak. En kristallkrona med tända nästan nedbrunna stearinljus gav rummet ett dämpat gulaktigt ljus. Svaga vindilar gjorde att ljuslågorna flämtade. Vajade som sensommarsäd i en åker. Långsamt tog vi av oss våra kläder. Vi betraktade varandra oavvänt. Dina kinder glödde. Under tystnad lät vi ett plagg i taget ramla ner på golvet. Toner nådde mina öron; Nights In White Satin med The Moody Blues. Jag nynnade, gungade i takt med musiken. Nakna sträckte vi oss mot varandra, vi lät våra händer mötas. Tätt ihop sjönk vi ner på silkesmattan. Du la dig på rygg. Det surrade i hela min kropp, kinderna hettade och jag hörde att jag flåsade. Jag böjde mig ner över dig. Min näsa och mina läppar nuddade vid din hud. Följde lårets svängning, fortsatte uppför höftens sluttning. Med munnen nöp jag lätt i armens muskler. Med läpparna följde jag bröstets krökning tills jag fann din halsgrop. Girigt fångade jag in doften av dig. Din lukt hypnotiserade mig. Jag placerade min mun över din mun. Öppnade dina läppar. Våra tungor mötte varandra.

tisdag 12 november 2013

Busshållplatsen


Janne sprang ut före mig.
– Jag rusar, ropade han på väg ut, annars missar jag bussen. Kan inte komma för sent idag.
Jag fortsatte lugnt att avsluta tandborstningen. Tog sen på mig min bronsfärgade dunjacka och drog på mig kängorna.  Den lilla plastkassen, på vilken det stod ”den här läckra lunchen har jag gjort själv”, stod beredd för mig att lätt och ledigt greppa vid ytterdörren. Det var kallt ute. När jag kom ut på gatan bolmade vit rök ut ur min mun och näsa. Jag var tvungen att skrapa rutorna. Istäcket på rutorna satt som fastklistrat med superlim. Jag klev in i bilen, motorn morrade igång och jag satte igång fläkt och sitsvärme på högsta.

I korsningen Slottsskogsgatan/Godhemsgatan svängde jag höger för att ta mig förbi busshållplatsen och sen ut på Kungsladugårdsgatan. Uppfattade med ens att det var någon intill bilen.  Som måste stått mitt i körbanan. En mans ansikte helt nära framrutan. Ögonen. Jag såg hat i blicken. Jag bromsade aldrig. Jag rattade och gjorde en grov gir. Körde vidare. Jag fick en bestämd känsla. Det hade varit något bekant över mannen. Jag kollade i backspegeln. Han stod kvar mitt i gatan. Hade vänt sig om och stod alldeles still och såg efter mig. Det var Janne. Åkte inte han med bussen? Han stirrade. Jag stannade aldrig.

fredag 8 november 2013

Elin och skolan


– Elin, idag ska du och jag gå till din systers skola.
Mamma stod i dörren till Elins och Annas gemensamma rum.

– Varför det? frågade Elin och satte sig hastigt upp i sängen.
– Vi ska prata med rektorn om att pappa och jag vill att du ska börja där nästa höst.
– Mamma, jag vill börja nu!

Elin tog ett skutt upp ur sängen och sprang fram till mamma.
– Ja, fast du får nog vänta lite.

– Jaha, men när ska vi gå, mamma?

– Vi går efter lunch. På det sättet kan Anna ta sällskap med oss hem.

Skolan såg jättestor ut. Elin kände sig lite rädd. Tur att hon höll mamma i handen. Det var som om en jättejätte ställt sig framför mamma och henne och gjort världen alldeles mörk. En dam med håret uppsatt i en rund knut satt bakom ett skrivbord.
– Välkomna. Ni kan sätta er där borta, sa hon och pekade på två stolar som stod på rad invid väggen. Rektorn är snart ledig.

Dörren in till rektorn var stängd. En liten skylt med två runda knappar var uppsatt bredvid hans dörr. En av knapparna lyste illande röd. Det gjorde ont i ögonen när hon tittade på den. Mamma och Elin satte sig ner. Elin nådde inte ner till golvet när hon lutade sig mot stolens ryggstöd. Det gick inte att undvika att höra den mörka rösten rakt genom den stängda dörren.
– Om du inte slutar så ska jag slå dig gul och blå.

Elin tittade upp på sin mamma, mamma tittade inte tillbaka, hon såg stint rakt fram.

– Om du gör så igen, så ska jag klippa till dig så att du aldrig glömmer det.
– Mamma, viskade Elin, vi går hem, sa hon och ställde sig upp och drog mamma i armen. Jag vill inte gå i den här skolan.

 

tisdag 5 november 2013

Världen utanför


Jag svävade i rymden
Svängde och snurrade i vågor

Min blick lämnade aldrig kraften
Jag kände trycket dra hårt i min kropp

Fortare och fortare

Energin tvingade mig med på resan
Jag släppte kontrollen

och gled in i en annan värld

fredag 1 november 2013

Evas liv


Eva hade förberett för picknicken i flera dagar. Kall inkokt kyckling. Vit duk, tallrikar, bestick, glas, kaffekoppar. Sockerdricka till maten och kaffe i termos. Efterrätt? Kanske lördagsgodis. Att vara hemmafru var ingen lek. Aldrig riktigt ledig. Jobb egentligen dygnet runt.  Barnen sov aldrig en hel natt i sträck och Kalle tyckte inte att det var hans bord att gå upp och trösta om något av barnen vaknade av en mardröm och ropade på mamma. Fast så såg inte omgivningen på hennes tillvaro.

                             – Vad gör du hela dagarna? frågade en av hennes mans kollegor, Bert.

Berts fru, Ingrid, gick till frisören varenda förmiddag hela veckan, alla dagar utom söndag, för att hennes privata frisör skulle sätta upp hennes mörka hår i en perfekt svinrygg, där inte ett enda hårstrå fick ligga fel. Ibland, på väg till dagens inköp på Jansons ICA, mötte Eva Ingrid när hon färdigfriserad kom ut från salongen. Eva tyckte att hon såg konturerna av sig själv i Ingrids blankborstade hår.

– Du måste ha hur mycket tid som helst för dig själv, fortsatte Bert och blinkade med ena ögat, jag kanske skulle komma hem till dig någon dag och se vad du gör, egentligen.

Ibland drog tanken genom hennes hjärna; jag är ett tjänstehjon, som en piga. Snabbt motade hon bort funderingen. Eva mådde illa av den. Kanske skulle hon kunna börja jobba när barnen blivit lite större. Men vad skulle hon kunna få för jobb? Passa barnen i en familj där bägge föräldrarna arbetade? Barnflicka, sa hon högt för sig själv. Det kändes som om hon var för gammal för det redan nu.

Kalle hade sakta rattat bilen längs stora vägen. Han letade efter ett ställe där han kunde parkera bilen precis intill. Efter en stund hittade de en rastplats placerad vid foten av en bergvägg, lämpligt försedd med ett träbord och sittbräder. Berget gav skydd för vinden, tyckte Kalle. Eva hade dukat fram lördagskycklingen. Hon och sonen skulle hämta efterrätten som låg kvar i bilen. Lördagsgodis. Hon rotade runt i väskan. Hur Eva än ville, nej, det låg inte i där.

                             – Men, Eva, vi väntar här. Har du glömt? Eva?