Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

onsdag 22 januari 2014

Skrivkontakt, Lenas misslyckande


En scen där Lena misslyckas med något (och kanske inte kommer på en lösning, men iaf)
 
2004 i januari. Innan Lena drog igen skåpet satte hon en svart överdragströja kring midjan, knöt ihop ärmarna framtill och sneglade över axeln. Precis när hon förvissat sig om att tröjan dolde ändan slog det henne att hon glömt att fråga var jympasalen var placerad. Lena tittade på sig armbandsur. Fyra minuter kvar. Med snabba steg gick Lena ut ur omklädningsrummet och fram till receptionen. En kvinna i hennes egen ålder stod bakom disken. Hon hade blont kortklippt hår med knallblå uppåtstående lugg och samma intensivt blå ögonfärg. Lena tyckte att det blåa lyste rätt in i hennes egna gråblå ögon.

                     – Kom ska jag visa dig, sa kvinnan.
Lena spatserade några meter bakom receptionisten. Hon kunde inte låta bli att stirra på kvinnans vältränade kropp. Den röda dräkten satt perfekt över hennes stjärt och Lena kunde se skinkornas muskler röra sig i takt med hennes långa steg.

                      – Här är det, sa hon och vände sig om och med ett stort leende pekade på ingången till Sal 1.
Lena klev in i rummet. Det var fullt av människor, mest kvinnor, men hon la märke till att två män i övre medelåldern klädda i likadana flaggblå shorts och limefärgade t-skjortor stod och pratade med varandra. På tröjorna stod det Göteborg Midnattsloppet framtill. Allihop stod i en stor ring runt en kvinna i likadan röd jympadräkt som kvinnan i receptionen hade på sig. Den här damen såg stark ut, kraftig, men utan fett. Kanske lite mage. För att se och lättare kunna följa, gick Lena fram och ställde sig nära instruktören. Musiken gick igång. Lena kände igen Per Gessle och Tycker om när du tar på mig. Uppvärmning. Det kändes skönt att sträcka ut kroppen. Lena blev lagom varm. Musiken blev häftigare. Till tonerna av Jill Johnsons Crazy in Love satte instruktören upp farten och hoppade runt i snabb takt. Samtidigt som Lena hela tiden befann sig så nära instruktören som möjligt, stirrade hon på kvinnans raskt studsande fötter för att göra likadant. Lena mer anade än insåg att hon var för nära en av sina medjympare. Krocken blev så kraftig att de bägge dunsade ner i golvet i en enda hög. Det var en av männen i gult och blått, såg Lena när hon dragit sig upp i sittande ställning.

                      – Du, ställ dig längre bak om du inte hänger med, ropade mannen för att överrösta musiken och Lena såg hur saliv stänkte ur hans mun.
                      – Ursäkta, inte min mening.
Lena gjorde som han sa. Med tunga steg gick hon en bit bort, utanför gruppen. Det hettade i kinderna. Nästa gång skulle hon välja ett pass på en tid när det var färre deltagare. Kanske kunde hon hinna en lunch, tänkte hon medan hon försökte hänga med i svängarna. Det var svårt eftersom det inte gick att se vad instruktören höll på med innanför den ogenomträngliga skogen av människor.

Efter passet, när hon lät duschens milda vattenstrålar skölja bort svett och lindra ömma muskler, slog det henne att en positiv sak hade dagens jymping trots allt medfört. Hon hade helt glömt bort att tänka på Rolf och på hur hon skulle säga det till honom. Att hon ville att de skulle separera.

lördag 18 januari 2014

Skrivkontakt, Lena vågade


En liten del av ett kapitel i mitt manus, där karaktären gör något som hon egentligen inte vågar:

Lena ångrade djupt att hon hade sagt till Rolf att hon hade bestämt sig för att börja träna. Dessutom med den självsäkra tonen hon hade använt och anklagat honom för att vara slapp som en tom och smutsgrå potatissäck. Det innebar att hon helt enkelt var hon tvungen att sätta igång. Första svåra momentet var redan klart. För tre veckor sen hade hon gått in på Friskis & Svettis på Kasenabbevägen. Först stack hon bara in huvudet och kikade in genom ytterdörren. Hade nog innerst inne hoppats på att receptionen skulle vara stängd. Varför den nu skulle vara det? Klockan var fem på eftermiddagen och de flesta kunder kom för att träna vid den här tiden. Lena gick in, tog av sig läderstövlarna och ställde dem i en hylla där det redan stod en massa bruna och svarta vinterskor. I strumplästen tassade hon fram och ställde sig i kö i receptionen. Kön var inte så jättelång. Fem stycken. Men det tog tid. Alla skulle lösa medlemskap och köpa årskort. En väldigt obegåvad tidpunkt hon valt att börja träna. Precis när alla andra också hade bestämt sig för att börja sitt nya hälsosamma liv. Januari 2004.

Nu var hon på väg till sitt första pass. Lena hade valt jympa bas. Bäst att inte gå ut för hårt. Risken för att hon skulle känna sig klumpigast och sämst var mindre än på ett mer avancerat pass. I omklädningsrummet kastade hon hastiga blickar på de andra som höll på att klä om och la märke till att alla kroppsvarianter figurerade. Och alla åldrar, konstaterade Lena medan hon drog en luftig suck. Hon tittade på armbandsuret. Fem minuter till passet skulle börja.

måndag 13 januari 2014

Cement


Konstigt egentligen att Elin så tydligt kom ihåg när vändpunkten kom. Hela hennes uppväxt hade hon vetat att mamma hade svar på allt. Ibland kom Elin hem från skolan och vibrerade av ilska, till exempel över Biggans dumhet. Hur kunde hon påstå att Elin hade fula fräknar? Då sa mamma att det berodde på att Biggan var avundsjuk på Elin. För Biggan hade väl inga? Nej, det fick Elin hålla med om, att det hade hon inte. Biggan hade svart långt hår och ljusbrun hy, helt slät utan fläckar. Så, det var därför, tänkte Elin och såg på Biggan på ett nytt sätt.

När mamma och Elin tittade på film på teve och det var otäckt, kunde Elin fråga med darr på rösten: Men inte tänker väl gubben skicka iväg flickan till en okänd människa? Nej, sa mamma, det gör han inte. Och om han gör det kommer de som tar hand om Elin att vara jättesnälla. Elin drog en djup suck av lättnad. Så skönt att mamma visste det.

Men en kväll, Elin hade precis fyllt tretton år. Det var en italiensk film på teve. Elin frågade: Kommer den stackars fattiga mannen att drunkna i cementen? Nej, sa mamma, de räddar honom innan dess. Utan att Elin var beredd på det själv, öppnade hon munnen och sa: Mamma, så blir det inte, du har fel, han kommer att dö. Hon var helt övertygad. Och så blev det. Mannen drunknade i cement.

lördag 11 januari 2014

5 frågor om boken du läser just nu.


Jag har utmanats av Iréne: http://poeten.se


Rörgast

Hur många kapitel har du läst ur boken?
26 kapitel, totalt antals sidor i boken är 455.

Vad var den första meningen i boken?
Spökskeppet kom glidande ur mörkret, fram över sundens svarta vatten och väjde inte för något eller någon.

Vad var den sista meningen du läste i boken?
Han fick inget leende tillbaka, men pojken nickade och reste sig.

Hur tycker du boken verkar?
Trådar är presenterade, som gör att jag anar att huvudkaraktärerna står inför allvarliga problem. Karaktärer vars vägar kommer att korsas. Spännande i vissa kapitel. Jag tycker om Theorins lätta, melankoliska sätt att skriva. Korta kapitel varvat med lite längre.

Vilken händelse är din favorit än så länge?
Första kapitlet "Sommaren 1930", om en begravning. Spännande och jag får en inledning som gör att jag vill läsa vidare.

Jag utmanar:
http://grapapegoja2.blogspot.se/
http://bosseliden.wordpress.com/
http://bielkevonsydow.blogspot.se/

onsdag 8 januari 2014

En viskning


I fikarummet är stämningen som vanligt stökig. Jag sätter mig med min kaffemugg och vet att jag inte kommer att få ett ord med i laget. Ulla-Britt är värst. Finns ingenting i hela världen, eller i hela universum för den delen, som inte hon är expert på eller som hon inte nyss har läst en artikel om. Nyss som i; för några minuter sen. Gör hon inget annat än kollar på Teve eller är inne på nyhetssajter? undrar jag för mig själv hela tiden. Man kan nästa få för sig att hon inte jobbar. Är det ingen annan som undrar?

Ibland sitter jag och funderar på vad som skulle hända om jag plötsligt gav upp ett gallskrik. Skulle de tystna? Så tröttnar jag med ens. Jag ser rött, reser mig så hastigt upp, att jag samtidigt välter stolen. Det bryr jag mig inte om, jag låter den ligga. Med kraftiga kliv och utan att kolla om någon reagerar, ser bara stint rakt fram, går jag de få stegen fram till mitt rum. Jag går in och drar igen dörren efter mig. Den slår igen med ett högt brak. Uppfattar någon det som ett svagt sus, kanske? Ett obehörigt ljud som irriterar under några sekunder? Kan man hoppas?