Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

lördag 30 augusti 2014

Då går vi


– Jag skulle vilja ligga med dig, sa han.

Det högg till i skrevet av ren och skär lust. Han var attraktiv med sin vårdslösa gångstil, ystra svarta lockar med en skymt av ett och annat silvergrått hårstrå och skimrande blå ögon. Ingen självgod pojkspoling, utan en fullvuxen man som vet vad en kvinna vill ha. Helt och hållet i överensstämmelse med den vedertagna mallen, fulsnygg, charmig och med ett icke oansenligt kvinnotycke. Han ligger med många, tänkte hon, utan tvivel. Han var typen som lockade och pockade tills han fick ett ja. Just nu gjorde han en stöt mot henne.

Förresten, hon kunde väl också, precis som hon anade att han gjorde, njuta av stunden, av vällusten att känna sin egen hud gnidas mot någon annans? Tänk om han hade en excellista i sin dator, där han satte ett nytt svart, fett kryss för varje erövring?

– Varför inte? sa hon högt, log och tog ett steg mot honom.

– Då går vi, sa han och höll fram handen mot henne.


 

onsdag 27 augusti 2014

Tingesten


Elin kände blickarna bränna. Tre par ögon hade etsat sig fast vid hennes händer. Fingrarna, som nyss oändligt långsamt tagit bort det guldfärgade glänsande presentpapperet, lika långsamt vänt och vridit på den avlånga tunga kartongen, var kalla och stela. Förpackningen var så åbäkig att hon fick hålla den med bägge händerna för att inte tappa den. Sent omsider låtsades hon hitta öppningen, drog långsamt upp fliken och kikade ner i mörkret. Blytungt glas. Omfångsglas. Omfånget hade en fadd brunlila kulör, med ingraverat mönster av dansade par. Hon tvingade sig att lyfta på nacken och med viss möda höll hon tingesten högt upp i luften.

– Så vacker, sa hon i en falsetton hon inte kände igen hos sig själv.

– Ja visst är den? En investering, ska du veta, sa Dagmar.

– Den kommer att stiga i värde, fortsatte Gustav.

Varför var det alltid likadant med svärföräldrarna? Måste Dagmar börja och Gustav vara den som fyllde i? Varför var det aldrig tvärtom? Hon fnissade till.

– Ni påminner mig om Bill och Bull, sa hon högt.

tisdag 26 augusti 2014

Jag visste inte


På en ölandsformad ö, en bit ut i sjön, låg huset där mina morföräldrar bodde. Det var ingen stor sjö. Från stranden där jag stod kunde jag urskilja det röda torpet med tegeltak. Nu var bägge döda. På somrarna i min barndom åkte mina föräldrar och jag alltid dit och hälsade på under några veckor. Morfar kom och hämtade oss i en eka i trä med utombordare. Det fanns två bostäder på ön, mina morföräldrars och det hus där min sommarkamrat Agneta och hennes pappa bodde. Deras hus syntes inte från den plats jag stod nu. Det låg en bit upp på ön, mellan några täta hängbjörkar. Hon och jag var lika gamla. Det var likadant varenda sommar. Först tittade vi på varandra med skygga blickar från sidan utan att säga något. Efter en stund släppte blygseln och vi var tillsammans hela tiden, fullständigt oskiljaktiga. Agneta var ett ensamt barn, har jag förstått nu många år efteråt. Hon hade bara sin pappa. Hennes mamma dog när hon var sex år.  Vi pratade inte så mycket om det. Jag kommer ihåg att jag frågade en gång, men hon svarade undvikande, som om hon inte ville att jag skulle få veta omständigheterna. Av någon anledning som jag inte själv begrep, fick jag för några dagar sedan för mig att jag ville åka tillbaka. Nu. Direkt. Jag fick bråttom. Måste åka tillbaka till ön. Jag hade ingen aning om, om någon bodde där eller om husen var övergivna. Tänk om Agneta bodde kvar? Jag kände med ens hur mycket jag hade saknat henne. Nere vid strandkanten låg en gammal gisten eka med utombordare. Hoppas den är tät, sa jag högt till mig själv medan jag gjorde en grimas, annars får vinden bestämma vart du ska. Med möda drog jag ut den en bit i vattnet och tog sen ett skutt över kanten på båten. Startmotorn lät inte alls som att den hade lust att sätta igång, men efter ett antal resultatlösa försök, jag hade så när gett upp, gick den igång. Jag satte kurs mot ön.  

 

onsdag 13 augusti 2014

Min agenda


Jag undrar varför
Ordet agenda skorrar

Jag, en revoltör

måndag 11 augusti 2014

Räkor Oriental


Jag undrar varför jag alltid är så klumpig? Inte fysiskt utan verbalt. Alldeles för ofta får jag rodnande haspla ur mig en ursäktande kommentar till något dumt som kommit trillande ur min mun. Grodor kallas det. Orättvist mot grodorna tycker jag. Grodor pratar inte, de låter, men de talar inte. Dessutom kan de inte kallas osmidiga, de hoppar faktiskt påtagligt långt. En gång sa jag till en väninna:

Det syns inte.

Hon hade precis berättat att hon lyckats gå ner fem kilo. Den gången jag var på bjuden på middag till en väninna med man och blev bjuden på räkor i curry. Istället för att berömma värdens matlagning sa jag:

– Så länge sen det var jag lagade Räkor Oriental. Det måste jag komma ihåg.

Eller när jag naivt oanande talade om för en kollega att jag gått med i Republikanska föreningen. Det var ohyfsat sagt. Hon gick igång på alla fyra. Vad hade jag emot kungen? Han gjorde ju jättemycket för Sverige. I och för sig, hur hade jag kunnat ana? Att det var så känsligt. Med hettande kinder fick jag förklara mig. Jag snubblade på orden. Jag kanske borde nysta i det här?

fredag 8 augusti 2014

Hur prydligt som helst


Forts från inlägg 4 augusti (Röjarperiod)
 
Hon provade att lyfta högra foten. Inget konstigt hände, skon följde med. Hur prydligt som helst. Löparskorna satt som ditklistrade, liksom de tunna ljusgrå strumporna med svart kant.  
– Vill du ha lite vatten?

Hon tittade upp. Det var funktionären som höll fram en mugg. Elin noterade att hon hade olackerade lösnaglar, enormt långa och med centimeterbreda vita nageltippar.

– Du ser sjuk ut. Mår du dåligt? Har du inte druckit?

Utan att svara tog hon emot muggen och provade att försiktigt ta en mun. Det var vatten. Vad törstig hon var. Girigt drog hon i sig resten och höll sen fram den tomma muggen mot kvinnan.
– Vad menas? Vill du ha mer?

En hastig nick. Eftersom hon flåsade tungt av att ha druckit för fort och inte andats, fick hon inte fram ett ord. Bara ett konstigt pipande ljud som lät som om hon hade astma.

– Det är det som är felet.

Hennes ögon mötte kvinnans klarblå runda.

– Felet? fick hon fram mellan stela läppar och på inandning.

Huvudet var svart och tomt. Vems fel?

– Att du inte orkar springa. Du är uttorkad.
– Jaså?

Elin tittade ner på sin kropp, som om hon med blotta ögat skulle kunna se att hon var förtorkad.
– Det är farligt, visste du inte det? I den här värmen. 30 grader.

Nu såg den kvinnliga funktionären irriterad ut igen.
– Nej.
– Jag vågar inte låta dig springa vidare. Du får lägga dig här på båren.
– Men jag känner mig pigg nu.
– Det går inte, ser du, lägg dig här nu. Gör som jag säger, sa hon med grov stämma och pekade på en bår som stod på gräset intill löparbanan. Se så, lägg dig här nu.

Hon la sig ner på rygg och när hon tittade uppåt bländandes hon av den skarpt blå himlen. Skönt, hon drog en suck, så skönt. Ögonlocken tyngde, det gick inte att hindra, hon var bara tvungen att blunda.

måndag 4 augusti 2014

Röjarperiod


Elin var helt slut när hon såg första kilometerskylten. Redan så trött? En kaskad av ångest sköljde genom hennes svettiga kropp när hon med en chock insåg att det var 20 kilometer kvar. Två hela mil. Kvar. Hur kunde det komma sig att hon redan var totalt utpumpad? Efter ett helt års träningsperiod. En helt och hållet tvättäkta röjarperiod när hon inte gått ifrån löparschemat en enda gång. Jo, en gång, när hon blev tvungen att gå med arbetskamraterna ut på After Work, fast hon egentligen inte ville. Det gick inte att säga nej en gång till.
– Du följer ju aldrig med. På något över huvud taget. Nu får du ge dig. Du har gått och blivit en träningsnarkoman, sa de.
Var hon inte bättre? Det här dög inte. Fick ta nya tag. Måste funka. Elin lyfte fötterna och tog några stapplande steg. Något var lurigt. Det kändes segt, rangligt. Blicken föll neråt. Vad var det hon hade på fötterna? Inga vita löparskor i sikte. Ett par för stora mörkgrå noppriga ylletofflor. Instuckna nakna fötter, hon hade inga strumpor på sig. Hennes vrister lyste vitbleka. Fram på högra toffeln stack stortån ut genom ett hål i den grova ylleväven. Hon borde ha klippt tånaglarna. Såg inte bra ut. Inte undra på att det var omöjligt att springa. Med sådana skodon. På det här sättet skulle hon aldrig komma över mållinjen. I tid. Lika bra att ge upp. Nu. Med ett svajigt steg klev hon åt sidan, bort från löparbanan.
– Ger du upp redan?
En kvinna med en röd t-skjorta med texten ”Funktionär” tryckt med svarta bokstäver över bröstet, betraktade henne med en bister min.
– Ja, sa Elin, ser du inte vad jag har på fötterna?
– Vad menar du?
Elin pekade med bägge händerna neråt sina fötter, utan att titta.
– Men vad då?
En hastig blick och hon fick en ny chock. De vita löpardojorna satt som de skulle på fötterna, med skosnören knutna i en dubbelknut. Så som hon alltid gjorde, för säkerhets skull.