Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

måndag 29 september 2014

Tomt


Bokmässan är slut. Utan tvivel känner många en sorts tomhet. Tiden mellan två bokmässor.

Med snabba steg gick hon uppför Avenyn, mot Götaplatsen och svängde sen vänster ner mot Korsvägen. Det regnade kraftigt. Och blåste. Typiskt göteborgsväder, sa hon högt för sig själv. Tur att hon i sista stund grabbat tag i höstjackan med kapuschong. På långt håll såg hon den. Kön. Som ringlade sig långt runt hörnet ner mot Scandinavium. Väninnan stod och väntade vid ingången.

– Aldrig att jag står i den kön.

– Vi går och fikar istället.

Fyrtiofem minuter senare var kön kortare. De fick varsin stämpel på insidan av handleden. Inne i salen. Sorlet var smärtsamt högt. Samtidigt som de slingrade sig emellan horder av människor försökte hon höra vad väninnan sa, som gick snett bakom henne. Efter en stund struntade hon i det. Under den ryckiga vandringen runt montrar och besökare såg hon kända ansikten. Hon ville gå fram, presentera sig. Benen vägrade, läpparna var fastlåsta. Huvudet tungt.

– Du vi går och tar en fika till.

– Jaa!

torsdag 25 september 2014

Blixt


Vi hade en gymnastiklärare som hette Blixt. Det passade honom riktigt bra eftersom han var snabb. Både i tanken och i kroppen. Han gillade oss tjejer. Försökte charma oss hela tiden. Jag kommer ihåg en gång när han kom fram till mig och Helena på en tiominutersrast. Det gjorde förresten inga andra lärare. Bara om de skulle mota bort oss från något ställe där vi inte fick hålla till. Han kom så nära att vi började backa bakåt. Då tog han ett steg till. Och vi också. Så där höll det på. Tills våra ryggar stötte emot skolans hårda vägg. Precis då ringde det i klockan. Rasten var slut. Han vände på klacken och gick. En annan gång; vi hade anmält oss till danskurs i skolan. Vi skulle lära oss foxtrot och tango. Kursen hölls i gymnastiksalen på skolan. Det var inte Blixt som höll i kursen, men han var ändå på plats och vandrade utmed salens väggar med händerna på ryggen. Så med ens stod han framför mig och sa att vi skulle dansa. Han tog tag i min arm och drog ut mig på golvet. Det var en läskig känsla när han med svettiga hårda fingrar tog tag i min hand. Det var knappt jag stod ut tills dansen var slut. Jag rusade ut ur salen och sprang ända hem.

måndag 15 september 2014

Sådan


Kraftlös. Utmattad. Hon släpar fötterna. Tungt, tungt de få stegen ut i badrummet. Undviker att se sig själv i spegeln. Genom sin beslöjade blick ser hon konturerna av någon som höjer armen och tar ner den elektriska tandborsten ur badrumsskåpet. Den surrar högt. Det surrar i hela huvudet, i tänderna, i tungan. Åter igen öppnar hon skåpet, tar ut en karta med små vita avlånga piller. Trycker ut två stycken som hon sväljer utan vatten. Hon darrar av köld, kilar snabbt tillbaka till sängen. Stegen tillbaka gör att hon kippar efter andan. Andetagen smärtar, hon drar varsamma inandningar, blåser sakta ut. Iklädd ljusblå flanellpyjamas med mönster av små röda hjärtan, lägger hon sig under duntäcket, på högra sidan. Hela livet har hon haft en sådan pyjamas, ända sedan hon var liten flicka och mamma sydde. Nu sydde hon själv. Mönstret kan variera, men hon vill att det ska vara naivt, påminna om hennes barndom. Hon huttrar och drar upp täcket så långt det går och ändå funkar att få luft in i näsan. Högra handen placerar hon under kinden. Efter bara någon minut sprider sig hettan genom kroppen. Vågor av glöd. Hon kastar av sig täcket. Fryser.

torsdag 11 september 2014

Rött och svart


Jag vet att det var två damer som kom gående över Drottningtorget. Några minuter tidigare hade jag satt mig på en av bänkarna som vette ut mot torget. Innan de kom, fylldes hela mitt synfält av ett hotell. Det enorma komplexet som en gång varit postkontor, men som nu byggts om till ett lyxhotell. Clarion Hotel Post hette det, ägt av en fryntlig och driftig norrman, som måste ha lagt ett ofantligt antal kronor på ombyggnaden. Porten med sin gyllene inramning bländade mig. Jag var precis på väg att ta upp mina solglasögon ur min bruna portfölj, när min blick i samma stund föll på kvinnan. Jag var säker på att det var två, men hur jag än ansträngde mig efteråt för att komma på hur dam nummer två såg ut, var det totalt omöjligt. Dam nummer ett stal hela min uppmärksamhet.
Min blick fastnade. Hennes tomatröda kjol slutade en bit ovanför knäna och hon bar kolsvarta tjocka tajts. Mellan kjolfållen och knäet var stora röda tygrosetter ditsatta, runtom. Ensemblen kompletterades med en MC-jacka i svart läder med många blixtlås och fickor. På fötterna hade hon klarröda högklackade lackpumps, som sken nästa lika blankt som guldet runt hotellets ingång. Håret, det jag såg av det under den bredbrättade röda hatten, var svartare än svart. Läpparna var knallröda. Jag reste mig upp. I samma stund som jag började gå åt samma håll som de, kom 11:ans spårvagn dundrande in till hållplatsen.  Dörrarna öppnades och jag såg att de gick på. Jag började springa. Precis när jag var framme slog dörröppningarna igen. Jag ropade. Med nävarna slog jag på plåten. Sakta började vagnen röra sig. Jag drog en lång suck. Portföljen! Jag vände mig hastigt om.  Jag hade glömt portföljen. Jag tog några hastiga steg bort mot bänken. Då såg jag den. Den stod kvar där jag lämnat den, lutad mot parkbänkens ena ben.

söndag 7 september 2014

Jag valde att hoppa av

När jag för fem år sen sa upp mig från mitt fasta anställning för att studera, hoppades jag att det skulle innebära ett nytt intressant jobb, nya utmaningar i en helt annan bransch. Ordsvallet just då böljade i olika media om hur viktigt det var för arbetstagare att ha en bra hälsa, för att kunna göra ett bra jobb. Sjukskrivningarna var på tok för många. Friskvård skulle bli en grundläggande rättighet för alla anställda på ansvarfulla företag. Träning på arbetstid skulle införas. Hälsostrateg skulle jag bli, bestämde jag, ett framtidsjobb.

Första motgången var när jag fick veta att jag som 53-åring inte hade rätt till vare sig studiebidrag eller studielån. Andra motgången kom efter examen. Det fanns inga jobb. Under de tre åren jag hade studerat hade arbetsmarknaden förändrats. Stramats åt. Dåliga tider. Ingen tänkte längre på friskvård. Ingen politiker nämnde längre de långa sjukskrivningstiderna, att det var viktigt att göra något åt problemet.

Mitt i allt detta uttryckte våra politiker däremot, med väldigt höga utrop, att alla måste jobba ytterligare ett antal år, långt förbi nuvarande pensionsåldern, 65 år. Annars räckte inte pengarna.

Jag förstår att alla som kan, måste jobba längre upp i åldrarna. Men hur ska det fungera? Vem orkar jobba i samma yrkesgren år ut och år in? Om de flesta ska jobba till minst 75 år, kan det väl inte vara för mycket begärt att den som vill, kan få jobba med olika saker under yrkeslivet? Våra folkvalda måste skapa gynnsamma förutsättningar för människors utveckling. Underlätta för människor att kunna byta bransch.

Nej, istället ringde ramsan ”skomakare, bliv vid din läst” i mina öron. Jag fick snyggt och fint krypa tillbaka in i rondellen och ta ett jobb i den bransch som jag med yster förtjusning lämnat tre år tidigare.

Till alla politiker ger jag nu uppmaningen: före ni ropar på äldre arbetskraft, börja med att ta bort ålderstaket för studiebidrag och studielån. Ge äldre ekonomisk möjlighet att kunna studera. För mig är det för sent, men det kommer många efter mig.

 Krönika är en litterär text där det kronologiska händelseförloppet beskriv och kommenteras Krönika är en litterär text där det kronologiska händelseförloppet beskriv och kommenteras.Krönika är en litterär text där det kronologiska händelseförloppet beskriv och kommenteras

 

tisdag 2 september 2014

Aldrig meningen


Hon var enda kvinnan. Runt omkring henne satt äldre gråhåriga män med allvariga ansiktsuttryck. Några med det tunna håret omsorgsfullt kammat uppåt från pannan, andra med hårtestar som stack upp åt olika håll. De betraktade henne utan att röra en min. Vissa såg ut som de skulle somna när som helst. De kanske hade tråkigt. Alla, utom hon själv som hade en smaragdgrön fotsid sidenklänning, var klädda i svart och vitt. Frack var föreskrivet. Men förstås inte för kvinnor. Det stod antagligen inget i stadgarna om hur damer skulle klä sig. Det var aldrig meningen, att kvinnor skulle få sitta där uppe på podiet, tillsammans med män.
Det var bara hon kvar nu. Kungen vände sig mot henne. Hon tog tag i ena armstödet på stolen och drog sig sakta upp. Satte fram ena foten för att ta ett första steg. Samtidigt kände hon hur skons smala klack fastnade i klänningsfållen. Hjärtat stannade, nästan. Det hettade i kinderna. Hur hon lyckades förhindra fallet, kunde hon aldrig erinra sig efteråt, men klacken lossnade och hon kunde ta steget fram till honom. Bugande tog hon emot priset.
Efteråt när de satt runt middagsbordet, ville hon utbringa en skål med kungen.  Hon hade trots allt fått ett av de åtråvärda priserna. Kungen stod redan med glaset höjt. Metaforiskt saluterade han alla gästerna genom att svepa med glaset över alla gäster. Han gjorde samma svep flera gånger.  Intrycket var att han letade efter någon. Henne. Förstås. Enda kvinnan. Hon försökte fånga hans blick, höjde sitt vinglas. Precis då fann hann vad han sökte.

– Hovmästaren, mitt glas är tomt.