Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

torsdag 27 november 2014

Bokhyllan



Bild, Brott, Bubbla, Böcker, Bokhylla

 
Han stirrade på väggen där kortet nyss suttit. Det var som om han inbillat sig att om han tittade tillräckligt länge och kraftfullt, skulle ett annat foto växa fram ur väggen. En bild som förklarade allt och han hörde inom sig hur han skulle hojta:

”Aha, då förstår jag!”

Han skakade på huvudet. Någon hade varit i rummet och satt upp det på väggen. Efter det att han gått igår. Bara den personen kunde besvara alla hans frågor som bubblade upp inom honom. Kanske. Möjligtvis. Han reste sig upp och spatserade runt i rummet. Återigen ryste han av det torra krasandet under skorna. Kanske fanns det fler bilder om han letade? Med långa steg gick han fram till bokhyllan som stod bakom soffan och tog tag i ett gäng böcker. Grått damm virvlade upp i luften runt honom. Det kittlade i näsan. Kändes som han skulle nysa. Samtidigt hörde han ett ljud. Han tittade upp. En siluett stod på tröskeln in till rummet. Han var inte längre ensam.

onsdag 26 november 2014

Fotot

Fortsättning från gårdagens skrivpuff:


Han vände på kortet. Jag, 1952 i juni hade någon textat en aning darrigt, men med rak enkel stil. Inget mer. Samtidigt som han stirrade rakt på fönstret där regnvatten strilade nerför rutan, räknade han. Det var samma år som hans far fyllde tjugosju år. Han reste sig hastigt upp. Det virvlade till i huvudet, som om ett moln av flygfän fladdrade omkring i hans hjärna. Han tog ett snedsteg och viftade med armarna i luften för att hålla balansen. Höll nästan på att ramla, men fick tag om soffans armstöd. Fotot höll han krampaktigt kvar i högerhanden. Han satte sig ner på armstödet och la fotot i knäet. Med fingrarna täckte han över kvinnans hår. Nu såg han enbart det nakna bleka kvinnoansiktet. Det var tydligt. Insikten gjorde att han ropade rakt ut. Trots kylan i rummet hettade det som eld i kinderna. Fotografiet föreställde hans far.

tisdag 25 november 2014

Något oavslutat

Det var något brännande oavslutat som stack vasst i nacken. Bara gång till. Bara en enda gång till dra upp den fallfärdiga dörren och ställa sig på tröskeln. För sista gången betrakta den melankoliskt vackra förödelsen. Minnas. Dofterna, händelserna, kalasen.

Fotot. Hade det verkligen suttit på väggen när han var här igår? Han borde ha sett det. Han lutade sig fram, lirkade bort häftstiftet och tog ner fotot. Medan han gick bort till den trasiga soffan studerade han kortet. Krasandet under hans skor fick honom att häftigt skaka till. Han satte sig ner på yttersta kanten. Kvinnan på fotot. Dragen var välbekanta. Den stramt upphöjda hakan, hängande ögonlock och den stela munnen. Det var som att se honom. Hans far. Det var samma linjer i ansiktet, samma allvarsamma blick.



Bild från http://www.flickr.com/photos/photosvincent/10948170945/sizes/z/in/photostream/

måndag 24 november 2014

Mörkret


Mörkret var kompakt. Ändå vågade hon ta långa kliv. Antog utmaningen att kanske stöta emot, trampa fel, snubbla. Marken var mjuk av åtskilliga lager av barr och löv. För varje steg sjönk hennes kängor långt ner i myllan. Hon svettades av ansträngningen. Drog ner dragkedjan i jackan och lät den fladdra fritt i vinden. Nu såg hon strimman. Mellan träden anade hon det ljusa. Med ens stod hon på den kala berghällen. Framför henne den vidsträckta sjön. Den låg öppen framför henne. Tunna sprittiga bränningar gled snabbt över vattnet. Hon tog ett steg längre fram. Ett djupt andetag. När huvudet klöv vattenytan uppfattade hon ljudet av en låg ton. En bottenlös klang.

fredag 21 november 2014

Fundersam


Jag satte mig längst fram i aulan. Helt ensam i raden. Jag sneglade bakåt och såg den ena efter den andra kliva in i den enorma lokalen. Kvinnor och män som med sökande blickar såg ut att fundera på var de skulle slå sig ner. Efter en stund var de flesta platserna bakom mig upptagna. Det var då hon kom släntrande nerför gången. Hennes vita vinterjacka upplevdes näst intill självlysande bland alla andras mörkgrå och svarta.
”Kan jag sitta här?”, sa hon och nickade mot platsen bredvid mig.

”Javisst”, sa jag.
Jag reste mig upp för att lämna plats. Hon krängde av sig jackan. Jag slängde några snabba blickar på henne. Under hade hon en vit mohairjumper med rosa glitter påsytt i ränder fram på bröstet. Hennes jeans i vitt skinn satt hårt över baken. Kvinnan satte sig och la ena benet över det andra.

”Jag funderar på en sak”, sa hon.
”Jaha?”

”Jag har sökt, tror jag, mer än fyrtio jobb under de senaste två månaderna.”
Jag vände mig mot henne, nickade och log. Hon stirrade på mig. Hennes ljusbruna lösögonfransar var så långa att de dolde ögonen en aning.

”Jaha?”
”Och ingen av dem ville ha mig.”

När hon pratade gestikulerade hon med sina slanka händer med välmanikurerade långa fingernaglar. Jag blev nästan hypnotiserad av det vita nagellacket med skimrande små guldiga stjärnor.
”Vad konstigt.”

”Jag förstår ingenting. Jag som är så himla duktig, fantastiskt framåt och har erfarenhet av så mycket”, sa hon och rufsade sitt kortklippta ljusa hår.
”Konstigt”, sa jag, la huvudet på sned och betraktade henne.

”Varför inte ta mig bland alla dessa stollar som får jobben istället för mig?”
”Konstigt”, sa jag igen.

 

måndag 17 november 2014

Bak


Att knäppa brännvin
Att ha tröjan bak och fram

Så överflödigt

torsdag 13 november 2014

Mannen


 
(bild från http://www.flickr.com/photos/stephanieneil/10958245446/sizes/z/in/photostream/ )
 
Jag hade tjatat på dig att raka bort det helt. Varför ha ett skägg som enbart såg ut som om du inte orkat raka dig på några dagar? Dessutom var det inte skönt att kyssa dig. Jag gick ständigt omkring med ömma, rödfläckade kinder. Ibland när jag glömt att dölja det genom heltäckande foundation hände det att arbetskollegor och vänner frågade vad som hänt. Om jag drabbats av allergi.

Annars gillade jag ditt hår och frisyr. Den mörkblonda, typiskt svenska hårfärgen. Att det var tjockt, lite lockigt och att du kammade det uppåt. Trots att du aldrig använde hårvax låg det fint kvar ovanför pannan. Och blicken gillade jag. Ditt charmiga ögonkast och småleende.

Jag la ifrån mig fotoalbumet på soffbordet och lutade mig bakåt i soffan. Stirrade rakt upp i taket. Efter en stund reste jag mig upp och gick ut i köket. En kopp kaffe att pigga upp mig med. Nej, sa jag till mig själv, det här kräver starkare drycker för att mota bort tankarna. Tankar som enbart gjorde mig deprimerad. Svart. Tankar på dig. När du gick. Sa att du tröttnat.

onsdag 12 november 2014

Tjock stämning


Oftast hann pappa nätt och jämt komma innanför dörren efter jobbet. Samtidigt som han klev in i hallen, deklarerade han att nu skulle han gå upp på sitt rum och vila eller läsa Dagens Nyheter.
”Säg till när maten är färdig", sa han.

Vi stängde dörren in till köket och pratade med sänkta röster. Vi skrattade med stängda munnar. Så även mamma. Ibland när vi glömde bort oss och skrattade högt, slog vi händerna för våra munnar och lystrade samtidigt. Allt var tyst. Vi andades ut.
När maten var klar tassade jag uppför trappan, gick på tå fram till sovrumsdörren. Försiktigt stack jag fram huvudet .

”Nu är det klart”, sa jag.
”Kommer.”

Med skarp blick sökte han, flera varv, fram och tillbaka, letade med blicken.
”Det fattas smörkniv. Du hämtar”, sa han och nickade åt mitt håll. ”Du som inte har jobbat hela dagen.”

När han hade ätit färdigt, reste han sig upp från bordet och sa:
"Nu går jag upp och kollar Aktuellt.”

En enda gång såg jag pappa gråta. Det var på farbror Gustavs begravning. Farbror Gustavs dotter höll ett tal till sin pappa. Stämningen i salen blev tjock. Jag såg mig omkring i församlingshuset. Allas axlar ryckte och näsdukar åkte upp ur fickor och handväskor. Jag slängde en blick på pappa. Hans kinder blänkte av tårar.

måndag 10 november 2014

Stram


Om min pappa sa många att han både var stram till sättet och såg stram ut. Han gick alltid med ryggen rak som om han alltid medvetet sträckte på sig. Vet inte hur många gånger han ropade efter mig:

”Sträck på ryggen! Sluta se ut som en slashas.”

Han visade aldrig några känslor, utom när han var arg. Då mörknade blicken och jag vågade inte titta in i hans ögon. Han skrattade sällan, bara ibland när han var onykter.

Men jag kommer faktiskt ihåg en rolig historia han drog ibland. Så här var den:
En pojke sitter bak och fram på sin cykel.

En annan pojke frågar:

”Varför sitter du bak och fram på cykeln?”

Varpå han på cykeln svarar:
”Du vet väl inte åt vilket håll jag ska cykla?”

torsdag 6 november 2014

Köttiga ord


De köttiga orden ringde i mitt huvud. Jag mumlade den ganska korta meningen tyst för mig själv. Flera gånger. Några få ord som fick mig att reagera. Stanna upp. Chockerat kasta mig upp ur tevesoffan. Jag undrade om han som öppnade munnen, ställde sig bredbent där på scenen och yttrade de åtta glosorna, verkligen begrep hur det skulle kunna mottas. Var han medveten om det? Eller var det bara några förflugna ord som råkade ramla över hans läppar?

”Att tappa sin förmåga att tro på gud.”

Det var så han sa.

tisdag 4 november 2014

Bära eller brista


Efteråt förstod hon inte hur hon tänkte. Fast, jo, det gjorde hon visst. Siktet var inställt på ett slag mitt i nian. I den röda pricken i mittpunkten. Tanken fanns där redan när allt hände, i samma minut som hon fick veta. Olika planer började cirkla runt i hennes huvud. Faktum var att det var med glädje hon planerade handlingen. Funderade över olika strategier och försökte sätta sig in i konsekvenser av olika scenarier.

Till slut bestämde hon sig. Det fick bära eller brista. Hon brydde sig inte om vilket. Bara att hon skulle göra det. Det var en klassisk strategi, men inte sämre för det. Han hade, hoppades hon, missat att extranyckeln inte hängde kvar i nyckelskåpet. För många nycklar för att kunna se var och en. Eftersom hon inte kände till den nya kvinnans tider fick hon först spana.

En mörk, regnig och blåsig sen eftermiddag i november smög hon rakt över gräsmattan fram till ytterdörren. Låste upp och gick in. Raka vägen fram till hans garderob. Gick snabbt till verket. Klippte sönder alla hans trettio skjortor och alla hans randiga slipsar. Fingrarna darrade av lust. Ett högt skratt lämnade hennes läppar. Ett snitt rakt över. De avklippta tygerna dalade ner på golvet. Sen gick hon över till byxorna. Hon klippte bara av ena benet. Hon fick ta i lite mer med byxorna. De var inte lika lättarbetade. Det var när hon precis öppnat dörren för att slinka ut, som hon såg honom. Med långa steg kom han klivande över uppfarten. Han hade redan sett henne.

”Polisanmälan!”, skrek han. ”Du kommer att få skaka galler för intrång i annans privata egendom.”

Då hade han ännu inte sett garderoben.