Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

tisdag 30 december 2014

Har ni fest, eller?



Bild från:

http://www.flickr.com/photos/awfulshot/11499773075/sizes/z/in/photostream/
 
 
Mina ögon var tunga. Jag kisade för att hindra ögonlocken att totalt förslutas över ögongloberna. Skruvade på mig, för att få igång kroppen. Konstigaste fest jag någonsin varit på. Som hon här bredvid mig. Kunde inte påminna mig att hon har sagt vad hon hette, ens. Hon har suttit och stirrat in i mobilen sedan hon klev in genom dörren. Väskan verkade dyrbar. Den hade hon, direkt hon damp ner i soffan, placerat i knäet. Och mannen i ljusblågrått, som såg ut som han kom direkt från sjuksalen, sneglade konstant in i hennes mobiltelefon, över hennes arm. Tydligen var han intresserad av vad som skedde där. Eller annars vaktade han hennes väska. Kanske funderade han på att rycka åt sig den i ett obevakat ögonblick. Värst var nog blommorna på bordet. Torra tallkvistar där någon virat folie runt grenarna. Utan att jag tänkte närmre efter, la jag upp mina gympadojor på bordsskivan. Vågor av irritation blandades med utmattning i mitt huvud. Jag tog tag i kudden och den tjocka filten som låg på soffans ryggstöd. Skulle de märka om jag kravlade mig ner under bordet, lade mig med kudden under huvudet och filten över kroppen?

söndag 28 december 2014

Skymning


Hon tyckte att skymningen aldrig försvann. Varken i hennes huvud eller där ute. Hon gick de få stegen fram till sovrumsfönstret. Där nere på gatan stod några människor och väntade på spårvagnen. Alla hade axlarna uppdragna mot halsen och mössor nerdragna över pannan. De stod en bit ifrån varandra, gav intryck av att vara övergivna. En man stod böjd över sin mobil. Hans vita ansikte lystes upp av mobiltelefonens blekgröna ljus. Hon förundrades över hans nakna fingrar som pilsnabbt rörde sig över telefonens tangentbord. Hennes ögon fångades av något. I huset på andra sidan gatan stod en man i ett fönster. Ovanför honom hängde en tänd adventsstjärna. Han stirrade på henne.

tisdag 23 december 2014

Aldrig klar


Ju längre jag lever och borde veta bättre, desto mindre förstår jag om världen och människorna på vår vackra blå planet. Det är stressande, jag ryser av obehag av att känna osäkerheten nafsa mig i hälarna. Jag säger ofta till mig själv, att vad skönt att jag är så pass gammal som jag är. Jag slipper vara med i framtiden. Men hur låter det? Jo, som om jag struntar totalt i kommande generationer. Verkligen egennyttigt. Västerländskt tänkande, individen är viktigast. Mina behov går före gruppens.

En sak är jag dock säger på. Ingenting är någonsin klart. För all framtid klappat och klart. Arbetet pågår utan slut. Människan kommer aldrig att kunna säga till sin nästa:

”Nu. Äntligen, är vi framme. Nu kan vi slappna av och bara njuta av livet.”

torsdag 18 december 2014

Ett slags avsked


”Hur kan du stå och hångla med den där killen? Du, sluta dra i bordsduken hela tiden. Den blir skrynklig. Och vem är det då som måste stryka?”

”Hånglar? Vi hånglade inte”, sa Elin samtidigt som hon släppte den flaggblå duken som om den bränt hennes fingrar.

Köksstolens ben gnällde högt mot parkettgolvet när hon drog ut den från bordet och ställde sig upp.

”Vad kallar du det ni gjorde då? Jag höll precis på med att byta till julgardiner när jag fick syn på er genom köksfönstret.”

”Vad var det du såg?”

Utan att titta på henne gick Elin fram till ett av köksskåpen, öppnade och tog ut ett dricksglas.

”Han pressade sig hårt mot dig. Där vid björken precis vid grinden”, sa hon och pekade ut genom fönstret.”Han stod med armarna runt hela dig och era ansikten var som fastklistrade vid varandra. Jag såg knappt vad som var vad.”

”Men mamma jag är ju kär”, sa Elin och skruvade på kallvattnet.

”Du är för ung, Elin.”

”Jag är inte alls för ung. Jag är faktiskt 13 år.”

”Du är för ung, Elin”, sa hon igen och reste sig upp. ”Nu tappade jag helt lusten att byta gardiner, fortsatte hon och pekade med huvudet mot de blåvitrandiga bomullsgardinerna som hängde på trekvart i fönstret. ”Och det är ditt fel.”

”Mitt fel? Nu får du sluta, mamma.”

”Det är du som ska sluta. Nästa gång ni ses, gör du slut. Annars säger jag till pappa.”


 

måndag 15 december 2014

Besynnerligt


Det är vad livet ytterst handlar om. Relationer. Gemenskap. Vi människor vill tillhöra en grupp. Vad gruppen tycker om mig är livsviktigt. Alla mina förmågor går på högvarv. Allt för att passa in. Jag hatar att skämmas för att jag gör något som inte gruppen accepterar. Jag fasar för att bli utfryst. Jag anpassar mig, ljuger om jag måste, för att de andra i gruppen ska tycka om mig.

Det är så besynnerligt. Jag förstår inte, hur det kan komma sig. Att jag ändå samtidigt älskar att vara ensam. Nästan aldrig tycker likadant som andra. Är ofta den som avviker. Mot strömmen. Känner mig ofta exkluderad från gruppen. Vill inte heller vara en del av den. Eftersom de inte tycker som jag.

Hur kan det komma sig?

torsdag 11 december 2014

Pia Widlund har utmanat mig med 10 frågor. Här kommer frågor och svar


Hur länge läser du en dålig bok innan du lägger den ifrån dig?
Några sidor, men det händer att jag efter att ha läst halva boken inte orkar mer

 
Vad läser du helst; Romantik eller spänning?
Spänning

 
Svenska eller utländska författare?
Gärna svenska, men tror att det är ungefär 50/50

 
Favoritboken när du var liten?
Pippi Långstrump och Barnen från Bullerbyn, senare Fem-böckerna och Lotta-böckerna.

 
Vad köper du för böcker åt andra? Påverkar din smak vad du köper?
Gärna nyutkomna, som många pratar om. Min smak påverkar. Köper alltid det jag skulle vilja läsa själv

 
Är omslaget viktigt?
Ja, det tycker jag.

 
Har du köpt någon bok p.g.a. omslaget?
Nej, aldrig

 
Läser du alltid baksidestexten?
Ja

 
Läser du e-böcker?
Det har hänt, men bara några gånger. Har inte vant mig riktigt.

 
Skrivmål inför 2015?
Skicka mitt ”färdiga” manus till förlag och färdigställa manus nummer två under år 2015

 

onsdag 10 december 2014

Må illa


Elin hade oförhappandes tittat ut på dansgolvet. Kanske hade hon sett, känt igen, i ögonvrån. Att det var därför hon vände bort huvudet från bordsgrannen som var i full färd med att berätta att hon och hennes man skulle flytta från Linnégatan till Göteborgs Dock Sides på andra sidan älven. Nybyggt och fräscht med terrass som löpte längs med hela våningens utsida. Där stod han och vaggade med armarna runt en kvinnas rygg. Med näsan inne i hennes blonda hårkalufs.
Hon satt som fastfrusen. Kunde inte röra sig. Långsamt rörde hon huvudet tillbaka. Svagt uppfattade Elin att hon fortfarande pratade om nya lägenheten. Hennes blick fastnade på kvinnans illröda mun. Hon såg hur läpparna rörde sig fram och tillbaka, upp och ner. Sen, med ens, utan ett ord, reste Elin på sig och gick rakt över dansgolvet. Gick fram till dem och skrek rakt ut.

”Vad gör du?!”
Han tittade på henne som om hon var en främmande person. Någon han inte kände igen. Konstigt nog kunde hon se sig själv från hans perspektiv. Inom sig såg hon hur han såg på henne. Som om hon var en skvatt galen okänd kvinna som störtat sig över dem.

Hon mådde illa.

söndag 7 december 2014

Placera


Munderad till löpare från topp till tå sprang jag snabbt ner för trapporna. Jag rättade till den röda mössan, drog ner muddarna på jackan så långt ner över handleden som det gick och öppnade dörren. Det både regnade och blåste, konstaterade jag när jag kommit ut på Slottsskogsgatan. Spelar roll, sa jag till mig själv, sådant hindrar inte en tuffing. En hårding besegrar vädret, tänkte jag och började springa. Såg inte pölen. Satte högra foten rakt i. Tungt. Regnvatten skvätte ända upp i ansiktet. Utan att stanna sprang jag vidare medan jag gned i ögonen med vantarna. Blicken klarnade. Jag gjorde mitt bästa för att placera fötterna mellan alla vattenpussar. Efter en stund blev det hemskt jobbigt, jag hoppade hage mer än jag löpte. Jag slutade. Sprintade gatan fram utan att bry mig om var skorna hamnade. Kändes som en befrielse. Under mig gav skorna ifrån sig ett skvimpande ljud för varje steg. Jag blev som hypnotiserad av ljudet. Som förtrollad av något oidentifierat sprang jag ända ner till kajen vid Stenaterminalen och fortsatte bort till Älvsborgsbron. Svängde av till vänster och tog backen upp till Sandarna utan ett enda flåsande. Höger in på promenadstråket genom Västra Kyrkogården. Inte en enda människa någonstans. Det var som om jag var den enda människan kvar på jorden. Alla andra hade flytt till en annan planet.
En halvtimme senare sprintade jag in på gården. Blöt, nej dyngsur, in på bara kroppen. Jag skrattade högt. Jag hade vunnit över vädergudarna. Min man var hemma. Jag var inte helt ensam.

lördag 6 december 2014

Jag älskade honom


Jag älskade honom, men om han skulle överleva var jag tvungen att lämna honom. Förlåt, viskade jag, medveten om att han omöjligt kunde höra mig. Sakta tryckte jag ner handtaget, sköt försiktigt upp dörren och lät kall luft sippra in i hallen. Jag lyssnade inåt lägenheten. Allt var tyst. Jag borde ha berättat. Redan i början, kanske till och med första kvällen på caféet i Haga.
Det var hans mun jag fastnade för först. Hur han rörde överläppen när han pratade. Hur jag skymtade hans framtänder där innanför. Av vilken anledning min väninna lämnade oss ensamma och gick efter en stund kom jag inte ihåg. Vi satt kvar länge. Vi pratade och pratade. Han tittade en aning för länge, rakt in i mina ögon. Känslan av att fastna. Kinderna hettade. Luften mellan oss pulserade.
Trots allt var jag inte överraskad. Innerst inne hade jag grubblat på hur lång tid det skulle ta innan allt kom fram i ljuset. Vi hade bägge levt i en falsk trygghet. Han utan att veta vad som stod på spel. Det gick inte att berätta. Inte nu.
Jag visste att det regnade. Det hade inte gjort annat de senaste veckorna. Jag kände mig skyldig även till det. Jag drog ihop jackan över bröstet, slängde upp porten och gick ut på gatan. Tunga regndroppar slog rakt ner på mitt huvud. På andra sidan gatan såg jag bilen. Den svarta Mercedesen. I förarsätet skymtade jag konturerna av hans skalle. Jag korsade gatan. Gick fram till bilen.

torsdag 4 december 2014

Inget värd


”Då nackar vi nästa.”
Alec nickade åt deras håll. Därifrån han satt i en enorm skrivbordsstol i vinrött läder med högt nackstöd såg han männen en aning ovanifrån. Så fort han rörde sig det allra minsta i stolen uppstod ett högt gnällande ljud, vilket retade honom.

”Nackar nästa?”
”Vad då nästa?”

De spärrade upp ögonen och pratade i mun på varandra. Bägge satt på låga pallar på andra sidan bordet.

”Nästa i raden. Ni är väl inte sådana trögtänkta nollor, att ni inte fattade att det gällde fler?”
Med en irriterad gest slängde han iväg pennan han hållit i handen över bordsskivan.

”Jag totalvägrar. Inga fler.”
”Jag säger varken bu eller bä innan du förklarat vad du menar.”

Bägge lutade sig samtidigt framåt. Alec sträckte på ryggen, sköt fram hakan och såg ner på dem.

”Alltså, jag har en hel lång lista. Det sa jag ju. Jag visade den för er, senast igår. Fastnar inget alls i era arma skallar, ekar det tomt däruppe, eller? Hallå!”
Han rundade handen runt munnen, ropade som rakt in i en tratt.

”Jag gör det inte”, sa den ena, slog näven i knäet och drog in läpparna.
”Jag trodde det var en lista över alla medlemmar. Att bara den överst på listan var den som var rökt”, sa den andre, höjde ögonbrynen och tittade på honom en aning från sidan.

En av männen la högra handen på skrivbordet. Alec stirrade på fingrarna som trycktes mot skivan och log lätt när mannen ryckte till och snabbt drog åt sig handen.

”Din dåre, har din hjärna stuckit till ishavet? Har den krympt i frosten? Alla ska röjas ur vägen. Och du där”, sa Alec medan han svängde blicken och pekade på mannen bredvid med bägge pekfingrarna. ”Din blödiga kruka, räkna med att du är helt körd.”

”Vad menar du?”, sa mannen och drog upp läpparna i ett snabbt bortdöende leende.

”Inte värd att ätas upp av grisarna ens. Här, ta min revolver. Gör det själv. Kulan sitter i gluggen.”

 

onsdag 3 december 2014

Kallt där ute

Här kommer sista inlägget om fotot :-):



”Du kom alltså tillbaka”, sa hon igen medan hon satte sig i soffan, fortfarande med kappan knäppt upp till hakan och händerna i fickorna.
Hennes axlar var uppdragna som om hon frös. Hon slängde en blick upp på honom.

”Sätt dig.”
Ett tveksamt steg, sen satte han sig bredvid henne. Det kändes egendomligt. Att sitta bredvid en total främling. I detta välbekanta rum, där han sprungit runt i sin barndom. Hans hem. Men inte hennes. Han studerade kvinnan. Trots att hennes kropp var gömd under den för stora kappan, eller kanske just därför, såg han att hon var mycket smal. Närmast mager. Bekymmersrynkorna i pannan antydde att hon inte var purung.

”Det är kallt där ute”.
”Ja. Varför satte du upp fotot?”

”Kanske var dumt gjort.”

”Berätta nu. Vem är du?”
”Om du lovar att inte brusa upp?”

Han nickade. Hon drog upp handen ur ena fickan och räckte över ett foto.
”Ett foto till?”, sa han medan han tog emot det och lutade sig över bilden.

Ett svartvitt foto, precis som det han hittat tidigare. Direkt såg han att den vuxna kvinnan på bilden var hans far. Taget samma dag. Blusen som såg vit ut med sjalkrage och den mörka veckade kjolen var identiska med kläderna på första fotot. I handen höll hans far en liten flicka med ljuslagda flätor. Såg ut att vara sommar, någon gång under 1950-talet. I en främmande trädgård. De stod i kanten av en syrénberså.
”Det där är jag.”

”Du?”
”Din far levde ett dubbelliv.”

Hon vek ner kragen och han kunde se hela hennes ansikte. Blek hy och en smal kantig ansiktsform. Askgrå hårtestar slingrade sig ner längs kinderna.
”Hur?”

”Med din mor var han en man. Fick barn. Dig. Med min far levde han som en kvinna.”

”Och du?”
”Jag är deras fosterbarn.”

tisdag 2 december 2014

Förbereda


Forts. på berättelsen om mannen som hittade ett kort:
 
”Du kom tillbaka.”
”Vem är du?”, ropade han. ”Varför smyger du in så där?”

Med stela knän ställde han sig upp från sin halvsittande ställning. Fortfarande med en hög dammhöljda böcker placerade i händerna.
”Jag smög inte. Jag öppnade dörren och gick på ett helt normalt sätt. Men du hörde mig inte.”

Det hade börjat mörkna ute och ett dunkelt ljus framkallade en gråsmutsig atmosfär i rummet. Vagt kunde Mats höra att regnet ännu slog lätt mot fönstret. Skuggan tog ett steg framåt.
”Kom inte närmre”.

”Lugna dig.”
I det lilla ljus som letade sig in från fönstret såg han nu att det var en kvinna klädd i en mörk fotsid rock med kragen uppfälld över hakan. Bägge händerna var nedstuckna i rockens fickor.

”Var det du som satte upp fotot på väggen?”

Med en snabb huvudrörelse nickade han mot väggen där det suttit.
”Ja, jag ville förbereda dig.”

Hennes röst var hes. Han fick ett intryck av att hon hade något fel på stämbanden, rösten bar inte riktigt. Som att det gjorde ont att uttala orden.
”För vad?”

”En sak i taget. Ska vi sätta oss i soffan? Det som är kvar av den.”
Kvinnan tog några steg längre in i rummet.