Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

onsdag 30 december 2015

Vi måste vidare


Ta en bok. 

Slå upp valfri sida i början av boken. 

Skriv en text baserad på femte meningen på sidan. 

Boken heter Sankmark av Jhumpa Lahirir. Sid 15. Meningen lyder: Ett bistert följe, en människohjord.



Uppe på kullen stannade hon och drog efter andan. Hon vred på kroppen och tittade bakom sig. Nedanför henne slingrade den sig som en fet lång orm. Det bistra följet, människohjorden. Hon var tvungen att fortsätta, annars stod hon i vägen för folkmassan. Förmodligen skulle de inte lägga märke till henne utan gå rakt på henne. Över henne. Genom henne. Bara trampa vidare. Inte stanna. De flesta hon såg stirrade långt in i det som låg framför dem. Det okända. Främmande. I tanken redan framme vid målet. Måste vara så för att klara att hålla sinnet i schack. Inte bli galna. Inte ge upp. Det lockade att bara lägga sig ner och dö. Trots skymningens svalka svettades hon. Och frös. Grannfrun som lunkade bredvid henne tittade snabbt åt hennes håll. Hennes ansikte var randigt av svett och smuts. Hon nickade och tecknade med ena handen.

”Kom. Vi kan inte stanna. Vi måste vidare.”

söndag 27 december 2015

Ullared 23 december 2015


Välj 5 ord på bokstaven G och skriv en text som innehåller minst 2 av dem
gemensam, godis, god eller gud, gå, glömma:

Jag möter, som jag tror är, en mor med dotter. Kundvagnen de gemensamt skjuter framför sig ser tung ut. Deras ryggar krummar och jag hör att de flåsar. Några klädesplagg hänger på trekvarten och är på väg att ramla ur det höga berget av prylar.

"Måste du gå dit igen? Du var ju nyss där."

"Jag glömde att kolla en av hyllorna med gore-texkläder."

"Men jag vill kolla godishyllorna nu. Jag behöver inga fler kläder. Just nu."

"Du, nej. Hör du inte hur egenkär du är."

"Men jag vill inte."

"Nu följer du med, annars blir det varken julklappar eller godsaker för dig."

"Oh my god!"

                                                 

tisdag 22 december 2015

Fatta


Det är svårt att skatta
ordens betydelse för mig

Kanske svårt för andra att fatta
Tycker de ibland att det inte är okej?


Och jag önskar också alla skrivpuffare en GOD JUL och ETT GOTT NYTT ÅR!

måndag 21 december 2015

Morbror Arthur


Min familj var stor. När vi skulle packa in oss i bilen allihop blev det trångt och svettigt. Ibland fick minstingen Linda sitta i mammas knä fast det inte var tillåtet. Vi mer eller mindre ramlade ut ur bilen vid framkomsten hos mormor och morfar. Jag drog och slet i yllehalsduk och jacka. Kunde inte få av mig fort nog.

Inne i det lilla huset var det också begränsat med utrymme. Mormor och morfar hade själva byggt huset i gult tegel för tjugo år sen. Det bestod av två minimala rum och ett smalt kök. Utom vid måltiderna spred vi ut oss runt huset. När vi skulle äta flängde alla omkring och letade efter stolar så det skulle räcka till alla. Jag fick oftast sitta på mormors höga runda träpall som hon alltid satt på när hon skar grönsaker eller malde bönor i kaffekvarnen.

Ibland kom mammas bror, Arthur, på besök. Han bodde alldeles i närheten. När han kom åkte snapsen fram och då skulle alltid pappa, morfar och han diskutera politik. De tyckte inte alls lika. Om någonting. Rösterna blev högre och högre. Desto fler snapsglas som tömdes. Arthurs röstläge var högst. Han blev fullast också.

torsdag 17 december 2015

Kvinnan


Kvinnans ansikte är vänt mot mig. Hon har runda, rosiga kinder. Håret är uppsatt i en knut och hon har låtit små tunna lockar ringla ner i pannan. Jag undrar över hennes ögon. Vad de signalerar. En känsla av stolthet  anas. Eller beslutsamhet. En blandning av bägge. Hon står upp och den grå spetsklänningen nuddar det svartvita stengolvet. Över hennes rygg fladdrar skuggor från fönstrets blyinfattade rutor. Händerna vilar på instrumentet och hon låter fingrarna spreta över flygelns tangenter. Kvinnan ser ut att vara beredd att när som helst slå an första harmonierna i ett vackert Mozartstycke. Jag sätter mig ner i fåtöljen som står mitt på golvet. Beredd att lyssna.

"Berätta om er själv", säger hon. "Nämn någon rolig episod i ert liv. Jag behöver inspiration, förstår ni. För att kunna spela."

onsdag 16 december 2015

Ark, rak och kar


Arket stirrade på mig. Fullständigt tomt och skinande vitt. Inga raka bokstäver och heller inga bulliga. Inga alls. Hur kommer jag igång? Hur? När jag svepte med händerna över tangentbordet gjorde det ont i fingertopparna.

Jag frös. Kanske var det anledningen till att orden försvann? Att de liksom förfrös inne i hjärnan, fastnade i det iskalla. Möjligen skulle det fungera om jag tinade upp hjärnan?

Vilken tur att vi inte tog bort badkaret när vi renoverade badrummet i våras. Det var så nära. Vi sade till varandra att det var alltför sällan som vi badade. Ingen idé. Förresten var det oekonomiskt och slösaktigt. Men vi ändrade oss och behöll det.

Jag satte på varmvattenkranen. Öste på så mycket det gick. Heta ångor spred sig. Sakta sänkte jag ner kroppen, centimeter för centimeter.  Tills hela jag låg under ytan. Jag njöt.

lördag 12 december 2015

Kulturkollos bloggstafett





En historia ur verkligheten - om medmänsklighet i stort och smått


Min pappa dog i en våldsam olycka, en flygolycka. Den tiden, när vi fick veta, sorgen, svärtan. Tankarna trängde hela tiden på. Hur det var för pappa  i hans sista stund. Hur mycket visste han? Var han rädd? Dog han direkt? Alla tankarna gjorde hela familjen energifattiga. Mina syskon och jag fick ta hand om mamma. Både praktiskt och själsligt.

Ett halvår efter olyckan började vi komma tillbaka till någorlunda normalt tillstånd, även om tanken på pappa ständigt fanns där. Mamma flyttade från Malmö till oss, närmsta släkten, i Göteborg.

Precis då hände det. Pappas allra bästa vän dog i en bilolycka. Jag och mamma åkte på begravningen i Malmö. Jag kommer ihåg att jag höll mamma hårt under armen i kyrkan, bokstavligt höll henne upprätt.

Kraftlösa in i märgen kom vi ut ur kyrkan.  I det ögonblicket ringde hon. Min systers svägerska som bodde i Helsingborg.

"Kom hit", sade hon.

Vi åkte dit. Hon kramade oss.

"Sätt er ner", sade hon. "Jag har gjort i ordning en liten kvällssupé. Ni får vin till."

Det var som om kroppen hade lättat från marken. Lättnaden i bröstet. Jag har inte en aning om vilken typ av vin hon bjöd på, eller vilken maträtt. Men jag vet att det glaset med vin var det bästa jag någonsin druckit.

torsdag 10 december 2015

Besked, tack.


"Jag vill ha besked", säger du.
Antagligen ser jag förvirrad ut eftersom du med hög röst utbrister:

"En förklaring, tack."

Utan att svara vänder jag blicken mot sovrumsfönstret. I hyreshuset mitt emot ser jag att det står adventsljusstakar i varenda fönster. Jag räknar till tjugofyra stycken. Alla lyser trots att det är mitt på dagen. Jag undrar varför ingen har adventsstjärna.

"Jag har inget besked att komma med", säger jag. "Varför har ingen adventsstjärnor längre?", fortsätter jag.

"Vad?! Det skiter väl jag i", säger du och tar några långa kliv fram till fönstret och kikar ut.

"Det har du fan mig rätt i."

"Där ser du."

onsdag 9 december 2015

Imman


Bilen är voluminös. Interiören är babyblålackad och i backspegeln dinglar två stora tärningar i mjukt tyg. Det vita i tyget är slitet och har med tiden blivit gråaktigt och ser veset ut. Jag betraktar dig som lätt tillbakalutad och leende tittar ut genom vindrutan. Du placerar högra armen längs ryggstödet. Ändå når du inte ända fram till min axel. Jag tycker du ser tuff ut med vänstra handen vilande högt upp på ratten. I bilen är det svalt, näst intill kallt.

"Vi stannar och tar en glass", säger du samtidigt som du svänger av vägen.

Hettan slår emot mig när jag öppnar bildörren. På mindre än ett ögonblick tränger svett fram i alla porer och huden blir fuktig. Av det blöta som strilar från håret i nacken och ner på ryggen rister jag till i en snabb rysning.  Jag vänder blicken över bilens tak, mot dig. Men jag ser inget. Jag hör att du skrattar. Imman täcker glasögonglasen. Jag ser inget.

måndag 7 december 2015

Det bruna pappret


Butiker slår igen, en efter en. Skyltfönster skiner av svärta. Gatan blir mer och mer öde. På promenaden går jag förbi en nyligen igenstängd manufakturbutik. Det stora panoramafönstret är täckt med brunt tjockt papper. I en glipa som uppstått mellan glaset och fönsterfodret ser jag ett matt ljus. Någon är därinne. Kanske är det samma person som med svart tusch har skrivit snett över pappret: Om du ser det här är du för nyfiken.

tisdag 1 december 2015

En tisdagsutmaning om Berlin - Kulturkollo

Jag har tyvärr aldrig varit i Berlin. Skulle vilja åka dit, bland annat eftersom så mycket dramatiskt historiskt sett har utspelat sig där. Jag vill se alla de där platserna någon gång i mitt liv. Så jag nämner några böcker som jag har läst:

Den bok om Berlin som berört mig mest är En kvinna i Berlin. En anonym kvinnas dagboksanteckningar från våren 1945 då andra världskriget led mot sitt slut och ryssarna intog Berlin. Otäck och gav mig insikter. Riktigt bra!

Sen gillade jag Hans Falladas bok Ensam i Berlin. Också om andra världskriget, men så helt annorlunda. Också mycket bra!

En "modern" bok om Berlin som jag läste för inte så länge sen är Ögonblicket av Douglas Kennedy. Handlar om Berlin under kalla kriget. Kvinnoödet i berättelsen tog hårt på mig. Jag hade en del invändningar om för mycket romantik i vissa delar, men vilket öde. Jag tänker på henne ofta.

måndag 30 november 2015

Tanka på E


Fem ord på E: Emma, ensam, evig, eliminera, elak

Tanka:
Emma går ensam
Elaka rykten frodas
Eliminering

Är det för evigt skrivet?
Alls inte, försoning finns

torsdag 26 november 2015

Behålla


Hon föll tungt. Det sved som eld. Klöv ytan. Stora vattenbubblor kittlade hennes kropp. En djup kallsup. En känsla av att kvävas. Att kollapsa. Måste upp. Upp. Frustade. Spottade. Flämtade. Ögon som stirrade. Hukade över kanten. Framskjutna hakor. Munnar som rörde sig. Behåll lugnet, sa de. Annars blir det bara värre. Behärska dig.

onsdag 18 november 2015

Övermaga


Uppgiften var: Ta en bok. Slå upp valfri sida i mitten. Skriv en text baserad på fjärde meningen på sidan
Ur boken Nio Noveller av J D Salinger. Meningen lyder:
Jag talade om för henne att det, i mitt tycke, var lite övermaga uttalande, det borde hon själv inse om hon tänkte efter, att det var under hennes värdighet och att jag hoppades att det inte var signifikativt för henne att vräka ur sig sådant.

 Nu börjar det:

"Den kvinnan ger mig utslag!", ropade hon. "Stora röda blemmor som varar och kliar till förbannelse. Så urbota dum är hon."

Min hand som just omslutit ölsejdeln och var på väg mot munnen, stannade upp ungefär på halva vägen.  Fortfarande med glaset i luften tittade jag på kvinnan som satt mitt emot mig. Hon hävde i sig det sista av sin Tom Collins genom att hålla det stora vinglaset med foten upp mot taket och tömma resterande droppar rakt in i sin gapande mun. Först var jag helt stum. Sorlet från alla höga påstrukna röster i baren gled bort och luften blev kompakt tyst.

Utan att ha druckit mer av ölen, ställde jag tillbaka glaset på bordet så hårt att skummet gjorde vågrörelser och öppnade munnen. Jag talade om för henne att det, i mitt tycke, var lite övermaga uttalande, det borde hon själv inse om hon tänkte efter, att det var under hennes värdighet och att jag hoppades att det inte var signifikativt för henne att vräka ur sig sådant.

"Om det är det du hoppas på kan du glömma mig", replikerade hon. "Det är precis sådan jag är och vill vara. Övermaga?", fortsatte hon och drog med tumme och pekfinger över de våtblanka mungiporna. "Vad är det för löjligt gammaldags ord?"

Jag reste mig upp och slog en handflata i bordet. Det gjorde ont men jag låtsades inte om det.

"Då ska du slippa mig och mina löjliga ord hädanefter. Morsning och good bye", sade jag och klev iväg bort mot dörren.

Jag slängde upp den och gick.

torsdag 12 november 2015

Fåtöljen


 
Bild från http://www.perspektivet.no/utstilling/anna-amerikan-mummu/
 
Hon har blivit förvisad till källaren. Här får hon sitta tills hon säger förlåt och erkänner att allt är hennes fel. Fåtöljen gör att hon i alla fall sitter bekvämt. Luften blir mer och mer kompakt, som om hon lite i taget håller på att andas slut på allt syre. Det susar i rören då och då. Det är människor som bor någonstans i huset som duschar eller spolar i toaletten. Av och till är det helt tyst, förutom prasslet hon hör. Antagligen kommer frasandet från råttor. Hon vägrar att låta den insikten leta sig upp till medvetandets yta. Hon lutar sig framåt. Yr i huvudet. Det svartnar.

onsdag 11 november 2015

Tvåsamhet


Sonny & Cher.jpgVeckotemat på Kultukollo är Tvåsamhet. Vi ska presentera ett (eller ett par) par från följande kulturella områden:

litteratur
musik

film
(och så lite överkurs)

teater/opera
sport


Jag har valt följande:

Musik:

När det gäller musik associerar jag genast till Sonny & Cher. Jag vet inte varför. Finns väl många andra par just i musik. Vet bara att jag gillade dem så skarpt under tonåren att jag satte upp en stor affisch på väggen. De såg bägge så förskräckligt fräna och fräcka ut. Det kan ha varit den här:


Sonny & Cher.jpg

 
 

Sport:

Då tänker jag på systrarna Kallur födda i USA men uppväxta i Falun. Så duktiga bägge två att springa. Kan inte låta bli att undra hur det känns för den lite mindre lyckade tvillingsystern, Jenny. Om hon är ledsen, eller om hon struntar i att Susanna har lyckats bättre.

Litteratur:

Ännu ett par systrar. Boken En egen strand av Aino Trosell. Den boken. Den boken glömmer jag aldrig. Vilken historia! Den fick jag som pris här på Kulturkollo. Tack för den!

måndag 9 november 2015

Maktlös



Hon låg alldeles stilla och det var svårt att avgöra om hon faktiskt sov. I smyg betraktade jag de skarpa linjerna runt munnen och den höga pannan med jacket över högra ögonbrynet. Jag tyckte att hon såg sträng ut. En lössläppt hårslinga lyfte lätt från hennes haka varje gång hon andades ut. När jag hörde Hasses steg i trappan fick jag panik. 
 I nästa ögonblick stod han i rummet. Tanken på han måste ha tagit trapporna tre stycken åt gången, blixtrade genom hjärnan. Jag tog ett hårt tag om sängstolpen med bägge händerna, som för att hålla mig fast i en vinande stormvind.
"Upp ur sängen!", väste han. "Försvinn ut härifrån", fortsatte han med en egendomligt kraxig röst och visade med ett pekfinger. "Du väcker henne."
"Nej, det är det du som gör".
Rösten, den så välkända rösten, fick oss bägge att i den stunden samtidigt vrida våra huvuden mot henne. Jag kunde inte hålla tillbaka leendet. Hasse såg det. Hans ögon såg på mig med ett mörkt blänk som fick mig att stelna mitt i en rysning. Han tog ett steg närmre mig.
"Låt henne vara."
Hon lyfte överkroppen så pass mycket att hon orkade hålla tyngden med armbågarna och såg på Hasse med ögon som helt hade tappat sin gnista och färg.
"Jag har ju sagt till henne så många gånger att hon inte får störa dig", sade han och ställde sig bredbent och sänkte hakan mot bröstet.
"Nu var det faktiskt så att det var du som störde."
Min blick hade fastnat i hennes ansikte. Spåret från knivens egg lyste klarare än vanligt, alldeles ovanför det ofärgade ögonbrynet. Jag fick en förnimmelse av att jag kunde se rakt igenom hennes transparenta ögon, in i hjärnan. Hennes bleka insjunkna kinder gjorde att hon såg gammal ut. Med en flämtning sjönk hon tillbaka ner i sängen, lade huvudet på kudden och stirrade upp i taket.
"Vi får tala om det här senare, du och jag", sade han med ögonen vilande på mig.
Det sved i bröstet. Jag visste vad det betydde. Han tog ytterligare ett steg åt mitt håll.
 

 

onsdag 4 november 2015

Balkongen


Vi av David Nicholls, femte meningen på sidan 177: Jag såg alltihop från fönstret.

 Jag såg alltihop från fönstret. Han jagade henne genom lägenheten. Mitt emot mitt hem, i hyreshuset på andra sidan Godhemsgatan. Jag kunde se rakt in i deras våning. På kvällarna var alltid den abnormt stora platteven på. Den upptog större delen av en vägg och flimrade av bländande skakigt ljus. Jag hade också lagt märke till att taklampan ständigt var tänd, dag som kväll. Skärmen var vit och såg ut som om någon hade virat en virkad duk löst runt en glödlampa. Kanske en duk som en mormor eller farmor tillverkat för länge sen. Det blänkte till av en kniv i hans ena hand. Plötsligt rusade hon ut på balkongen. Nu såg jag att det enda hon hade på sig var ett par röda trosor. Jag ropade till när jag fick syn på att hon klättrade upp på balkongräcket. Hon rätade försiktigt på kroppen och sträckte ut ena armen för att nå grannens balkong. Balkongdörren var stängd och det var alldeles mörkt i lägenheten. Mannen som jag visste bodde där var antagligen inte hemma. I samma ögonblick som hon hade ena foten kvar på sin egen balkong och den andra på grannens räcke, kom han flåsande ut med kniven höjd i stickläge. Sekunden efter var hon över. Hon dråsade ner på balkonggolvet. Jag rusade bort och hämtade mobiltelefonen. Polisen. Måste ringa polisen. De hämtade honom en stund senare, medan kvinnan satt kvar på grannens balkong. En vecka senare mötte jag honom på stan.

måndag 2 november 2015

Mitt öde


Det är min bestämda övertygelse att det är mitt öde att aldrig få lyckas. På riktigt. Då och då når jag tillfällig framgång. De dagarna promenerar jag gatan fram, ryggen som en fura vars raka stam söker himlen och med ett fladdrande lättsamt leende på läpparna. Tankarna är ljusa och hjärnan vibrerar av lysande vågor. Så saktar jag in, stannar. Leendet försvinner långsamt. Hur vågar jag gå omkring och vara lycklig? Förr än jag anar kommer haveriet att smälla till mig i ansiktet. Jag får aldrig koppla av. Fallet blir för högt. Jag måste alltid vara beredd. Beredd på det värsta.

måndag 26 oktober 2015

Kabinväskan


 Hopkrupen kravlade hon ut i mittgången, greppade kabinväskan i skåpet ovanför sätet och började den långsamma marschen. Utan att veta om det var den rätta vägen, anslöt hon sig till horden av människor som, som om de var förprogrammerade, tog med henne på en gemensam vandring rakt in i byggnaden.

På långt håll såg hon två tulltjänstemän, en kvinna och en man, flankera utgången. Bröstet höjde sig i takt med pulsen och hon flåsade lätt med halvöppen mun. Stående bakom en bred mans rygg tittade hon då och då hastigt fram för att kontrollera deras taktik. Bredbent och med händerna på ryggen flyttade de snabbt fokus från person till person. Så kvickt att hon nätt och jämnt hann registrera det.

Just då insåg hon att hon själv i det ögonblicket uppmärksammades. Blicken, den stickiga blicken, tog mått på henne. Det var som om hon kläddes av, vägdes på våg. Hon rätade på ryggen, rättade till den himmelsblå halsduken och tog några steg framåt. Snart förbi. Snart skulle hon vara i trygghet. De sade inget. Hon drog en djup suck.

”Hallå där!”

Först hade hon tänkt att bara gå vidare.

"Hallå! Du i blå halsduk."

Hon vände sig halvt om och pekade på sig själv med en frågande blick.

”Jag?”

De uniformerade mannen nickade och gjorde en gest med armen.

”Var vänlig och kom tillbaka hit.”

onsdag 21 oktober 2015

Stå i skuggan

Ingen skugga vilade över henne, sade han. Fast hon visste att han inte menade det. Egentligen. Det han åsyftade var att det visserligen hade blivit väldigt fel, men att han valde att hålla tyst. Han bestämde sig för att låta solen lysa över henne istället. Som det stod i bibeln: Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd. Han hade därmed gjort henne en tjänst, förstod hon att han tyckte. Kanske krävde han en gentjänst vid tillfälle.

Att stå i skuggan var förresten en bra sak. Att få skydd från solens starkt cancerogena strålar. Insåg hon nu när hon tänkte efter. Bara man såg till att inte försvinna i dunklet. Man måste synas ändå. 

tisdag 20 oktober 2015

Kulturkollos tisdagsutmaning


Berätta om en bok du läst eller resa som du gjort som på något sätt förändrade ditt sätt att se på Sverige eller världen. 

 Här är min:

Jag måste säga Andreas Normans bok 9,3 på Richterskalan. Den gav mig en insikt om att trygga Sverige kanske inte är så tryggt som jag alltid trott. Att vi inte är så förberedda och inte agerar så professionellt som vi borde i ett katastroftillstånd. Jag förstod att i vissa situationer står vi där handfallna allihop, lika chockade och oförmögna att göra något vettigt. Att det finns risk att vi, var och en, en dag står där ensamma och har bara oss själva att lita till. Men det är samtidigt mänskligt. Vi i Sverige är relativt förskonade från särskilt frekventa förödelser och tragedier. Vi var inte beredda. Helt enkelt.

måndag 19 oktober 2015

Innan det är för sent

”Du är en kylig människa. Kall.”

Det skränade i kroppen. Det larmade så högt inne i huvudet att hon hade svårt att uppfatta hans röst. Det gjorde så ont. Hörde han inte det? Hörde han inte hennes rädsla?

”Hämmad och oförmögen att visa känslor. Seriöst. Du har ju allvarliga komplex. Skaffa hjälp.”

Först kände hon bara ilska. Tänkte på de gånger hon hade försökt, men han inte velat se. Under bråkdelen av en sekund hade hon flera gånger uppfattat en glimt i hans ögon, sett pannan veckas, för att sen förstå att han redan vänt sig bort från henne. I nästa ögonblick kopplade hon att han hade rätt. Så förfärligt rätt. Det var precis så. Hon vågade inte visa sitt nakna ansikte, vågade inte ta risker.

Så många gånger som hon velat lyfta armen, sträcka ut handen och få uppleva och känna honom. Låta handflatan smeka hans kind.

”Innan det blir för sent för dig. Gör något. Kanske vi råkar på varandra en annan gång. I en annan tid. I ett annat liv.”

”Men…”


”Nu drar jag.”

onsdag 14 oktober 2015

Borta

Jag önskar att jag kunde få alla att förstå meningen med livet. Att det inte finns någon. Efter många år av funderande har jag äntligen förstått. Det är just nu i denna stund som livet har en mening. För mig. Ingen ger mig någon betydelse att hänga upp min tillvaro på. Jag får skapa den själv.

I tusentals år har några, med större härskarambitioner än vi andra, hittat på olika anledningar till att göra livet besvärligt för oss. De har genom list och allehanda tricks fått oss att tro att vi måste det ena eller det andra för att få komma till… ja en himmel. Du syndfulla människa måste få förlåtelse innan du dör.

När jag slutar leva, är jag som individ borta för alltid. Jag finns kvar på jorden, som en liten del av alltet. Som det stjärnstoft som jag alltid varit. Som vi alla och hela universum består av.

måndag 12 oktober 2015

B:n

Blommorna i vasen var av siden. Det var nog inte ens riktigt siden, tänkte hon, utan sidenliknande material. Trots att hon förstod att tanken var att i en allmän lokal kunde det finnas känsliga människor, rynkade hon på näsan av förtret. Hon gillade inte artificiella saker. Konstgjorda företeelser över huvud taget avskydde hon. Berit på kontoret till exempel, som hade hårextensions eller vad det hette. Hela tiden slängde hon med det förlängda håret, fram och tillbaka, för att alla skulle se. Eller lösbröst för den delen. När hon var på Askimsbadet i söndags hade hon fått syn på en kvinna som låg på rygg. Brösten stod rakt upp. Så gjorde ju inte riktiga bröst. Dessutom hade hon för övrigt varit smal som ett benrangel. Aldrig i livet att hon skulle vilja byta med henne. Naturligt var alltid bäst.

Blomma
Berit
Bröst
Benrangel
Byta

fredag 9 oktober 2015

Klänningen

Klänningen var pösig. Det såg jag också. Men jag tyckte samtidigt att min mage försvann i tygvecken och armarna såg tunna ut där de stack fram under puffärmarna. Färgen gillade jag dessutom. Hallonröd. Det var som om färgen speglade sig i huden i mitt ansikte. Fick mina kinder att verka mindre bleka. Och längden var perfekt. Den slutade en decimeter ovanför mina knän. Jag tyckte att jag hade fina knän. De var inte alls knotiga eller bulliga, utan släta och lagom rundade.

”Men det ser du väl att klänningen inte passar dig. Du ser ut som en rund bulle.”

Jag krängde av mig klädesplagget, tog på mig mina väl använda jeans och min slitna blus och gick ut ur provrummet. Klev förbi kassan och gick ut på gatan. Kvar innanför det svarta förhänget låg en tillknycklad röd klänning.

tisdag 6 oktober 2015

Angelo

Jag reste mig upp och sträckte ut mina stela lemmar. Efter fyra timmars sträckskrivning fick det räcka. Jag slängde på mig ett par slitna blåjeans och en top, slet till mig några sedlar och gick ut. Baren på hörnet var mitt stamställe. De sena eftermiddagar som inte slutade med ett besök där var lätträknade. Mannen som stod bakom disken hette Angelo och han ägde baren. Under åren hade vi sakta men säkert lärt känna varandra. Nu för tiden frågade han aldrig vad jag ville ha. När han fick syn på mig slog han, utan ett ord eller en antydan till leende, upp en dubbel bourbon utan is i selterglaset. Sen drog han iväg det över disken. Hittills hade jag alltid fångat det.  

Det var tio år sen han kom. Men en stor ryggsäck uppslängd över ena axeln gick han med långa steg längs huvudgatan. En främling i staden. Den är så pass liten att här känner alla igen alla. En lång man med uppåtkammat svart hår, lite för långt i nacken. Genom jackans tyg kunde man ana rejäla bicepsmuskler. Han blev uttittad med besked, men det verkade han inte lägga märke till. Eller annars brydde han sig inte om det. Långt senare berättade han för mig varför han kom just till vår lilla håla. Att han föddes på stadens sjukhus och hade bott i samma hus som jag nu bodde tills han var sex år. Till och med i samma lägenhet. Nu var han tillbaka. Av en anledning.


Jag närmade mig. Det hade börjat skymma. Den tända skylten med texten Angelos bar i rödskrift stack i ögonen. Det var först i samma stund som jag näst intill snubblade rakt in i bilen som jag såg den. Slarvigt parkerad stod den svarta Audin snett över trottoaren, alldeles vid ingången. Bildörrarna var öppna.

fredag 2 oktober 2015

Sitta

Jag sitter i en gungstol. Det var länge sen jag satt i en gungande möbel. Det vilar någonting meditativt, hypnosframkallande över gungstolar. Jag har en känsla av att de nog inte är trendiga. När jag var barn hade de flesta familjer en gungande möbel hemma. En stoppad fåtölj försedd med medar eller en i målat trä med lös dyna. Eller annars kanske det stod en hammock i ett hörn av trädgården. Då kunde man dela stunden och tankarna med en kär vän. Det var rofyllt att sakta låta kroppen pendla fram tillbaka. Jag tänkte så bra. 

onsdag 30 september 2015

Att gilla eller inte gilla


Den här morgonen kände hon sig inte alls tilltalad av spårvagnen som dundrade och skrek sig förbi nedanför hennes sovrumsfönster. Det var så besynnerligt. Känslan, förnimmelsen som kunde vara så komplett olik sig från dag till dag. I går morse vaknade hon med en obehaglig föreställning. En tanke som upprepade gånger färdades genom hjärnan: Hon hörde inte längre. Det var så tyst att hon måste ha drabbats av dövhet under natten.
Då saknade hon ljudet. Snälla spårvagn, kom genast. Överrösta mina tankar med att gnisslande, kvidande och gällt bromsande stanna vid hållplatsen där nere, bönföll hon igår.

Så löjligt, sa hon högt för sig själv och satte sig upp i sängen. Samma ljud som hon just nu ryste av, ville skrika så högt att hon överröstade, var samma dön som hon för ungefär ett dygn sen längtade efter.

torsdag 24 september 2015

Termen

”Förstår du inte termen?”

Hon såg på mig med uppspärrade ögon som hon ögonblicket senare lät smalna av så att jag till slut bara såg något blänka till längst in. Jag skruvade på kroppen, vågor av hetta attackerade mitt ansikte. Utan att jag kunde förhindra det, flög bägge händerna uppåt och jag satte handflatorna mot kinderna.

”Är det för varmt härinne?”
”Nej.”
”Eller snarare termerna. Plural. De kan inte vara nya för dig?”
”Nej.”
”Förklara nu för mig. Vad är syntax och semantiska strukturer?”

Med ens började jag bli ilsken. Hjärnan svallade. Så... som en plötslig blixt som lyser upp en klarblå himmel dök ett minne upp. Inom mig klingade en tydlig röst. Jag hade hört någon säga det.

”Det handlar om textuella faktorer, som är lätt kvantifierbara och om typografi”, sa jag, rätade på ryggen och satte mig högre upp i stolen. ”Fast å andra sidan är begriplighet inte lätt att kvantifiera. Textens perspektiv är faktiskt det som väger tyngst”, fortsatte jag och lade mig vinn om att artikulera orden väl.

”Ett ögonblick”, sa kvinnan medan hon reste sig upp, vred på kroppen och gick fram och öppnade dörren. ”Jag kommer strax”, sa hon samtidigt som hon tog steget ut i korridoren, slängde en blick på mig och försvann.

måndag 21 september 2015

Tuggandet

Hon tuggade så frenetiskt att kinderna blåstes upp. Därefter gjorde hon ett misslyckat försök att svälja. I samma ögonblick gav insikten sig tillkänna. Klart och tydligt såg hon ordet framför sig, skrivet med stora röda bokstäver. Hon hade drabbats av akalasi. Nej förresten, inte bara kramp i magmusklerna, utan kramp i de flesta muskler i kroppen som hon kunde märka fanns där någonstans, väl gömda. Armmusklerna smärtade och det drog i bröstmusklerna. Som om hon varit på gymmet för första gången på flera år. Det stockade sig i matstrupen. Snabbt reste hon sig upp ur stolen och hann precis kasta sig ut genom dörren innan det som kom upp vällde över de röda rosorna i rabatten.

onsdag 9 september 2015

Vända om

Ett tag tänkte hon vända tillbaka. Inte gå därifrån utan ta tag i problemet istället för att fly. Ta sig i kragen, som hennes mamma alltid sade, när hon uttalade sig om någon som inte klarade av att styra upp sitt liv. Hon hatade det uttrycket. Redan när hon var liten flicka. Hon ville protestera när mamma sade så, men gjorde aldrig det. Rädd för att mamma skulle tro att hon var en av dem. En av förlorarna. Hon förstod inte vad det betydde, det att ta sig i kragen. Det ville hon egentligen fråga. Kanske hade inte mamma haft något svar. Mamma som alltid var stark, medan hon själv var en vekling. En som inte stod upp för sig själv. Skulle hon vända om?

fredag 4 september 2015

Ont, ton och not

Lövverken faller
Hjärtat gör ont på hösten
September är här

Utan noter spelar hen
Tonerna lugnar ändå

tisdag 1 september 2015

Mannen



Bild från http://www.flickr.com/photos/namaste04/11585450024/sizes/z/in/photostream/ 

Det hade börjat bra. Vi sammanstrålade på Landvetter flygplats den lördagen. Jag tyckte förstås att det var underligt att han inte hade någon resväska med sig. Bara en svart minimal ryggsäck som han hade slängt upp över högra axeln. Tanken drog bara snabbt genom mitt huvud, sen glömde jag bort det. Flygresan gick smidigt och vi fick ett dubbelrum med stor balkong som vette ut mot det turkosa Medelhavet. Första dagen tillbringade vi på stranden. Svältfödda på sol och bad. Han tog med sig hotellets vita frottéhandduk till sandstranden, drog av sig sina slitna blå jeans och svarta T-shirt. Utan att byta ut sina urtvättade sladdriga kalsonger mot badbyxor lade han sig ner på rygg och vände upp ansiktet mot himlen. Jag stirrade på några hårstrån som stack ut ur kalsongkanten.

Det var dagen efter som han sade till mig att vi skulle promenera inne i gamla staden under förmiddagen. Kanske ta en fika. Jag hade börjat undra över varför han aldrig tog av sig sina solglasögon. De satt på näsan dagtid som kvällstid. Jag kunde aldrig se hans ögon, bara skönja konturerna bakom det mörka blänkande glaset. Vi köpte en guidad tur på det lilla lokala konstmuseet och när vi kom ut samtidigt med några andra turister, lade jag märke till att han sackade efter och långsamt drog sig bort från gruppen. Jag tittade på honom på avstånd. Han såg åt mitt håll med en min som inte gick att tolka. Med ens blev jag rädd. Jag kastade en blick på honom och kände ett djupt obehag. Nu visste jag. Jag ville inte.

måndag 31 augusti 2015

Ljuset

Lågan i mitt liv. Den kan inte släckas. Många har försökt.  Med framgång. Fast inte med ett fullständigt, helt och hållet, bra resultat. Jag själv är förresten min allra värsta och mest hätska fiende. Ofta säger jag till mig själv att jag inte duger. Min ofullständiga kropp, mina bristande kunskaper, min charmlöshet eller mitt dåliga minne. Men ljuset finns ändå alltid där någonstans, långt därinne. Om än ibland som näst intill falnad glöd. Än så länge har jag alltid efter mycket sökande till slut ändå hittat det. Ljuset i mitt liv.

fredag 21 augusti 2015

Vågade

Hon lade sig ner i det höga oklippta. De borde ha tuktat ängen med lie för länge sen. Nu var det för sent. Strån och utblommade ängsblommor var torra och hårda.  Visset ogräs kliade i nacken och några stjälkar stack rakt in i ryggen. Trots obehaget låg hon kvar. Rakt ovanför var himlen bländande blå. Som hypnotiserad stirrade hon rakt in i evigheten. Ett prassel i vegetationen alldeles nära. Sakta höjde hon huvudet. Ett rådjur hade vågat sig ända fram till hennes högra fot. Djurets snusade på hennes bara tår.

måndag 17 augusti 2015

Året var 2005

”Hur är det annars?”, frågade han och snörpte på munnen.

Jag blev förvånad över frågan eftersom det var nästan exakt 10 år sedan vi sågs senast. Det var jag helt säker på eftersom det var det året, 2005, i juni närmare bestämt, som det infördes rökförbud på alla restauranger, pubar och caféer i Sverige. Och han var rasande eftersom han var en inbiten rökare. Han var sällan arg annars. Men nu pratade han inte om annat. Munnen gick i ett och invektiven flödade. Till slut tröttnade jag och sade till honom att om han inte kunde stå ut med det fick han flytta. Till ett annat land där det fortfarande var tillåtet. Men det var bara en tidsfråga, fortsatte jag att säga. Förbudet var som ett dominospel. Land efter land i en lång kedja införde samma stopp.

”Annars?”, sa jag och tittade på honom lite från sidan. ”Vad då annars, vi har ju inte setts på jättelänge.”
”Du är dig lik”, sa han och lade huvudet på sned. ”Måste du ta allt så bokstavligt? Det är ett talesätt. Som en hälsning.”
”Du bor kvar i Sverige?”
”Man vänjer sig, vet du.”

Han ställde sig bredbent och lade tyngden på högra benet.

”Hur är det annars då?”

tisdag 11 augusti 2015

Bukta

Jag stirrade neråt.
Min mage putade ut.
Den liknade en utåtvänd dallrande bukt.
Jag försökte mig på några låga jämfotahopp.
Gunget syntes och kändes mer än nödvändigt tydligt.
Helt förfärligt. Oacceptabelt.

torsdag 6 augusti 2015

Hon frös



Hon frös. Hon hade för tunna kläder. Håret låg som en tunn ishinna mot skallen och det ihållande regnet gjorde hennes kropp mosigt fuktig. Förgäves försökte hon värma händerna mot temuggen. Igår hade han sagt något. Med vilsen blick och med halvstängd mun mumlade han. Hon stirrade på hans läppar som då och då öppnades precis så mycket att hon under ett kort ögonblick kunde se hans tänder.

Hon lät inte orden han sade tränga in i hennes hjärna. Termerna han använde låg och skvalpade precis utanför hjärnans hinna. De tryckte på och ville in. Det gick inte att hålla emot längre. Allt sipprade sakta in.

Hon reste sig hastigt upp. Han kunde dra åt helvete.

Bild från http://www.theguardian.com/uk-news/gallery/2015/jul/28/your-underwhelming-uk-holiday-photographs#img-5

onsdag 5 augusti 2015

Saker

Saker. Finns det något ointressantare i livet än saker? Jo, även jag har en gång varit en materialist. En streber som trodde att mitt värde låg i hur nära havet min villa låg och i att jag flög till Seychellerna på semester. Trodde att jag var fräck som kom till gymmet i en BMW Cabbe och tränade dance aerobic i rosa tajta träningskläder.

Det var skilsmässan som väckte mig. Pengar och vänner försvann. Jag fick flytta till en trång studentlägenhet. Ingen bil och ingen villa. Jobbet blev med ens helt ointressant. Det var som om jag sovit i ett antal år och brutalt ryckts upp ur min rosa drömsömn. Förvirringen var total. Jag tvingades reflektera och förundrades över hur ignorant en människa, alltså jag själv, kunde bli. Vad ville jag få ut av livet? Det måste finnas något mer.

Efter några svåra, men samtidigt mycket stimulerande år, har jag nu funnit hur jag vill leva resten av mitt liv. Enkelt, med så få saker som möjligt och jag vet att det att ha precis tillräckligt med pengar räcker långt. 

tisdag 4 augusti 2015

Öppen

När jag närmade mig dörren såg jag att den var öppen. Min ytterdörr. På glänt. Jag stannade tvärt på stället och drog efter andan. Pulsslagen kändes i huvudet. Rädslan gjorde ont i mellangärdet. Under tiden jag tog några steg bakåt studerade jag fönstren. Min blick irrade från fönster till fönster. Alla blänkte. Jag kunde se några av äppelträdets blad avteckna sig i sovrumsfönstret och svävande moln i vardagsrummets panoramafönster. Allt verkade stilla. Ingen rörelse eller gardiner som vajade. Med tvekan i stegen, axlarna uppdragna och händerna högt upp i försvarsläge gick jag tillbaka till huset. Jag satte handen på dörrhandtaget och drog upp den helt. När jag klev in i hallen klampade jag hårt med skorna mot parkettgolvet.

”Hallå!”

Fortfarande tyst.

”Hallå!”

Jag fortsatte in i köket. Gick rakt igenom och fortsatte in i matsalen. Där satt hon. I högsätet vid matsalsbordets ena gavel. Med armbågarna på bordsskivan vilade hon huvudet i handflatorna.

”Jag har väntat länge”, sade hon och drog på smilbanden.

fredag 31 juli 2015

Väskan




Väskan använde han som kudde. I den låg allt han ägde. Han vågade aldrig somna riktigt, utan hade alltid ett öga halvt öppet. Armarna höll han i kors över bröstet. Som ett sorts mentalt skydd mot inkräktare. Sömnbristen började tära allt mer. Han visste att det inte fungerade länge till. Nu måste han finna en säker plats. Någonstans där han kunde få sova. En hel natt. Tanken förföljde honom. Oroade honom. Gjorde honom än mer matt. Måste bara vila lite till.




Foto från: http://www.flickr.com/photos/namaste04/10874738856/sizes/z/in/photostream/

torsdag 30 juli 2015

Skrattet

Egentligen hade hon lätt till skratt. Men det var det ingen som trodde. Många antog att hon alltid varit lika allvarsam. Att hon var född med ett sjukligt svårmod och ständigt gick omkring med nedåtpekande mungipor. De menade att hon var helt humorbefriad. Och inte kapabel att brista ut i skratt. De drog slutsatsen att hon aldrig skulle kunna berätta en rolig episod ur livet eller en påhittad lustig historia.

För henne blev det en fobi. Hon förstod vad umgänget tänkte om henne, vilket gjorde att det blev fullständigt omöjligt att få fram ett skratt. Även om hon var road och kände skrattet bubbla och försöka ta sig upp genom halsen. Det fastnade någonstans på halva vägen. Alltid. Det blev inte ens ett litet fnitter.

onsdag 29 juli 2015

Min mamma

Hon var sparsam min mamma och tog väl hand om alla sina ägodelar. Vare sig det gällde kläder eller ting. Jag har ärvt en hel del som är kvar efter henne. Den som väcker flest minnen och som jag tycker allra bäst om är min mammas köksstege. Jag kommer inte ihåg exakt när hon köpte den. Måste ha varit någon gång under tidigt 1960-tal. Den är av stål och med tre fotsteg klädda i rött. När jag fick den var den lite smutsig och färgfläckad. Omsorgsfullt gjorde jag rent den och ställde den i mitt kök. Jag tog ett steg bakåt, betraktade den. Kunde inte ta ögonen från den blänkande köksattiraljen. 

Jag tänkte på den gången när mamma skulle putsa fönster och felbedömde var fotsteget befann sig och klev rakt ut i luften. Flera revben gick av. Under lång tid hade hon svårt att andas utan att små skrik utstöttes vid varje andetag. Eller när hon tog ut den i trädgården för att såga av en gren på äppelträdet. Ena benet på stegen gled ner i gräsmattan, vilket fick till följd att mamma satte sig på rumpan rakt ner i det blöta gräset. Det såg roligt ut. Jag skrattade mitt i eländet. Och mamma också. Det är en speciell känsla att se köksstegen varje dag i mitt eget hem. Jag dimper ner på pallen och vet att jag sitter på samma lilla plätt där mamma alltid satt, när hon dagen före julafton fileade sill till inlagd sill och sillsallad. Eller rullade köttbullar. Mammas köksstege lever.

tisdag 28 juli 2015

Kören

Från Henning Mankells Italienska skor. Näst sista meningen på en sida jag slog upp: 

Men när han blev tonåring och raggare slutade han att sjunga.

Alla sade att han var ett underbarn. Varje gång hans föräldrar hade bjudning hemma. Vare sig det var kafferep med sju sorters kakor för enbart damer, söndagsmiddag med släkten eller födelsedagskalas. När alla fat var tomma och glas eller koppar var urdruckna tog hon tag om hans ena hand, drog i honom och ställde honom framför alla gäster. Nu skulle han sjunga. När han hade fyllt sex år sa hon:

"Nu är det dags för dig att gå med i kyrkans gosskör.”

Sören, körens ledare, tog emot honom med varm hand. Hans mamma frågade ibland hur det gick med sången i kören.

”Sören är väl en fin karl? Snäll mot alla barnen.”
”Fast…”
”Vad?”
”Inget.”


Det var samma dag som han fyllde 13. Han stod i kyrkan, i bakre ledet. Frisyren den här dagen var annorlunda. Luggen hade han kammat uppåt och fixerat den med hårvax. Förutom en lock som hängde ner i pannan. Det svarta håret blänkte.  Han liknade Elvis Presley. Han lösgjorde sig ur högen av sjungande pojkar. Gick nerför gången och ut genom kyrkporten.

måndag 27 juli 2015

Vinden ven

Det susade i öronen. Som om hon var ute på öppna havet och vinden ven runt hennes huvud. Havet som var mörkt och fientligt. Inte ett dugg inbjudande. Hon var rädd att hon utan att egentligen vilja det skulle ta steget rakt ut. Och försvinna ner i djupet. Inte kunna andas. Kämpa för att få luft. Ögonen tårades. Med grumliga ögon stirrade hon på fotot. Kunde inte låta bli. Hon undrade om det var det hon ville. Tvinga sig själv. Kanske var det ett straff. Att inte kunna ta ögonen från bilden. Att smetas fast vid porträttet. Eller var det i själva verket en befrielse?

onsdag 22 juli 2015

Kvinnan och mannen


Bild från http://www.flickr.com/photos/namaste04/11056210544/



Alltså, jag vet att hon kom ensam. Det vet jag. Kanske eftersom jag skriver skönlitterärt och är begåvad med en förmåga att lägga märke till detaljer. Eller ibland är det en åkomma, en tröttsam besatthet att hela tiden hålla på att scanna av omgivningen. Att ständigt leta efter något eller någon som passar in i det manus jag skriver på för närvarande, eller kanhända för ett kommande.
Jag såg henne komma gående längs bryggan, betraktade hennes vaggande släpiga gång. De tunga brösten som tydligt avtecknade sig under det svarta linnet. Den obligatoriska handväskan i blankt konstskinn i högra handen. Hennes ögon kunde jag inte se, eftersom hon bar solglasögon. Ändå kunde jag uppfatta att hon spanade. 


Så fick hon syn på honom. Det förstod jag på hennes sätt att studsa till, fast näst intill omärkligt. Mannen satt på den låga muren med en tunn uppslagen bok i ena knäet. Då fick hon fart. Med några få snabba kliv var hon framme vid honom. Hon ställde sig precis framför honom. Skuggade honom. Jag gjorde en grimas genom att dra in läpparna så att kinderna putade ut. Nu missade jag hans reaktion på hennes uppdykande. Under några sekunder såg jag enbart hennes breda baksida. Sen tog hon ett steg, vred på kroppen och satte sig intill honom. Hon lade väskan mellan dem och stirrade rakt ut i luften. Det tittade förresten bägge två åt samma håll och exakt i samma ögonblick lyfte de, han den högra, hon den vänstra, handen för att skydda ögonen. Stint stirrade de rakt på mig.

söndag 19 juli 2015

Iskristaller

Redan när hon med sin värmländskt sjungande röst sa den korta hälsningsfrasen insåg jag instinktivt att något var fel. Trots att hennes röst förflyttade sig många mil genom atmosfären kunde jag höra att den omgärdades av iskristaller. Nervceller skickade illande snabbt information till min hjärna att jag borde reagera. Nerverna skrek åt mig. Och under bråkdelen av en sekund gjorde jag det. Jag hejdade mig. Sen fortsatte jag ändå. Jag sa det jag i förväg hade tänkt ut att jag skulle säga.

”Vi tänkte.”
”Ja?”
”Att vi kunde hälsa på er en helg i juli.”
”Jaså.”
”Ja, alltså. Det var ju över ett år sen.”
”Ja?”

Imaginära småkryp krälade fram och tillbaka över min rygg, det kliade, sved. Jag drog med handen över bakhuvudet. Nackmusklerna ömmade och spände över halsen.

”Vi kan…”
”Jag tycker inte att ni ska komma hit.”
”Men.”
”Vad?”
”Jag förstår inte.”

Jag tystnade. Läpparna stelnade. Jag kände mig snuvig. Snörvlade.

”Ni ska inte komma.”

Jag blängde på telefonen. Sen tryckte jag bort samtalet.


torsdag 16 juli 2015

Hennes röst

Hennes röst fick min kropp att vibrera. Jag ville inte att hon skulle sluta prata. Jag lutade mig tillbaka i stolen, betraktade henne och lyssnade.  Det fungerade inte.  Hon funkade inte. Hela tiden slickade sig hon sig om läpparna så att de glänste i det skarpa ljuset från taklampan. Dessutom satte hon armbågarna på bordet, knäppte händerna och började rulla tummarna.


Med en hastig rörelse svängde jag bägge benen upp på bordet, lutade mitt huvud tillbaka och blängde rakt in i det smutsvita taket. Men det var för sent. I taket satt bilden av hennes blöta mun och rullande tummar fastklistrad. Jag blinkade hårt, blundade, skakade på skallen och drog med fingrarna över ögonlocken. Det hjälpte inte.

måndag 13 juli 2015

En kliché

Min värld exploderar när din blick möter min och du för ett kort ögonblick låter mig njuta av hela din nakna själs fullständighet. När dina ögon, likt stjärnor i det vi kallar vår oändlighet, ett hastigt flämtande andetag senare letat sig vidare, skriker jag instinktivt rakt ut i en enorm längtan. Du lämnar mig fallen till marken, darrande, kippande efter andan, oförmögen till allt. Din blick har lämnat min och mitt hjärta brinner.


Vårt första möte var så in i bänken klichéartat. Det insåg jag nu, långt efteråt. Min passion för dig fick ett abrupt slut. Insikten slog mig snabbt och hårt. Jag inte var den enda. Det fanns många fler.

torsdag 9 juli 2015

Ute


En skrivarutmaning. Fem ord på bokstaven u och en text med minst två av dessa ord:

Ute
Utan
Underbara
Ulster
Uhu

En tanka i semestertider:

Ute regnar det.
Utan min underbara
ulster och regnrock

funkar inte sommaren.
Kylan, vätan, vinden tär 

måndag 6 juli 2015

Lyrans Noblessers tematrio - hav

          
         1.      En bok som utspelar sig på havet är Livbåten av Charlotte Rogan. Så här skrev Lotta Lundberg om boken i SVD (ett kort utdrag ur recensionen):

”Du sitter i en överfull båt som kommer att sjunka om inte lasten slängs överbord. Och lasten består av 39 människor. Vad gör du? I amerikanskan Charlotte Rogans debutroman ”Livbåten”, som nu kommer i svensk översättning, ställs den eviga frågan om vad ett människoliv är värt. Författaren själv har inget svar. – Jag tycker att frågor är mer intressanta eftersom det ärligt talat inte finns några riktiga svar, säger hon.”
2.      En annan bok som på sätt och vis handlar om havet är Vi kom över havet av Julie Otsuka. En bok som på ett poetiskt och vackert språk behandlar något fruktansvärt, nämligen import av fruar, postorderfruar, från Japan till USA
Ur boken: ”Första natten i land beseglades det köpta äktenskapet. Männen tog oss. Inte dem – oss. Det finns bara ett vi i denna kollektiva berättelse. Vi togs. Girigt. Ännu illamående av båtfärden. Våldsamt. Med ursäkter för sträva, valkiga händer. Lugnt och stilla. Berusat. Med hjälp av hotellvärden. Under mumlade tack på en välbekant dialekt. Och när vi vaknade på morgonen var vi deras.
3.      Min egen Haiku om havet:
Tentakler brände
Medusan pumpar rytmiskt
Följde havsströmmar