Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

torsdag 26 februari 2015

En hänförande majdag


 
Tänk om mamma hade varit med idag. Vad vi skulle ha njutit tillsamman, hon och jag. Vi hade börjat med att gå ut på terrassen, svepa den röd- och vitrutiga bomullsduken över trädgårdsbordet och dukat med vita tallrikar och vinglas. Sen hade vi rätat på ryggarna, dragit långa djupa andetag och under en lång stund blickat ut över hennes söta radhustäppa. Himmelskt, skulle vi unisont ha sagt till varandra, gudomligt. Därefter hade vi gått in i köket och tagit fram den nygräddade Västerbottenpajen och dragit korken ur rosévinsflaskan.

Under tiden vi åt och drack skulle vi ha skålat för varandras goda hälsa och i mun på varandra diskuterat livet. Att mamma var irriterad på grannen som under en veckas tid hindrat henne från att vistas på terrassen. Han hade lagt ut hönsgödsel på sitt grönsaksland och lukten stack som nålar i näsan och ända upp i hjärnan. Och jag skulle ha berättat om den enerverande chefen på jobbet som krävde att jag skulle arbeta övertid och till och med på lördagar.

Jag längtar efter min mamma och våra gemensamma stunder. Andligen kommer hon alltid att finnas hos mig. Jag känner ständigt hennes närvaro och jag kommer aldrig att glömma hennes pingpongskratt.

måndag 23 februari 2015

Absolut


Vi har mycket gemensamt. Jag vet det. Jag tycker om. Samtidigt känner jag avsmak. Jag både vill och vill inte. Motbjudande impulser. Förnimmelsen är att det är absolut förbjudna tankar.
Aldrig öppnar jag munnen utan att först ha formulerat orden inom mig. Färdiga, riskfria meningar. Som i en konversation med en främling. Jag märker själv att jag babblar. Pratar hastigt med kraftlös låg röst. Korta, stelt utstötta meningar.

Hela tiden stirrar jag oavvänt på hans mun. Jag måste se. Om förvandlingen kommer. Om läpparna vrids. Då tystnar jag ögonblickligen.

torsdag 19 februari 2015

Eka ihåligt


Sista delen:
 
Hon öppnade ytterdörren försiktigt och kikade ut i trapphuset. Tänk om han stod där och tryckte. Fast varför skulle han göra det? I långa språng tog hon sig nerför trapporna, ända ner till källaren. Den griniga granntanten i våningen under såg hon inte till. Med möda drog hon upp den tunga dörren. När den med en dov smäll slog igen bakom henne ekade det ihåligt mellan de skumma källarväggarna. Väskan stod där. En vinröd Samsonite. Hon tog tag i den. Den var dammig. Utan att tänka efter blåste hon på den. Dammet yrde runt henne, så mycket, att hon blev tvungen att nysa. Hon skakade på huvudet åt sig själv, gick ut ur förrådet och låste hänglåset. Hon såg sig omkring. Det var något skrämmande med källare. Tanken på att bli inlåst. Inte komma ut, utan i panik raspa sönder sina naglar mot väggarna, skrika till hon blev så hes att hon inte fick fram ett ljud. Eller att en ful gubbe dök upp från intet och tog tag i henne. Med ens var känslan den samma som när hon var liten flicka och hon och grannbarnen lekte. De drogs ofta till källaren, tog sig in där, fast de inte fick. Den var läbbigt spännande. Irriterad på sig själv att hon var så lättskrämd, gled hon snabbt ut genom källardörren. Hon stod utanför en liten stund, lutad mot dörren och lät hjärtat lugna ner sig och svetten kallna, innan hon gick upp till lägenheten. Väl inne tog hon fram mobilen och ringde.

”Vad bra att du var hemma. Du, har du hittat lägenhet? För annat fall kan du få hyra min. Ett tag.”

Hon rafsade omkring bland tröjor och underkläder i byrån. Öppnade garderobsdörren och hakade av kläder från galgar som hon sen slängde i en hög på sängen. En blandning av varma och svala fick det bli. När väskan var mer än full drog hon ner den på golvet. Med en hög duns landade den på golvet. Hon drog efter andan. Grannkäringen. Tänk om hon kom upp nu?

”Inte bara det att Hedström har fönstret öppet när det är kallt ute, utan nu har hon mage att hålla på och väsnas också. Hon står och hoppar på golvet. Jag bara väntar på att hon ska braka rakt igenom taket och landa på mitt nylackade parkettgolv.”, hörde hon tanten gnälla.

Hon stod tyst rakt upp och ner en stund. Lyssnade. Allt var tyst. Hon satte sig tungt på väskan och studsade ovanpå den några gånger. Sen gick den att stänga. Sova först. Sen raka vägen ut till Landvetter. Först när hon kommit ut genom passkontrollen och satt och väntade på flighten, då skulle hon ringa. Hon skulle säga:

”Du, nu sticker jag. Ha ett bra liv.”

onsdag 18 februari 2015

Precision

Fortsättning på berättelsen:


Ögon som mörknade, blänkte som spegelblankt fruset vatten. Precis som hennes pappa. Symptomen var alltför välbekanta. Hon ryggade tillbaka. Förnimmelsen från förr. När pappan, istället för att rappa till henne, med all kraft kastade första bästa föremål rakt in i väggen. Vareviga gång skakade hon till lika mycket av kraschen. Samma rädsla nu. Samma fruktan som kändes i axlarna. Hon orkade knappt hålla upp sin egen kroppstyngd.

”Stick!”, sa hon. ”Bara ut härifrån.”

Han reste sig upp. Höll kvar blicken, drog ett djupt andetag och blåste sakta ut. Läpparna drogs isär i ett smalt leende. Han skrattade kort, mer som en hostning och under någon sekund kunde hon skymta hans tänder.

”Jag ska. Tro inte att jag har någon stor lust att vara kvar.”

Med precision satte han långsamt tillbaka köksstolen intill bordet och tittade sen på henne. Hans ögon hade antagit en helt annan ton. Nästan glittrande.

”Tro inte att jag kommer att hjälpa dig.”

”Det tror jag inte.”

Hon stod kvar lutad mot diskbänken.

”Jag kräver att du kommer till jobbet imorgon. Säg gärna upp dig, eller… absolut gör det, ingen blir mer nöjd än jag. Men du måste komma.”

Han siktade på på henne med pekfingret.

”Gå nu.”

I ögonvrån såg hon att han gick ut i hallen. Hon stod kvar i köket och hörde att ytterdörren slog igen med en smäll. Aldrig att hon skulle gå till jobbet. Aldrig. Hon rätade på sig, masserade nacken med ena handen, gick ut i hallen och tog ner källarnyckeln från kroken. Resväskan. Hon skulle hämta resväskan.

torsdag 12 februari 2015

Sanningen


Fortsättning på berättelsen:
 
”Bara sanningen. Att du orsakat firman förluster.”
”En gång. En gång”, upprepade hon i högre ton.
Han gjorde en slängande gest med huvudet.
”En stor summa pengar.”
Han sniffade på vinet, tog en klunk och såg upp på henne. Hans svarta uppåtkammade lugg hade ramlat ner och låg som feta slingor på varsin sida av pannan. Några tunna testar vilade på hans ögonfransar och ramlade ner i ögonen när han blinkade. Han svepte upp håret med ena handen. Lika fort ramlade det ner igen.
”Du var inte sen att berätta vem det var förstås.”
Hon hävde i sig resten av vinet och svalde hårt, utan att över huvud taget känna smaken av drycken. Det kunde lika gärna ha varit unket vatten som stått för länge i rumstemperatur. Hon tog tag i flaskan och utan att bjuda honom fyllde hon sitt eget glas, så häftigt att det skvimpade kallt vin över hennes vänstra hand.
”Det var jag tvungen till.”
Han höll fram sitt tomma glas. Hon reagerade inte, utan stod kvar och lutade sig mot köksbänken.
”Inga tankar på att vi låg i samma säng? Rätt ofta.”
”Man får skilja på arbete och det privata.”
”Beskrev du också vad du gjorde när vi var på firmans resa till Sälen? Hur det hela började. Hur du söp mig full på kvällen och vad du gjorde sen? På ditt rum.”
”Jag…”
”Talade du om vad du sysslade med? På kontoret. Kallade in mig på ditt rum. Ofta. Stod i dörren och vinkade inbjudande med pekfingret. Med ett flin över hela ansiktet gav du mig presenter inköpta på affärsresan. Parfym. Choklad. Ett halsband till och med.”
”Jag…”
”Klart du inte gjorde. Du visste att du hade mig hårt lindad runt samma pekfinger som du så lockande vinkade med. Om du höll mig varm tänkte du att jag inte skulle skvallra.”
”Du ville ha mig. Det såg jag i dina ögon. Och du sa att jag var annorlunda jämfört med dina pojkvänner. Mogen.”
”Slingerbult. Det är vad du är. Du skulle få sparken om jag berättade.”
Hans ögon. Hon kände igen förvandlingen.

 

Mina älsklingsstrofer - utmaning på Kulturkollo


Poet: Tomas Tranströmer:
”Hör suset av regn.
Jag viskar en hemlighet
för att nå in dit”

Och Kristina Lugn:

"Alla vi människor lever bara ett tankesprång från Karlavagnen.”

Funderar över sångtext… en som jag kommer att tänka på och som jag aldrig tröttnar på. Orden, tillsammans med melodin, bildar en perfekt kombination:

SITTIN' ON) THE DOCK OF THE BAY
- written by Otis Redding and Steve Cropper
- lyrics as recorded by Otis Redding December 7, 1967, just three
days before his death in a plane crash outside Madison, Wisconsin
- #1 for 4 weeks in 1968

Sittin' in the mornin' sun
I'll be sittin' when the evenin' come
Watching the ships roll in
And then I watch 'em roll away again, yeah

I'm sittin' on the dock of the bay
Watching the tide roll away
Ooo, I'm just sittin' on the dock of the bay
Wastin' time

I left my home in Georgia
Headed for the 'Frisco bay
'Cause I've had nothing to live for
And look like nothin's gonna come my way

So I'm just gonna sit on the dock of the bay
Watching the tide roll away
Ooo, I'm sittin' on the dock of the bay
Wastin' time

Look like nothing's gonna change
Everything still remains the same
I can't do what ten people tell me to do
So I guess I'll remain the same, yes

Sittin' here resting my bones
And this loneliness won't leave me alone
It's two thousand miles I roamed
Just to make this dock my home

Now, I'm just gonna sit at the dock of the bay
Watching the tide roll away
Oooo-wee, sittin' on the dock of the bay
Wastin' time

 

onsdag 11 februari 2015

Chablis


Fortsättning på text från igår 10 februari:
 
”Det går inte.”
”Klart det går om du bara försöker.”
Hon reste sig upp och gick fram till ett av köksskåpen.
”Vill du ha ett glas vin?”
”Visst.”
Ur skåpet tog hon ut två stora kupiga vinglas som hon ställde på köksbordet. Hon visste att det stod en flaska Chablis Premier Cru i kylen. En dyr sak. Vinet hade kostat mer än tvåhundra kronor. Ibland fick hon för sig att hon ville vara lyxig. Det var en speciell känsla, även om hon satt för sig själv och drack ur den på fredagskvällen. Inte för att hon egentligen ville slösa den på honom.
”Du, jag vet inte hur jag ska säga det här.”
Han tittade på henne under lugg och drog upp läpparna till ett smalt leende.
”Vad menar du?”
”Jag… jag tror inte att de tycker att du kan göra någon nytta på andra sidan Atlanten.”
Korken åkte upp med ett högt ploppande ljud. Hon hällde i hans glas och vred sen flaskan ett halvt varv för att undvika dropp. Det hade hon sett en hovmästare ute på krogen göra och hade provat sen hemma. Det funkade.
”Varför skulle jag inte kunna det? Vad är det för snack?”
Hon tog tag i sitt glas, höjde den en aning mot honom och tog en djup klunk. Den smakade lite metalliskt, jordigt.
”Ärligt talat, hur driven är du? Egentligen.”
Hennes ögon fastnade i hans under några sekunder. Sen böjde hon huvudet neråt och stirrade på sina bara tår. Naglarna var lackade i en flaggblå färg.
”Du gör vad som helst för att sänka mig. Eller hur? Vad har du sagt om mig?"


tisdag 10 februari 2015

Granen


Fortsättning från gårdagen, 9 februari:

”Jag vill att du ska sluta uppföra sig som en förtryckare. Översittare.”

Hon försökte fånga hans blick, men han sänkte huvudet, tittade ner i den blommiga vaxduken och drog med fingertopparna över ögonlocken. Ovanför hans huvud såg hon genom köksfönstret att gårdens enormt höga gran svajade oroväckande mycket åt hennes håll. Den stod alldeles för nära för att det skulle kännas tryggt. Inom sig kunde hon höra hur stammen knäcktes, hur den med ett brak krossade hennes fönster och grova vassa grenar landade på hennes bord.

”Vet du det att jag inte kan gå till jobbet utan att känna mig orolig? Jag har ont magen jämt. Varenda jäkla dag”, sa hon och slog lätt med ena knytnäven i bordet.

”Jag måste ju visa att det är jag som är chefen, eller hur?”

Han pickade på sig själv på bröstet med pekfingret.

”Du verkar ha en konstig uppfattning om vad det är att vara en bra chef.”

”Tycker du? Jag måste ju vara extra hård mot dig, eftersom vi har en relation, som du kallar det.”

Han snörvlade, vek upp den tillknycklade pappersnäsduken och snöt sig ljudligt. Hon avskydde människor som måste trumpeta ut sitt snytande. Han tittade upp på henne. Hans ögon såg matta ut och ögonvitorna var fulla av rosa tunna strimmor.

”Vad skulle du kalla det då? Glöm det, förresten. Så här är det. Varje dag, varje vecka, året om, måste jag ta hänsyn till dig. Kolla av ditt humör just den dagen, innan jag tilltalar dig. Du styr hela kontoret med ditt humör.”

”Det är jag som får ta allt ansvar, mig som de på övervåningen kommer att hänga om något händer.”

”Du, alla har ett eget ansvar.”

Han höjde bröstet, öppnade munnen och lät en djup suck flämtande lämna läpparna.

”Återigen, vad vill du?”

Nu tittade han rakt på henne med någotsånär stadig blick.

”Jag vill att du ska fixa ett jobb till mig.”

”Hur menar du?”

”Är det så svårt att förstå? Jag vill att du pratar med dina vänner däruppe och ordnar ett jobb till mig på filialen i New York. Annars…”

måndag 9 februari 2015

Vad är det du vill?


Fortsättning på berättelsen. Senaste inlägget var 4 februari.
 
”Släpp!”

Hon försökte ropa, men det blev bara ett hest väsande. Det gjorde ofattbart ont i armen, den dunkade av smärta. Ilskan drog rakt igenom henne och gav henne krafter hon inte visste att hon hade. Hon spände musklerna, lyckades bända loss armen, tog sats och kastade fram bägge armarna mot honom, i axelhöjd. Tumultet gav henne precis den tid som behövdes, att ta chansen att sikta. Hon lät bägge pekfingrarna dänga in, ett i varje öga. Han skrek. Mitt i kalabaliken hann hon tänka att det lät som om en liten baby skrek. Skärande högt och hysteriskt. Ett löjeväckande ljud som fick henne att häva ur sig ett obehärskat skratt. Han satte händerna för ögonen och sjönk ner på golvet. Ett svagt jämrande hördes från högen där nere, högen som var hennes chef. Hon tog några steg bort.

”Titta på mig.”

”Jag kan inte. Det gör för ont.”

”Titta på mig.”

Sakta tog han bort händerna från ansiktet. Han kisade och blinkade hastigt. Hon såg att tårar rann ner över kinderna.

”Det går över snart”, sa hon och räckte fram en pappersnäsduk som hon dragit upp ur fickan.

”Det gör så djävulskt ont.”

Han tog emot näsduken, drog den över kinderna och baddade sen ytterst försiktigt över ögonen.

”Vad tror du det gjorde i min arm, då? Ska vi vara lugna nu och bete oss som folk?”

Utan att svara hasade han, fortfarande nere på golvet, bort till köksbordet. Han tog tag i bordsskivan och drog sig upp i stående ställning. Hon såg att hans kropp svajade.

”Sätt dig.”

Han dråsade ner i en stol och hon satte sig mitt emot honom.

”Kan vi prata normalt nu? Om vår relation.”

”Vad är det du vill?”

onsdag 4 februari 2015

En komplimang


Fortsättning från 3 februari:

 
Hon ställde sig vid köksbänken med ryggen mot honom.
”Vill du ha kaffe?”, sa hon utan att vända sig om.
”Varför inte? Du är vacker, vet du det? På en skala från 1 till 10 skulle din stjärt få mer än 10 poäng, om det gick.”
”Ska det föreställa en komplimang?”
Hon svängde runt. Han hade satt sig på en av köksstolarna. Med armbågarna på bordet vilade han hakan i handflatorna. Hans blå ögon plirade upp mot henne, men hon såg tydligt allvaret bakom blänket.
”Du borde ta det som en sådan. Kvinnor gillar smicker.”
Det gick inte längre. Hon kunde inte hålla tillbaka. Hennes bägge händer flög upp i luften. Kaffemuggen hon höll i handen flög iväg i en båge, touchade hans kind och med en skräll dunsade den ner på linoleumgolvet. Hon såg att örat på muggen gick av i kraschen.
”Du, jag kan anmäla dig. Du är min chef. Jag är i beroendeställning till dig.”
Rösten darrade en aning, men var samtidigt skarp och genomträngande.
”Är du inte klok? Tänk om den hade träffat mig på riktigt?”
Han lät läpparna formas till en grimas som han antagligen trodde såg ut som ett förlåtande leende. Muggen fick ligga kvar där den hamnat. Hon tänkte inte ta upp den. Det skulle inte bli något kaffe.
”Inget hände."
"Nej, nej. Det var tur för dig."
"Det du har gjort mot mig är mycket värre, det är olagligt."
”Och det vet du förstås?"
Nu satte han sig upprätt och bligade på henne. Charmen var borta. Han reste sig upp.
”Vågar du ta risken att jag anmäler?", sa hon.
Han tog ett steg mot henne och placerade högra handen runt hennes arm. Hon ruskade armen för att komma loss, men han höll henne i ett fast grepp. Han klämde hårt. Fingertopparna pressades in i hennes hull.
 
 

 

tisdag 3 februari 2015

Det ringde på dörren

Fortsättning från 29 januari:


Hon drog bort duschdraperiet och klev in. Satte på max hetta. Det gjorde ont i skinnet, hon ropade till, men hon tvingade sig att stå kvar. Vattenstrålarna värmde snabbt upp hennes kyliga hårbotten, den isiga känslan byttes ut mot en bastuvarm. Hon var glödhet, hon njöt, kunde ha stått kvar i evighet. När hon klev ut ur duschen såg hon den vita ångan som svepte runt hennes kropp. Som spreds runt i badrummet och immade igen spegeln.

Klockan på väggen i köket visade att det hade gått en halvtimme sedan samtalet. Hon gick in i sovrummet och drog på sig blå jeans och en flaggblå överdragströja. Den var gjord i tunt ylle. Hon hade den alltid på sig när hon löptränade. Förvånansvärt varm på vintern och påtagligt skön under svala vårdagar. I badrummet drog hon borsten genom håret. Gjorde enkel make up, borstade brunt på ögonbrynen, en aning mascara och rosa läppglans. Sen ställde hon sig i sovrumsfönstret och stirrade ut. Precis som hon gjort innan språngmarschen. Varken regnet eller blåsten hade mattats av.

Det ringde på dörren. Hon hajade till trots att det var signalen hon väntat på. Klev iväg över parketten och fram till ytterdörren. Hon öppnade. Där stod han. Trots att hon försökte hålla emot, pilade en kall kåre genom hennes bröst.

”Du.”

”Får jag komma in?”

Hon flyttade på sig och lämnade så mycket plats för honom att han kunde tränga sig förbi henne. Ställde sig bredbent i köksdörren och betraktade honom när han tog av sig den granitfärgade vinterrocken. Hon hjälpte honom inte med galge, utan stod med armarna i kors över bröstet och väntade. Han drog av sig skorna. Hon noterade att de var mörka av fukt. Tyst avvaktade hon. Han rätade på ryggen, stod i halvmörkret och trampade i strumplästen.

”Kan jag sitta ner? Någonstans.”

”Visst.”

Hon vände sig om och gick in i köket.

”Köket blir bra.”

 

Tre böcker som jag aldrig glömmer:


Karaktärerna i alla tre böckerna går från att vara trasiga och spruckna till att resa sig och tappert kämpa för sin värdighet.

Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates. Handlar om sextonåriga Rebecca som, när familjen flyttar till USA, kämpar mot förföljelse av sin tyskjudiska familj . I vuxen ålder flyr hon ifrån en brutal och misshandlande man. Hon byter identitet. 1930-tal.

När man skjuter arbetare… av Kerstin Thorvall. Handlar om Thorvalls mor Hilma som gifter sig med en man som är sinnessjuk. 1930-tal.

Annabel av Kathleen Winter. Handlar om Wayne som föds 1968, med både manligt och kvinnligt könsorgan. Familjen bor i ett litet samhälle i Kanada där könsrollerna är tydliga och mycket starka.

måndag 2 februari 2015

Grönt


Hon sa att det var kul att ses, att det var alldeles för länge sen. En kvart försenad dök hon upp helt klädd i lindblomsgrönt. Jag tittade ner på min egen klädsel. Ärtgrön fluffig tröja och grällgröna jeans. Vi log mot varandra. Två försiktiga leenden. Hon satte sig mitt emot mig med ett stort glas te som doftade kamomill.

Antagligen har hon glömt bort vad som hände den gången. Att hon skrek åt mig att försvinna. Bara för att jag sa sanningen. Nu insåg jag att det var min sanning, inte hennes.

Jag tyckte att det var roligt att träffas. Direkt fanns en beröring mellan oss fast vi inte setts på femton år. När jag betraktade henne, flimrade en massa scener, gemensamma minnen, genom huvudet. Så mycket jag hade glömt. Vi tyckte om varandra. Gillade samma saker, hade många gemensamma intressen.

Tror vi bägge tänkte samma sak idag. Att alla åren utan kontakt försvann i ett töcken. Som om det var igår vi sågs. Att vänskap ska man vara rädd om. Jag påminde henne aldrig om vad hon sa.