Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

måndag 25 maj 2015

Bannor


Det fanns ingen som var så bra på att ge sig själv bannor som hon själv. Hela livet hade gått ut på att kämpa för att undvika att kvävas av sitt eget självhat. Värst var nog tonåren. Först många år efteråt, efter många års grubblande gick det upp för henne vad hon höll på med. När hon var mitt uppe i livet, då förstod hon ingenting. Förstod inte varför hon inte en dag vaknade upp ur sin destruktivitet, inte förmådde ge sig själv chansen att få hjälp.

”Vakna!”, hade hon velat skrika till sig själv. ”Ser du inte vad gör med dig själv?!”

Det var enbart tur som gjorde att hon inte råkade illa ut. Hon ryste när hon tänkte på alla riskfulla möten. Antagligen led hon av någon bokstavskombination som inte existerade på den tiden.

Hon funderade mycket över tystnaden där ute. Var hon helt ensam om sin eländiga självkänsla? Varför sa ingen någonsin någonting? Alla var knäpp tysta. Ingen svarade.

onsdag 20 maj 2015

Rapsfält


Grusvägen har en smal grässträng i mitten. Jag är noga med att inte gå utanför gräset och beröra gruset med mina skor. Jag har formulerat regler för mig själv. För allt i mitt liv och mina tankar. Jag har en lista med vad som är tillåtet. Det är smidigare än att skriva vad som är otillåtet. Så fort jag försöker smita minsta lilla smula och tänka förbjudna tankar, tvingar jag hjärnan att böja av från tankemönstret. Som nu. Jag ryser och förmår mig att sluta stirra i marken. Min blick faller på böljande rapsfält. Det ger mig en obetvinglig lust att slänga mig rakt ner i det gula. Det ser så mjukt ut.

måndag 18 maj 2015

Frisören


Alltid, under hela mitt liv, har jag trott att jag är pojkaktig. Både till sätt och till utseende. Inte alls kurvig eller med blont långt lockigt hår. Som till exempel min granne Kitty. Hon med sina runda persikokinder, hallonfärgade läppar, korta kjolar och insmickrande röstläge.

Jag kommer ihåg en gång när jag var fjorton år. Min äldre syster, Anna, skulle börja på sjuksköterskolan i Örebro. Mina föräldrar och jag följde med henne den där första jobbiga dagen. Rektorn, en kvinna, tog emot oss när vi anlände. Hon tog mig i hand, betraktade mig ingående och med huvudet böjt ner mot mig. Som om hon tyckte att det var viktigt att vi var, så att säga, på samma nivå.

Och det här, Anna, är din yngre bror förstår jag.”

Först blev jag helt stel, kinderna hettade. Sen, när jag tänkte efter, fick jag att erkänna att jag antagligen liknade en pojke iklädd pappas gamla slitna skjorta, mina blå Levisjeans och vita gympaskor. Dessutom korthårig. Men ändå.

Och nu sitter jag hos min frisör, många år senare. Med allvar i rösten påstår hon att jag är bland det kvinnligaste hon någonsin sett. Jag som fortfarande har kort hår, är plattbröstad och mest klär mig i jeans.

onsdag 13 maj 2015

Fjär


Jag sitter ofta och tänker. Det är ett behov jag har. Måste få krypa in i mig själv, vända tankarna inåt. Dagdrömma skulle en del kalla det. Jag kallar det meditation. Vanan har jag haft så länge jag kan minnas. Redan i småskolan utarbetade jag konststycket. Framför spegeln provade jag mig fram till rätt ansiktsuttryck. Det måste se ut som om jag intresserat följde det läraren sa. Jag kunde utan att vara medveten om det följa magistern med ögonen, när hen sakta spatserade över podiet och tillbaka. Kunde följa munnens rörelser. Det var en farlig strategi. Om jag fick en fråga var jag totalt borta. Det hände ibland men på något underligt sätt klarade jag mig alltid. Jag svängde till ett sannolikt svar. Ett svar som jag hoppades kunde härledas till ämnet.

Min man däremot låter sig inte luras. Otaliga är de gånger han med en syrlig min säger att jag ser fjär ut. Inte i betydelsen högdragen utan mer drömskt avvisande. Han känner sig utanför. Inte delaktig. Jag kan förstå honom. Men sluta det kan jag inte.

tisdag 12 maj 2015

Kulturkollos tisdagsutmaning om normer



1. Berätta om någon som vågat eller vågar bryta normer och gränser och som är en förebild för dig. Det kan vara en känd person, eller någon du känner, en verklig person eller en fiktiv karaktär. Det viktigaste är att det är en person som inspirerat dig på något sätt.

2. Berätta om en film eller bok som skulle kunna få titeln ”bortom normen”. Förklara gärna vad det är som gör boken eller filmen så bra.


1. Lena Andersson är en förebild för mig (trots att jag är äldre än henne). Hon vågar säga att hon inte vill ha barn, att hon har valt bort barn. För det andra låter hon sig inte påverkas av hur kvinnor ”ska” se ut som exponeras i olika media. Utan att egentligen veta tror jag att hon medvetet låter bli att mejka sig, kammar håret rakt ner och klär sig aldrig utmanande, är som hon är utan artificiell försköning. Sammanfattningsvis; jag tycker att hon rör sig utanför normen och mallen för hur en kvinna måste vara och bete sig.


2. Annabel av Kathleen Winter, en bok som jag kanske har nämnt här i något sammanhang förut, men måste tipsa om den igen. Den handlar om en liten by i norra Kanada i slutet på 1960-talet. Ett barn föds som är annorlunda, babyn har nämligen två könsorgan. Både en flickas och en pojkes. Det är inte lätt i det lilla samhällets strängt uppdelade könsnormer. Fint poetiskt skriven, samtidigt verklighetstrogen och tragisk. Glömmer den aldrig.

måndag 11 maj 2015

Rullstolen


En man i rullstol. Han hade ändrat riktning och kom nu farande i hög fart rakt emot henne. Elin fick en förnimmelse av att bromsen fastnat i botten och rullstolen nu störtat iväg utan kontroll. Sekunderna före hade hon hävt sig upp på cykeln, trampat iväg och rundat hörnet. Som vanligt tänkte hon gena över trottoaren och ut på Kungsladugårdsgatan. En liten bit längre fram låg hennes kvartersbutik, Effkås ICA-handel.
 
En hastig glimt, något som var helt fel, fångade hennes uppmärksamhet. Hon kunde lika gärna ha missat. Och frontalkrockat. Han var ute efter henne. Han visade tänderna som en gläfsande hund. Hon visste att han inte skulle väja. Tvärtom, han tog sikte.

”Vad gör du?”, ropade hon och gjorde en stor gir med cykeln.

Cykeln vinglade till och endast genom att hon satte ner ena foten i gruset lyckades hon undvika att trilla i gatan. Hon vände på huvudet och såg att rullstolsmannen stannat, svängt på rullstolen och stod nu stilla vänd åt hennes håll. Beredd. Som om de gjort upp om en duell i gryningen.

”Är du helt jävla dum i huvudet?”, skrek hon.

fredag 8 maj 2015

De hade flyttat


fortsättning på gårdagens (7 maj) text:
 
Det var mörkt. Hon såg siluetten av sin syster alldeles intill sig. I samma stund kände hon tassar som sprang över hennes fot. Vassa klor rakt igenom strumpan. Klorna fastnade. Hon flämtade till. Utan att tänka, böjde hon sig och slog med handen i luften ovanför skon och träffade något mjukt. Det mjuka pep.
”Vad är det?”, fräste Anna. ”Vad håller du på med?”
”Men det var ju något som sprang över min fot”, sa Elin.
”Äsch det var väl bara en mus”, hörde hon Anna säga. ”Här måste finnas en lampa.”
Svagt såg hon konturen av Annas arm. Hur hon svepte med ena handen över väggen.
”Här.”
Ljus blänkte till ett par gånger, stabiliserade sig. Nu såg hon sin syster tydligt i skenet av en naken glödlampa som hängde ner en bit ifrån taket. I lampans vassa sken såg Anna konstig ut, med stora skuggor över ansiktet. Det knarrade i det dammiga trägolvet när Elin tog ett steg. Hon såg sig omkring. Tre stängda dörrar på var sida. Sex rum som ingen bodde i. Alla hade flyttat.
”Farmor väntar på oss där”, sa Anna och pekade på en stängd dörr.
”Väntar på oss?”
Anna hade redan gått fram och öppnat dörren. De klev in i rummet. Anna först. Ett smalt stråk av solljus från ett litet vindsfönster genomkorsade rummet. I skimret kunde hon se en massa dammkorn i alla regnbågens färger som svävade runt i luften. En smal säng med ett vitt virkat överkast stod längs ena väggen. Ovanför huvudänden satt en inramad tavla. Det var Jesus i axellångt rödlätt hår, skägg och en stråle av ljus runt hela kroppen. Hon förstod att det var Jesus eftersom han hade en krans från en törnrosbuske runt huvudet. Elin vände blicken mot andra sidan rummet. En kvinna satt i en gungstol. Hon gungade långsamt fram och tillbaka, fram och tillbaka. Hennes hår var långt och svart. Hon log mot Elin och sträckte ut handen. Elin tog ett steg närmare och höll fram sin hand. Deras fingrar möttes. Det var farmor. Det visste Elin.

 

torsdag 7 maj 2015

Vinden

De närmade sig den långa svängda trätrappan. Elin kikade uppåt. Kröken gjorde att hon inte kunde se ända upp. Hennes syster Anna satte sin ena fot på första steget. Elin stirrade på systerns tunna vita skinnsko med ett blänkande spänne på ovansidan. Hon smög in sin hand i systerns. Den var fuktig och hon kramade så det gjorde ont. Där uppe fanns en jättestor vind, lika stor som bottenvåningen. Farfar hade sagt att de inte fick gå upp till farmors rum. Elin både ville och inte ville. Farmor var död. Elin hade aldrig träffat henne. En allvarlig sjukdom hade drabbat farmor, hade farfar berättat och hon dog fast hon inte ens var fyrtio år. Innan Elin föddes. Rummet stod kvar som den dagen, den sista.

”Varför tror du farmor bodde på vinden”, viskade Elin.
”Jag tror det var för att hon var sjuk”, sa Anna och rynkade pannan.
Nu hade de kommit så långt upp i trappan att de såg den stängda vindsdörren. Anna tog upp en nyckel ur fickan på den gula veckade bomullskjolen, satte den i låset och vred om. Hon hörde klicket när låset gick upp. Anna tryckte ner handtaget. Ett gnisslande ljud ekade i trappen, när hon drog upp den tunga dörren. Elin ryste, frös nästan. En speciell doft slog emot henne när de klev över tröskeln. En blandning av torrt virke och gammalt damm. Elin andades in. Det kittlade i näsan. Hon kunde inte hålla igen, utan nös högt och ljudligt.
”Tyst”, väste Anna.
”Varför det?”, frågade Elin.
Anna svarade inte.

tisdag 5 maj 2015

Bournemouth


Det var mig han tittade på. Hans ögon rakt in i mina. Det sved i magen. Hans gungande gång rakt över scenen. Jag stirrade. Han hade svarta boots med hög klack. Inga killar hade höga klackar. Det var tjejigt och skrattretande. Ingen sa bögigt på den tiden. Jag tyckte det var sexigt. På honom. Så snäv vit skjorta att knapparna tänjde ut knapphålen. De svarta byxorna satt som direkt påsydda på den runda ändan och de muskulösa låren. Så drog han igång. Rösten. Den dundrade och omslöt mig. Musiken. Sången. Jag var 16 år, på språkresa i Bournemouth. Konsertsalen var fylld av kvinnor i alla åldrar. Mamman i det hem jag tillfälligt bodde i hade tagit på sig sin finaste knallrosa klänning och däröver dragit en röd täckjacka. Vi satt i första bänkraden. Bournemouth Concert Hall. Tom Jones.