Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

fredag 26 juni 2015

Klor

Dagens tanka:

Spetsiga naglar
Obehaget, rysningen
spreds genom kroppen

Som klor på jagande örn

Utspärrade mot offret

onsdag 24 juni 2015

Lena och Adam

Porten öppnas och Lena hör orgelns djupa överväldigande toner. I armkrok med sin pappa börjar hon vandra uppför altargången. De skrider fram, sakta och rakryggat. Under ett ögonblick betraktar hon sin bröllopsbukett. Den består av hårt lindade nejlikor i rosa och ljusgrönt. Några av blommorna har redan torra skrumpna kanter. Hon vänder blicken framåt. Ser Adam som en diffus gestalt långt där framme. Han står med ryggen mot prästen med händerna knäppta på magen. Vänd rakt emot dem ser han ner för altargången. Väntar. Under tiden hon vandrar blir han mer och mer påtaglig. Så ser hon honom tydligt. Han står helt stilla. Den svarta hyrda smokingen är en aning för stor. Byxorna skrynklar sig mot de blanka lackskorna. Några hårstrån hänger ner i pannan. Lena möter hans blick. Han stirrar. Hon släpper sitt tag om pappas arm. Adam sträcker fram sin högra hand mot henne. Hon tar den. Hans fingrar är kalla. 

tisdag 16 juni 2015

Kulturkollos tisdagsutmaning - skrämmande

En tisdagsutmaning om det som skrämmer. Frågan som ställdes var:

Vilket är ditt allra bästa blodisande tips i sommarnatten? En film? En bok? En spökhistoria berättad av någon särskilt skrämmande berättare?
Två filmer som jag genast kommer att tänka på är: 

Handen som gungar vaggan (1992) eller originaltiteln som är The Hand That Rocks the Cradle. eller den nyare

Monster (2003) om en kvinnlig seriemördare spelad av Charlize Theron. Baserad på verkliga händelser.

Bägge filmerna helt utan övernaturliga inslag. Trots det blodisande otäcka. Tycker jag.


måndag 15 juni 2015

Kniven

Med kniven gjorde jag långa skåror i det grånade träet. Jag fick använda all den kraft jag hade i armen för att lyckas.  Morakniven hade jag fått i present på min 15-årsdag. Med åren hade den blivit trubbig och ovass. Det en gång klarröda handtaget hade nu en gråspräcklig nyans. Ljudet som uppstod när jag skar mot bryggans yta fick mina axlar att, trots hettan, rista till i kalla rysningar. Vattnet nedanför mig var i rörelse och den blågrå himlen ovanför reflekterades rakt in i mina ögon. Blänket i vågorna bedövade mig. Med vidöppna ögon stirrade jag. Lågt formulerade jag orden de inristade bokstäverna bildade:

Ars amandi






Fotot från: http://www.flickr.com/photos/aaronknox/12066565885/sizes/z/in/photostream/

måndag 1 juni 2015

Backen


Hon försöker skynda på stegen. Långt däruppe skymtar hon backens krön. Fötterna känns tröga. Armarnas pendling fram och tillbaka känns ända upp i axlarna. Nacken svider och ögonen blir tårögda av påfrestningen. Ändå kommer hon osannolikt långsamt framåt. Det är som att hon håller på att ta sig fram genom ett sumpigt kärr, där fötterna hela tiden sjunker ner i den sura vegetationen. Med uppbådande av sina sista krafter tar hon sig äntligen ända upp.
Hon stannar på kullens högsta topp. Ett bottenlöst djupt andetag. Andas långsamt ut. Den glödande tröttheten i kroppen avtar sakta och hon börjar urskilja omgivningen. Först ett lågt skrik. Hon inser att hon är lurad. En ofattbar illusion. Ansträngningen utsiktslös. En ny utdragen höjd framför henne. En ny snaskig backe.