Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

måndag 31 augusti 2015

Ljuset

Lågan i mitt liv. Den kan inte släckas. Många har försökt.  Med framgång. Fast inte med ett fullständigt, helt och hållet, bra resultat. Jag själv är förresten min allra värsta och mest hätska fiende. Ofta säger jag till mig själv att jag inte duger. Min ofullständiga kropp, mina bristande kunskaper, min charmlöshet eller mitt dåliga minne. Men ljuset finns ändå alltid där någonstans, långt därinne. Om än ibland som näst intill falnad glöd. Än så länge har jag alltid efter mycket sökande till slut ändå hittat det. Ljuset i mitt liv.

fredag 21 augusti 2015

Vågade

Hon lade sig ner i det höga oklippta. De borde ha tuktat ängen med lie för länge sen. Nu var det för sent. Strån och utblommade ängsblommor var torra och hårda.  Visset ogräs kliade i nacken och några stjälkar stack rakt in i ryggen. Trots obehaget låg hon kvar. Rakt ovanför var himlen bländande blå. Som hypnotiserad stirrade hon rakt in i evigheten. Ett prassel i vegetationen alldeles nära. Sakta höjde hon huvudet. Ett rådjur hade vågat sig ända fram till hennes högra fot. Djurets snusade på hennes bara tår.

måndag 17 augusti 2015

Året var 2005

”Hur är det annars?”, frågade han och snörpte på munnen.

Jag blev förvånad över frågan eftersom det var nästan exakt 10 år sedan vi sågs senast. Det var jag helt säker på eftersom det var det året, 2005, i juni närmare bestämt, som det infördes rökförbud på alla restauranger, pubar och caféer i Sverige. Och han var rasande eftersom han var en inbiten rökare. Han var sällan arg annars. Men nu pratade han inte om annat. Munnen gick i ett och invektiven flödade. Till slut tröttnade jag och sade till honom att om han inte kunde stå ut med det fick han flytta. Till ett annat land där det fortfarande var tillåtet. Men det var bara en tidsfråga, fortsatte jag att säga. Förbudet var som ett dominospel. Land efter land i en lång kedja införde samma stopp.

”Annars?”, sa jag och tittade på honom lite från sidan. ”Vad då annars, vi har ju inte setts på jättelänge.”
”Du är dig lik”, sa han och lade huvudet på sned. ”Måste du ta allt så bokstavligt? Det är ett talesätt. Som en hälsning.”
”Du bor kvar i Sverige?”
”Man vänjer sig, vet du.”

Han ställde sig bredbent och lade tyngden på högra benet.

”Hur är det annars då?”

tisdag 11 augusti 2015

Bukta

Jag stirrade neråt.
Min mage putade ut.
Den liknade en utåtvänd dallrande bukt.
Jag försökte mig på några låga jämfotahopp.
Gunget syntes och kändes mer än nödvändigt tydligt.
Helt förfärligt. Oacceptabelt.

torsdag 6 augusti 2015

Hon frös



Hon frös. Hon hade för tunna kläder. Håret låg som en tunn ishinna mot skallen och det ihållande regnet gjorde hennes kropp mosigt fuktig. Förgäves försökte hon värma händerna mot temuggen. Igår hade han sagt något. Med vilsen blick och med halvstängd mun mumlade han. Hon stirrade på hans läppar som då och då öppnades precis så mycket att hon under ett kort ögonblick kunde se hans tänder.

Hon lät inte orden han sade tränga in i hennes hjärna. Termerna han använde låg och skvalpade precis utanför hjärnans hinna. De tryckte på och ville in. Det gick inte att hålla emot längre. Allt sipprade sakta in.

Hon reste sig hastigt upp. Han kunde dra åt helvete.

Bild från http://www.theguardian.com/uk-news/gallery/2015/jul/28/your-underwhelming-uk-holiday-photographs#img-5

onsdag 5 augusti 2015

Saker

Saker. Finns det något ointressantare i livet än saker? Jo, även jag har en gång varit en materialist. En streber som trodde att mitt värde låg i hur nära havet min villa låg och i att jag flög till Seychellerna på semester. Trodde att jag var fräck som kom till gymmet i en BMW Cabbe och tränade dance aerobic i rosa tajta träningskläder.

Det var skilsmässan som väckte mig. Pengar och vänner försvann. Jag fick flytta till en trång studentlägenhet. Ingen bil och ingen villa. Jobbet blev med ens helt ointressant. Det var som om jag sovit i ett antal år och brutalt ryckts upp ur min rosa drömsömn. Förvirringen var total. Jag tvingades reflektera och förundrades över hur ignorant en människa, alltså jag själv, kunde bli. Vad ville jag få ut av livet? Det måste finnas något mer.

Efter några svåra, men samtidigt mycket stimulerande år, har jag nu funnit hur jag vill leva resten av mitt liv. Enkelt, med så få saker som möjligt och jag vet att det att ha precis tillräckligt med pengar räcker långt. 

tisdag 4 augusti 2015

Öppen

När jag närmade mig dörren såg jag att den var öppen. Min ytterdörr. På glänt. Jag stannade tvärt på stället och drog efter andan. Pulsslagen kändes i huvudet. Rädslan gjorde ont i mellangärdet. Under tiden jag tog några steg bakåt studerade jag fönstren. Min blick irrade från fönster till fönster. Alla blänkte. Jag kunde se några av äppelträdets blad avteckna sig i sovrumsfönstret och svävande moln i vardagsrummets panoramafönster. Allt verkade stilla. Ingen rörelse eller gardiner som vajade. Med tvekan i stegen, axlarna uppdragna och händerna högt upp i försvarsläge gick jag tillbaka till huset. Jag satte handen på dörrhandtaget och drog upp den helt. När jag klev in i hallen klampade jag hårt med skorna mot parkettgolvet.

”Hallå!”

Fortfarande tyst.

”Hallå!”

Jag fortsatte in i köket. Gick rakt igenom och fortsatte in i matsalen. Där satt hon. I högsätet vid matsalsbordets ena gavel. Med armbågarna på bordsskivan vilade hon huvudet i handflatorna.

”Jag har väntat länge”, sade hon och drog på smilbanden.