Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

torsdag 29 december 2016

Gården


Hon hörde toner utifrån. Elsa sprang fram till det öppna fönstret, lutade sig ut, sträckte på halsen och stirrade neråt. En man i en sliten svart kavaj och för stora byxor  drog en apparat på hjul framför sig. Precis i det ögonblicket kastade han en blick uppåt och fick syn på henne.
"God dag, min sköna", sa han.
Samtidigt tog han av sig sin kubbliknande hatt, gjorde en svepande rörelse med armen och bugade sig djupt.
"Vad vill min sköna höra? Jag har det mesta i musikväg."
"Vad är det för en mackapär?" ropade hon och pekade.
Hon kände sig stolt över att kunna ordet mackapär. Det hade hon precis lärt sig av far.
"Oh, vet ni inte det? Det här är ett positiv förstår ni min sköna. Ett musikinstrument. Bara att veva och toner flödar ut i luften. Som av bara farten."
"Vill du gå ner på gården, Elsa?"
Elsa vände sig om. Det var mor som stod bakom henne.
"Ja! Får jag det?"
"Visst och ta med dig den här."
Mor höll upp handflatan. Där i låg en skinande blank peng. Elsa tog den i handen, vägde den och slöt sen fingrarna runt den. Höll den hårt. Hon ville inte tappa den.

onsdag 28 december 2016

Ladan


Det tog en stund för mig att forcera hänglåset. Rosten hade fungerat som ett lite för bra verkande klister. Låskolven hade fastnat i helspänt läge. Till slut gick det. Mina fingrar var stela, iskalla och värkte som om jag hade fått nervskador av arbetet med låset. Jag önskade att jag hade haft handskar, både att värma händerna med och som skydd.
Den  gamla murkna trädörren gnällde som om den ville protestera när jag drog upp den. Det slog mig att det kanske hade varit enklare att helt enkelt sparka in bräderna. För sent.
Jag klev in i ladans dunkel. Smala strimmor av ljus sökte sig in mellan väggplankornas torrsprickor. Verktyg av olika slag och trädgårdsattiraljer låg i en enda röra längs ena långsidan. Mitt emot såg jag långa slanor av björk ligga. Så fick jag syn på ett gistet träbord som placerats längst in i ett hörn. Eftersom golvet som var gjort av torkad lera var ojämnt stod det en aning på sniskan. På bordet skymtade jag några gamla blomsterkrukor. Jag tog några långa steg och sökte med blicken över bordsskivan. Så fick jag syn på det. Bakom krukorna med penslar låg ett gammalt metallskrin, där den blåa färgen var avskavd längs kanterna. Jag kände igen skrinet.

tisdag 27 december 2016

Händelser vid jul


Skräckigt var det. I det lilla skåpet högst upp stod höganäskruset. Den speciella krukan som jag enbart använde till julsillen. Under resten av året begagnades den aldrig. Av någon anledning. Jag ställde mig på en stol, sträckte på mig och öppnade skåpsluckan. Tog tag i krukan och ställde den på köksbordet.
Jag tog av locket. Stirrade. I krukan låg en plastpåse. Den var hopsnörd. Fylld med något i brunt. Äcklad tog jag på mig diskhandskar. Tog försiktigt tag i påsen. Den hade gått sönder i botten. Något brunt satt fastklistrat. Jag slängde plastpåsen rakt ner i en soppåse och knöt ihop. Ställde krukan i diskhon, satte på skållhett vatten och lät vattnet hårt strömma ner. Länge.

 

fredag 23 december 2016

Julklappsrim


Fader välkänd från teve
följer dotterns fantastiska bokfärd
Recensenter säger alla leve
en thriller som är mycket mer värd
än faderns böckers en aning skeve
Ett absolut måste i vars och ens härd

(julklappen är boken Störst av allt av Malin Persson Giolito)

onsdag 21 december 2016

Allt eller inget


Allt avgörande
upptäcks i detaljerna
Om du är vaken




Jag tog ett djupt andetag och gick fram till hopen av män, banade mig väg in i gruppen och ställde mig i mitt i. Det var en underlig känsla. En del vred på huvudena, andra vände på hela kroppen. Eller tog ett steg åt sidan. Utan att sluta prata. Utan att låta sig störas av mig. Den lilla detaljen. Som inte räknades.
 

tisdag 20 december 2016

Löpsteget


Varenda gång hon gav sig ut på joggingtur hände det. Alltid var det någon som kände sig manad att hojta på henne. Kanske för att de hade dåligt samvete för att de inte själva orkade lätta på fötterna och ta några löpsteg, tänkte hon. Eller vissa trodde nog verkligen att deras rop underlättade för henne att springa bättre.
"Nu springer du hela vägen upp!" skrek den tandlöse mannen som inte hade rakat sig på en vecka.
Hon slängde en blick på honom när hon flåsande och med smärtor i bröstet sprang förbi på väg uppför den värsta jäkla backen.
"Lite fortare kan du!" skrek en annan när hon kom joggandes längs Rosenlundskanalen. "Ta längre steg så går det snabbare!"
Hon orkade inte svara, fast hon helst hade velat vråla något elakt tillbaka. Allt hon orkade var att  dra en aning på smilbanden. Hon visste inte om de förstod att det inte var ett riktigt leende. Mer en grimas. Sen fanns det faktiskt vissa som var vänliga, fick hon erkänna för sig själv.
"Du springer så vackert!" ropade en man till henne och hon rätade på ryggen.
"Ärligt talat, du ser ju inte ens trött ut!" hojtade en annan och hon höjde lite lätt på hakan.
Det är olika, tänkte hon när hon vek av in på Slottsskogsgatan. Helt enkelt. Olika. Och lite roligt ändå.

måndag 19 december 2016

Mitt liv


Under hela mitt liv har jag varit en sökande person. När jag tänker på mig själv, hur jag var när jag var yngre, blir jag ibland sorgsen.  I min ofta alldeles för optimistiska försök att finna den rätta vägen, har jag gått vilse otaliga gånger. Min personprofil var spretig som en av mina senare chefer sa. Jag ångrar så många felsteg. Fast det ska man inte göra, säger alla förståsigpåare. Bara se framåt. Peka ut en riktning rakt in i framtiden. Sådan har jag aldrig varit. Jag var och är en dagdrömmare. Idag inser jag att jag inte vill vara utan mina drömmar och struntar högaktningsfullt i vad andra säger. Tryggheten finns inne i mig nu. Den pirrar i min kropp. Gör min dag till ett äventyr.

torsdag 15 december 2016

blommig, bredvid, baksida, bråttom, böjer


Hon går fram till dörren, sträcker fram armen och med pekfingret trycker hon på ringknappen. Ljudet ekar därinne. Ingenting händer. Ingen rörelse. Alldeles tyst. Hon lutar kroppen mot verandans stängsel för att kunna se in genom köksfönstret. Hon knackar lätt på glaset. Ingen rörelse. Svagt kan hon urskilja en stor blommig tekopp som står på köksbordet. Mammas favoritkopp. Bredvid ligger en hopvikt dagstidning. För att kunna nå baksidan av radhuset måste hon ta sig runt hela kvarteret.  Hon går först, sen börjar hon halvspringa. Hjärtat rusar. Hon flåsar. Är med ens övertygad om att det är bråttom. Hon fipplar med haken i staketet. Tar några långa språng. Ser mamma ligga mitt i den öppna altandörren. Hon slänger sig ner intill. Tar ett tag under mammas haka och lyfter uppåt. Böjer sig ner. Känner en svag luftström mot sin kind. Mamma andas. Ringer 112.
 
 

onsdag 14 december 2016

Ordet


"Vad mig anbelangar", sa han.
Det snurrade till i hennes skalle. Vad skulle det betyda? Anbelangar? Hon tyckte genast att det var det fulaste ord hon någonsin hört. Vid närmare eftertanke; kunde ett ord vara fult? Den verkliga anledningen, tänkte hon, kanske snarare var att hon tyckte att han som person var motbjudande. Det oskyldiga ordet som inte skadat någon smittades ner av honom. Hans sätt att börja prata utan att först ha tuggat färdigt och sen svalt. Hon kunde se rester av potatissallad sitta kvar i hans mungipor och på tungan. Fast å andra sidan, ord var makt. Att kunna formulera en riktigt dräpande kommentar kunde stjälpa vem som helst. Ord var oskyldiga, bestämde hon sig för, ända tills en människa med en egen agenda använde till ett inte så oskyldigt syfte.
"Alltså, för min del kan man slopa julfirandet", fortsatte han.

tisdag 13 december 2016

Trevlig lucia!


Vi satt tysta i dunklet. Jag kunde skönja mina arbetskamraters konturer utspridda längs väggarna. Konferensrummet fladdrade i stearinljusens sken och i fjärran hörde jag besynnerliga ljud. Tassande steg blandat med fniss och låga röster. Så uppenbarade sig en man i dörren. Han såg ut att inte ha rakat sig på ungefär en vecka. Spretigt gråmelerat skägg letade sig långt ner på halsen. Luciakronan satt på sned på skallen. Hans stripiga hårtestar stod ut i kronans hålrum. Stearinljusen rann och jag såg att det rinnande heta när som helst skulle nå hans skalp. Håriga armar syntes under det vita nattlinnets för korta ärmar. Bakom honom skymtade jag två tomtar med röda luvor och skägg av grått garn. Under deras röda tunna strumpbyxor kunde man tydligt se hud och eftersom de var en aning för stora hängde det tomt i grenen. Det blev aldrig någon skönsång. Den lilla gruppen försökte börja ett antal gånger men de rungande skratten som mötte dem och deras eget fnitter gjorde det helt omöjligt.
"Nästa år får någon annan leka Lucia", sa årets Lucia innan han smet ut för att ta bort det stelnade stearinet ur håret.

måndag 12 december 2016

Juletid

En tanka i juletid med julemat:
 
 
Mitt prima hjärta
försummar aldrig ett slag

pumpen fixar allt

banar väg för mig för att
förhindra kola vippen

fredag 9 december 2016

Svepa


Svepningen var färdig sa en man från begravningsbyrån. Om hon önskade kunde hon ta med en kär ägodel som i så fall skulle läggas i kistan intill den avlidne. Hon funderade länge. Grubblade medan hon gjorde frukost, fyllde bryggaren med kaffe och bredde två grova smörgåsar med grevéost. Den morgonen kunde hon inte koncentrera sig på Göteborgspostens nyheter. Hon försökte men det gick inte att få ihop bokstäverna till ord som gick att tyda. Istället satt hon och värmde fingrarna mot tekoppen och stirrade rakt in i tavlan de köpte tillsammans. De tyckte den passade så bra i köket med vita väggar och grå köksluckor eftersom den var så färgstark. Det var när hon senare tog en promenad i höstmurrigheten som hon med ens visste. När hon gick förbi Systembolagets fula ofärgade affärslokal nere vid Karl Johansgatan. Hon skulle lägga en flaska starköl i kistan. Staropramen. Hans favoritmärke.

torsdag 8 december 2016

Den julen


 
Den julen fick min pappa en julgran som gåva från en leverantör. Götstams delikatesser & tillbehör, tror jag det var. Granen var inslagen i ett paket. Väldigt avlångt, förstås, med brunt omslagspapper och ombunden i flera varv med ett brett rött sidenband. Vi hjälptes åt att öppna. Pappa tog tag i stammen och ställde den upp på vardagsrummets stavparkett. Jag glömmer aldrig den känslan. Förundran blandad med chock. Först var det tyst. Helt tyst. Sen började vi. Vi gapskrattade. Tårar rann ner för mina kinder och magmusklerna krampade.
När vi lugnat ner oss sa pappa:
"Tja, nu när vi har fått en gran till skänks, får vi nöja oss med den."
Han höll julgransfoten i ena handen och granen i den andra. Han satte ner granen och skruvade fast. Vi ställde oss någon meter ifrån och studerade proceduren. Jag såg att den stod en aning på sned.  Pappa skruvade lite till. Nu var det någorlunda rak.
"Hämta juldekorationerna", sa pappa medan han ställde granen tillrätta i sitt vanliga hörn.
De små  halmbockarna och hjärtana i strå gick bra att hänga. Men när jag placerade en djupröd, blänkande julgranskula  på ett lämpligt ställe, vek grenen sig omedelbart och kulan ramlade av och gick sönder i vassa små bitar. Samma med nästa. Vi försökte och försökte. Till sist. Vi fick ge oss. Med ett morrande tog pappa ett rejält tag om granen. Utan att bry sig om att han gjorde sig illa på taggarna, gick han fram till balkongdörren, öppnade och med ett högt vrål slängde han ut granen.
 Bild från  https://www.flickr.com/photos/perspektivetmuseum/24568460982/in/photostream

onsdag 7 december 2016

Felet


Hennes blick fastnade vid fukten. Det blöta spred sig snabbt, förgrenade sig. Plöjde mörka fåror i tapeten. Hon tyckte att hon kunde höra hur väven brast. Väggen liknade till slut en enorm tavla. Motivet var en upp och nervänd kontur av ett stort träd med massor av tunna kvistar. Hon satte sig upp. Vad hade hänt? Något kändes alldeles galet. I det ögonblicket hörde hon ljudet. Det högg till i mellangärdet. Det lät som om hon befann sig alldeles intill ett vattenfall.

tisdag 29 november 2016

Kulturkollos utmaning den här veckan


Kulturkollos utmaning:
Bygg ihop din egen människokropp av filmer, böcker, spel och sångtitlar!
 
Mitt tema är små kroppsdelar :-):
Great Balls of Fire - Jerry Lee Lewis  - låt
Het puls (Body Heat) - Lawrence Kasdan- film (kanske inte är en kroppsdel, men jag kunde inte låta bli att ta med den)
Goldfinger - Guy Hamilton  - film
Den som vässar vargars tänder - Carina Rydberg - bok
Mina fräknar - Sofia Hallberg - bok
Ormöga - Joyce Carol Oates - bok
 
 

Konserten


Hon kom sent till konserten och fick bana sig väg genom hela jäkla publikhavet. Åskådarna både satt ner i sina bänkar och stod och trängdes i gångarna. Klart att hon blivit uppehållen av chefen just den här kvällen. Fan också! Men det var ingen idé att yttra sig. Hon visste att det var omöjligt att försöka avbryta och komma med en förklaring till varför hon hade bråttom. Han fick skräna på om sina påminnelser tills han var klar och hon äntligen, redan på väg ner för trappen, kunde kasta på sig kappan och rusa ut genom porten.
Biljetten hade så klart varit dyr. Första bänk, alldeles nedanför scenen. Men hon ville så gärna se honom på nära håll. Riktigt nära, så hon kunde betrakta varenda liten del av honom. Kanske skulle han till och med se henne. Upptäcka just henne. Han var så våldsamt sexig. Och den raspiga rösten. Musikaliteten i hans sätt att sjunga.  Vissa sa att han var en sexbrottsling.  Hon förstod inte vad de menade med det.  För henne var han helt enkelt frigörande. Succé i hela kroppen. Elektriciteten flödade från håret ända ner till tårna.

måndag 28 november 2016

Rummet

Oktober 1975:

I strumplästen klev Leif  in i hennes rum. Drog in doften. En aning av Karins speciella kroppsdoft kändes tydligt. Rummet var spartanskt möblerat, men han kände igen en affisch som satt uppsatt på väggen. Den hade Karin haft även i sitt tonårsrum hemma. Det var en oinramad plansch med Sonny & Cher i typiskt färgglada hippiekläder. Bägge hade måttlöst utsvängda byxor som satt som sydda direkt på rumporna och urringade linnen. Cher utan behå. Bröstens konturer syntes tydligt. Från make love not war-tiden under slutet av 1960-talet. Några böcker som stod i en enkel IKEA-hylla kände han också igen och ett skivfodral till en LP som låg slängt på sängen. Eric Claptons After midnight. Han kom ihåg att det var den första hellånga plattan Karin köpte. Den där han satt på en stol klädd i ljus kostym, med en fantastisk elgitarr lutad mot ena benet och såg fundersam ut.
"Du får hälsa från mig. Torsten. Jag måste väl gå nu", sa han och lät blicken svepa över rummet en gång till.

Karins rumskompis nickade.

"Torsten, OK."
När Leif kom ner på gatan undrade han för sig själv vad i helvete han hade gjort. Hur dum var han? Han måste han en allvarlig störning. Klart att Karin inte skulle tro på att hennes kusin Torsten varit där. Hon hade faktiskt en kusin med det namnet, det kom han ihåg. Men att han skulle komma oinbjuden. Det var fullständigt otänkbart.

torsdag 24 november 2016

En stängd dörr


Marrakech 1976:
Leifs lust försvann den dagen, som en vindil som hastigt svepte förbi och kylde ansiktet. Karin var så nervös och kantig. Vågade inte visa sig, öppna sig för honom. Han tröttnade på att vara den som alltid tog alla initiativ. Men nu när han jämförde känslorna för Etta med vad han kände för Karin. Om det nu var möjligt att bedöma styrkan i en passion. Leif förstod att han älskade Karin. Skulle alltid göra. Hans första riktiga förälskelse. Han ville verkligen att deras relation skulle fungera. Han kämpade, gjorde vad som helst. Fast, trots det. De gjorde slut. Det var i samband med att Karin gick ut gymnasiet för sex år sen.
Och den här kvällen, på skolträffen, de hade inte setts sen dess. Han fick syn på henne. Han visste inte att hon skulle vara där. Det högg till i mellangärdet. Hårt. Han älskade att betrakta henne. Hur hon gick med rak rygg, likt en ballerina. Svängde med armarna en aning överdrivet. Som om hon förberedde sig för att när som helst svinga iväg kroppen i högt rytmiskt hopp. Hennes sätt att le inåtvänt, för sig själv. Konstigt att man kunde fastna för en sådan detalj.

Det hade blivit totalt misslyckat. Karin visade sig vara sval och ointresserad. Berättade för honom om sitt jobb i Brighton, om en kille hon träffat. Han hade stuckit utan att säga till henne att han gick. Samma natt hade han bestämt sig för att åka. Långt bort. Han stängde dörren till sitt gamla liv och såg fram emot att upptäcka en ny värld.

tisdag 22 november 2016

"I sin tur" som jag har ändrat till "respektive"


"Där är du ju", sa Etta och drog ett bloss på pipan hon höll i och räckte den sen till Brian. "Brian är här."
"Jag ser det."
"Han ska bo här."
Leif la märke till att de bägge synade honom, säkerligen för att se eventuella reaktioner på det Etta sagt.
"Bo här?"
"Han får ta soffan", sa hon och klappade soffans kuddar med bägge händerna.
"Det blir trångt, men det är förstås du som bestämmer. Det är din lägenhet."
"Just det."
Bägge lutade sig bakåt och stirrade upp i taket. Respektive Etta sen Brian log bleka introverta leenden. Men det var väl drogen som var källan till det inåtvända smilet och de avskärmade ögonen. Man blev asocial och uppehöll sig i egna världar. Det låg en tydlig stämning i rummet, en atmosfär av tillbakadragenhet. Leif var numera inte önskvärd i sällskapet. Det kunde verkligen skifta snabbt i Ettas värld. Han var så in i helvete trött på att svänga med i hennes känslolägen, som en jävla klockpendel. Fram och tillbaka och aldrig vara säker på någonting. Inom sig skakade han av frustration. Leif funderade på om han skulle nämna sina planer på att resa vidare. Om de skulle lyssna. Han bestämde sig för att inte göra det i nuläget. Det var bättre att avvakta och se vad som hände. Bida sin tid och vänta på deras nästa drag. Han skulle inte ge henne den fördelen att upplysa henne. Att ha ett trumfkort på hand var mycket bättre.

torsdag 17 november 2016

Skuld


När han vaknade såg han att det hade gått sex timmar. Han hävde sig upp ur sängen och flängde sen runt i lägenheten ännu en gång och ropade. Men Etta var och förblev borta. Han tänkte efter om hon vid något tillfälle hade pratat om någon vän. Kunde hon ha gått hem till någon drogmissbrukarvän? Knarkarkvart? Fanns de sådana i Marrakech? Han rynkade pannan och försökte påminna sig. Hur skulle han hitta personen även om han mindes? Han bestämde sig för att gå ut och leta. Hur omöjlig än chansen var att han skulle upptäcka henne, mitt i en storstad, som han dessutom hittade väldigt dåligt i. Det gick inte att sitta kvar i lägenheten. Han måste göra något. Åtminstone inbilla sig själv att han gjorde nytta. Taggar av skuldmedvetenhet stack i bröstet och gjorde honom illamående. Han skulle inte ha åkt. Men då hade han samtidigt lämnat en annan vän i sticket. Vilken sits han satt sig i. Han kunde inte veta, tänkte han, medan han sprang nerför trapporna och ut på gatan. Åt vilket håll skulle han gå? Ett namn poppade upp i skallen. Chockartat att hjärnan kunde funka så. Plötsligt bara leverera ett tänkbart namn. Brian. Efternamn? Under tiden han, utan att tänka på av vilken anledning, vek av åt höger upprepade han namnet högt för sig själv.
"Brian... Brian. Brian Roberts. Visst var det Roberts?"

En man klädd i en traditionell klädedräkt och den lilla obligatoriska pillerburken på huvudet stirrade på honom. Han ignorerade mannens stela blickar och gick vidare. Men vad hjälpte det honom att ha kommit på vad han hette? Inte alls. Vad skulle han göra med den kunskapen? Gå till stamfiket och höra om han möjligtvis kände till Brian? Det var den bästa idén han kunde komma på. Han gjorde en helomvändning på stället och gick snabbt åt andra hållet. Nu hade han åtminstone ett mål att gå till.

måndag 14 november 2016

Etta

Ett utdrag ur dagens text:


När Leif kom tillbaka till Ettas lägenhet var det tyst. Han hittade henne liggande i sängen, vänd bort från honom, mot väggen. Han skakade hennes ena axel lätt. Utan att vrida på kroppen, slog hon honom på armen.
"Låt mig vara ifred."
"Jag är ju bara orolig för dig."
"Försvinn."
Han suckade, gick in på sitt rum och la sig på sängen. Det började bli ohållbart med Ettas drogberoende. Det hade blivit värre. Hon såg sliten ut. Mager. Hon åt som en sparv med små, små tuggor som tydligt visade att hon inte hade någon aptit. Hon öppnade sina bleka läppar, satte gaffeln mellan tänderna, drog av det minimala biten kyckling och tuggade långsamt. Han förstod att hon åt för att han sagt till henne att hon måste. Leif fick ont i hela kroppen av att se hennes sjuka uppenbarelse. Han tittade ner på sina händer. Hennatatueringen började blekna och det såg mest frånstötande ut. Som om han hade svår eksem. Han gnuggade som han trott att färgen skulle försvinna fortare då. Han var orolig för Etta. Det kändes ohållbart. Något måste ske. Snarast.

lördag 12 november 2016

S


Ord på S:
sömn
slår
sommaren
solen
strålar
stund
strilar
stilla
 
Halva året väntar jag
Ibland utan sömnens frid
Uthålligheten slår tillbaka
När sommaren äntligen öppnar sig
En lättnadens andning fångas lätt
och solens strålar värmer min arm
 Jag glömmer för en stund allt annat
och hjärtat slår lugnare i takt
Ösregnet får mig med ens att jäkta
Vattendroppar rinner ner för nacken
in under blusens mjuka tyg
strilar i den stilla blöta dansen

fredag 11 november 2016

En härlig dag


Med klumpiga steg tog han sig upp för trappan vid sidan av scenen. Vad som jag antog var hela tjocka släkten, kom som en ringlande mångkolorerad orm upp på estraden strax efter honom. Han var sen. Kanske hade han, trots den ansvarsfulla uppgiften som låg framför honom, tagit sovmorgon och struntat i att vi fått sitta där i över en timme. Det var väl bara vad man kunde vänta sig av en man från extremhögern. När han med några långsamma steg tog sig en aning framåt, följde hela sällskapet med i samma takt.  Från den vinkel jag satt, kunde jag se hans baksida på nära håll. Jag betraktade den ingående och konstaterade att den var ovanligt bred för att vara på en man, medan skinkorna såg alldeles platta ut från sidan och magen stod ut som om han stoppat in en kudde under skjortan.

"Välkomna hit, denna härliga dag", började han och såg ut som en groda i ansiktet. "Den här dagen klingar som härlig julmusik i mina öron."
Han trodde väl att han var personlig, tänkte jag, men för mig lät det enbart löjeväckande med en sån öppning på talet.

torsdag 10 november 2016

Ormtjusaren


Leif, året är 1973 i Casablanca, Marocko:
Han stannade och åt en lätt lunch på ett café fullt med tedrickande män. Han lyckades till och med få syn på en ormtjusare. En stund stod han kvar och betraktade ormens konster. En orm i fångenskap. Vad tyckte han om det? Han var övertygad om att alla fångar hatade sina kidnappare. Djur som människor.
Han kom att tänka på resan han gjorde tillsammans med Karin. När de under några dagar uppehöll sig i Barcelona och fick för sig att de skulle gå på tjurfäktning. Chocken det blev. Speciellt för Karin, som inte klarade att se tjurarna lida. Tårar sköljde oavbrutet över hennes kinder. Hon orkade inte se sargade tjurar rusa omkring med blödande sår från långa pilar instuckna överallt i nacken. Som tur var hade hon en keps hon kunde gömma sig under. Publiken runt dem bligade på henne så det räckte ändå. Inte för att han skämdes å hennes vägnar, men det var säkert inte populärt att komma dit och så uppenbart, helt utan att säga något, öppet kritisera deras kulturella traditioner. Till råga på allt var matadoren en urusel sådan. Han misslyckades flera gånger att träffa rätt med svärdet, vilket fick till följd att den för tjuren i det läget befriande döden, drog ut på tiden, fasansfullt och onödigt länge. Publiken buade  högt och slängde diverse ting ner på den sandade runda planen. När tjuren äntligen låg orörlig kedjades den fast vid en släpvagn och flyttades bort till grinden där tjurarna sprang ut. Blodiga spår bildades vartefter tjuren drogs iväg. I samma veva fick han syn på att Karin ställt sig upp och utan att säga något, höll på att tränga sig förbi en massa spanjorer som irriterat tvingades flytta sig åt sidan.
Han bestämde sig för att inte ge ormtjusaren några mynt, utan gick stället vidare över torget.

tisdag 8 november 2016

Badrummet


 
 
Text från dagens arbete på mitt manus:
 
Leif stod i badrummet, helt näck. Nu kände han smutslukten från sin egen kropp. Han rynkade på näsan och försökte andas ytligt för att slippa den. Ett vitt badkar stod snett rakt ut från ett av rummets hörn. Golvet var belagt med ett gråblått mönstrat kakel och ena väggen var inglasad från tak till golv. Han vred på kranarna och lät vattnet ösa ner i karet. Ahmad måste vare en rik man. Med ett finger vågade han pröva vattentemperaturen. Perfekt. Han doppade först tårna, sen vaderna. Hela kroppen lite i taget. Känslan var makalös. Förnimmelsen av lycka när han låg ner, lutade huvudet mot badkarskanten och stirrade ut på en flaggblå himmel. Som en ljuvlig dröm. Oftast var drömmarna inte vackra, trodde han. Mer konstiga, eller otäcka. Framför allt ologiska. Kanske var det så, att det var dem man kom ihåg. De obehagliga. De fina glömde man snabbt.
Det slog honom att han missat att fråga vad det skulle kosta honom att hyra rummet av Ahmad. Han fick fråga senare, tänkte han och blundade. Bilden av cellen framträdde direkt. Vakterna. Förhörsledaren med det oljiga håret. För några år sen hade han lärt sig att meditera. Underligt nog hade han försummat den sortens avslappning under tiden i fängelset. Atmosfären hade antagligen gjort tanken omöjlig. Nu var det annan sak, nu skulle det funka. Genom att mumla sitt mantra tvingade han bort tankarna på tiden i häktet, smutsen, rädslan och gled han så småningom in i ett tillstånd av trans. Han vaknade av att vattnet var kallt. Han frös.
 
 

måndag 7 november 2016

Erik


"Vad kan jag hjälpa dig med?"
Ester tittade upp på expediten i blomsteraffären. En aning överraskad, eftersom hon trots att hon gått runt en stund och betraktat blomsterarrangemangen, egentligen inte sett en enda blomma på riktigt. Bilder av Erik framträdde istället. Hur han i sin krafts dagar kunde hålla en tung motorsåg och utan att vila, ensam fälla ett bastant träd. Hur han, precis som tjuren Ferdinand, ofta satt mitt på ängen bakom huset och drog in gräsets doft.

"Har ni dahlior? Röda?"

Erik tyckte om dahlior. Riktigt djupröda skulle de vara. Ester köpte ett fång och promenerade bort till Mariebergs kyrkogård. Hon fyllde på med vatten i den gröna plastvasen och arrangerade blommorna, rättade till några som hamnat snett. Hon borrade ner vasen en bit i jorden och rensade bort gammalt brunt ogräs. Sen stod hon och stirrade på gravstenen. Det var svårt att slita blicken från hans namn. Därunder skulle hennes eget namn stå ingraverat en dag. Hon uttalade det högt för sig själv, om och om igen. Erik Andersson. Det var sällan hon hade anledning numera. Aldrig var det någon som frågade om honom. Inte nu längre. Alla visade mer än övertydligt att hon borde sätta punkt. Aldrig i livet, tänkte hon.

söndag 6 november 2016

Lyrans noblesser - Utmaningen idag. Bästa dystopien

Dystopier, post-apokalypse. Välj ut EN, den ni tycker är allra bäst, och berätta för oss vad det är ni gillar med den.


Jag har inte läst särskilt många dystopier, men en som jag gillade var Syndaflodens år av Margaret Atwood. Kanske inte lättläst hela tiden. Jag fick intala mig själv att ha tålamod ibland, att gå på, fortsätta läsa. Det är en trilogi. De andra har jag inte läst, än. Berättelsen handlar om en våldsam, depraverad tid (framtid?). Ingenting i samhället fungerar normalt. Alla är paniskt rädda, både för det extrema våldet som gatugäng sysslar med och för en pandemisk smitta (syndafloden?). Det låter inte särskilt originellt. Har vi inte sett filmer och läst böcker som skildrar exakt detta ett antal gånger tidigare? Jo, men Atwood berättar på sitt eget sätt och det tycker jag räcker för mig.

fredag 4 november 2016

Cellen


Leif stannade och väntade medan vakten låste upp en tom cell. En knuff så att han mer eller mindre ramlade in. En minimal cell med en smal brits längs ena väggen. På slafen låg en tunn fläckig madrass och en grå filt. Ett hål i golvet som tydligen var toaletten. En kran på väggen vid sidan om. En liten glugg så högt upp att han inte kunde se ut. Det var allt. Han hörde hur cellen skramlande låstes bakom honom. Han kunde inte röra sig. Som fastklistrad i betonggolvet stod han kvar och betraktade det som tydligen skulle bli hans hem ett tag. Hur länge var oklart. Tårar fyllde ögonen. En skur av ensamhet och ångest öste över honom, sköljde genom kroppen. Han stönade högt. Faktum var att han inte hade en aning om vad som skulle hända. Den känslan av maktlöshet var nog det värsta. Känslan av att inte veta om han klarade det hela mentalt. Tänk om han bröt samman? Kunde han få kontakt med svenska ambassaden? Hur? Hade han rätt att ringa samtal? Han tänkte att han hade borde ha kollat det innan han åkte. Hur det funkade. Men hur skulle han ens i fantasin kunna tro att han skulle råka så illa ut? Redan andra dagen. Det rasslade bakom honom. Fler överraskningar? Han vände sig sakta om. En vakt hade öppnat en lucka i gallret och stod och tydligen och väntade på att han skulle ta emot en liten bricka. Han gick fram.
"Mat."

tisdag 1 november 2016

Kulturkollos veckoutmaning - rädslor


Att hantera sina rädslor. Så här kommer min berättelse:
Jag har kommit in i en påfrestande del av mitt liv. Jag är rädd för att bli allvarligt sjuk. Jag går omkring i skräck för att jag ska få eller redan har för högt blodtryck. Eller att jag ska få hjärtinfarkt. Eller att jag har en osteoporos, som gör att jag kommer att bryta ett ben när som helst. Sådana där tankar som ofta förlöjligas i sketcher eller som beskrivs i ironiska ordalag. Det är förstås för att det är mänskligt. Det inser jag. Jag är inte ensam, vi är många som går omkring och är rädda för att drabbas. Men det hjälper inte mig. Det här grubblandet är nytt för mig. Tidigare har jag aldrig tänkt tanken annat än att jag var frisk som en nötkärna.
Nu är jag gått med i ett hälsoprojekt som genomförs av Sveriges alla universitetssjukhus. Femtusen personer, mellan femtio och sextiofem år, får genomgå genomfattande och grundliga undersökningar för att konstatera hur hög risken är att drabbas och vad som behöver göras inför framtiden för att förbättra folkhälsan. Jag hoppas verkligen att resultaten för mig kommer att vara bra och att jag lugnar ner mig. Att det konstateras att jag är pigg och nyter. Den som lever får se...

Chauffören

En del från dagens text i NaNoWriMo:

Hösten 1973:

När mannen svängde av motorvägen läste Leif på skylten på huslängans tak. Det stod Rasta Krog och Motell. Han tyckte sig ha hört om vägkrogskedjan som nyligen öppnats vid kanten av Sveriges motorvägar. Kaffe hade de säkert. Han behövde verkligen kaffe. Starkt kaffe.
Chauffören gick före in. Utan att hålla upp dörren för Leif som snabbt fick sätta ena foten emellan för att inte få dörren rakt i pannan. De stod i kön till kassan. Ingen sa något. Ingen sa något heller när de satt på var sin sida av bordet och sörplade. Mannen satt med huvudet och blicken riktad snett ut genom fönstret. Leif studerade hans en aning hängiga kind med vertikala tunna rynkor. Kaffet var dåligt, smakade unket. Det gjorde inget. Det viktigaste var att han fått en stunds paus, rätat på kroppen och fått igång benen. Mannen mitt emot, han som rattade lastbilen, det slog Leif att han inte visste vad han hette, hävde i sig det sista ur koppen. Han tänkte inte fråga heller. Det var betydelselöst. Han hade ingen lust förresten.
"We go now" sa mannen och nickade med huvudet åt utgångshållet.
Leif svarade inte. Han bara reste sig upp, samtidigt som han drack upp.
Han somnade faktiskt sen. Det måste han ha gjort, eftersom han var omedveten om resan fram tills han märkte att hårdhänta fingrar tog om hans ena axel och ruskade.
"Copenhagen."
Leif gned sig i ögonen och nickade.
"You go off here."

måndag 31 oktober 2016

Killen mitt emot


Fortsättning på berättelsen från 28/10: 
 
Jag stirrade på killen mitt emot. Hans kinder hade övergått från att vara bleka till en gråblå ton och de torrfnasiga läpparna var hårt slutna. Han reste sig upp så hastigt att stolen skramlade i golvet. Utan att bry sig om det, gick han med snabba kliv mot dörren och försvann ut. Den enda kvinnan i gruppen log. Ett kort bortflyende leende medan hon staplade marker framför sig. I ögonvrån såg jag Sorin rota i bakfickan. Jag böjde mig ner mot hans lockiga bakhuvud.
"Vad gör du? Ska du verkligen spela mer?"
Av någon anledning viskade jag nära hans öra.
"Bry dig inte om det" sa han utan att titta upp.
Samtidigt som jag såg Sorin satsa samma summa som i förra omgången, la jag märke till att den unga killen mitt emot ersatts av en äldre kvinna. Två kvinnor vid samma bord. Det var nog inte så vanligt. I hennes ena mungipa satt en lång smal cigarill. Röken strilade sakta uppåt och nådde så nära högra ögat att hon tvingades kisa. Jag hörde kulan snurra igen. Ljudet störde mig, gav mig kyliga ilningar som kröp över ryggen.
"Yes!"
Det var samma kvinna som tidigare vända. Den här gången var hon inte tyst. Den här gången visade hon en gul jämn tandrad.
"Fan!"
Han sköt tillbaka stolen så snabbt att stolsryggen träffade mig rakt i magen. Sorin gav mig en mörk blick.
"Jag går nu."
Jag blev förvirrad. Menade han att jag skulle gå med? Jag kastade en blick på människorna som satt runt bordet. En av dem såg fortfarande glad ut. De övriga stirrade rakt ut i luften. Jag vände mig om och gick efter Sorin. Ute på gatan fick jag springa några steg för att komma ifatt.
"Sorin."
Han vred på huvudet och tittade på mig med en stela läppar.
"Visserligen har vi legat med varandra. Men du, vi polar faktiskt inte bara för det. Det här lägger du dig inte i."
"Jag har inte sagt något."
"Men du tänkte."

fredag 28 oktober 2016

Sött och salt


Fortsätter använda skrivpuffens dagliga ord i mitt manus. Året är 1971.
 
Sorin gjorde en gest med ena handen, som för att kommendera mig att komma med och gick fram till ett av spelborden. Han satte sig på den sista lediga stolen. Jag stod kvar bakom och iakttog hur han halade fram en bunt sedlar ur bakfickan på byxorna. Jag var chockad. Tusenkronorssedlar i en tjock hög med ett gummiband runt om. Jag undrade för mig själv hur han kunde ha så mycket pengar. Hans lön som vikarierande outbildad sjukskötare kunde inte vara hög. Sorin bläddrade bland sedlarna. Jag räknade till tjugo stycken, som han la upp på bordet och föste mot kvinnan som satt vid bordets kortsida. Vid den numrerade rödsvarta skålen. Ansiktsuttrycket i hennes hårt målade ansikte när tog hon bunten och istället föste tillbaka en hög med spelmarker var fullständigt neutral. Jag stirrade på hennes långa blodröda naglar. Samma färg som på hennes läppar. Kanske var hon ursprungligen från Japan eller Kina. Eller Korea. Jag kände inte till skillnaderna i utseende. Hennes smala ögon med så svart iris att jag inte kunde se pupillen var fängslande. Jag glömde Sorin och betraktade hur hon med höjd haka gick laget runt och tittade på varje spelare. Någon sekund på var och en. Hur hon sen rätade på ryggen och slog kulan åt motsatt håll mot hjulets rotationsriktning. Tystnaden i rummet var påtaglig. En ung kille med bleka kinder, som satt på andra sidan av bordet, slickade sig om läpparna. Så där som man automatiskt gör när man ätit något för salt eller sött. Gång på gång. Som av tvång, utan att viljemässigt kunna sluta.
"Tolv", sa hon med en förvånansvärt mörk stämma. "Nummer tolv".
"Helvete", hörde jag Sorin väsa.

torsdag 27 oktober 2016

Året var 1977, i april


"Jag gör det inte."
Anna drog in läpparna och tänkte att grimasen säkert gjorde henne ful.
"Jag är din chef. Du måste göra som jag säger."
"Jag vägrar", sa hon och hatade att hennes röst bröts och darrade en aning.
Avslöjad. Det var det skälvningen åstadkom. Hon blev avslöjad. Som en muslimsk troende kvinna som bar slöja som någon, utan att hon märkte det förrän det var för sent, brutalt dragit av hennes huvud.
"Erik får göra det. Det är hans kund."
"Du fattar inte, Anna. Det är så mycket trevligare när en kvinna kommer in med kaffet. Det pryder stunden på ett behagligt sätt."
Han la huvudet på sned och log mot henne.
"Jag gör det inte", sa hon igen och kände hur tårar fyllde ögonen.
"Herre gud, klart du skulle börja gråta. Du som kvinna kan ju alltid komma undan ansvar genom att börja snyfta."
Anna kunde inte uppbåda kraft att svara. Det gjorde ont i bröstet. Tyst vände hon på klacken och gick ut.

"Hör nu, vart tror du att du är på väg?" hörde hon bakom sig.

tisdag 25 oktober 2016

Veckans utmaning på Kulturkollo



Författare om, i och bakom en text.
Jag vill väldigt gärna rekommendera Bodil Malmstens fina bok om skrivande: Så gör jag. Konsten att skriva. En vackrare bok får man leta länge efter. En bok som förstås handlar om att skriva. Men här finns inga måsten eller regler utan Bodil Malmsten berättar helt enkelt, som titeln säger, om hur hon tycker att det ska vara och hur hon gör. Boken kan man inspireras av om man skriver skönlitterärt eller bara njuta av att läsa. För att inte tala om att glädja sig åt att studera  alla vackra foton.
 
 

 
 

Ankomsten


Tyngden från ryggsäcken Leif precis placerat på ryggen och den tryckande hettan gjorde att han tog ett snedsteg och höll på att ramla över landgångens rangliga ledstång. I förvirring ropade han till,  rätade på sig och tog ett fokuserat sikte på kajen några få steg bort. En man i svart uniform med mässingsblänkande knappar som stod och betraktade alla passagerares ilandstigningar, stirrade på honom med mungipor som pekade neråt. Leif gick sakta förbi, tittade inte bakåt men kunde känna mannens blickar i nacken.
Svettstrilar kittlade sig neråt, längs med ryggkotorna. Han drog kepsen längre ner över pannan och rättade till sina metallbågade runda solglasögon. Skugga. Han längtade efter skugga. Och en kall öl. En mörk gränd med låga vitrappade byggnader på var sida låg framför honom. Det var helt tyst. Inte en enda människa befann sig ute. Var höll alla hus? En rörelse. En man uppenbarade sig. Han ställde sig bredbent i den dunkla öppningen. Mannen var mörk i hyn, var klädd i en fotsid beige kreation och hade en liten vit kalott på huvudet.

måndag 24 oktober 2016

Än sen?


Idag slår jag ihop två olika skrivövningar:
  • En skrivutmaning från Författarskolan på FB. #79 - hur gick det sedan? (första kursiva delen). Skriv en fortsättning.
  • Skrivpuffens ord idag: Vilket som...

Himlen var blå med bara några molntussar vid horisonten. Högsommarvärmen skulle bli svår idag. Han funderade över förruttnelseprocessen. Hur lång tid tar den? Snart kommer någon att irritera sig på stanken.

Min fortsättning:

Än sen, förresten? Det klack till i hans hjärna. Vilket som var viktigast stod helt plötsligt klart för honom. Alltet såg han nu i blixtens vassa ljus. Hans läppar sprack upp i ett stort flin. Helt ärligt. Han gav fullständigt fan i vad som hände, förutom det faktum att han lyckats göra Janne till ett ruttnande as. Han hade eliminerat sitt hatobjekt nummer ett. Desto bättre, när han tänkte närmare efter, att hela världen fick veta. Eller i alla fall hela Sverige. Han skulle bli kändis. Få vara med i teve, i nyheterna. Bli huvudperson i en dokumentär gjord av en seriös journalist. Det var det värt. Faktiskt... han såg fram emot det.

"Kom an bara", sa han högt till sig själv och ställde sig i försvarsposition med händerna knutna i höjd med ansiktet. "Jag är beredd."

I samma ögonblick ringde det på dörren. Hans kropp stelnade. Armarna föll rakt ner som om de med ens vägde flera ton. Det fortsatte ringa. Ringde, ringde. Långa signaler. Han försökte lyfta ena foten för att ta ett första steg mot hallen. Det var omöjligt. Ringandet gick över i ett hårt bankande.

"Hallå! Det är polisen! Öppna!"

Han stod kvar.

torsdag 20 oktober 2016

Förspillda år


Utmaningen var att ta en bok och skriva en text baserad på en slumpmässig mening i början av boken. Jag valde Spelreglerna av Jonas Karlsson: Han förstod sitt eget sätt att se på världen och hur saker och ting kunde bli som dom blev:

Han förstod sitt eget sätt att se på världen och hur saker och ting kunde bli som dom blev. Äntligen fattade han. Det hade tagit alldeles för många år. Förspillda år. Otaliga besök hos psykologer och terapeuter som inte hade tjänat något till alls. Bara kostat en massa pengar. Han var inte dum, han hade genomskådat de flesta. Sagt vad han begrep att de ville att han skulle säga. Som tjänade deras syften. Deras speciella inriktning. Han hade så förskräckligt lätt att falla in i alla de roller som förväntades av honom. Spela upp en scen med honom själv som ensam skådespelare. En livets monolog. Så kastade sig minnet med ens över honom. Som om någon hårt knuffat till honom i ryggen så att han fick anstränga sig för att hålla balansen. Han hade spelat teater sen han var liten pojke. Sen han instinktivt förstod att han tvingades förställa sig för att överleva. Hans mamma använde honom i sitt eget drama. Det var han och mamma mot pappa.

onsdag 19 oktober 2016

Gnuttor


Det var inte förrän efter en stund hon blev medveten om smulorna. Hårda torra gnuttor,
säkert efter en smörgås Sorin tidigare ätit i sängen, som irriterade hennes mjuka hud.
Hon avskydde smulor i sängen. Utan att tänka vidare på saken började hon borsta bort.

"Vad gör du?"

Han höjde huvudet och studerade henne med ett leende. Hans mörka lockiga hår stod rakt
ut från huvudet. Med ens kände hon sig dum. Löjligt petig.

"Inget speciellt", sa hon medan hon lutade sig mot Sorins bröst och andades in hans en aning svettiga doft.

Hon gillade honom, även om hon inte var förälskad. Inte än. Mer fascinerad. Trots att han
hade smulor i sängen.

 

tisdag 18 oktober 2016

I tider som dessa:


Den goda sysslan
Alltid redo, uppmärksam
som en scout ska va'

Beredd till lent leende
Livet, de möjligas land

måndag 17 oktober 2016

Badet


Hon var säker på att hon skulle drunkna. Konstigt nog kände hon ingen panik. Bara ett torrt konstaterande. Jaha. Det var det, det. Samtidigt var hon irriterad på sig själv. Varför skulle hon prompt låtsas att hon kunde gå på lina? Visst var hon i själva verket övertygad om att hon skulle misslyckas? Redan innan hon klev ut på den smala spången.
Men hon gjorde det. Sträckte ut armarna rakt ut från kroppen och tog första steget. Nästan omedelbart snurrade det till i huvudet, ögonen gick i kors och hon föll handlöst. Hon hörde vilket enormt dån hennes kropps möte med vattnet framkallade. Munnen knep hon ihop så mycket hon kunde. Men näsan fylldes av insjövatten. Lukten av sjö var speciell hann hon tänka. Unken.  
När hennes huvud åter kom ovanför ytan frustade hon som en flodhäst. Efter att ha gnuggat bort töcknet i ögonen fick hon syn på alla som stod kvar på bryggan. Deras uppspärrade ögon. Ögonblicket efter brast de ut i flåsande gapflabb.  


Bosses sista deltävling


Jaha, då var det dags att ta itu med sista uppgiften. Först tänkte jag att det var väldigt få punkter jag kunde klara, men efterhand kom jag på att jag visst hade en del av "grejerna". Inte alla förstås, men ändå... Tvillingsjäl till dig Bosse kan jag nog inte säga att jag är. Jag har flyttat för många gånger i mitt liv och har tyvärr rensat mycket vartefter. Jag är en dålig ekorre. Gillar att slänga, även om jag har sparat lite som jag absolut ville ha kvar, sådant som försätter mig i trans (nostalgiska minnen).
 
A Jag har ju två boenden, ett i stan och ett på landet. Därav är tingen  ibland uppdelade. T.ex. fotoalbumen. Domaren får avgöra om det är giltigt med två foton:
 
 
 
B Gamla diabilder hade jag
på landet:

D Har bara egeninspelade kassettband kvar:


G Köpta VHS-filmer:


H Julkort:


I Vanliga vykort. Gamla vykort som jag skickade till mina föräldrar under min språkresa till England 1968! Tyvärr inklistrade i fotoalbum vilket gjorde att jag  bara fick med fyra på samma sida:


J Hittade endast ett privat brev adresserat till mig. Faktiskt från en f.d. som på den tiden vi sällskapade fotade mig väldigt ofta. Jag skrev till honom för ett femtontal år sen och bad att få några bilder. Vad som hände sen är en annan historia.


R En konsertbiljett från 1968, även den inklistrad i mitt fotoalbum. Det står inte på biljetten vilka som uppträdde, men jag kommer ihåg att det bl.a. var Searchers. Jag älskade låten Needles and Pins.


X En adressbok hittade jag.


Y När är man ingen ungdom längre? De här klädesplaggen är de äldsta jag har kvar:
En dräktkavaj som jag köpte 1978. Begagnad! Håller fortfarande.

En skinnjacka (snarare läder) som jag också köpte begagnad. Köpte den någon gång under 1980-talet och den håller också fortfarande (sidenfodret är trasigt). Tung är den.

En klänning som jag inte har använt på en massa år. Också från 1980-talet. Inte begagnad :-). Den syddes faktiskt till mig. Alltså skräddarsydd.