Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

torsdag 28 januari 2016

Längtan


Längtar till något gör jag hela tiden. Och det verkar bara bli värre med åren. Det är en tveeggad känsla. Både positiv och omvänt, negativ och förlamande. Men att bara vara i nuet känns både oengagerat och fantasilöst. Carpe Diem förstår jag inte alls. Så pretentiöst. Löjligt rent av.
Att jag ofta längtar tillbaka till en tid som varit känns obegåvat, egentligen. Nedbrytande. Jag som trivs så bra med min tillvaro. Ändå gör jag det. Kanske är det inte längtan, tänker jag, utan nostalgi? Eller är det samma sak? Längtan eller nostalgi över den tid som flytt. Och inte kommer tillbaka. 

Ibland lyssnar jag på Mando Diao och Strövtåg i Hembygden. Trots att den är uttjatad. Men jag måste. Bara av den anledningen att jag försätts i en skön, meditativ melankoli. Jag ser min barndoms trakter framför mig. Bruksbygden med butiken mitt i byn, röda faluröda arbetarlängor och den vita herrgårdsbyggnaden med den enorma parken runt omkring. Längtar tillbaka. Fast jag är fullständigt medveten om att där skulle jag inte alls vilja bo idag.
Jag vill inte ändra på hur jag känner. Jag vill längta. Hela tiden. Det är bara skönt.

tisdag 26 januari 2016

Vi rusar


De flesta vet inte med vilken hastighet vi rusar genom  universum. Inte jag heller. Men det går att ta reda på om man vill. Jag avstår, eftersom jag inbillar mig att jag ändå inte begriper fakta. I det här fallet. Det är så underligt. Går inte att föreställa sig. Jag som går här lugnt och stilla, gatan fram. I mina kvarter. Solen lyser. Det kan inte vara sant, att jag samtidigt stormar fram. Jag borde känna vindrufset i håret. Känna fartvinden svepa över mina kinder.

måndag 25 januari 2016

Jag känner


Jag känner ingenting. Fast det borde göra ont. Tänk om ångesten inte når fram, krypande en bit i taget, utan kommer farande tung som en ångvält? Vältrar sig över mig. Att den fullkomligt kör sönder mig. Gräver ner mig i jorden.

Sängkläderna är heta, kväver mig. Jag slänger av mig täcket. Min kropp är fuktig av svett. Jag ligger naken på rygg. Väntar. Andas tungt. Jag väntar på sammanbrottet. Det gör mig med ens skräckslagen. Jag sätter handen under vänstra bröstet. Hjärtat slår hårt. Snabbt.

Så vaknar sinnet. Sakta. Sakta. Det klarnar. Jag blir medveten. Det var en dröm. Lättnaden är oerhörd. Jag vrider på huvudet. Ser honom. Hör honom andas lugnt.

 

 

torsdag 21 januari 2016

Bosses tävling - fåglar


Alltså det här var inte lätt, Bosse. Kallt, kallt, fryser om händerna. Har bara min mobilkamera. Kan inte zooma. Varje gång jag ser en liten fågel i ett träd och jag närmar mig flyger den iväg. Annars sitter den mitt inne bland en massa grenar och syns inte. Eller högt uppe i ett träd. För långt bort. Nu lyckades jag faktiskt, men det blev några fåglar på marken. Och inte nära utan en bit ifrån. Så, Bosse, syns de på bilderna tillräckligt mycket för att räknas? Är lite tveksam. Och duvor, räknas de? De andra två vet jag inte det är för släkte.

En sak vet jag. Bosse, du har fått mig att uppmärksamma fåglarna även nu på vintern. Annars lyssnar jag bara efter kvitter på vår och sommar. Det är positivt.



Cement

Fortsättning på gårdagens puff 20/1:
 
När hon drog upp dörren fastnade underdelen mot entréns smutsiga uppluckrade cement. Hon skrattade till när hon kom att tänka på den gången hennes pappa höll på att lägga betongen. Utan att tänka efter hade hon tagit trappen i några få studsande steg och satt sina träskor rakt ner i det fuktiga. Fast hon hade sett pappa böja ryggen, sett att han sysslade med något. Han hann aldrig hejda henne. Hon böjde sig ner och kollade. Kanske att hon fortfarande kunde se spåren efter skorna alldeles intill räcket. Chocken hon fick den gången glömde hon aldrig. Men hon höll sig på benen och slapp att dråsa ner i murbruket. För länge sen hade hon sett en italiensk film på teve. Den handlade om en fattig man som jobbade på ett bygge. Vid ett tillfälle när han var uppe och klättrade på byggnadsställningen tappade han balansen och ramlade handlöst. Rakt ner i ett jättekar med cement. Han drunknade. Hans skrik på hjälp och scenen när han till sist sakta försvann ner i sörjan. Minnet satt kvar djupt inne i hennes kropp.

Hon tog tag i dörrhandtaget, ett grepp med all kraft och fick upp den så pass mycket att hon kunde pressa sig in. Inne i hallen stannade hon och andades in en icke oangenäm doft av gammalt damm och instängdhet. Långt inne i lukten kunde hon någonstans vädra hemmets speciella atmosfär. Det var helt tyst. Hon tog några försiktiga steg på tå, som om hon skulle störa tystnaden annars. Först ville hon gå upp. Se sitt rum igen. Det knakade i trätrappen och hon ryste när smutsen gav upphov till ett gnisslande ljud när hon tog sig upp. Framme. Dörren stod öppen.  Sängen stod kvar. Utan lakan och utan täcke. Bara en solkig och fläckig madrass. Samma säng hon en gång hade vältrat sig i tillsammans med Leif. Den gången när mamma och pappa inte var hemma. Fast de kom i ett obevakat ögonblick.

onsdag 20 januari 2016

Huset


Den här gången såg det värre ut än någonsin. Visst hade hennes föräldrahem, redan när hon flyttade hemifrån för tjugo år sen, sett ut som ett skrotupplag, men inte så här. Hon öppnade grinden, tog ett steg in på tomten och ställde sig och betraktade alltihop. Var det pappa som hade spikat upp plywoodbitar i fönstren för att minska insynen? Eller hade glaset gått sönder? Och den gula traktorn som hon åkt omkring på som tonåring stod med de stora bakdäcken tungt fast i leran. När mamma då och då bad henne åka och handla ägg och mjöl i lanthandeln cyklade hon aldrig. Traktorn fick det bli. Den var så rolig att köra och hon kände sig upphöjd som en kung bakom ratten. Hennes blick sökte sig till fönstret på andra våningen. Det på gaveln. Hennes fönster. Till hennes rum. Inte större än en klädkammare. Hon undrade om hennes säng stod kvar. Den tog upp den största delen av golvutrymmet. Bara att öppna dörren och kasta sig raklång. Hon rörde på sig, närmade sig den skeva trätrappan. Hon klev över hindret och baxade sig förbi några oidentifierbara träformationer och tog tag i dörrhandtaget.


foto från https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

måndag 18 januari 2016

Han bodde i norr


Han bodde i norr. Nu satt han vid köksbordet. Utan att ta ögonen från vyn på andra sidan fönsterglaset lyfte han handen som höll kaffekoppen. En minimal flik av solen syntes i överkanten av ladans tak mitt emot. Luften var fylld av vitt. När han vickade en aning på huvudet gnistrade atmosfären i kulört, blekt mångfärgat dis. Granen som stod vid kanten av uppfarten var fullständigt omgiven av ett nålfint silvrigt nät. Han satte koppen till läpparna, tog en slurk, svalde.
Blicken vändes in mot rummet. Framför honom stod en djup tallrik. Han hade väntat länge. En lustfylld och samtidigt masochistisk förhalning. Han tittade på klockan. Dags. Äntligen dags. Den simmade i rykande mjölk. Han tog upp dessertskeden. Lite varm mjölk, en bit av bullen och sist mandelmassefylld vispad grädde. Han gapade stort, placerade skeden mellan läpparna. Blandningen. Det var föreningen som exploderade i munnen, i huvudet. Hela kroppen reagerade. Det gick inte att låta bli, ett högt brummande studsade ut ur hans mun.
Första semlan för säsongen. Den allra bästa.
 
 

 

fredag 15 januari 2016

Förlora


"Om du förlorar en, står dig tusen åter."

 Förståndsmässigt förstod jag att de orden yttrades för att trösta mig, eftersom  jag precis hade blivit dumpad. Men när hon sade det till mig blev jag rasande. Fullständigt utom mig.

"Det gör det väl inte alls! Är du dum, eller!?"

Jag hörde hur min röst skar sig i falsett. Tur att jag satt i soffan och hon en bit ifrån, i min tevefåtölj, annars hade pärlor av min saliv stänkt rakt in i hennes ansikte. Nu hamnade det i luften mellan oss och förenade sig omedelbart med dammpartiklarna som svävade omkring i rummet.  Hennes anletsdrag blev helt kala, liksom rynkfria och bleka. Det enda som avslöjade att hon reagerat var att hon med en minimal manöver drog in sina tunna läppar så att de försvann.

"Men så är det ju. Finns massor där ute", sade hon och gjorde en vag gest med ena armen.

"Hör du inte själv hur okänsligt det där låter. Så enkelt är det fan mig inte."

Nu hade jag lugnat ner mig en aning och pratade med ett någorlunda normalt tonläge. Även om rösten lät hes och hjärtat tog några fler ojämna slag.

"Kan du säga som har ditt på det torra", fortsatte jag.

Hon drog en lång suck.

"Kanske det."

"Kanske det?"

"Inte alltid livet är en dans på rosor."

onsdag 13 januari 2016

Orden


Välj 5 ord på bokstaven H och skriv en text som innehåller minst 2 av dem.

Han

Hon

Hem

Höra

Högt
 
Tonen mellan dem hade förändrats. Hon reagerade en dag på hans svar på hennes fråga. Kände hur det kliade i kroppen av en ny sorts ängslan, en osäkerhet. Det var som om han tog tillvara, bevakade hennes ord minutiöst. Hur hon formulerade sig. Minsta avvikelse, minsta fel i betoning eller ett felvalt ord. Han slog till. Inte fysiskt, men med sina läppar.

Vid närmare eftertanke var hon likadan. Hennes vapen var bara annorlunda. Hon mådde illa när hon erinrade sig situationer när hon kritiserat, insinuerat att han inte var påläst. Att han skulle hålla igen, eftersom han inte hade alla fakta. Men det hade hon.

Deras gemensamma hem. Deras relation. Deras kärlek. Var den värd att kämpa för? Eller var det för sent? Hennes svar till sig själv. Hon sade det högt, ropade rakt ut rummet.

"Nej, det är inte för sent!"

Hon tog upp mobilen. Bråttom. Måste få höra hans röst.

"Det är jag. Du. Vi behöver prata."

 

tisdag 12 januari 2016

Bosses tävling registreringsskyltar

Först hittade jag bara förkortningar som t.ex. EGO, EKG och LAB. Sen hittade jag några engelska som WAY och LET. Och JON och UHU, men de kändes inte riktigt bra. Jag hittade förresten ett namn: EWA. Sen hittade jag några andra bra, men när jag kom hem var bilderna så suddiga att det inte syntes vad det stod på två bilder av tre.

Visserligen är det inte konstigt längre att gå och stirra ner i en mobil på gatan. Men jag kände mig ändå en aning mysko när jag gick där med den så där beredd att hugga. Och stirrandes på bilar. Jag fick för mig att någon precis när jag var på väg att ta bilden skulle ta mig på axeln och säga:

"Hallå där" Vad håller du på med? Tänker du stjäla min bil?"

Efter en stund fick jag fyra bilder, men tyvärr bildar de ingen mening. Jag bestämmer mig ändå för:



måndag 11 januari 2016

Resan

Det enda brevet hon någonsin fick från honom. Sin första riktiga passion. Det visade sig vara ödesdigert. Ett halvår tidigare hade hon fallit rakt in i förälskelsemolnet. Hon svävade runt där inne tillsammans med honom. Endast de två existerade i hennes liv. Han flög runt henne, befann sig hela tiden nära. Hans doft, hans mun, hans blonda lugg. Hon njöt. Så här efteråt kunde hon erinra sig att de nog inte pratade särskilt mycket. De dansade. Omslingrade höll de hårt om varandra.

Så reste hon bort. Två veckor på annan ort. Ett brev kom. Ett handskrivet papper utrivet ur ett randat kollegieblock. Hans ömsom trinda, ömsom tunna bokstäver svängde ovanför, på och under de blå mallade raderna. Hon hade svårt att läsa orden. Spärrade upp ögonen, sänkte huvudet längre ner mot bladet. Försökte se, försökte förstå. Besvikelsen gick inte att hindra. Hon väcktes av den brutala realiteten. Det fanns ingen väg tillbaka.

söndag 10 januari 2016

En vän


Min tanke är inte att jag är slarvig. Det händer dock att jag fuskar. Av erfarenhet vet jag att jag kommer att bli straffad för det. Jag kommer att få göra om. Börja om från början. Var det inte Sven-Ingvars som en gång för  länge sen sjöng de orden? Att vara tvungen att göra en omstart  innebär att jag inte har sparat tid. Alls. Slösat tid har jag däremot gjort.

Förr, när jag var yngre, var jag en hafsig person. Jag fumlade runt med mycket. Det mesta i livet. Killar, vänner, skola, jobb. Jag var snabb i tanken, men det blev fel. Ofta. Med åren har jag lärt mig att ta tillvara sådant som betyder något för mig. Ibland gör jag inte det heller förstås. Jag blir nonchalant och tar vissa saker för givna. Det gjorde jag igår. Det ångrar jag nu. Bristen på ljus som finns inom mig idag gör mig låg. Den smutsiga snömodden på gatan utanför känns som en vän som förstår mig.

fredag 8 januari 2016

Problem


Ny  skrivutmaning av Ann Ljungberg i Skrivkontakt 2016 som även passade in i dagens skrivpuff = problem: Hur reagerar din huvudperson inför en utmaning som gör att det blir nödvändigt att kliva ur komfortzonen? Hitta på en rejäl utmaning och skriv en scen om vad som händer!
Min text:


"Idag är det din tur."

Kristers läppar drogs ut till ett leende som gjorde att hans runda kinder blev ännu trindare. Ilska svepte genom hennes  bröst. Hon upplevde det som om han njöt, som om han såg fram emot att iaktta det fiasko han var säker på skulle komma. Bakom honom fångade hon Britts kisande blick. Hon hade hört Kristers kommentar.

"Jag vet."

För en vecka sedan fick hon uppdraget av kursledaren. Att redogöra för uppgiften, ensam inför hela gruppen. Hjärnan stelnade,  på mindre än en sekund förvandlades den till en isklump. Problemet var att hon inte skulle komma undan, ens om hon anmälde sig sjuk. Då sköt hon enbart upp katastrofen. För så skulle det bli. Hon skulle göra bort sig. Staka sig. Glömma orden. Rodna. Nattsömnen hade varit sporadisk. Ett antal gånger hade hon vaknat, svettig och med en distinkt känsla av att hon hade gråtit  i sömnen. Ögonen sved och var fuktiga.

"Har du förberett dig så det räcker?"

Hon visste att även Krister hatade att gå fram och redovisa inför alla kurskamrater. Senast gången spred sig röda rosor över hans ansikte och hals. Och kinderna glänste i en nyans mörkare. Hans röst gick upp i falsett ett flertal gånger, vilket gav upphov till nervösa skratt från åhörarna.

"Tja".

"Karin", hörde hon kursledarens röst. "Nu är det din tur."

Hon drog stolen bakåt och reste sig upp. Knäna vek sig. Hon tog ett kort snedsteg, lyckades hålla balansen. På väg fram höll hon huvudet högt och ryggen rak. Framme vid podiet vred hon på kroppen och tittade ut över församlingen. Såg Kristers uppspärrade ögon och Britts plirande blick. Hon höll huvudet lite bortvänt, mot väggen, som om hon inte vågade titta ordentligt. Karin lade komihåglappen på det runda höga ståbordet. Alla stirrade. Allt var tyst. Hon kastade en blick på pappret. Andades med magen. Långsamt. In genom näsan och sedan ut mellan halvstängda läppar. Hon tittade upp igen, ställde sig en aning bredbent och sade:
 
"Jag ska berätta för er om John Dewey. En av de mest kända pedagogerna. Han som myntade begreppet learning by doing", sade hon.


*
När hon sagt sista ordet vek hon ihop pappret och  betraktade kursledaren. Han hade under tiden stått längst bak i salen och lutat sig mot väggen med armarna i kors. Han rätade på ryggen och log.

"Bra, Karin, det gjorde du bra."

Mitt skrivande


                      Hur mitt skrivande har utvecklats

Jag måste börja med att säga att Ann Ljungberg har spelat en stor roll i min skrivarutveckling. Redan från min första mycket trevande och sökande början. Min lust att skriva skönlitterärt väcktes 2008. Jag bestämde mig för att skriva en berättelse med utgångspunkt från både historiska och mer nära händelser i min egen släkt. Jag letade på nätet och av en slump hittade jag till Ann Ljungberg som anordnade distanskurser i skrivande. Perfekt för mig att sitta hemma eftersom jag jobbade heltid och behövde friheten att kunna studera och skriva när det passade mig. Under tiden jag fick kursbrev efter kursbrev lärde jag mig mer och mer. Jag skrev inte bara på släkthistorien utan jag började försöka mig på noveller och varje dag antog jag en skrivarutmaning som heter (den existerar fortfarande) Skrivpuff.

http://skrivpuff.blogspot.se/

På den sajten lade Ann Ljungberg varje dag ut ett ord eller två som skulle inspirera till en liten text. En puff att få igång skrivandet helt enkelt. Sedan publicerade den som ville sin text på egen blogg som kommenterades av övriga deltagare. Spännande! Det var väldigt nervöst i början. Tänk om någon kommenterade och sade "Vilken dålig text! Fy!". Efter hand tog jag inte så hårt på kritiken. Jag lärde mig att ta den. Även det viktigt inför framtiden, tänkte jag. Jag använder Skrivpuffen fortfarande, även om jag inte gör det varje dag.

Efter det har jag följt Ann Ljungberg, inte på någon kurs, men t.ex. prenumererat på hennes bloggnyheter, följt henne på Facebook och deltagit i hennes konferens som hon kallar Författarkliniken. Jo, förresten, precis nu har jag anmält mig till två av hennes mindre distanskurser: Kreativ författare och Skriv en serie. Dessutom är jag med i en skrivargrupp på nätet som hon driver som heter Skrivkontakt 2016. Jag var med även förra året (Skrivkontakt 2015, hette den då förstås). Det innebär att hon med jämna mellanrum anordnar webbinarier om olika ämnen som rör skrivandet. Föreläsningar på nätet där vi deltagare är med och kan chatta och ställa frågor.

Om ni vill veta mer om henne och vad hon kan erbjuda, kolla:

http://www.annljungberg.se/

Jag vill avsluta med att "säga" att jag kan delta i hur många distanskurser som helst om skrivande. Fullärd blir jag aldrig. Jag lär mig hela tiden. Det är det som är så underbart, finns inget slut.

Hur det gick med min släkthistoria? Jo, efter att den hade legat i träda i flera år har jag under det senaste året skrivit och skrivit och nu kommit ända fram till redigering. Min egen släkthistoria är det inte längre. Långt där ifrån. Jag har breddat den, ändrat, fördjupat och fantiserat. Nu är det en helt egen berättelse. Snart är det dags att skicka till förlag. Fy. Lite för spännande.

Mer om  mig som författare kan du se på min hemsida:

http://www.ethelhedstromforfattare.se/

 

torsdag 7 januari 2016

I den stunden

Jag går Ann Ljungbergs distanskurs Kreativ författare. I den första uppgiften skulle vi läsa de två första sidorna i en bok vi gillar och sen skriva en egen fortsättning. En sida lång. Jag tog Förändringens vindar av Douglas Kennedy. Kul övning. Och kul också att kunna inkorporera dagens skrivpuff (som ju är hennes uppfinning från början). Här kommer min text:


Sidan 3:

Där och då, i den stunden fick jag nog. Det funkade inte för mig att leva livet och hela tiden befinna mig under påverkan av droger. Vara mer eller mindre hög. Jag måste vara klar i skallen ibland. Eller oftast egentligen. Att tappa taget och släppa alla hämningar var för mig ett undantagstillstånd. Något som jag kunde hänge mig åt under kvällar när jag inte hade tänkt mig att göra något viktigt dagen därpå. De dagar jag inte behövde tänka, studera eller när jag kunde befinna mig i ett ansvarslöst tillstånd. Sovande eller slöande. Det hade jag nog lärt mig av pappa. Visst kunde man droga men vid väl valda tillfällen. Så sade han, som antagligen var en annorlunda pappa vid den här tiden. En som följde med. Som visste vad som gällde. Som ville vara på annat sätt än de flesta föräldrar, vara kompis. Andra skulle ha förbjudit sitt barn att ens dricka en öl på puben.

"Är det du?", sade Charlie. "Nu igen?"

"Jag ska gå", sa jag snabbt.

"Jaså?", sa han och höjde huvudet från den malätna soffan i spräckligt brunt och orange som han låg på rygg i och hade brett ut sina långa ben.

Det måste ha varit ansträngande för både hals och nacke att hålla kroppen i den ställningen, eftersom han lät huvudet tungt falla tillbaka ner i soffan. I samma ögonblick såg jag att han inte var ensam. En blond kort kalufs syntes liggande innanför honom, närmast soffryggen. En smal arm med ljusa fjun låg över hans bröst. Jag måste ha gjort en grimas utan att jag var medveten om det eftersom han sade:

"Du, du behöver inte se så på mig med sådan motvilja."

"Inte?"

"Det är inte som du tror."

"Inte?"

Jag lyfte armarna i brösthöjd, satte handflatorna mot honom och tog ett steg bakåt.

"Jag vill förresten inte ha din förklaring. Jag går. Frivilligt."

Med en snabb snurr vände jag på klacken och gick ut.

 

 

tisdag 5 januari 2016

Än sen då?


När hon öppnade dörren uppenbarade sig den kompakta väggen. En grå spräcklig mur. Regnet. Hon tvekade. Stod still. Höjde axlarna. Rysningar rann som tunna vågor genom armarna och nerför benen. Hon trampade på stället. Måste när som helst ta steget ut i vätan. Annars blev hon för sen. Hon kunde lätt föreställa sig hur hennes nyss torkade och blåsta hår skulle slicka huvudsvålen, hur hennes genomblöta nakna fötter skulle skvalpa i skorna.
"Än sen då?", sade hon högt och klev ut på gatan. "Struntar jag väl i."

Hon öppnade munnen och skrattade högt. Stack ut tungan och fångade en skvätt. Svalde. Det smakade metall. Hon svängde runt på stället. Kjolen stod ut som en ballong.
"I'm singing in the rain. Just singing in the rain", ropade hon och kände sig som en kvinnlig Gene Kelly.
Utan paraply.

måndag 4 januari 2016

Meddelandet


När hon fick meddelandet fick hon en känsla av att hon var med i Mission Impossible. Fast på allvar, ingen jäkla påhittad serie av händelser i en film där man kan luta sig tillbaka i soffan och slötitta. Koppla av helt eftersom man vet att hjälten klarar sig.

Rösten som pratade från mobilens dåliga högtalare. Varför hade hon glömt sina hörlurar? En raspig och lågmäld röst. Hon fick anstränga sig för att höra. Stirrade med stigande irritation på några små flickor som sprang runt bland björkarna och skrek på varandra. Känslan av att han pratade på det sättet för att verkligen betona angelägenheten i det han sade. En rysning fortplantade sig genom kroppen. Varningen, det förtäckta hotet om hon inte fullföljde, blev så mycket tydligare av hans stillsamma röst. Hans nästan retsamt långsamma tal. Ingen avslutande upplysning om att beskedet skulle förstöras inom fem sekunder. Ingen mobil som fräste till och förintades i ett moln av rök. Det som hon satt och väntade på, trots att hon visste att det inte skulle komma. Det här var verklighet.

Hon reste sig upp från parksoffan, tog några steg mot vattnet. Det glittrade av solsken i dammens tätt efter varandra inrullande korta vågor. Hon bligade rakt ner på en and som stod i vattenbrynet och stänkte upp vatten på sin glänsande grönblå kropp. Sen vände hon sig om och gick ut ur parken.

Bosses tävling

Efter ett besök på Västra Kyrkogården här i Göteborg kan jag konstatera att många sjökaptener finns det...

Kände mig lite som en spion ett tag. En man som kom i bil och parkerade precis intill mig, kastade hastiga blickar på mig som om han tyckte att jag såg ut som en sådan marodör som välter gravstenar. Tänkte kontra med att fråga varför han körde bil ända bort till graven istället för att ta tillfället i akt och ta en promenad. Han såg inte ut att ha svårt att gå.

Jag konstaterade vidare att det var många gravar där det inte längre syns vad det står. Än mindre då fota. På en gravsten som jag inte tog med stod det Mästerlots. Kanske hade accepterats av tävlingsledaren?