Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

måndag 29 februari 2016

Duschen


Det första hon gjorde när hon kom hem var att ta en dusch. Efter en dag på jobbet kände hon sig alltid klibbig. Så mentalt smutsig att hon bara var tvungen att skrubba kroppen med tvål tills det gjorde ont. Efter att hon torkat kroppen med en frottéhandduk skimrade huden i rosarött och skinnet vibrerade som om hon förfrusit sig. Hon tyckte om smärtan. Den drev henne framför sig, tvingade henne att koncentrera sig på värken. Tankarna på arbetet drog iväg för en stund. Hon visste att allt egentligen var lönlöst, hon lånade enbart tid. Tid som hon skulle få betala tillbaka. Som skulle slå henne i nacken. Pressa ner kroppen. Skulle förmå henne att vakna.

torsdag 25 februari 2016

Resan





Yttre Hebriderna. Hon sade det högt för sig själv. I larmet från flygmotorn hörde ingen annan henne ändå. Hon smakade på de två orden. För henne var det en exotisk plats. En fascinerande arkipelag i en kall tillvaro. Hennes destination var Yttre Hebriderna. Slutmålet Harris. Inte minst språket var hon nyfiken på. Skulle hon förstå deras speciella tungomål, skotsk gäliska? Och hur var medborgarna till sättet? Präglade av att bo på karga, ständigt hårt blåsiga öar där religionen fortfarande spelade en stor roll i människors liv. Och formade av invaderingen för så länge sen. Av norska vikingar. Hon tittade ut genom flygplanets fönster. De närmade sig. I högtalaren hade kaptenen nyss sagt att de var nära Barra Airport. Lite rädd var hon. Tänk att landa på sand. På en strand. När hon fokuserade blicken tyckte hon sig kunna se får där nere. Betande får. Men inga träd. Frånvaron av träd gav en speciell känsla av övergivenhet i hennes kropp. Som om det fattades något viktigt. Hon skulle säkert vänja sig. Hur skulle han vara? Skulle hon ångra sig?
Tjugo minuter senare hade hon fått väskorna och var på väg ut. På andra sidan, alldeles vid utgången, stod han. Hon log.

"Fáilte!", sade han och slog ut med armarna som för att omfamna henne

 
.

 

tisdag 23 februari 2016

Bosses tävling - Ove för en dag

Roligt att leta irritationsmoment. Det är mycket skräp som irriterar mig, märker jag. Här kommer mina Ove-grejer:


Härom veckan låg en hel stor sängmadrass rakt över alla soptunnorna. En tax i brunrutigt tyg? Hur kan det komma sig att någon får för sig att ställa den vid soptunnan för metallföremål?




Vinden. Detta är en liten bråkdel av allt som folk slängt utanför vindsutrymmena, i gångarna. Om jag hade vågat hade jag gått vidare och fotat allt "junk" som ligger längre in. Jag vågade inte. Den ensamma glödlampan som sitter högt upp i taket har gått sönder. Livsfarligt att ta sig igenom högarna, speciellt i mörker. Och jag får erkänna att jag blev mörkrädd. Vem vet vad som står där uppe och väntar på mig? Men jag kan meddela att när jag och Kjell var däruppe senast (då var jag inte rädd) stod det bl.a. en gammal tjockteve, flera malätna soffor, kartonger med kläder och gamla nedsuttna fåtöljer. Bland annat.
 
 
Utanför ett dagis. Barnen har målat söta bilder. Himlen och hus och solar. Sen har några större barn sprutat färg över motiven. Vad säger man?
 
 
Nu blir det genant. Det här är utanför vår grannes dörr. En trappa nedanför oss. Det mesta har legat där sedan vi flyttade hit i februari 2009. Bland annat är det en säck cement som nu har gått sönder och murbruk sipprar ner på golvet. Skorna klev han ur någon gång för ungefär två år sedan. Tidigare låg allt mer utspritt, men nu har trappstädarna föst in allt så det ligger klistrat mot väggen.



Är det inte slöseri, så säg, att ha gatlampor tända mitt på ljusan dag?


 

Vemod


Vemodig

Hon tycker att ordet är utslitet. Att det har blivit en tom fras. Nu för tiden kan vem som helst känna vemod, inte bara konstnärliga, fragila personer. Inte heller är det bara män längre. Kvinnor får också lov att känna vemod. Melankoli. Den ensamme konstnären, geniet som inte mäktar med att vara social, som måste stänga in sig i sin kammare. Ha egentid. Hur mycket som helst. Det ska vara tyst. Sh! Stör honom inte. Den manliga snillearten börjar försvinna. Eller har han redan gått förlorad? Åtminstone är han inte längre övergiven. Vi är många. Möjligtvis gäller det oss alla. Det kanske är det som är felet. Att det dystra sinnet inte längre är förbehållet en liten exklusiv skara herrar. Magin försvinner.

 

måndag 22 februari 2016

Det ordnar sig


Så här på lite håll såg det ut som han log, men när hon kom närmre insåg hon att hon misstagit sig. Det var ett grin. En grimas som gjorde att läpparna dragits utåt, blåst upp kinderna och åstadkommit djupa vertikala rynkor som löpte på var sin sida av munnen.
"Hur ser du ut?", sade han och pekade med ett finger rakt emot henne.

Hennes axlar riste i en plötslig rysning. Hon avskydde när folk pekade på henne. Känslan av att vara anklagad för något, att det var en revolvermynning istället för ett finger. Kanske var det hennes uppfostran. Under sin uppväxt blev hon alltid tillsagd att det var fult att peka. Den skarpa rösten som sade; låt bli att peka! Det hade satt sig fast i hennes huvud. Hon böjde på nacken och tittade ner på sin kropp. Blicken irrade fram och tillbaka, från gympadojorna upp till bröstet. Hon såg inget underligt. Samma slitna jeans med hål på knäna som hon nästan alltid bar och samma vita tröja med "Race Marine Sportswear" tryckt i blått över bröstet.
"Du då?", sade hon och nickade mot hans skrynkliga beige chinos och urblekta en gång vita skjorta.

Han hade hängt på sig den enda slips han ägde, en i röd- och blårandigt. Slipsknuten satt en bit ner och översta skjortknappen var uppknäppt. Han trodde att bara han vrängde på sig den i förväg knutna slipsen, då var han välklädd och presentabel i alla väder och i alla möjliga sällskap. Nu var det hans tur att kolla neråt. Han höjde huvudet och flinade.

"Vi är lika hopplösa båda två, är vi inte?"

"Jo", sade hon och log tillbaka.
"Kom nu", sade han och tog några kliv bort från henne.

Hon tog några springsteg för att komma ifatt. När hon var jämsides lade han armen om hennes axlar och drog henne intill sig. Hon såg upp på honom.
"Lova att du aldrig mer pekar på mig."

"OK", sade han utan att se på henne. "Det här ordnar sig ska du se."

 

fredag 19 februari 2016

Duggregn


Vädret hjälpte inte den gången. Fast på sätt och vis ändå. När man inte mår bra. Vilket är bäst? Att solen skiner från en bländande blå himmel eller att himlen är dygrå och vasst duggregn fyller luften?
För mig, i det ögonblicket, överensstämde vädret helt och hållet med mitt humör. Tyckte jag först. Fast vid närmare eftertanke blev mitt liv just då till en fånig kliché.

Det kanske hade varit bättre om jag hade tittat ut genom sovrumsfönstret. Jag satt på sängen beredd med ett glas vatten och en huvudvärkstablett. Handen runt Ikea-glaset, armen i höjd med munnen. Tabletten på tungan.
Han hade nyss lämnat mig. Öppnat ytterdörren och sen slängt igen den bakom sig. Hade jag rest mig upp och gått fram till fönstret hade jag kunnat se hur han klev in i bilen och fräste iväg. Nu hörde jag bara. Om jag stått där hade jag kanske samtidigt upptäckt strimman av blå himmel som syntes i kanten.

torsdag 18 februari 2016

Jag visste det!


"Jag visste att du skulle säga så! Jag visste det!"
Under någon sekund stirrade Lena på mig med skärpa i blicken. Sen sänkte hon huvudet och glodde rakt ner i bordet istället. Först sade jag inget. Jag betraktade hur hon tog tag i gaffel och kniv och började skära i köttbiten. Den var nog seg, eftersom hon misslyckades med att komma igenom biffen. Hon gav upp.

"Vad menar du?", sade jag.

Jag var helt ärligt förvånad. Rent av chockad. Hon slängde ifrån sig besticken som med en skräll hamnade rätt över fatet. Några såsstänk hamnade på den vita duken.
"Det är så likt dig. Så jäkla fördomsfull."

Först drog hon läpparna inåt och sen ut så att munnen liksom komprimerades till ett rosa russin. Hon såg så löjlig ut att jag fick hålla igen för att inte brista ut i gapskratt. Jag pickade mig själv på bröstet.
"Är jag? Fördomsfull?"

"Hur kan du le just nu? Du tycker att det här är roligt? Gör du inte?"
Jag ordnade anletsdragen och hoppades att jag lyckades med att se neutral ut. Hon tog upp gaffeln och smällde med den flera gånger mot porslinet. Ett flertal stänk nådde den vita duken. Bruna fläckar i olika storlekar kunde nu skådas, nästan som utströdda, runt hennes tallrik. Ögonblicket efter hade hon rest sig upp, vänt sig bort från mig och var på väg mot utgången. Jag hann inte reagera innan hon var försvunnen.

 

tisdag 16 februari 2016

Framtiden


Hon fingrade på översta blusknappen. Provade att ha den knäppt. Stirrade på sig själv. Det hade bildats en liten rynka på halsen, intill bluskanten. Hon knäppte upp och fläkte ut kragsnibbarna åt sidorna. Kollade igen. Hon vred på kroppen, sträckte sig mot sängen och nappade tag i kjolen. Pennkjolen var sannerligen smal. Det kände hon, när hon drog upp den över låren och var tvungen att vrida kroppen på en skruvat sätt  för att få den över höftkammen.
"Inte så dumt", sade hon mumlande. "Trots allt."

Ljudet av en bil. Hon ställde sig på sidan av sovrumsfönstret och spejade. Han hade parkerat intill trottoaren och klivit ur bilen. På huvudet satt en röd toppluva. Hon skrattade till. Såg lustigt ut tillsammans med den mörkblå eleganta yllerocken. Under någon sekund studerade hon hur han med långa kliv spatserade mot ytterdörren. Medan hon med hastiga steg sen gick ut i hallen, flög tanken genom huvudet. Hans syn på framtiden. Hade han samma som hon? Innan ringsignalen hann ljuda hade hon öppnat dörren. Hans högra arm var utsträckt med ett finger redan berett att trycka på ringknappen. Framtill på hans mössa läste hon: Helly Hansen Work Wear. Hans frågande uttryck gjorde klart för henne att hon antagligen uttalat det högt.
"Ja? Och?"

måndag 15 februari 2016

Bosses tävling 2016-02-15

Jag gick en promenad i solen. Skönt åt ena hållet, vass vind när jag vände åt andra hållet. Du skrev att vi skulle fota sådant som vi förknippar med diabetes 1. Det har jag gjort. Associerat alltså.

Har en f.d. man som har diabetes 2. Struntar nog i att fråga honom. Känns konstigt att kontakta honom, bara för att fråga om han har en sådan knapp. Vilket jag ändå inte tror att han har.
Känner ingen annan, så någon bild på knappen blir det inte.

Jag anser egentligen att de saker jag tar upp även är viktigt för personer som inte har sjukdomen. Men så här har jag tänkt:

Man ska försöka att inte stressa när man har diabetes. Inte bra. Lugn är bättre.
 
 
Inte äta söta saker

 
 
Inte röka

 
 
Se till att det inte blir några blodsockerfall. Jämnt ska det vara. Inga ojämnheter.

 
 
Promenera är bra

Säg inget!


Karin vågade inte tro. Kunde inte lita på någon, sade hon. Jag ville veta varför. Ville veta vad hon hade upplevt som stulit hennes trygghet. Det började redan när hon var liten. Föräldrarna jobbade mycket och hon hade en barnflicka, som det kallades på den tiden. Renate var från Västtyskland. Det hördes när hon pratade. Karin tyckte att det lät konstigt. Som om hon var arg. Det hände ofta att Renate försvann. Hon letade överallt. I köket, i badrummet och i sovrummen. Ingenstans var hon. Sen kom Renate tillbaka hem några minuter innan mamma skulle komma från jobbet. Hon tog Karin hårt om överarmen. Hon klämde så energiskt att Karin fick blåmärken efter hennes fingrar. Fyra blågröna på rad och en på baksidan, som hon kunde se om hon lyfte armen och tittade i spegeln.
"Nu säger du inget!"

Karin tyckte att Renate var äcklig. Hon hade alltid fett och smutsigt hår.
"Man ska bara tvätta håret en gång i veckan", förklarade hon. "Annars blir håret alldeles för fett."

torsdag 11 februari 2016

Flickan


Jag räknade till många f. Verkar vara en vanlig bokstav.
Frustrerad, flickan, fortare, famn, finna, förstå, förbi, fundering, fartvind

 Frustrerad och med tankarna på grälet med honom snörade jag på mig joggingdojorna och sprang ner för trapporna. Siktet var inställt på att springa över Älvsborgsbron och sen tillbaka. Det oväsen som bilarna gav upphov till, speciellt när det regnade som den här kvällen, rungade i öronen. Jag hade fått för mig att det var bra för psyket. Att jag tränade upp min mentala styrka. Det var när jag kommit upp på toppen av bron som osäkerheten övermannade mig.

Med ens kom jag att tänka på den gången, något år tidigare, när jag fått syn på att ambulans och polis parkerat sina bilar just här. Rakt över gångvägen. Samtidigt såg jag flickan. Den unga kvinnan som stod uppflugen på stålställningen, beredd att hoppa. Högt där uppe. Varför? En människa som nyss börjat leva. Vad rörde sig inom henne? Vad tänkte hon? Jag ville ta henne i min famn. Trösta. Finna hennes själ. Förstå. Hjärtat slog hårt både av ansträngningen av att ha sprungit länge i uppförsbacke och av anblicken av den unga. Polisen vinkade förbi mig med en otålig gest med hela armen. Jag stannade inte, jag sprang vidare. Flickan stod kvar däruppe när jag kom tillbaka. En polis stod nedanför med hakan lyft. Jag såg hans läppar röra sig. Illamående kom över mig. Jag rusade hem. Fortare än vanligt. Dagen efter läste jag i GP att kvinnan klarat sig. Hon levde. Polisen hade lyckats övertala henne att komma ner.

En långtradare väckte mig ur mina funderingar. Den störtade förbi på en meters håll. Ögonblicket efter den var förbi, träffade fartvinden mig,  genomsyrad av blöta skvättar. Som en knuff i ryggen. Jag tvingades att ta några extrasteg. Tankarna flög genom hjärnan. Tänk om någon i skydd av mörkret svetsat loss en bit av räcket och passade på att smyga bakom mig. Precis när jag var jämsides med gluggen, skulle knuffa till mig i ryggen så att jag flög. Jag såg hur jag svävade rakt ut i intet och allt skulle bli svart redan innan jag träffade vattenytan.

måndag 8 februari 2016

Bosses tävling om färgen orange

Ja, Bosse, jag sade också brandgul(t) förr i tiden. Hade nästan glömt det. Det var en överraskning att det fanns så mycket brandgult i min omgivning, som jag inte har tänkt på. Jag har ett flertal toppar, en löpartröja och ett linne, men det kändes inte roligt att ta med alla. Jag tog med ett linne. Och du sa del av en pryl. Eller hur? Men fort gick det att hitta resten, faktiskt. Det trodde jag inte. Fast ibland undrade jag när färgen brandgul istället blir gul eller röd.

Here comes the photos from the Majorna/Kungsladugård group:











Festprissa


Den konstiga studentlägenheten jag hyrde. En lägenhet med två små rum med ett delat pentry, för två studenter. Jag förstod inte varför jag inte tog ett vanligt enkelt rum i en studentkorridor istället. Hade varit mycket smidigare. Nu bodde jag här och delade kök med en tjej som läste teologi. Teologi. Smaka på den, sade jag högt till mig själv. Carola skulle inte bli präst. Det hade hon med bestämd röst lagt fast. Prästämbetet var bara för män, kompletterade hon sin ståndpunkt med. Diakon kanske.
Jag studsade men lade mig inte i. Hur skulle det gå att leva så nära en gudfruktig person? Jag som var en riktig festprissa. Hon ville nog inte följa med ut och ta ett glas vin på krogen. Träffa killar. Hela hennes uppenbarelse. Smålockigt brunt borstat hår. Säkert permanentat. Helt omålad, alltid iklädd över-knät-långa kjolar med tjocka grå yllestrumpor.

Det var något underligt med henne. Jag hade trott att en person som hon skulle ta mer hänsyn. Inte bara klampa på, in till mig. Men det gjorde hon. Första gången hade jag besök. Jag antog att hon inte hade hört att jag inte var ensam. Dörren in till vårt gemensamma pentry slängdes upp och hon klev in, samtidigt som hon sade något. Eftersom åsynen av Carola i det ögonblicket var så chockartad, såg jag enbart att hennes läppar rörde sig. Jag hörde inte vad hon sade. Hennes min i nästa sekund var obetalbar. Hennes uppspärrade blå ögon. Med stor svårighet lyckades jag, efter det att första överraskningen lagt sig, lägga band på mig själv. Hindra mig från att brista ut i ett rungande gapskratt.

fredag 5 februari 2016

Texten


"Ovan där, randas morgonen."
Han sjöng med en klar och barytonaktig röst. När hon spetsade öronen kunde hon höra en, ytterst minimal, men ändå fullt hörbar darrning.

"Och där hemma samlas helgonen."

Han stod några trappsteg högre, med höjd haka och tillbakadragna axlar. De knäppta händerna höll han mot magens utbuktning. Hon undrade om darrningen på rösten berodde på att han blev förförd av sin egen röst eller om han tänkte på sorger som skett i livet. Kanske någon som inte fanns i hans tillvaro längre.
"Vi skall då förtälja om vår resa här.
Vi förstår Hans vägar bättre ovan där."


Texten antydde att livet däruppe skulle ge henne alla svaren. Förklara varför hon fått utstå så mycken smärta här nere. Att det fanns en anledning till allt. Ett stråk av längtan flög genom magen.

onsdag 3 februari 2016

Bosses tävling poliser och deckare

Bosse, du sätter mig verkligen på prov. Deckarpoliserna gick hyfsat bra att fota. Men sen... jag tog faktiskt en långpromenad idag ända ner till stan. Vandrade från Kungsportsavenyn, förbi Heden och bort till stora polishuset. Där tog jag en bild på huset och kände mig skum eftersom några män i en bil, som närmade sig, tittade väldigt långt efter mig. Civilspanare?

Sen gick jag vidare till Centralen. Där finns poliser, tänkte jag. Jo, jag fick ett foto av en bil med Posthotellet i bakgrunden.

Jag gick vidare mot Östra Nordstan. Tänkte, nu ger jag mig och skulle precis hoppa på spårvagnen när jag fick syn på en polisbil som stannat i Brunnsparken. Jag såg en polisman kliva ur. Jag suckade. Så öppnades passagerardörren och vad kommer ut. Jo, en poliskvinna!

Herregud! Med resoluta steg gick jag fram till dem.

"Ursäkta, men jag är med i en bloggtävling och undrar nu om jag kan få ta en bild av dig", sade jag och tittade på kvinnan.

"Ja, fast ska den läggas ut på en officiell sida?"

"Tja, officiell vet jag inte, men det är min blogg."

"OK, men jag vill vara anonym."

"Men ska du inte ta på mig också?", sade mannen.

"Jovisst,det kan jag göra", sade jag.

Resultatet ser du här:









Fingrar


Hans knotiga fingrar på hennes axlar. Han höll inte hårt. Ändå var hon medveten om att hon inte skulle röra sig. Hon försökte tänka bort hans händers lätta tryck. Ansträngde sig för att få tankarna att flyga iväg. Bort till ett annat liv. Han började sakta massera huden.
"Är det skönt?"

Hans röst hade en mjuk ton. Hon lyckades hålla tillbaka en rysning, men ett lågt stön kom ut ur hennes mun.
"Visst är det? Jag hör att du tycker det."

Hon mumlade något ohörbart. Helst hade hon velat skrika.
"Ta bort dina händer från min kropp!"

Hon vågade inte.




Bild från

https://www.flickr.com/photos/greg-pths/16275688378/in/explore-2015-02-07

 

tisdag 2 februari 2016

Stolt


En liten scen ur mitt kommande manus, som jag kommer att börja med när jag känner mig redo. Skrev den nu inspirerad av dagens skrivpuffsord.
 
Att Karin hade ringt till polisen var hon själv förvånad över. Visserligen flera år efter händelsen. Men det hade hon aldrig trott skulle inträffa. Annars hade hon alltid haft svårt för besvärliga telefonsamtal. Så långt tillbaka hon kunde minnas, hade hon känt ett väldigt motstånd mot att ta upp jobbiga saker, när som helst med vem som helst. Så feg hon hade varit. Undantaget den gången med Maggan. Hon var så arg, helt rasande på henne. Hade ingen koll på vad hon hävt ur sig. Med Maggan var det annorlunda. Till henne kunde hon säga vad som helst. Det var nog den enda människan i hela världen som hon någonsin känt så inför. När hon berättade för polismannen vem hon var, krävde han att hon kom dit. Efter den första omedelbara kontakten när hon märkte hur trött han lät på rösten, fullständigt ointresserad, kunde hon nästan höra hur han rätade på ryggen, höjde rösten och började artikulera överdrivet mycket. Polisen sade att de ville träffa henne snarast. De ville göra ett vittnesförhör. Det var viktigt.
"Vi kan hämta dig om du vill, om du har svårt att komma hit annars."

"Det behövs inte. Jag tar bussen. Kan vara där om ungefär en timme. Är det snabbt nog?"
Inte ville hon att polisen skulle hämta henne. Tänk om grannarna såg henne kliva in i en polisbil. De skulle tro att hon hade gjort något fuffens. När hon stod vid busshållplatsen och väntade sträckte hon på kroppen. Hon skulle äntligen göra rätt för sig. Stolt över sig själv klev hon på bussen. Att göra det rätta, förstod hon med ens, var läkande för själen.

måndag 1 februari 2016

Systern


Karin var ovan vid fysisk kontakt. Under hennes uppväxt var det ingen som kramade henne. Ett minne från barndomen. Hon vaknade abrupt mitt i en mardröm. En man jagade henne genom en tallskog. Det fanns ingenstans att gömma sig. Rädslan genomsyrade hennes kropp, trots att hon förstod att det bara varit en dröm och att hon nu var vaken. Hon vände och vred på sig, men det var stört omöjligt att somna om. Kanske vågade hon inte, för tänk om drömmen kom tillbaka?
Karin lyfte på överkroppen och tittade mot systerns säng på andra sidan rummet. Konturerna av Inger, små rundningar avtecknade sig på täcket. Om hon ansträngde sig kunde hon höra systerns lugna snusande. Hon klev ur sängen och tassade fram till Inger. Försiktigt lade hon sig bredvid, alldeles intill sängkanten.  I mörkret mötte hon systerns blick. Inger var vaken.

"Kan du inte sova?

"Får jag ligga här?"

Systern lade en arm över hennes kropp. Hon sov inte mer den natten, men lugnet spred sig genom hennes inre när hon kände Ingers andetag puffa mot ansiktet.