Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

torsdag 28 april 2016

Bosses bloggtävling om tvillingar, trillingar etc

Då var jag redan klar! Som vanligt gick det lättare än jag trodde. Som du säger Bosse, det gäller att vara uppmärksam och det är man (läs: jag) ju inte alltid när man är på väg någonstans eller är och handlar. Jag brukar iofs tjuvlyssna på spårvagnen ibland om det funkar. Ofta är det ett sådant fruktansvärt väsen från våra gamla spårvagnar som borde varit utbytta för länge sen.

Del 1
Mitt tema är Glädje. För ögat eller sinnet.

Tvillingar. Två stycken fantasiträd (kan vara björkar)

 
Trillingar. Ett konstverk med tre lekande flickor



Fyrlingar. Reklam för att ta kort. Mannen har med ens blivit fyrling. Han verkar gilla det.



Femlingar. Fem konstnärligt utförda ansiktsmasker.

 
Sexlingar. Raden med fantasifigurer i mitten. Sex par ögon. Är det spöken?


Del 2
Det som en gång hände mig vet jag inte om domaren godkänner, men så här var det.

En gång i tiden bodde jag med min dåvarande man i ett hyreshus på Andra Långgatan inne i Göteborg. Jag kom springande nerför trappan och precis när jag skulle dra upp porten ut mot gatan drogs den upp och jag höll på att krocka med en man som var på väg in. Bägge stannade vi mitt i steget och stirrade på varandra.

"Är du här?" sade han i en förvånad ton.
"Precis vad jag tänkte", sade jag lika förvånad. "Vad gör du här?"

Vi fortsätter att stirra. Jag kände så väl igen honom, men så sakteliga gick det upp för mig att jag inte kunde komma på vem han var. Och av hans min att döma var det likadant för honom.

"Jag har nyss flyttat in", sade han efter en stunds tystnad.
"Ja jag har bott här i två år", sade jag.
"Men du, varför känner vi så väl igen varandra?" sade han.
"Ingen aning."

Vi fick ge upp och precis när jag tänkte fortsätta sade han:

"Du, vill du följa med mig upp och ta en drink?"

Jag avböjde. Sen såg jag konstigt nog inte honom mer. Jag flyttade, tror jag, ganska snart efter händelsen. Jag har ofta funderat på mysteriet. Kunde det vara så att vi bägge misstog oss, samtidigt? Är det verkligen möjligt? Eller hade vi bägge så totalt glömt bort varandra, trots att det kändes som om vi kände varandra väl. Eller var det i ett annat liv?

Och Kjell, min nuvarande man, är tvilling. Född 11 juni.
 
 
 
 
Kul uppgift Bosse, som vanligt!



Kläder


Han kom gående emot mig klädd i en svart sopsäck. Jag såg honom på långt håll. Hans uppspärrade mörka ögon som fastnade i mina. Jag ville men kunde inte slita min blick från hans vildsinta. I nästa sekund hade vi mötts nära och var redan förbi varandra. Jag stannade. Sakta vände jag mig om. Såg hans nakna ben och fötter under säckens nederkant. Han fortsatte gå. Utan uppehåll.

onsdag 27 april 2016

På nyheterna


På nyheterna i morse sade de att forskarna har sett bevis för att det finns liv på dvärgplaneten Pluto. Tidigare har konstaterats att himlakroppen har en atmosfär. Bara det en sensation. Men nu. Nu har rymdsonden New Horizons, som regelbundet skickar fotografier ner till jorden under resan genom vårt solsystem, senaste bilder visat upprättgående tvåbenta individer som tar sig över vad som ser ut som isklädda vidder och berg. Fotografierna ska nu förstoras och forskarna hoppas därmed att bättre kunna utforska hur varelserna är konstruerade. Om och i hur stor utsträckning de är lika oss, homo sapiens. Tillfälligtvis läggs allt annat arbete ner för att helt och hållet fokusera på den sensationella upptäckten. Diskussioner är redan i full gång. Ska bemannade farkoster utan dröjsmål skickas till Pluto? Hur löser forskarna i så fall det långa avståndet från vår planet till Pluto? Det fungerar inte att vara nödsakad att vänta i bortemot  10 år för att få svaren: Är de nyfikna på oss? Vill de möta oss? Är de aggressiva? De beskeden lär enbart bli en bråkdel av allt vi vill veta om våra gelikar. Men en förutsättning och bra inledning för fortgående kontakt. Fortsättning följer...

 

tisdag 26 april 2016

Meningen


Ta en bok. Slå upp valfri sida mitt i boken. Välj en mening och skriv en text baserad på den. Meningen som jag valt kommer från Sven Olov Karlssons bok Västmanland (en samling korta berättelser som fått titlar av olika kommuner i Västmanland). Meningen lyder: Klabbe tänkte att om de lämnade allt åt ödet skulle chansen öka att elden gav deras hem nåd.
 

Klabbe stod och stirrade på huset. Trots att det var i november och kyligt i luften, dimman låg kompakt och lågt över gärdet intill, frös han inte. I bara den tunna ljusblå pyjamasen och barfota. Han grävde ner tårna i det kalla gräset. Känslan som kölden gav honom blev en pervers njutning. Kylan som spred sig upp genom kroppen och till sist stannade i hjärnan. Gjorde att sinnena domnade bort.
Hemmet. Deras hem krackelerade obevekligt. Från övervåningen, sovrummet och neråt. Ljudet. Det skar i hans öron. Knastrandet. Mullret. Oförsonligt. Utan att bry sig om hans vånda. Skärselden. Så klarnade det. En insikt. Klabbe tänkte att om de lämnade allt åt ödet skulle chansen öka att elden gav deras hem nåd. Han förstod äntligen. Han skulle inte ingripa. Inte göra något alls. Låta allt ha sin gång. Han vände sig om och började gå mot gärdet. Mot dimman.

måndag 25 april 2016

Nyfiken


Elin var så nyfiken. En gång sade hennes pappa till henne att det skulle bli hennes fall. Endast nyfikenheten räcker, sade han, för att ramla ner från hög höjd och stå på näsan. Hon förstod inte vad han menade, men vågade inte fråga.

Det gick inte att låta bli. Hon visste var mamma gömde julklapparna. Alltid på samma plats. I klädkammaren inne i föräldrarnas sovrum. En dag när hon kom hem från skolan var mamma ute och handlade. Då vågade hon sig in i rummet. Hon tassade i strumplästen rakt över parkettgolvet. Elin hajade till flera gånger när golvet gnällde under hennes fötter. Mitt i steget stannade hon och lyssnade. Men det var bara hon hemma. Ingen annan kunde höra. Hon öppnade dörren. Elin ville så gärna hitta det hon hade haft på önskelistan i flera år. Förra året blev hon så besviken när hon bara fick en blå vinterjacka och mössa och halsduk i samma färg. Blicken irrade fram och tillbaka över mammas alla pumps och pappas bruna och svarta herrskor. Längst in fick hon syn på en kasse. Hon drog fram den. En ganska stor kartong låg i. Hjärtat slog hårt. Hon satte sig ner i skräddarställning. Med stirrande blick tog hon bort locket. Hon ropade högt. Visst var det ett par skridskor. Och inte vilka som helst, utan ett par vita konståkningsskridskor med taggar framtill på den blanka skenan.

En aning dåligt samvete kände Elin när hon ställde tillbaka kassen på sin plats. Nu var hon tvungen att spela teater när hon öppnade paketet inför föräldrarna på julafton. Fast det skulle nog inte bli så svårt. Hon skulle bli lika glad nästa gång hon såg skridskorna. Det var hon säker på.

onsdag 20 april 2016

Då var det dags


 

Jag stod i startfållan och trampade. Mitt i trängseln gjorde jag några hopp med knäna högt och placerade sen högra foten några decimeter bakom mig för att stretcha vadmuskeln. Sen den vänstra. Musklerna kändes alldeles för strama. Risk för kramp. Nyinköpta skor. Så fruktansvärt idiotiskt att ta på sig oanvända dojor. Nu. Som om jag gjort en beställning på smärtsam skoskav. Varmt var det också. Jag svettades fast jag inte börjat springa än. Varför tog jag inte kepsen på mig? Den skyddade från att få solen rakt i ansiktet i alla fall. Om jag inte fick kramp eller skoskav skulle jag säkert kollapsa av hettan. En illusion av mig själv raglandes längs den långsträckta Kungsportsavenyen. Näst intill ramla rakt ner i gatan. Stapplande ta några snedsteg. Än hit, än dit, med oseende ögon. Uttorkad.
Klungan av människor började röra på sig. Framåt, mot startlinjen. Hjärtat bultade. Då var det dags. Äntligen. Väntan var snart över. Ett högt ljud. Startskottet. Första löpstegen var stela. Det var trångt. Kände armbågar i sidan. Jag trampade på hälar. En kort nerförsbacke. Andningen kändes en aning bättre. En lång sträcka uppåt. Uppåt. Längst upp på höjden lät jag benen löpa fritt, neråt. Som belöning. Kände mig nästan viktlös.

Min kropp funkade ju. Hela långa vägen runt. Flåsande, kladdig av svett och med svidande ögon stegade jag över mållinjen. Dödstrött, men nöjd.

 

tisdag 19 april 2016

Det bruna kuvertet



 Duka upp bordet med tjugo kuvert, hade hovmästaren sagt . Jag förstod inte uttrycket. Kuvert. För mig var ett kuvert ungefär det samma som en förpackning. En grej som man använde som skydd för något man skulle skicka med posten och som man inte ville att vem som helst skulle kunna läsa. Som brevet jag fick från klassföreståndaren den gången för en del år sen, sista året i grundskolan. Som tur var, var inte mamma hemma när posten kom. Men det var jag. Jag stirrade på det bruna omslaget med skolans stämpel och kände igen hans handstil. Vad ville han? Jag såg hur svett från mina fingrar bildade små fuktfläckar på pappret. Jag  drog handflatorna mot jeansen och tänkte på hur jag och Maggan hade börjat skolka. Alldeles för ofta. Det hade nästan blivit en vana. Eller ovana. Eller inte nästan utan definitivt. Vi satte oss på Brittas café istället och snackade över en läsk. Någonstans längst in hade jag förstått att vi inte kunde hålla på så länge till.
Jag bestämde mig, tog en matkniv och i ett enda svep sprätte jag upp kuvertet. Med skakig blick läste jag hastigt igenom meddelandet.  Jag damp ner på en köksstol. Det var en inbjudan från vår klassföreståndare, Zander, till en informationskväll. Alla elever och föräldrar var välkomna till en träff för information om möjligheter till vidareutbildning efter grundskolans slut. Representanter för olika skolor, gymnasier och andra institutioner skulle komma och hålla föredrag. Zander avslutade brevet med att be oss att förbereda eventuella frågor. Tid för svar på förfrågningar skulle reserveras direkt efter alla anföranden. Han önskade intresserade välkomna.

måndag 18 april 2016

Bosses bloggtävlingar fortsätter... en färg

Jag gick ut på promenad här i environgerna, alltså i Majorna/Kungsladugård. När jag kom ut på gatan, det första jag såg var en röd postlåda. Då bestämde jag mig. Rött fick det bli, även om färgen är vanlig och jag säkert inte blir den första att välja rött.

Här är postlådan:



En röd fasad:


En röd dörr:
 
En röd bil. Den såg ut att vara handmålad på vissa ställen:



En röd cykel:


Och den fritt valda röda grejen. Kanske inte så oväntad, men ändå...



Några röda leksaker utanför förskolan. Jag tyckte att det var så sött att de är så fint uppradade:

 
Ett rött klädesplagg i ett skyltfönster:

 
Jag med en glass. Inte så stor som den ser ut :-):
 
 
Så till sist skrev jag en dikt. En tanka:
 
Din röda tröja
mönstrad med vita renar
och vita prickar
 
På festen efter festen
blommade förälskelsen

 

Att försvinna


Jag ville att han skulle försvinna. Jag höll tummarna så hårt att det gjorde ont. Stirrade på honom där han satt mitt emot mig, på andra sidan av köksbordet. Jag såg att han skruvade på kroppen. Antagligen illa till mods fast han inte förstod varför. Jag iakttog hur han spetsade köttbiten på gaffeln, doppade den i brunsåsen och sen förde den till läpparna. Hans blick mötte min när han öppnade munnen, slukade munsbiten och intensivt började tugga. Små vertikala rynkor bildades ovanför läpparna och senor på halsen rörde sig i takt med malandet. Han tog upp ölsejdeln och lät den väl genomarbetade köttslamsan färdas ner genom halsen tillsammans med drycken.
"Är du inte hungrig?" sade han och pekade med hakan mot min tallrik.

Jag skakade på huvudet.
När han sen gjorde det, försvann, fick jag ångest. Var det mitt fel att han försvann? Mina dåliga vibbar, min usla aura som fick honom att rymma fältet? Jag kunde inte njuta av min nyfunna frihet. Jag mådde illa. Kunde inte sluta grubbla. Jag visste att jag var tvungen att ta reda på vad som hänt först.

torsdag 14 april 2016

5 ord


lägenhet

längst

ligger

ljus

luft

Hon vaknar. Det är mörkt i lägenheten. En hårfin strimma av ljus syns längst ner vid mörkläggningsgardinens kant. Hon har missat att dra den ända ner i går kväll. En oroskänsla i magen. Luften är tung. Hon uppfattar en skugga i hallen, en siluett av ett huvud och en kropp. Konturen rör på sig en aning, vaggar sakta från sida till sida. Försvinner sen för att ögonblicket senare komma tillbaka. Hon ligger helt stilla. Sakta vrider hon på huvudet. Sneglar mot hans sida av sängen. Hon ser honom, sträcker ut handen och stryker över hans kind.

 

tisdag 12 april 2016

Anna


Anna älskade att sjunga. Redan när hon uttalade sina allra första ord, sjöng hon glosorna istället för att tala. Olika melodier varje gång. Hennes mamma upphörde aldrig att förvånas över dotterns förmåga att hitta på nya tonslingor. När Anna var fem år tog mamma med henne till kyrkokören. Trots att Anna egentligen var några år för ung fick hon vara med. Det var efter att hon fått framföra en sång för körledaren.
"Nämen", ropade sångledaren. "Vilken lärka du är!"

Anna var bara hälften så lång som de andra i gruppen. En av körmedlemmarna, en yngre man, var så lång att hon bara räckte honom till låren. Men hennes stämma. Hon hördes över alla andra och fick alltid utföra ett solonummer mitt i sångerna. Hon tog några steg, lösgjorde sig ur klungan och ställde sig framför kören. Alla stirrade rakt in i hennes nacke medan de tyst lyssnade till hennes klara röst. Mamma följde alltid med sin dotter till alla körträffar. För att synas så lite som möjligt satte hon sig alltid längst bak i kyrkan. Långt inne i dunklet, alldeles invid utgången. Hon blundade och njöt.
Det var ungefär sex månader senare som mamma märkte en avsevärd och fullt hörbar skillnad. Inga solon längre. Ingen röst som av en lärka längre. Mer som en slätstruken massa av röster av samma sort som bildade ett enda samstämmigt ljudorgan. En vecka senare slutade Anna att sjunga helt.

måndag 11 april 2016

Ljuset vi inte ser


Ta en bok. Välj en valfri mening i början av boken. Skriv en text baserad på denna mening. Ange gärna vilken bok du valt.

 Jag valde Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr

Marie-Laure dröjer vid fönstret i strumplästen med sovrummet bakom sig, där snäckskal ligger ordnade på stora skåpet, klapperstenar längs golvpanelen. Hennes samling. Hon tar inte vilka snäckskal och stenar som helst. Varenda en är noga utvald. Vid en speciell hörna av stranden, intill den tjocka gamla muren. Muren som omsluter hela innerstaden. Hennes pappa säger att den byggdes sten för sten redan på 1300-talet. Varje vinter slits en aning av stenarnas yta bort och på vissa ställen har havet tagit med sig hela stenar. Där har det bildats hål som havsvattnet sprutande tar sig igenom. Ibland när det är hett på somrarna står hon vid ett av hålen och låter sig svaIkas av duschen, som kommer så plötsligt att hon inte kan låta bli att skrika högt.
I havets egen vrå hamnar snäckskal och stenar i små högar. Hon tar upp en sten, väger den i handflatan. Fingrarna stryker över strukturen. Om den är tillräckligt mjuk lägger hon den i jackfickan. Nu finns det inte plats för fler, säger henne mamma. Marie-Laure ser ut genom fönstret. Hon ser ända till havet. Tänker att hon ska gå dit sen, när hon ätit frukost. Hon tar av sig strumporna för att inte halka i trappen. Från undervåningen hör hon hur mamma slamrar med porslin och känner med ens att hon är hungrig.

fredag 8 april 2016

Bosses tävling om tre hobbies

Här kommer jag med två:


 Min fina grannar på gården
 
 
 
Förresten:
 
Fotbollsspelare i rött heter George Best! Han i vitt vet jag inte.
 
 
Några av mina egna hobbies:
 
Att läsa kommer högst på listan. Härav säkert mitt stora intresse som kom lite senare i livet: att skriva själv
 
Jag gillar att röra på mig. Springa. Fast jag har utövat andra sporter också. Men att ge sig ut och löpa är relativt lätt. Bara att snöra på dojorna och ge sig ut, istället för att behöva åka till ett gym t.ex.



Jag har alltid tyckt om att köra fort. Har sällan talat om det för omgivningen eftersom fina flickor inte ska vara sådana.

Att se film! Det är fantastiskt. På senare tid har jag börjat luta åt dokumentärer dock. Det görs så många bra!
 
Och att odla! Jag har inga gröna fingrar men tycker så mycket om att se grönsakerna växa. För att inte tala om att dra upp egen potatis och äta på sommaren! Mmmm.

 

torsdag 7 april 2016

Samband


 

Elin är så avundsjuk på alla barn som otvunget tar plats som den naturligaste sak i världen. Har det samband med tidsandan? Under hennes barndom skulle man vara tyst och inte göra väsen av sig. Som flickan på spårvagnen igår. Vid Vasaplatsens hållplats kliver det på ett helt gäng med tjejer och killar i sjuårsåldern. Det regnar och alla är klädda i färggranna regnkläder. Hon tror att aldrig de ska ta slut. Det bara fortsätter och fortsätter. Utan slut. Alla tjattrar och skrattar och ljud och kroppar och blöta kläder fyller hela vagnen. Elin tycker att de är söta och känner hur ett fånigt leende sätter sig fast i hennes ansikte. Speciellt lägger hon märke till en liten flicka med honungsfärgad hud och långt svart hår. Hela scenen spelas upp precis framför henne. När flickan får syn på killen i tonåren som helst av allt vill vara ifred med sina tonårsbekymmer. Han sitter med en gigantisk godispåse i knäet och näven långt ner i påsen. Flickans leende som blir större och större och precis när hon ska gå förbi killen säger hon med en elegant liten röst:
"Du, du har så många. Kan inte jag få smaka?"

Utan att svara vänder sig killen mot fönstret och stirrar rakt ut på Wasagatan.

tisdag 5 april 2016

Händelse på spårvagn

Min tolkning, men tagen ur verkligheten:


På spårvagn nr 11 på väg från Godhemsgatan till Domkyrkans hållplats i centrala Göteborg. Klockan är 17.15 måndag eftermiddag den 4 april 2016. Mamma med son.


"Jag tror inte han fattar att jag inte vill vara hos honom."
"Men är det så illa?"

"Mamma. Vad ska jag göra? Vad ska jag svara honom?"
Han lutar sig mot henne och placerar sitt lockiga huvud mot hennes hals. Hon stryker över hans hår.

"Du får ta det lugnt. Närma dig honom lite i taget."
"I så fall kan han ju dra in mig i bilen", säger han och hastigt sätter han sig käpprakt upp i sätet.

"Herregud."
Hon stirrar på honom.

"Han pratar om dåligt beteende."
"Vad? Han har nog komplex."

 "Kan jag sms:a dig när jag kommer dit?"

måndag 4 april 2016

Bosses bloggtävling om siffror på reg.skyltar

En skön promenad, en aning kylig vårdag. Luften luktar inte vinter längre. Friska vårdofter anas. Utan solglasögon tvingas jag kisa, solens strålar är starka bakom dimmolnen. Småfåglar kvittrar och måsar skriker.

Det enda jag inte hittade var Bond-skylten. Några 003 och en 009, men inte 007. Får nog ge mig på den.

Här har vi stigande siffror (och riktnummer,  men det kommer ett annat längre ner):

 
Sjunkande siffror:



Stigande i följd:


Sjunkande i följd:


Samma siffror:


Jämnt hundratal:


Riktnummer, obs mitt eget:

Problemet

Hans obefintliga sinne för humor. Länge kämpade jag för att få honom att skratta. Körde ordvitsar, men fattade efter ett tag att han inte förstod meningen. Han tittade på mig med ett uttryckslöst ansikte. Lade huvudet på sned. Jag memorerade roliga händelser ur verkliga livet. Sen körde jag stand up på kvällen. Det hände någon enstaka gång att han log. Jag lämnade ut mig själv. Berättade om tillfällen då jag gjort bort mig. Som den gången i badhuset, när jag halkade på det blöta golvet och med benen i vädret satte mig hårt på rumpan. Det gjorde ont. Alla runt mig skrattade den gången. En aning nervöst, men ändå. Eller den gången när jag höll föredrag och sade fel. Ut ur min mun kom ordet pippa istället för tippa. Nipperpippa. Nippertippa. Hela auditoriet slog sig för knäna och flabbade högt.

Så förstod jag äntligen att det var inte det som var problemet. Det var inte hans fel. Inte enbart. Vi var två om det. It takes two to tango.

 

 

fredag 1 april 2016

Längtan


Dagens uppgift var att ta en bok och skriva en text baserad på en slumpmässig mening i slutet av boken.
Boken jag råkade ta ur bokhyllan var Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson. Meningen lyder: Om jag kunde det skulle kanske min längtan lugna sig.

 
 Min text:

Om jag kunde det skulle kanske min längtan lugna sig. Om jag fick krafter nog att ta mig upp ur fåtöljen jag sitter i. Då skulle jag säkert klara av att förflytta mig ut i köket. Stödja mig på käppen och sakta vandra fram till köksfönstret. Jag skulle luta mig framåt och låta kroppen vila mot diskbänken. Hur länge skulle jag få vänta? Under tiden skulle jag betrakta fågelbordet. Kanske skulle en rödhake hitta dit och picka i sig av de frön som fortfarande fanns kvar. På åkern långt bort skulle jag urskilja rådjursfamiljen. Mamma, pappa och tre killingar. Deras vita hjärtformade bakdelar. Om jag hade tur skulle jag få se dig komma gående uppför grusgången. Med ditt speciella sätt att gå. Rak rygg och hakan höjd. Du skulle få syn på mig i köksfönstret, le, vinka och skynda på stegen. Jag skulle höra dig öppna ytterdörren och då skulle jag ropa:

"Älskling, äntligen är du hemma!"