Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

torsdag 30 juni 2016

Jag är säker


"Vad hade pappa sagt om han sett mig nu?" sade Karin och pickade på sig själv med ena pekfingret.
"Han hade så klart sagt att han var stolt över dig."

Hon tittade på honom med sänkt huvud och ett smalt leende. Han såg att hon tvivlade.

"Tror du verkligen det?"

"Jag är säker."
"Det enda jag vet är att han aldrig frågade mig om någonting under hela min uppväxt. Inte hur det gick i skolan, inte hur jag mådde. Inte något över huvud taget. "

Hon gjorde en grimas, vred på huvudet och stirrade ut genom fönstret.

"Han hade för mycket att göra. Han var pressad på jobbet", sade han.
Under några sekunder sa hon inget, utan fortsatte att med stirrig blick se ut på björkarna vars svängande grenar kunde anas på andra sidan glasrutan. Sen vände hon på huvudet och betraktade honom. Hon log det där tunna leendet igen. Det gjorde ont i honom när han såg henne. Han ville gråta. Både för Karins och för hennes pappas skull.

Hon gav upp en ljudlig suck, andades ut mellan lätt fladdrande läppar och tittade ner på sitt alster. Hennes alldeles egna skapelse.
"Och nu är han död. Så jag kan inte ens fråga om han faktiskt har en uppfattning."

Mitt skrivande


Jag började skriva "på allvar" i början av 2009. En brevkurs med Ann Ljungberg som coach. Jag var verkligen en nybörjare på allt vad gällde skönlitterärt skrivande. Ann fick mig på spåret. För det är jag henne evigt tacksam. Hon skrev bl.a. till mig att det var sällan hon kunde säga till en ny kursdeltagare att hon tyckte att historien höll, men till mig kunde hon det. Det sporrade mig naturligtvis. Fast sen var det inte så lätt som jag trodde. Ju mer jag fattade och lärde mig, desto svårare blev det. Av olika anledningar la jag ner skrivprojektet under några år. Jag la ner projektet men inte skrivandet. Jag deltog i skrivarkurser på nätet och var med i en grupp på Vuxenskolan i flera år där vi skrev noveller som vi sen läste upp för varandra och kommenterade.
Sen skrev jag ett manus tillsammans med min man. Han är civilekonom och på skoj började vi skriva en dramatiserad berättelse om ett ekonomiskt brott som hänt i verkligheten. Verkligen kul att göra detta ihop. Vi har tyvärr inte fått napp från förlag. Vi funderar på att ge ut den själva som e-bok.

Det var när vi var klara med den som jag med ens fick lust att ta upp mitt gamla skrivprojekt igen. Min utgångspunkt för berättelsen var händelser i egna släkten som jag sen byggt ut och fantiserat vidare på. Fiction med inslag av sanning, brukar jag säga.
Under sommaren 2013 medverkade jag i en sommarkurs på distans som Johanna Wistrand arrangerade. Det var inspirationsutmaningar. Jag fick varje dag en början på en mening tillskickad per e-mail. Sen skulle jag skriva vidare under tio minuter. Bara flödesskriva. Texten skickade jag till henne oredigerad och fick sen tillbaka med kommentarer. Varje helg fick jag en utmaning att skriva en längre text. Väldigt roligt och inspirerande.

Under tiden jag gick kursen fick jag erbjudanden från Johanna om coachning av manusprojekt. Olika priser beroende på antal sidor man ville att hon skulle läsa. Jag investerade i den och under hösten 2013/början 2014 skickade jag nyskrivna kapitel till Johanna. Jag tyckte att jag fick väldigt bra respons och förslag till förbättringar. Hon var smärtsamt ärlig, men det kunde jag ta. Inga problem. Jag fortsatte under 2015. Det blev ganska många kapitel till slut. Allt i en salig oordning.
När jag var "klar" anlitade jag tre testläsare. Två som skriver själva och en "vanlig" läsare. Gjorde sen ändringar baserat på deras respons (på det som jag tyckte var relevant). Var jag klar nu? Ja, så långt att det dags för lektör. Jag frågade Johanna. Eftersom hon redan läst så mycket av manuset, fast inte i den ordning jag tänkt för den slutgiltiga versionen, tyckte hon att jag skulle anlita en helt ny lektör. Jag gillade att hon sa så och inte bara tacksamt tog emot uppdraget, för pengarnas skull.
Nu kom AC Collin in i bilden. Hon blev min lektör och hon kom med en idé som jag tog till mig. Jag ändrade hela strukturen på mina kapitel (ganska mycket jobb) och sen skickade jag till två nya testläsare, som själva skriver, för att kolla av om det funkade. En sa att det gjorde det, den andra tyckte inte det. Jag grubblade. Efter en del funderande kom jag på en lösning. Jag gjorde en hybrid mellan mitt eget ursprungliga och AC Collins förslag till struktur.

AC Collin sa en sak jag gillade (bland många andra). Tänk dig, sa hon, att dina tre karaktärer dansar med varandra. Se hur danserna böljar fram mellan dem. Inte dumt alls. Till saken hör att jag inte skriver min berättelse i kronologisk ordning utan tidslinjen svänger fram och tillbaka som i dans.  
Nu har jag skickat till förlag. Väntar...

onsdag 29 juni 2016

Undermedveten


Barbro tyckte jag var konstig som inte trodde på det undermedvetna. Hon sa att jag var fyrkantig. Att jag var fånig. Hon hade precis berättat för mig att hon haft en dröm för någon vecka sen. I den gick hon till en terapeut för att få hjälp mot sin nedstämdhet. Terapeuten hade svart blankt hår klippt i page, hade målat läpparna med ett hallonrött läppstift och bodde på Engelbrektsgatan.
Nu var det så även i verkligheten att Barbro hade blivit rekommenderad av en nära vän att gå till en terapeut.  En som hade ett renommé att vara speciellt skicklig. Samma morgon hade Barbro gått dit. Terapeuten bodde på Engelbrektsgatan. När Barbro kom dit satte hon sig i väntrummet. Efter en stund öppnades en dörr och en kvinna kom ut. Gissa hur hon såg ut?

Enligt Barbro hade hennes undermedvetna redan träffat terapeuten. Hurdå? I ett annat liv? Hon kanske lever flera liv samtidigt? Parallellt?

tisdag 28 juni 2016

Mallen


Uppgiften var: Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i slutet av boken. Skriv en text baserad på meningen.

Kvinnorna på stranden av Tove Alsterdal och meningen är från sista sidan: Bli en av de osynliga igen.

 
På ett sätt var det lättare förr. Alla hade sina givna platser. Rollerna var bestämda från födseln och ända in i döden. Bara att inordna sig. Du är flicka, alltså är du inte intresserad av matematik, du är timid och gör inte mycket väsen av dig. Du passar bättre att serva andra och hålla dig i bakgrunden. Du är pojke, alltså gillar du inte att leka med dockor, du är aggressiv och slåss gärna och ofta. Du passar bättre som chef, att vara den som bestämmer.

Det var när vissa inte passade in i mallen. Som jag. Det var då jag blev rebell. Det straffade sig. Jämt och ständigt var jag inblandad i konflikter och hetsiga diskussioner. Bara för att jag sa nej. För att jag sa emot. För att jag var envis. Okvinnligt, sa man.

Jag grät och då sa han att det var för att jag som kvinna kunde gråta. Den utvägen hade inte han som man, om han hade varit i samma situation. Han fick bita ihop. En gång sa min chef till mig när jag vägrade att servera männen kaffe, att det såg trevligare ut när en kvinna passade upp.

Till slut orkade jag inte ta fler strider. Jag blev en av de osynliga igen.

måndag 27 juni 2016

Sysselsättning


Det var det som var så svårt. Att veta hur hon skulle bete sig för att vara en vän. Hon förstod inte. Var hon tvungen att ringa vännen med jämna mellanrum? Hon som inte alls gillade att prata i telefon. Det var bara läskigt. Varenda gång stod hon och vred sig runt sin egen kropp och körde fingrarna genom håret så att det stod rakt upp åt alla håll. Tänk om det blev tyst? Så pinsamt. Och var det så att en riktig vän alltid hade det rätta responsen på olika bekymmer? Om vännen hade relationsproblem skulle hon genast förstå vad saken gällde och ge vännen en adekvat lösning. Nej, det funkade inte för henne. Hon sysslade mest med sig själv. Hon tyckte om att tänka, att försvinna bort i dagdrömmar.  Det var det bästa hon visste. Kanske var hon en fullblodig egocentriker.

fredag 24 juni 2016

Midsommarhaiku


Glad midsommarhelg
Åtminstone behaglig

Precis som du vill

onsdag 22 juni 2016

Mörk sjö av smärta


Mellan granarna skymtade hon sjön. Hon tog några sista långa steg genom den mjuka mossan och klev upp på en klippa som kantade tjärnen. Hon svettades, flämtade av ansträngningen att ha klampat länge genom tät skog. I skymningen såg vattnet mörkt ut. Men ändå skimrade vågorna av blekt ljus. Hon satte sig ner. Berghällen var ännu ljummen efter dagens värmande solstrålar. Smärtan i bröstet avtog  efter en stund. Andningen lugnade ner sig. Atmosfären var rogivande. Förutom ett svagt ljud när vågor träffade berget och ett dämpat vinande från grantopparna var det helt tyst. Hon stäckte på halsen, böjde huvudet bakåt och tittade upp mot det alltmer mörknande himlavalvet. Samma känsla uppstod varje gång hon var här. Förnimmelsen av att ett ändlöst universum befann sig däruppe någonstans i det blå. Ett oemotståndligt begär sköljde över henne, att förena sig med det oändliga. Det universella.

tisdag 21 juni 2016

Psykologen


Länge gick Karin omkring och trodde att hon var egendomlig. Att hennes problem och hemliga vanor var unika. Det att hennes pappa var en tyrann till ett exempel. Alla hennes kompisar hade snälla pappor, som tillbringade en stor del av sin lediga tid åt sina barn. Lärde dem saker som var bra att kunna i livet. Men Karins pappa var alltid frånvarande. Hon berättade inte för någon att hon var rädd för sin pappa. Därför trodde hon att ingen förstod eller uppfattade hur det stod till.

Strax efter hon fick sin första anställning och kunde betala själv, ringde hon en psykolog. Karin sa inget, eftersom hon trodde att omgivningen i så fall skulle utgå ifrån att det var något fel på henne. Den här första psykologen hade specialiserat sig på drömtydning. Karin började aktivt att memorera sina drömmar. Det var svårt men ett roligt uppdrag. En gång talade hon med psykologen om en dröm som var väldigt svår att sätta ord på. Men hon vågade. Fast det var den gången hon tappade tron på drömtydning. Hon drömde att det var hon själv och inte mamma som var gift med pappa. Psykologens tolkning stämde inte alls. Att Karin skulle vara avundsjuk på sin mamma. Never. Det var sista gången hon gick dit.

torsdag 16 juni 2016

Internat


Uppgiften var att ta en bok. Välja en slumpmässig sida i mitten av boken och skriva en text baserad på en mening från den sidan.
Jag valde en mening på sidan 70 i Kunskapens frukt av Liv Strömqvist
"Dock vill jag varna för de ovanor flickor lär sig på internatskolor"

 
 Kvinnan hade kommit oombedd. Han undrade hur hon visste att de hade en dotter i lägre tonåren. Men han frågade aldrig. Istället lyssnade han. Hon pratade mycket och länge om alla fördelar med att låta sitt barn studera på internat. Om sammanhållningen som är ofrånkomlig när flickor nödgas lämna sina hem och ensamma flytta in på skolan. Förståelsen för varandras situation. Alla vet att alla är i samma båt, som hon uttryckte det. Fördelen med att alltid vara på plats. Att alla lärare är lättillgängliga. Och att dottern kan gräva ner sig i studierna, koncentrera sig på betygen, utan att världen utanför lockar. Han tyckte det lät bra. Till och med hade han på tungan att säga att han var intresserad, när hon sa:
"Dock vill jag varna."

Hon ändrade sittställning, satte sig med knäna tätt ihop och la armarna i kors.

"Varna?", sa han och kände sig förvånad. "För vad?"

" För de ovanor flickor lär sig på internatskolor."
"Menar ni pennalism mellan eleverna?"

"Det förekommer också. Fast mycket sällan måste jag påstå. Men det är inte det jag närmast tänker på här."

Hon harklade sig. Han såg att hennes sladdriga kinder färgades rosa. Hur hon rynkade pannan och sneglade uppåt taklampan.

"En annan ovana av mer osedlig art", fortsatte hon utan att ta blicken från taket.


Samtidigt med att ytterdörren slog igen bakom kvinnan drog han en djup suck.

"Vem var det?"

Det var dottern, som med pliriga ögon kikade ut från sitt rum.

"Ingen viktig."

tisdag 14 juni 2016

Det oundvikliga


Det var oundvikligt. Omöjligt att smita förbi. Men jag försökte.
"Karin!"

Jag vände mig om i trappen. Känslan jag fick av hennes utrop var att jag var en inbrottstjuv som försökt smita med hennes dyrbara smycken. Elsa stod innanför tröskeln till deras hall med dörren öppen några decimeter.

"Vi ska precis äta. Du vill väl ha?"

"Tack, men jag har lite bråttom."
Nu öppnade hon dörren helt och tog ett steg mot mig.

"Det hinner du."
"Tack då."

Jag tog trappstegen upp till henne, två i taget.
"En snabbis då."

Hon lät mig gå före in i matsalen. Där satt redan Rune nersjunken i en stol på ena kortsidan. Mitt på bordet tronade den på ett blåblommigt fat. En enorm aladåb. Gelén darrade en aning, som om någon rört sig och satt även den i rörelse. Inuti gelén, som hade en svagt åskblå färgton, såg jag stora bitar av vitt kött, några morotsbitar och ett gäng ärtor. Det kunde varit fisk eller kyckling. Jag svalde.

måndag 13 juni 2016

Kalaset


Kalaset igår hade blivit en högljudd tillställning. Jag fick skrika allt jag förmådde för att göra mig hörd över larmet. Till slut bankade jag i bordet med min hammare. Den var gammal. Handgjord av morfar. Jag var egentligen rädd om den bara av den anledningen, men det tänkte jag inte på just då. Jag såg att det blev märken i bordsskivan. Strunt samma. Uppmärksamhet fick jag, en kort stund.
Antagligen var det gårdagens kalas som gjorde mig mindre observant än vanligt. I badrummet i morse. Jag skulle ta ner den lilla runda spegeln från kroken. Den med förstoring på ena sidan. Den slant ur mina fingrar och dråsade ner på det hårda klinkergolvet. Den gick sönder i flera vassa bitar och jag råkade skära mig i ena pekfingret. Det blödde ymnigt. Jag tog toalettpapper och tryckte mot såret.

När jag kom ner i köket var det i total oordning. Inte för att jag var en pedant, men jag har alltid haft svårt för att ta itu med saker om inte allt ligger på sin rätta plats. Och nu behövde jag salva och plåster. När jag behövde salva och plåster skulle det ligga i den låda som är avsedd för sådana grejer. Det gjorde de inte. Jag drog ut låda efter låda med vänsterarmen och slängde igen dem med ett hårda knyckar. Jag hörde hur innehållet skramlade omkring och det ljudet gav mig en viss tillfredsställelse. Men det hjälpte ändå inte. Ingen salva. Inget plåster. Kinderna blev heta av stressen och jag fick gnugga mig i ögonen för att kunna se klart. Energin var i botten.
Jag satte mig ner vid köksbordet och stirrade rakt ut i intet. Då såg jag. Idomin och en ask med plåster låg snyggt och prydligt uppe på den lilla hyllan ovanför spisen. Den där det är meningen att kryddorna ska stå, men där jag aldrig har haft mina kryddburkar. Jag vet ju att kryddor ska stå mörkt.

 

onsdag 8 juni 2016

En öl


Han satt på en barstol och tog djupa klunkar ur ölsejdeln. Hon tyckte sig kunna höra att han efter varje slurk rapade lågt. Som av belåtenhet över den goda ölen. Känslan att han med jämna mellanrum kastade värderande blickar på henne. Hon kunde inte med säkerhet påstå att det inte var inbillning. Men en märkbar retning i baknacken gjorde henne medveten om aningen. För att kunna få bättre uppsikt över mannen vred hon på överkroppen en aning. Under tiden lyssnade hon samtidigt på Karin vars läppar konstant formade ord. Precis då såg hon att han gled av barstolen, satte ena handen i byxfickan och tog upp ett kort som han gav bartendern. Mannens figursydda vita skjorta följde ryggens form. Hon såg en minimal molnformad fuktfläck mitt mellan skuldrorna. Så vände han sig om och deras blickar möttes. Några steg, sen var han framme.
"Du är vacker."

En förunderlig tanke poppade i samma ögonblick upp i hennes skalle. Vem är vacker? Vad gör just henne vacker? Efter några sekunder insåg hon att hon inte svarat. Fast det var ju faktiskt ingen fråga. Karin stirrade på henne. Inte med ett leende, utan hon hade ett argt uttryck i ögonen och munnen var indragen så att läpparna försvann in i en grimas.
"Får jag sätta mig ner?"

"Javisst", sa hon samtidigt som hon la märke till hur Karin ruskade på huvudet.
Strunt i Karin. Hon vände sig till mannen.

"Kan jag bjuda på en öl?"

 

 

tisdag 7 juni 2016

Göran

Idag har jag använt två olika skrivutmaningar.

En var att använda följande ord i en text, i den ordningen: Olle, bord, päron, glädje, sjö, publik, träd, luft, tävling, norr.
 
+ skrivpuffen idag.


Göran grep tag i ollen som låg slängd på hallbordet. Det var en islandströja som han köpt på resan till Reykjavik för fem år sen. Den verkade outslitlig. Så mycket som han använt den och tvättat den. Otaliga gånger. Den hade fortfarande inte tappat formen. Elin hade köpt en likadan. Stickad i grått yllegarn med mönster kring halsen i mörkare grått. Men hon använde inte sin längre. Han visste inte varför. Från hallens fönster såg han att hon redan var ute i trädgården. Hon plockade päron som hon la i en korg. Det var hennes glädje i livet nu för tiden. Att ägna sig åt trädgårdsarbete. Han gick ut och ställde sig på trappen. Hon hade sett honom. Det förstod han på det lilla rycket i nacken. Utan att säga något gick han rakt förbi henne och fortsatte snabbt nerför grusgången. Han öppnade grinden  och vandrade ner mot sjön. Han kisade neråt det mörka vattnet. En hop med människor hade grupperat sig på bryggan. Som en publik som betraktar en scen. Han stannade vid den stora eken. Trädet var stort nog för att dölja honom. Det surrade av bin i luften. Han tittade uppåt. Tusentals insekter stimmade uppe i trädkronorna. När som helst skulle han bli stucken. Han tog ett steg bort. Mot bryggan. Nu såg han. En tävling pågick. Mannen näst i tur satsade länge. Han stod och vägde fötterna fram och tillbaka ett antal gånger. Häl, tå, häl, tå. Det såg löjeväckande ut. Till slut hystade hann iväg stenen norrut. Med ett plopp dök stenen rakt ner och sågs inte mer. Göran vände sig om och tittade upp mot huset. Han hann precis se Elin sätta sig i Volvon , slänga igen dörren och med gruset sprutande kring däcken åka mot stora landsvägen. Under ett kort ögonblick skymtade han hennes profil. Sen var hon borta.

söndag 5 juni 2016

Året var 1971


Uppsala 1971

Jag tog tag i bilringarna i bägge sidorna. Fettet kring midjan. Eller bilringar var det väl inte. Snarare cykelringar. Men jag hatade det överflödiga späcket ändå. Mina vanor sen jag flyttade hemifrån hade inte varit alls nyttiga. Alldeles för ofta köpte jag färdiga räksallader med smetig majonnäs eller den fetaste osten till limpsmörgåsen. Godis. Det gick inte att låta bli. Det verkade som om jag helt tappat sans och balans.
Här och nu bestämde jag mig. Inget mer onyttigt. Jag tummade med mig själv att det första jag skulle göra imorgon bitti, var att leta upp en telefonkatalog och kolla gula sidorna. Jazzbalettkurser fanns det säkert gott om. Nu hade jag bestämt mig. Äntligen

torsdag 2 juni 2016

Examen

Ytterligare en scen från mitt pågående manus:


Leif var ett par år äldre än jag och gick ut gymnasiet före mig. Vi sade inte ta studenten. Det var helt ute. Gamla unkna traditioner, tyckte vi, som mådde bäst av att jättefort dunsta bort. Det var ju faktiskt ingen studentexamen vi tog. Ingen kuggades och det var inga muntliga prov. Inte en kotte behövde smita ut bakvägen. Bara några få bakåtsträvande killar och tjejer köpte studentmössor. Dem tittade vi andra snett på. Fast festade gjorde vi. Mycket. Jag kom mycket väl ihåg hur berusad jag blev den första kvällen. Vi hade hyrt en lokal på Baldakinen i Västerås. Åkte abonnerad buss dit. Några killar hade pluntor i byxfickan, som de hukande tog en klunk ur med jämna mellanrum. Med ett frågande uttryck i ögonen och en nick neråt knät tittade Mats på mig, men jag vågade inte. Tur var det. Det jag drack sen på krogen räckte. Jag blev full helt enkelt och spydde hela morgonen därpå. Så här efteråt skämdes jag. Mina axlar riste till vid minnet. Jag tänkte på vår fina granne, fru Kullander, som kom och ringde på och ville gratulera mig till min examen med en enorm bukett blekrosa rosor. Mamma fick rusa upp till mitt rum och väcka mig. Jag låg och sov fast klockan var över lunchtid. Med uppspärrade trötta ögon och ett stelt leende på läpparna tackade jag henne och hoppades att hon skulle gå snart.

onsdag 1 juni 2016

På stranden


Bild hämtad från: https://www.flickr.com/photos/48709966@N08/16272948518/in/explore-2015-02-07

Sommaren 1972

Medan jag bäddade med nya fräscha lakan tänkte jag på hur det hade börjat med Kevin. Det hade varit en varm sommardag. För en gångs skull hade England en sommar utan en massa regn och blåst. När jag var klar med alla sängar och dammsugit rummen fick jag några timmar ledigt och jag bestämde mig för att gå ner på stranden och solbada. Med mig tog jag en tidning, en flaska mineralvatten och en frottéhandduk att ligga på. Beachen låg väldigt nära. Bakom husen på andra sidan gatan. En liten smal gränd, sen var jag framme. Jag betraktade den breda sandstranden och den jättestora nöjespiren som sköt ut långt från land. Klockan var elva på förmiddagen och det var redan ganska trångt om utrymmet. Det vimlade av färgglada parasoll och semesterfirare. En del både män och kvinnor låg på solstolar, fullt påklädda. Många engelsmän förstod inte vitsen med det där att bli brun. Eller också var det för att deras hud var näst intill grönvit och därför inte tålde solen. Jag letade en stund innan jag hittade ett lämpligt ställe att slå mig ner på.

Jag la mig ner på rygg och vände ansiktet upp mot solen. Under tiden jag njöt av sköna solstrålar som värmde min kropp vandrade tankarna fram och tillbaka. Som så ofta. Det slog mig med ens. Tänkte jag mer än de flesta människor? Funderade och grubblade. Eller gjorde alla precis samma sak som jag? Jag vände mig på mage och vilade ena kinden mot handduken. Leif. Det var länge sen vi sågs senast. Jag tröttnade. Flera jobbiga händelser satt fortfarande som vassa taggar i nacken, som middagen på Statt och förstamajdemonstrationen till exempel. Jag ledsnade på att vara den som jämt lyssnade. Jag kände så starkt att jag ville träffa andra killar. Det visade sig vara svårt att hitta någon passande. Allt blev så fel hela tiden. Kurt försökte jag, men kunde inte bli kär i och jazzbalettinstruktören blev snabbt ointressant. Jag kunde inte ens erinra mig vad han hette. Sorin var jag förstås kär i. Men det blev inte långvarigt innan han försvann och visade sig vara jagad av både polis och gangsters. Rösten avbröt mig mitt i mina djupa tankar.

"Ursäkta, visst är det du? Karin?"

Jag öppnade ögonen, satte upp ena handflatan ovanför ögonbrynen för att kunna se. Nu kände igen honom. Mannen som för tillfället bodde på hotellet. Kevin Jones hette han. Det hade jag sett i liggaren. Reste i tjänsten. Han var nog rätt gammal. Säkert någonstans kring fyrtio.