Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

söndag 31 juli 2016

Yla


Hon satt på huk och skulle precis dra av blåbären från den lilla kvisten när hon hörde ett kvidande ljud. Som om någon hade ont.  Hon började resa sig upp från sin hukande ställning. Knäna bar henne knappt. Hon fick ta i allt hon hade med lårmusklerna för att kunna sträcka upp sin lekamen. Stående i sina bastanta gummistövlar, bredbent, mitt i blåbärsriset stegade hon runt sin egen axel. Spejade. Skärpte hörseln. Där var det igen. Det lät som ett ylande. Som ett litet barn som skrek ut sin ångest.
Axlarna riste till i en rysning och hon ångrade sig att hon gått iväg ut i skogen ensam. Hon hade aldrig varit mörkrädd, aldrig varit rädd att möta vilda djur. Inte ens tänkt sig möjligheten innan Lars började pladdra om det. Han däremot, ville aldrig gå med och menade att det var farligt i skogen. Tänk om de mötte en varg. Vad skulle de göra då? Eller ännu värre, en björn. Nu kände hon rädslan löpa längs ryggraden.

Hon tog några långa kliv i den riktningen hon hört ljudet. Sen stannade hon tvärt, vände sig om och började gå åt motsatta hållet. Hon halvsprang. Skrattade högt av lättnad när hon fick syn på sin cykel. Hon trampade snabbt hemåt.
"Hur var det i skogen? Träffade du någon varg?"

"Det var lugnt", sa hon. "Jag såg varken varg eller björn. Följer du  med nästa gång, kanske?"
"Mm. Kanske."

lördag 30 juli 2016

Smak


"Ett vin ska inte drickas."
Han lyfte flaskan, tog mitt vinglas, höll det på snedden under tiden han försiktigt lät en, ungefär i storleksordningen, matsked vin rinna ner i glaset.

"Jaså?"
Han lyfte sig eget glas, snitsade till med handen så att innehållet snurrade runt några varv.

"Vin dricker man inte för att man är törstig", fortsatte han medan han satte näsan en bit ner i glaset och sniffade.
"Så mycket har jag också fattat."

"Ett vin ska smakas."
Han satte vinglaset till munnen, läppjade vinet, gurglade runt det i gommen och svalde sen.

"Vad tycker du att det här smakar?" frågade han.
Jag funderade.

"Kanske körsbär?"
Han höjde på ögonbrynen.

"Men känner du inte smaken av svarta vinbär och viol?"
Han smackade.

"Och den distinkta tonen av blåbär och lakrits?"
"Tyvärr inte."

torsdag 28 juli 2016

Det blev ljusare


Det var på försommaren och allt hade blivit ljusare. Himlen, björkarnas grönskimrande löv, människors kläder.
Precis i det ögonblicket ringde de. Hon svarade och ångrade sig i samma stund. Hon visste innan de sa det. Han hade inte klarat sig. Hon satt kvar länge, stirrade ut genom fönstret. Mot ljuset.
Hon försökte stabilisera blicken, men inget blev tydligare. Allt var bara suddigt. Som en hinna lagt sig över ögonen. En tunn slöja.  
Den blev en befrielse. Hon ville ändå inte se. Ville inte bli sedd.

onsdag 27 juli 2016

Sorgsen



"Vi får vänta med att dra förhastade slutsatser", sa han och anlade en sorgsen min.
"Vad menar du att vi ska vänta på?"
"Tja, alltså, jag anser att det är för tidigt att spekulera", fortsatte han.
Han halade upp en stor näsduk i tunn vit bomull och torkade sig i mungiporna. Omständligt vek han sen ihop den, rätade ut ena benet och stuvade ner tygbiten i byxfickan.
"Eller hur?" sa han, lutade sig framåt, satte armbågarna på knäna och vilade hakan i handflatorna.
"Jag fattar ingenting", sa jag.

tisdag 26 juli 2016

Mannen


Småpratande halvlåg vi i varsin trädgårdsstol och njöt av starkt kaffe och sommarljummen luft. Resonemanget handlade om vad vi skulle ha till middag på kvällen, vilket vin som passade bäst till och om det nymålade fönstret. Det var då vi hörde höga röster i närheten och de distinkta ljud som bildas när kängor stegar över grusväg. Vi sträckte på nackarna och över häcken fick vi syn på två män och en kvinna.  Alla tre med plasthinkar i nävarna.
"Har vi gått vilse?" sa en av männen.

Vi skrattade en aning generat. Hur skulle vi kunna veta det? Tänkte vi, men sa inget.

I samma sekund, som om han hade haft eld i baken, stövlade samma man in genom en öppning i häcken. Han ställde sig alldeles intill trädgårdsbordet och tittade ner på oss med en irriterad min.
"Vi ska till Dinglevägen."

"Jaha."
Vi upplyste mannen om att de var på rätt väg och att det bara var att fortsätta en kilometer till. Efter några minuters samtal fram och tillbaka lommade de iväg.

Femton minuter senare sätter vi oss i bilen för att åka och handla i byns lilla livsmedelsbutik. Tvåhundra meter från vårt hus får vi syn på dem. Hade de inte kommit längre under en hel kvart? Då såg vi. De var inte längre tre. Mannen som kastat sig in på vår tomt var borta.

måndag 25 juli 2016

Bosses sommarläxa


Att bygga något i sand visste jag, att det inte skulle bli så lätt. Här i norra Bohuslän har vi mest klippor. Det får istället bli några små varelser från snäcksläktet, havstulpaner och bohussten:



Selfien i havet kommer här:
 
 
video
 
 
Bilderna tog jag i Havstenssund. Hit åker vi varenda sommar för att solbada på klippor och bada i havet. Oftast är det bara ortsbor som kommer hit. Den här dagen var det dock lite annat löst folk här, som kallas turister. De hade ingen känsla alls för hur nära andra man bör placera sin lekamen och sina ägodelar. Alltså, inte så rofyllt som det brukar vara. Men solen sken och det var precis lagom varmt. En fantastisk sommardag!
 
 
 


lördag 23 juli 2016

Avvisa


I tonåren gjorde tanken att bli ratad så ont att hon alltid såg till att göra slut först. En gång hände det som inte fick hända. Trots att hon inte kunde se några tecken hos honom sa hon till honom att hon tröttnat. Att det inte funkade mellan dem. Blicken han gav henne. Sen gick han. Hon fick svårt att andas.
Hon ångrade sig djupt redan då. Men att ringa eller gå hem till honom var otänkbart. Hon kunde inte förmå sig. Straffet var tankarna på honom. Känslan som satt på huden och gjorde den öm. Även nu ett antal år senare. En dag kunde hon inte låta bli. Hon googlade hans namn. Han fanns där. Skulle hon våga?

onsdag 20 juli 2016

Hennes handled


Hennes handled var smal och tre svullna blekblå blodådror löpte under huden över den bleka handryggen. Jag blev förvånad när jag fick syn på att hon hade trubbiga fingrar med avbitna naggade naglar. Det stämde inte med hennes stil för övrigt. Hon satte cigaretten mellan pek- och långfinger, kisade med ögonen medan hon lutade sig fram mot mig. På nära håll framträdde tunna svarta pormaskar som täckte hela den raka näsans bägge sidor och sträckte sig en bit ut över kinderna. Hon tog ett djupt halsbloss och tog samtidigt ett steg tillbaka. Genom rökmolnet hon precis med ett suck blåst ut studerade hon mig. Jag blev besvärad, eftersom jag med ens förstod att hon sett mig på lika hårfint avstånd som jag nyss skärskådat henne. Troligtvis hade hon haft liknande tankar om mig. Jag visste att jag inte tålde en noggrann granskning, utan att mina skavanker upptäcktes.

tisdag 19 juli 2016

Drinken


Det var den kvällen hon gjorde ett kap.  Bytet var oförberett. Ovetande om hennes plan. Förresten var hon själv omedveten om sin avsikt, när hon valde sina nya vita jeans och ett limefärgat, nästan fluorescerande, löst sittande linne att ha på sig. Drinken hon beställde i baren hade exakt samma färg som linnet. Bartendern fick välja vilken drink hon skulle ta. Han satte igång. Två flaskor åt gången ner i ett högt frostigt glas. När han räckte fram drinken till henne sa han att den hetter Birdie Nam Nam. Vilket löjligt namn, tänkte hon. Det var så kapet uppmärksammade henne. Han skrattade och pekade först på henne sen på hennes cocktail. Hon skrattade tillbaka och tittade ner på sitt bröst och så sa hon just det:

"Birdie Nam Nam."
Så där fånigt som Peter Sellers sa i filmen. Då skrattade han ännu högre.

fredag 15 juli 2016

Moln


Molnen flög fram över himlen. Stående på den vattendränkta gräsmattan kände hon hur vätan tog sig in genom hennes tunna skosulor. Hon sträckte på nacken och tittade upp på himlen. Blev som tillfångatagen av anblicken. Hon stirrade med uppspärrade ögon. Nacken värkte. Med ena handens fingrar strök hon över nackmusklerna. Kände hur musklerna satt som kraftigt flätade rep som löpte vertikalt under huden. Mitt emellan de tunga mörka uppblandat med ljusa ulliga moln fick hon syn på en flik av en lysande blå himmel. Det var näst intill att hon blev bländad av den skarpa färgen. Hon suckade. En typisk svensk sommar. Hon tänkte på vad hon sagt den sista arbetsdagen före semestern:
"Äsch, vädret är oväsentligt. Klart att det är roligt om solen tittar fram, men det finns så mycket annat jag kan göra. Läsa, laga god mat, måla om i köket och kolla bra långfilmer."

Hon var avslöjad. Det visste hon. Det förstod hon på alla arbetskollegornas uppsyn. En aning ironi kunde skönjas i deras leenden. Men alla hummade instämmande. Klart man hittade på annat att göra.
Nu längtade hon så det gjorde ont i magen efter en  dag i solen. Att få svettas. Att få sitta under parasollet och dricka ett glas iskallt rosévin. Hon drog ihop koftan över bröstet. Huttrande gick hon uppför trappen. Tillbaka in.

torsdag 14 juli 2016

Ska vi?


"Hur många gånger måste jag säga till dig att sluta upp med det där?"
Hon spratt till. Ovetande om att hon gjort det igen. Det bara blev så. Det var inte meningen. Skyar av rädsla rusade snabbt från högst upp på hjässan och ända längst ner i tårna.

"Vad ska vi göra med dig, tycker du?"
"Jag vet inte", sa hon och stirrade ner i bordsskivan.

"Vi får göra så i fortsättningen att du äter ensam. Före eller efter oss andra. "
"Mm."

"Titta på mig när jag pratar med dig!"
Sakta höjde hon huvudet och tittade på honom under lugg med undflyende blickar.

"Ska vi?"
"Mm."

onsdag 13 juli 2016

Allvarlig


Jag har använt dagens ord för att skriva några rader på mitt manus. Därav inget slut på storyn:
 
Hon knackade på dörren och jag gick fram och öppnade. Det hade känts en aning konstigt att ropa att hon kunde komma in. Varför visste jag inte, det var bara en känsla. Jag höll precis på att läsa i en kursbok. Som vanligt med en irritation stickande i baknacken. En undran om varför jag höll på.

"Får jag komma in?"

"Visst."
Hennes uppsyn var allvarlig. Allvarligare än vanligt. Carola skrattade sällan. Oftast satt en djup rynka mellan ögonbrynen. Som om den permanentats. Jag fick lust att påpeka att hon skulle försöka låta bli. Att annars fanns det risk för att hon för alltid skulle ha ett bekymrat uttryck i ansiktet. Idag hade hon adderat det plågade intrycket med att låta läpparna formas till en bågformad linje. Det främre eller bortre parentestecknet, beroende på från vilket håll man tittade. Hon steg över tröskeln. Som om hon var inne hos mig för första gången tittade hon sig omkring i rummet. Hennes bruna halvlånga hår fladdrade först åt ena hållet, sen åt det andra.

"Var kan jag sätta mig?"
Jag förstod kanske hennes fråga. I mitt rum fanns bara sängen och en pinnstol placerad intill bädden. Jag använde den som nattduksbord mest.

"Sätt dig på stolen. Jag kan sitta på sängen."
Jag gick fram och rafsade åt mig några böcker som låg på stolen. Sängen kändes för privat. Där ville jag inte att Carolas skulle sitta. På mina lakan. De gånger vi åt mat tillsammans hade vi hittills alltid suttit på hennes rum. Hon hade en minimal köksgrupp stående i ett hörn av sitt rum. Ett runt cafébord i plast med två pallar. Jag var alltid den som fick tränga mig fram mellan sängens fotända och bordet för att med en duns falla ner på stolen.

"Stör jag?"

Hyresgästerna

(bilden har inget med meningen att göra)
 
En underhållande och fantastisk mening från Sarah Waters bok Hyresgästerna (s. 91):
 
"Min far, mrs Barber, var till besvär så länge han levde, ställde till
en massa besvär genom att dö och har lyckats att fortsätta att
vara till besvär ända sen dess."

tisdag 12 juli 2016

Mannen i svart regnrock


 

Farfar berättade om den dagen. Vi satt på var sin sida om köksbordet. Han med blicken ut genom fönstret. Det var obligatoriskt att delta stod det på skrivelsen som någon i ett obevakat ögonblick hade lagt i brevlådan, sa han, vred på huvudet och tittade på mig. En tidig morgon när han gick ner och hämtade morgontidningen hade han fått syn på det skrynkliga fuktiga pappret som låg i botten på lådan. Han viftade bort några tvestjärtar som satt fast i bladet och läste.

På fredag i denna vecka, 15 juli, påkallat för alla och envar att infinna sig nere vid hamnen för mer information om läget i samhället. Tag med egen stol att sitta på.

Regnet föll ymnigt redan i ottan. Han tittade upp på himlen då och då, men ingen ljusning i sikte. Bara blyertsgrå moln som i flera olika skikt rörde sig snabbt strax ovanför trädtopparna. Det kändes som ett dåligt omen. När han några timmar senare närmade sig fiskehamnen hade de flesta redan kommit. Ansamlingen av människor ringlade sig ner mot havet. Alla iklädda höstrockar och regnkappor och bistra miner. Farfar nickade åt Fredriksson som satt och rökte lite avsides en bit in på gräsmattan. Så fick han syn på mannen. Makthavaren från stora staden. Han hade en svart kraftig regnrock på sig och stod på något underligt sätt inklämd mellan Jönsson och Bergström. De argumenterade verkade det som, men han kunde inte höra om vad. De väste mellan stängda tänder mer än pratade högt och gestikulerade vilt. I nästa ögonblick ryckte Bergström till när politikern råkade slå till hans näsa. Eller kanske var det meningen. Slaget blev signalen. Bergström vände sig om, masserade näsan och med några snabba steg gick han bort till den enda lediga stolen, längst fram. Samtidigt började statsmannen vandra ner mot podiet som någon arrangerat längst ner alldeles invid bryggans fot. Hade han tagit ett steg bakåt hade han hamnat i vattnet.

måndag 11 juli 2016

Blomman


Ibland känner hon sig som en köttätande blomma med vulgära giftgula kronblad. Med sin förföriska doft lockar hon presumtiva byten att närma sig. När offret har kommit tillräckligt nära fastnar det obönhörligt i hennes osynliga klister och kommer aldrig mer loss. Sen frossar hon. Slukar. Njuter hämningslöst.

söndag 10 juli 2016

Tiden


"Tiden förflyter."

"Förflyter? Vilket konstigt ord. Det ligger inte bra i munnen på mig."
"Tiden passerar, då. Ligger det bättre mellan dina gomsegel?"

"Mina gomsegel? Pluralis? Och ett nytt konstigt ord. Jag vet för övrigt inte hur många du har, men alla vi andra har bara ett gomsegel."

"Okey då. Jag har väl bara ett i så fall."
"Då kan jag kontra med ett annat märkvärdigt ord."

"Vad?"
"Velofarynxfunktionen."
"Min intuition säger mig att du vilken sekund som helst kommer att berätta för mig vad det betyder."

"Jag kan säga så här mycket att du ofta använder den funktionen. Speciellt du."

"Vad menar du?"
"Ditt nasala överklassiga sätt att använda din röst. Det är Velofarynxfunktionen."

"Jag vet inte om jag ska ta det som en komplimang eller inte."

"Inte jag heller."

 

torsdag 7 juli 2016

Ametist

Fem ord på bokstaven A: arbete, avigt, ametist, akut, aversion. Jag har använt tre av orden i texten nedan:
 
Det var så mitt förhållande med Sorin inleddes. Jag följde med honom hem sen. Sjukhuset hade två separata mindre hyreshus som låg på området, en bit från huvudbyggnaderna. Han hyrde en minimal etta. Intrycket av lägenheten var ensamhet. I ena hörnet, köksdelen, stod ett skrangligt campingbord och två tillhörande låga stolar. Mot väggen mitt emot, under det enda fönstret, var en madrass placerad, direkt på golvet. De vitmålade väggarna lyste tomma.
"Ursäkta, men jag har inte hunnit möblera. Eller, snarare, inte orkat."
"Jag förstår. Arbetet har tagit all kraft."
"Ungefär så. Sätt dig ner", sade han och viftade med ena handen mot madrassen.
Det kändes avigt, men jag gjorde som han sa. Jag sjönk ner på sängdynan, kravlade längre upp och vilade ryggen mot väggen, samtidigt som jag betraktade hur han öppnade kylskåpet och tog fram en vinflaska.
"Du vill väl ha?" sade han och höjde flaskan.
"Varför inte?"
"Rött vin från Rumänien."
Jag undrade varför det stod i kylskåpet. Rött vin. Men jag frågade inte. Han greppade två vinglas ur ett skåp och höll bägge kuporna i vänstra handen medan han fyllde på från flaskan med den högra. Han lyckades hålla glasen upprätta och utan att spilla ur det små grunda glasen gick han fram till mig. Vinflaskan ställde han ner bredvid mig och räckte fram ett glas mot mig.
"Har aldrig druckit rumänskt vin."
"Rumänien har producerat viner väldigt länge, men vi har druckit upp allt själva. Ametist heter det här. Trots att det är rött."
Han log och studerade vinet.
"Kanske stöter det lite i blålila, eller vad säger du?"
Utan att svara tittade jag först ner i glaset, sen på honom.
"Och nu stöter jag på dig", sade han med sträv röst och ställde vinglaset på golvet. "Jag gillar dig."
Han lutade sig fram och med munnen fångade han mina läppar. Hans tunga trängde in i min mun.

onsdag 6 juli 2016

Stelt


Det gick inte att låta bli. Det bara bubblade ur mig. Flabbet kom som en lättnad. Men så blev jag medveten om att Sorin inte skrattade. Med bägge händerna tog han tag i bussätets rygg och reste sig upp. Hans kinder var röda. Han log inte ens. Det var ovant. Sorin var annars ständigt en clown som inte tog livet på allvar. Nu var hans ansikte stelt, utan liv. Jag förstod med ens att jag totalt missuppfattat vem han var. Det stämde även på Sorin, det jag hade hört om pajaser. De var svarta inombords. Deras föreställningar var en uppvisning i förställning. De gömde sig. Dolde en förtvivlad människa som fanns där innanför den grälla kostymen och den löjliga hatten. En individ som till varje pris vill se andra skratta. Men inte de själva. De skrattar aldrig. Aldrig.

tisdag 5 juli 2016

Inez

Antagit dagens skrivutmaning och skrivit ett litet inslag till mitt manus:



"Får vi lunch nu?" sade hon med glad röst. "Utmärkt, jag är så hungrig efter min långa promenad."
"Var så god och sitt Inez", sade jag. "Jag hämtar mat åt Inez."
Jag satte mig ner bredvid kvinnan och iakttog hur hon med en förväntansfull min tog upp först gaffeln, sen kniven. Med en grace som vittnade om bildning i fint bordsskick började hon skära i fläskkotletten, försiktigt sätta gaffeln i biten och doppa den i en aning sås. Jag kunde inte slita blicken från hennes perfekt formade slanka fingrar. För att vara en gammal kvinna hade hon förvånansvärt släta händer. Hon tuggade långsamt. En droppe brun sås hade slitit sig och rann nerför hakan. Jag lutade mig fram mot henne.
"Ursäkta", sade jag. "Kan jag få låna Inez servett?"
Hon tittade på mig med en förvånad min, men nickade. Jag nappade tag i den i hennes knä och varligt fångade jag upp såsresten från hennes smala käkparti.
"Baserat på ert sätt att utan vidare biträda mig i en penibel situation, drar jag slutsatsen att ni har fått en god uppfostran", sade hon.
Jag häpnade över formuleringen. Så många fina ord. Jag önskade att hon varit klar i huvudet. Det hade varit mycket intressant att få fråga Inez om hennes uppväxt och hela hennes liv. Men det var för sent.