Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

onsdag 31 augusti 2016

V


var, vek, vad, verkligen, viljan, vet, vitling

Jag har lätt för att läsa kroppsspråk. Hon låtsades att hon inte såg mig. Det var tydligt. Jag hann rent av se blicken som hastigt vek åt sidan. Först därefter kom huvudet efter. Första tanken var att resa mig och gå fram till henne. Säga:
"Vad nu? Är det verkligen du? Det var länge sen! Kände du inte igen mig?"
Men sen ångrade jag mig. Viljan sjönk ända ner i skorna och gömde sig i tåsvetten. Det resulterade istället i att jag inte kunde koncentrera mig på vad min arbetskollega sa. Ideligen vred jag på huvudet och sneglade. Flera gånger fick jag fråga om.
"Förlåt, vad sa du?"
Inte för att jag egentligen var intresserad. Mest för att föra en konversation. Han märkte det. Det vet jag. Han snörpte med munnen flera gånger och satte gaffeln så hårt i vitlingen att fiskköttet stänkte.

måndag 29 augusti 2016

Kärlek


"Deras ögon möttes. Bara under en sekund. Det räckte. I samma ögonblick var hon förälskad."
Schablonbilden i många berättelser i både böcker och i verkliga livet. Jag tror på blixtförälskelsen. Den romantiska förälskelsen. Men håller den i längden? När nuet kommer ifatt. Vardagen.
Ibland utvecklas romansen och blir genuin kärlek. Då förstärks kärleksbanden, men passionen kan lika gärna försvinna en vardag ,vilken som helst. Det som en gång svepte över oss som en tjock ogenomtränglig lavaström av het åtrå  stelnar och kallnar för alltid. Fast vissa säger att gammal kärlek aldrig rostar. Vad tror du?

torsdag 25 augusti 2016

Tänka


"Om man inte börjar nånstans, var ska man börja då?"
Jag satt ner på en stubbe och höll så när på att ramla bakåt. Vad menade människan? Jag böjde huvudet framåt, vilade handryggen mot hakan, stirrade rakt ner i marken och grubblade. Var fanns logiken? Bildligt talat famlade jag febrilt i ingenstans efter idéer. Uppslag som jag kunde samla ihop till ett begripligt mönster. En modell som gjorde att jag fattade.

onsdag 24 augusti 2016

Bosses bloggtävling om fordon

Min man och jag åker till lantstället imorgon, torsdag och kommer inte tillbaka till stan förrän söndag kväll. På landet finns inte särskilt många olika fordon. Mest traktorer och gamla rostiga Volvobilar. Finns ju andra fordon också, men de brukar inte befinna sig särskilt nära varandra.

Därför tänkte jag att jag cyklar ner idag till Södra Älvstranden som inte ligger så långt från mitt hem. Därifrån går Stenafärjorna. Jag cyklade längs med vattnet och såg massor av fordon, men att få med flera på samma foto, det var verkade inte så lätt. Vid ett ställe, på baksidan av några hus där det såg ut att finnas lite olika fordon, kom det en yngre man ut på en trapp och ställde sig. Han tände en cigarett. Jag såg att han kollade mig. Så sa han:

"Tar du några bra bilder?"

Jag kände att jag behövde förklara mig så jag berättade att det var för en tävling.

"Kom upp hit", sa han. "Här får du bättre överblick."
"Hm... OK."

Kändes lite jobbigt :-).

Här kommer den bilden jag tog på trappen:



Jag vill ha fem poäng för moped, cykel, färja, bil och firmabil. Det står även en truck om ni ser alldeles till höger om huset, bortom bortre trappen (lite orange), men ett sådant fordon blir det väl inga poäng för?

Sen den arga selfien:

 
Tjohej!

tisdag 23 augusti 2016

Sluten


Jag hade en kollega. Han var innesluten i en bubbla av vemod. Hans skepnad utstrålade sorg. Varje dag likadan. Sakta gick han genom korridoren, fram till sitt rum. Han hängde av sig jackan, placerade den på en galge och hängde den på en krok som satt på väggen. Han hade två olika jackor. En med tjockt yllefoder och en lättare vårjacka. Efter det satte han sig vid skrivbordet, med ryggen mot dörren och startade datorn. Efter en timme, exakt, reste han sig och gick fram till kaffeautomaten. Ingen reagerade längre. Ingen sa något. Vad han gjorde på lunchen var det ingen som visste.
"Vad är det som har hänt? Vill du berätta?"
Ville jag fråga. Jag vågade inte. Tänk om han öppnade sig. Tänk om han berättade. I så fall måste jag kunna hantera svaret. Kanske kände alla likadant.

måndag 22 augusti 2016

Vattenmassa


Luften var mättad av fukt. Vindstilla. En vek bris framkallade mjuka dyningar som sakta förflyttade sig över vattnet. Landmassan på andra sidan sjön var inlindad i en blekblå slöja som gjorde horisonten diffus. Jag såg inte huvudet på svanen. Fågeln hade borrat in nosen under ena vingen. Kanske den sov. En man och en kvinna kom åkandes i en kanot. Jag hörde ett otydligt plaskande när de med jämna mellanrum doppade paddeln.
"Du paddlar orytmiskt."
Rösten hördes klart och tydligt. Som om de befunnit sig precis intill mig, inte hundra meter bort.
"Gör jag inte. Det är du."
"Du, börja inte nu."
"Det var du som började."
"Förbannat vad du är envis. Jag hoppar i och simmar om du inte slutar."
"Gör som du vill."
Just i den stunden gled de förbi mig på några meters håll. Deras ögon på mig. Jag vinkade. De vinkade inte tillbaka.

torsdag 18 augusti 2016

Rösten


En entonig röst. Hon undrade hur en monoton röst kunde beröra henne så. Den enformiga tonen letade sig in i hennes inre. Ända in i hjärtat. Hon hade hört den förut. För många år sen. Hon vred på huvudet och tittade med hakan sänkt. Det var han. Några bord bort. Han satt med ryggen mot henne. Den breda halsen och runda huvudformen. En hårvirvel i nacken där man kunde ana en ringlade hårtest, medan resten var spikrakt. En oemotståndlig lust att gå fram och lätt smekande dra fingrarna över hans hals kom över henne. Hon reste sig upp och började gå närmre. Gick rakt förbi och ut genom dörren. När hon kom ut tittade hon in genom fönstret. Under några sekunder betraktade hon hans läppar som utan uppehåll rörde sig. Han hade inte sett.

onsdag 17 augusti 2016

Hänt idag


Hon var den första jag fick syn på när jag kom innanför dörren. En parant äldre blonderad kvinna iklädd randiga byxor i blått och vitt och en vit topp med orden Det som sker det sker tryckt i guldfärg över bröstet. Jag la märke till att hon betraktade mig uppifrån och ner. Det störde mig. Jag vände mig en aning bort för att undvika hennes blick. Jag såg mig om i lokalen och funderade på hur rutinen var på det här stället. På en skylt ovanför en nummerlappshållare läste jag : Mammografi: Tag en nummerlapp och vänta på er tur.  Jag tog en lapp och tänkte precis sätta mig ner och vänta, när jag fick syn på en annan skylt som stod på receptionens disk: Mammografi: Anmäl er här. Jag drog en tyst suck. Receptionisten var upptagen med en klient. Jag väntade. När de efter en stund var klara frågade jag:
"Vilket gäller? Nummerlapp eller anmäla direkt?"
"Åh, det behövs inte."
"Nummerlapp?"
Hon nickade.
"Nehej."
Efter inskrivning fick jag anvisning att gå korridoren rakt fram och sen till höger. I ögonvrån såg jag den äldre blonderade kvinnan resa sig upp. Det sista jag hörde innan jag försvann neråt korridoren var:
"Jaså behöver man inte nummerlapp. Jag har ju suttit här och väntat."
 Man får vara om sig och kring sig, tänkte jag säga, men höll tyst.

 

 

tisdag 16 augusti 2016

Bosses tävling om "makare".


Blev mycket svårare än jag trodde att hitta sådana, Bosse. Det finns oerhört mångla fler mästare än makare. Och många fler sjökaptener, handlanden och fabrikörer. Igår, måndag, promenerade jag runt på Västra Kyrkogården i ungefär 1 timme och 15 minuter. Hittade en (1) makare. Idag cyklade jag till en annan mindre kyrkogård lite längre bort. Hittade en makare (1) när jag letade ungefär lika länge. Hittade dock en (1) som hade dubbeltitel  = -makaremästare. Ska bli spännande att se om domaren godkänner den. Jag till och med frågade några kyrkogårdsarbetare om de sett några gravstenar med makare, men det hade de inte (de tittar nog inte så noga förstås). De tog dock min fråga på allvar och gick runt en stund och hjälpte mig att leta. Innan de åkte därifrån i sin pickup körde de fram till mig och frågade hur det gick. Fint med sympatiska människor.
Här kommer mina foton:
Cigarrmakare står det. Kände inte till det yrket.
 
 
Segelmakare (förstås, här i Göteborg)
 
 
 
Och här Kakelugnsmakaremästaren.
 
 
 
Tog med en gravsten med en namne. Så sällan jag ser mitt namn att jag hajade till.
 
Tog också ett foto av dessa speciella gravstenar. Har jag inte sett förut.
 

Köpa


"Jag köper inte ditt resonemang", sa hon.
Jag blev vettskrämd. Kände mig som en fåntratt. Tom i hjärnan. Kom inte på ett enda ord att säga.
"Du får utveckla", fortsatte hon.
Varför kunde jag inte hållit igen truten? Jag vet ju att det inte funkade att så där naivt bara kläcka ur sig en förflugen kommentar. Utan eftertanke, utan att ha väl underbyggda argument för och emot. Det fungerade inte i hennes sällskap.  

Kulturkollos veckoutmaning


Kulturkollos utmaning den här veckan:

1.      Min bästa danska författare/bok
2.      Min bästa danska film
3.      Min bästa danska TV-serie
4.      Mitt bästa danska kulturtips (kan vara vad som helst som du gillar t.ex. musik, mat, konst, en plats, en person)

Min best of-lista:

1.     Jens Christian Grøndahl.  Har läst flera böcker av honom, men speciellt väl kommer jag ihåg boken Lucca från 1998. Jag tycker om hans sätt att behandla språket, stramt och till synes enkelt och han har öga för detaljer.

2.      Filmen Festen, även den från 1998. En speciell film som kändes nydanande i filmtekniken. Den tog rejält på mig mentalt. Fascinerande.

3.      Jag får säga Riket. Jag har inte sett så många danska teveserier, men kommer ihåg den här. Spännande, obehaglig, otäck.

4.      Ida Davidssons smörrebröd. Dyrt men värt pengarna för ögat såväl som för smaklökarna.

måndag 15 augusti 2016

Start


Att starta en resa. För mig består livet av en otalig mängd startade resor. Inte alla vandringar har fått ett avslut. Än. Den första började förstås när jag föddes. Sen har det hållit på, utan uppehåll. Det är nog det enda jag vet, att färden utmed min livslinje, en dag obönhörligt når fram till stupet. Jag kommer att falla rakt ut i intet. Jag har bara ingen aning om  när. Och jag hoppas det dröjer.
Bara en dödsdömd brottsling vet. Fast kanske ändå inte. Jag skulle kunna tänka mig att en sådan fånge hoppas ända in i det sista att något ska hända som gör att hen (han för det mesta) får nåd och får andas ett tag till.
Alla andra resor än livsresan kan jag ha mer koll på, fast jag har ändå inte fullständig uppsikt på en enda. Det kan hända vad som helst på vägen.

onsdag 10 augusti 2016

Konstigt


"Det var ett tag sen", sa hon.
Hon tystnade och betraktade hur han sänkte hakan mot bröstet. Hur han drog efter andan. Hon sa inget mer, helt övertygad om att han när som helst skulle öppna munnen. Fråga henne. Kräva  ett svar. Men möjligtvis ångrade han sig. Hon visste inte. Det enda hon visste var att han tittade på henne med slutna läppar. Om han hade frågat hade hon inte haft någon förklaring. Inget försvar. Kanske hade det varit bättre om han varit mer intresserad av att få veta, tänkte hon nu efteråt. Trots att hon förstod att om hon sagt sanningen hade det inte blivit någon fortsättning. Det hade stannat vid denna enda kväll. Den första och den sista. På ett litet kick skulle hon ha försvunnit ur hans liv. För alltid. Märkvärdigare än så var det inte.

tisdag 9 augusti 2016

Deckarkurs


Igår deltog jag i en deckarkurs. Anordnare var Frölunda bibliotek och kursledare Ingrid Elfberg. Göteborgs egen deckardrottning. Till min stora förvåning, när jag läste informationen, kostade den inget. Förutom kursen fick jag en av Elfbergs böcker tillsänt mig per post i förväg. Också den gratis!
Jag gillar skarpt att gå skrivarkurser. Alltid lär jag mig något, tänker jag, även om den händelsevis skulle vara "basic". Och trots att jag inte skriver deckare (kanske kan börja?), så är allt som gäller skrivande relevant för mitt skrivande. Jag blir aldrig fullärd.
10 stycken deltagare var lagom många. Alla förstås skrivande personer, men i väldigt olika skeden. Det som jag skriver om kursen nedan är min tolkning och som jag kommer ihåg det Elfberg sa. Några detaljer har jag tagit från hennes pp-presentation som alla deltagare som ville fick per e-mail efter kursen.
Hur skiljer en deckare ut sig från en annan skönlitterär roman? Enligt Elfberg genom att en deckare måste ha ett högt tempo, inga långa transportsträckor och inga långa miljöbeskrivningar. Dessutom måste en gåta introduceras, oftast presenterad i början av berättelsen och den gåtan måste få sin lösning allra senast på sista sidan. Fokus ligger alltid på att lösa gåtan.
Dramaturgin består av det som författaren planterar i form av ledtrådar och av hur mycket eller lite information som ff ger eller inte ger. Slutet måste ff vara klar över redan från början.
I spänningsromaner tävlar hjälte och antagonist om vems sanning som ska vinna. Den som mest av allt vill hindra din hjälte från att nå sina mål är dennes motståndare. Hjältens plan för att nå sitt mål är att övervinna sin motståndare. Planen ändras ofta under gång.
Den slutliga fajten mellan motståndare och hjälte kommer efter en lång serie av attacker och motattacker. Striden kan vara både fysisk och/eller verbal. Om inte hjälten i slutet har utvecklats blir hjälten inte särskilt intressant. Denne måste ha förändrats på något sätt. Behöver inte vara en positiv förändring.
Vi fick några övningar. Så klart hade jag en mycket lös idé till spänningsroman som jag använde. Kanske ska jag börja skriva på den. Lusten finns. One-linern för den blev så här (nog inte klar):
"Det här är en historia som utspelar sig på bondvischan i norra Bohuslän och som handlar om en rasande och långvarig grannfejd som resulterar i ett våldsamt mord."

Högre


Det började med att han höll ut bägge händerna rakt ut från kroppen. Med handflatorna uppåt i en inbjudande pose. Jag associerade till en Jesusgestalt: "låt alla barnen komma till mig". Det var väl ungefär så han sa? Kanske åsyftade den här mannen samma sak, hann jag tänka. I sitt tanigt långa skägg och stripigt axellånga hår kändes det inte särskilt långsökt. Sen höjde han armarna högre och högre. Huvudet följde med uppåt i samma takt. Tills nacken tog emot. Jag såg det som i slow motion. Jag visste, förstod vad som skulle hända. Men min hjärnas nervtrådar mötte inte varandra i tid eller kuggade för långsamt in i varandra. Så låg han där. På rygg. Han lyfte på huvudet en smula. Sneglade på mig med en förvånad min. Som om han inte fattade varför han befann sig där. Utsträckt på rygg i gräset.

söndag 7 augusti 2016

Theodor


Theodor höll blicken fastnaglad på det tomma cola-glaset. Fast ändå. Då och då kunde jag se hans ögon blixtsnabbt svepa över oss. Gänget som satt i andra hörnet av lokalen. Enbart jag, inte de andra, la märke till honom. De var för upptagna av sig själva, att finna de kaxiga orden, vara snabba i käften.  Att få resten av gänget, de som bara lyssnade, att flabba eller dra efter andan av beundran. Eftersom jag visserligen var accepterad, i alla fall näst intill, var min bestämda plats i utkanten av gruppen. Jag tyckte att det var en fördel. Då kunde jag vara lite för mig själv. Inte som de i inre kretsen, som hade ögonen på sig hela tiden. Jag skulle aldrig bli en av dem. Inte Theodor heller. Jag var bara bättre på att dölja mitt riktiga jag. Jag kastade en blick på honom. Våra ögon möttes. Vi visste bägge två.

fredag 5 augusti 2016

Mödosam


Det som var förestående
Jag bävade
var rädd
för somrarna
för höstarna
utan dig
Du utan mig

Att jag inte längre var där
Att jag var
bortom beröringen
utan kontakten
med dig
Du utan mig

Tanken gav mig yrsel
mödosam andning
Jag ville inte förlora
varken dig eller mig
allt eller intet
Du utan mig

 

torsdag 4 augusti 2016

Ett sommarminne


Jag åkte buss ända ner till Andalusien den sommaren. Ensam. Tjugo år. De första nätterna bodde jag på ett stort turisthotell på strandpromenaden. Det blev snabbt alldeles för dyrt.  Jag flyttade till ett billigt hostal som låg mitt i de trånga kvarteren i den gamla stadsdelen. Utan dusch eller toalett på rummet. Enkelt och pittoreskt. Jag träffade en kille som serverade mig på en krog i närheten. Det visade sig vara hans föräldrar som drev restaurangen. De var från Frankrike. Han bjöd mig på disco och mat några kvällar.
Trots att jag bodde billigt tog mina pengar slut. Fast det var ändå dags att åka hem. Några få mynt skramlade i botten på portmonnän. Min enkla färdkost när jag klev på bussen, den föda som skulle räcka ända hem, var en påse tomater och en förpackning torra kex. Genom hela Spanien, upp genom Europa skumpade jag fram på bussen.
Mitt i natten kom jag tillbaka till min hemstad, mitt i Sverige. Jag vandrade bort till taxikön, klev in i en bil och sa:
"Jag har bara tio kronor. Du får köra så långt det räcker."
Trehundra meter från min bostad bromsade chauffören in och tittade på mig med en trumpen min.
"Hit nådde du", sa han. "Nu får du gå resten."

onsdag 3 augusti 2016

Byns butik


Idag åkte de upp till den lilla lokala butiken i byn. Hon hade inköpslistan beredd i ena handen. Redan innan de klev in var hon irriterad. Som vanligt skulle det naturligtvis visa sig att inte alla ingredienser till kvällens middag fanns att köpa. Egentligen borde hon ha lärt sig att möjligheten att planera måltider var dömd att misslyckas. Alltid fick hon tänka om, ta något mindre lämpligt eller ibland helt ändra sin idé. Inga lagrade ostar, bara milda, milda, milda. Ingen bra rapsolja, bara ofärgad. Hur gick det till att göra rapsolja utan att få med en uns av den gula färgen? När hon satte näsan i flaskans mynning kände hon ingenting. Ingen doft. Nada. Hur många gånger hade hon kommit hem med en mjuk avokado som hon genast fick slänga? Oräkneliga. Helt sotfärgad inuti och med tunna rotliknande trådar.
Den första de fick syn på var den gamle mannen. Han som alltid måste prata med just dem. Han gillade nog att kunna visa de andra byborna att han kände sommargästerna. Stadsborna. Det hade väl varit helt i sin ordning, om det inte varit så att det enda intresset han hade var sina egna sjukdomar. Hur dåligt han mådde på det ena eller andra sättet. Vilka mediciner som funkade eller inte funkade. Hur ont han hade här eller där.

Idag kom de faktiskt ut med allt som stod på listan. Kors i taket.
 
Ord på M:
Middag, möjligheten, måltider, misslyckas, mindre, milda, mynning, mjuk, mannen, mådde, mediciner.

tisdag 2 augusti 2016

Trappan


Barfota gick hon ut på trappan. Solen sken på den gistna trätrappan som blivit mörk av hög ålder. Egentligen borde hon göra i ordning den. Slipa, olja. Byta ut några plankor. Fast hon tyckte om den som den var, sliten och vinglig med några lösa bräder. Hon drog in den fortfarande svala morgonluften, satte sig ner och strök lätt med fingrarna över träet. Det var varmt och mjukt. Känslan mildrade hennes tankar, lindrade såren i hennes själ. Hon funderade över sitt liv. Hur det blivit och hur det kanske kunde ha varit istället. Allt hon ångrade. Allt som hon kunde gjort bättre. I samma ögonblick sved det till i vänstra långfingret. En minimal trästicka hade satt sig fast i den tunna huden högst upp på fingertoppen. Det värkte. Hon nafsade tag med tänderna och drog snabbt ut den. Det onda försvann. Precis som hennes liv. Det hade gjort ont ibland. Riktigt ont. Men hon hade överlevt.

måndag 1 augusti 2016

Prat


Jag lyssnade och de pratade. Om allt möjligt. Allt som hände i världen. I stort och i smått. I mun på varandra. Jag blev helt snurrig i skallen. Vem skulle jag lyssna på? Mitt huvud virrade från den ena till den andra, som publik på en tennismatch. Fast i snabbare ryck. Det mina kaotiska ögon såg var arbetskollegor som studsade av otålighet i stolarna och med gapande munnar var mer än förberedda för nästa inpass. Så fort någon andades in. Lika beredda att hugga som en reptilsnabb alligator nafsar tag i sitt byte. När jag kom hem ville jag ha fullständig tystnad. Ingen musik, ingen radio och hade jag teven på stängde jag av ljudet. Till nästa arbetsdag randades.