Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

torsdag 29 september 2016

Långt efteråt


Många år efteråt. Det gjorde ont ändå. Förutom de första sekunderna av förnekelse, av motstånd, visste jag att hon hade rätt. Pappa hjälpte mig att flytta. När vi var klara och alla kartonger var på plats i nya lägenheten. Pappa och jag stod vid bilen. Vi skulle ta farväl. Han såg på mig och sträckte fram handen. Han tog mig i hand. Som man gör med en bekant, inte en dotter. Hon hade sett. Betraktat scenen. Min väninna, hon hade aldrig glömt.

onsdag 28 september 2016

Boken

Jag har använt både gårdagens och dagens skrivpuff:
 
Han drog upp dörren till Mariaplans Antikvariat och klev över tröskeln. Till att börja med var allting i butiken insvept i ett suddigt dunkel. Han spärrade upp ögonen och blinkade några gånger. Strax efter utkristalliserade sig långsamt butikens inre ur skymningens skrymslen. Böcker som stod i en enda röra. Böcker både högt och lågt. På golvet, i hyllor, på fönsterbrädor och på bord. På ett runt soffbord låg en hög med tunna slitna och fläckiga häften. En inramad skylt hade placerats bredvid där någon skrivit för hand med röd tuschpenna: Gratis! Klassisk poesi. Ta gärna! Han lyfte blicken och såg rakt in i ett par grumligt blågrå ögon. Ansiktet var inramat av silverfärgat småpermanentat hår och munnen var illande röd och bred. I ena handen höll kvinnan ett stort vinglas. Hennes långa kloliknande naglar hade samma färg på lacket som läpparna.
"Skål!", sa hon och förde glaset till munnen, gapade och tog en stor klunk. Han hörde hur hon svalde.
Han nickade bara.
"Är ni ute efter något speciellt?"
Hon sluddrade lätt.
"Jag letar efter titeln Field Guide to the Insects of Britain and Northern Europe."
"Ni menar av B. Gibbons?"
"Just den."
"Den har jag."

måndag 26 september 2016

Ingenting


Det var första gången jag åkte hem. Sen den gången jag flydde. Ombordstigningen på flyget gick bra och jag lyckades få en fönsterplats. Där kunde jag låta tankarna svinga iväg i ifred, utan att behöva tänka på om grannen ville resa sig upp. Jag satte mig en aning på snedden, bort från grannsätet och stirrade ut genom det minimala kabinfönstret. Det var fukt emellan de två glasen. Fina vattenstänk strilade ner framför mina ögon. Jag kollade inte ens vem som satte sig bredvid mig, anade en mörk kontur. Säkert oartigt, men just nu orkade jag inte vara social. Jag funderade på hur det skulle kännas att träffa klasskamraterna. Vissa hade jag tydligen redan glömt bort. Det insåg jag när jag kollade listan över alla som skulle komma. Ingenting i deras namn kändes bekant. De hade väl inte gjort något starkt intryck, antog jag. Att göra intryck behövde förstås inte betyda något positivt. Mats och Danne hade jag skarpa minnen av, fast inget som gav mig annat än ångestfyllda associationer. Darrningar av rädsla och ilska fyllde min kropp. Jag undrade varför det blev som det blev? Var det jag som inte fattade deras storhet? Eller var det de som var struntförnäma?

söndag 25 september 2016

Cykeln


Bild från https://www.flickr.com/photos/perspektivetmuseum/24686223965/in/photostream/
 
Hon tänkte på jularna de firade hemma hos farfar på landet. Hur snön tyngde ner granarnas grenar och domherrarna som slogs i havrekärven så frön och fjädrar flög åt alla håll. Det året, i början av 1960-talet, när pappa tog med teven. Farfar ägde ingen. Fram till dess hade hon alltid gått bort till farbror Fredrik som bodde i ett litet hus en bit bort från farfars gård. Han skaffade teve redan 1958.
För första gången skulle det visas tecknad film från Walt Disney. Så lycklig hon var då. Det tog en bra stund innan pappa lyckades få bild i teven och dessutom en utan störningar. Det var nog samma år som hon fick sin stora cykel. På ett foto från den dagen kunde hon se hur hon med tungan utanför och med saxen i ena handen, klippte i det tjocka snöret som omgärdade det enorma paketet. Hon tyckte att det fyllde hela farfars kök. Fotografiet gillade hon egentligen inte. Tittade bara lite hastigt, med snabba undflyende blickar. Hon tyckte att hon var ful.

lördag 24 september 2016

Bosses tävling om hjälpmedel


Som vanligt har jag inte lyckats med alla deluppgifter. Men den här gången tror jag det mer berodde på att jag inte ville störa, än att jag inte hittade någon att fota.

Jag börjar med en röd rullator. På håll såg jag taxichauffören ta tag i stolen för att lasta in i bilen. Jag sprang. Han såg lite frågande ut när jag försynt och andfått frågade om det gick bra att fota föremålet.

 

 
En annan färg på rullator. Det här var nog den enda personen som inte var medveten om att jag tog en bild.

 

En vanlig rullstol. Kvinnan blev glad när jag frågade. Hon lyste upp och jag förstod att hon gillade att bli uppmärksammad.



En permobil. Även den här personen tyckte att det var kul  att vara med på bild.


 
Tre foton på hjälpmedel att komma ur och i:



 

Det jag kom att tänka på vad gäller hjälpmedel som saknas, är ingen pryl eller så som man kan ta på. Inte direkt i alla fall. Nämligen betydelsen av att vi har en hemtjänst som har tid att stanna kvar en stund hos den person de ska hjälpa, prata och dricka kaffe. Reflektera över livet. Inte bara rusa igenom besöket. Vi måste reformera hemtjänsten! Fotot på min egen gård får symbolisera ett hem. Vad gillar ni granen?
 

onsdag 21 september 2016

Slummer


Handryggen var blå
Magra knotiga fingrar
Märken av nålar

Blicken grumlig av ålder
Vill helst slumra för alltid

tisdag 20 september 2016

Vittnesmålet


Skriver på mitt manus och använder skrivpuffen till en liten fortsättning på ett av kapitlen:
 
Trots att jag förstås visste att de inte kunde anklaga mig för något betedde jag mig som en skyldig. Som om jag var där för att erkänna ett brott. Svetten, ångesten som klämde åt halsen. Min blick som flackade runt i lokalen. Jag undrade om alla människor kände så när de klev in på en polisstation. Jag betraktade receptionisten som talade i telefon, samtidigt som hon med yviga gester verkade försöka förklara något för personen hon pratade med. Medan hon vred på kroppen i en ring runt sig själv, svepte hon med ena armen ovanför huvudet. Jag hörde inte vad hon sa, men föreställde mig att hon upplyste om hur man skulle hitta till det hus vi just nu befann oss i.
"Karin Kornström!"
Jag spratt till av den höga rösten. En medelålders man i polisuniform tornade upp sig framför mig. Han höjde snabbt på ögonbrynen.
"Ja. Det är ju jag", sa jag och reste mig upp.
Ju? Varför sa jag, ju? Ungefär som om jag precis kommit på vem jag egentligen var. Han höll fram handen.
"Mitt namn är kommissarie Lundvall. Kom med här."

måndag 19 september 2016

B&B


Dagens utmaning passade mig bra. Hade planer på att skriva vidare på mitt manus där min HK börjar jobba på ett B&B i England. Blev en bra start på det kapitlet:


Bild från: Bild från  https://www.flickr.com/photos/91138783@N03/23976996063/


"Köket", sa Margaret och klev över tröskeln. "Här kommer du förstås att tillbringa en hel del tid."
Jag stod kvar i dörröppningen och lät blicken vandra över det minimala utrymmet. Dagens frågeställning var hur man klarade att uträtta något här utan att dra ner saker på golvet, tänkte jag. Eller göra sig illa på alla utstående vassa kanter. All inredning såg ut att stå löst och lite på sniskan. Som om någon burit in köksmaskiner och möbler, slumpmässigt och helt enkelt dumpat dem här och där. Tvättmaskinen, exempelvis, stod placerad mitt på golvet och spisen stod inklämd i ett mörkt hörn.
"Trångt", sa jag. "Två personer härinne och det är en för mycket."
Jag menade det jag sa, allvarligt, men försökte mildra orden genom att prata i en hurtig ton. Hon tittade på mig. Först utan att säga något. Trots att det antagligen bara varade under några sekunder var det obekvämt, gjorde mig nervös och det klibbade av svett under armarna.
"Säger du det? Men du, det kan bli din första arbetsuppgift. Om du känner så. Att ordna upp här. Jag menar, det är ju du som kommer att vara här mest."

lördag 17 september 2016

Bosses tävling om registreringsskyltar


Svettiga promenader har det blivit. Både bildligt och bokstavligt talat. Raka motsatsen till i vintras när fingrarna blev som istappar när jag skulle "fota". Hösten har verkligen hakat upp sig. Det känns mer sommar nu än i somras.
Trots promenaderna hittade jag inte alla skyltar. Det där med ätbart. Jag fann en arm och en klo. Kändes inte helt hundra. En arm? Har väl bara människor och apor? Vi äter väl inte armar? Och klor är alldeles för magra, mer eller mindre utan kött. Går inte att äta. Så råkade jag få syn på en lax från spårvagnsfönstret, men hann inte ta fram mobilkameran. Så det blev en NAN som i det indiska Nan-brödet. Om det gills får tävlingsledaren avgöra. Det är möjligt att jag såg någon ö eller början på en månad. Men i så fall gick det mig förbi. Här kommer mina bidrag:

Ett pojknamn. Jag såg några stycken. Den här fick det bli:

 
 
Ett flicknamn. En registreringsskylt som jag kände igen. Tror att jag har använt den i någon annan av dina tävlingar, Bosse:
 
 
Något som går att äta:
 
 

En känd förkortning (troligtvis känd för oss alla på ett eller annat sätt):

 
 
Tre olika vokaler:
 


Tre olika konsonanter:



Och till slut en egen skylt. Såg några olika. Den här fick det bli, eftersom jag har en morbror som hette Palle:
 
 
 
 

fredag 16 september 2016

Memorering


"Vissa texter är viktiga att memorera", sa han och tittade rakt på mig.
En djup suck hotade att bryta sig ut ur min mun. Jag pressade ihop läpparna och hoppades att det inte syntes i mitt ansikte vad jag tänkte.
"Ni kommer att få frågor och tänk er så pinsamt det vore, om ni står där och inte kan. Då får ni ångra er bittert."
Jag såg framför mig hur jag skulle leta i minnet. Hur det skulle kännas som om hjärtat exploderade i bröstet. Allt helt blankt, utan konturer. Utan innehåll. Hur jag rodnade och drog med fingrarna över pannan och kinderna för att få bort svetten.
"Jag ser att du förstår vad jag menar", sa han och fortsatte stirra på mig.
Jag nickade.
"Så bra. Då vet vi var vi har varandra".
Han reste sig upp, borstade bort osynligt mjällfnas från kavajslagen och gick mot dörren.

onsdag 14 september 2016

Blått


Hans färg var definitivt den blå. Blått som en klar himmel eller en stjärnklar natt med fullmåne. Blått i alla upptänkliga nyanser.  Allt blått som en hänryckning. Total lycka. En darrning som fortplantade sig genom kroppen. Han tänkte sig att livet en gång för länge sen började i en blåskimrande varm vattenpöl. En späd våt plats som solens strålar hittade och värmde med en precis styrka. En pyttevarelse som med ens sprattlade till av liv. Ett liv som så småningom, efter en tid som för honom var omöjlig att överblicka, utvecklades till något som liknade honom själv.

tisdag 13 september 2016

Min faster


Jag hade en faster. Vi tyckte väldigt bra om varandra. Hon gifte sig aldrig. Ibland tog hon med sig senaste mannen hem till oss. Hon berättade aldrig hur de mötts. Jag såg aldrig att de tog i varandra. Eller pussades. Hon hade aldrig samma man med sig mer än en gång. Vid nästa visit dök hon upp med en ny. Jag kunde inte se mig mätt på henne. Hon måste ha känt sig kolossalt betraktad. Fast hon kanske gillade det.
Så vacker hon var. Alltid uppklädd i skräddarsydd dräkt eller klänning och alltid med allt, från topp till tå, uttänkt som en hel ensemble. Väska och skor ton i ton med kläderna. Nagellack och läppstift bröt av på ett genomtänkt sätt. Det var en omöjlighet för henne att utanpå en mörkblå klänning hänga på sig en brun kappa. Eller att ha pastellfärgat nagellack till blodröda läppar.
Hon hade en liten egenhet. Ordet ruggigt använde hon i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag ringde henne en gång och berättade att jag skulle flytta till Uppsala för att studera.
"Vad ruggigt", sa hon.
"Ruggigt?"
"Ja alltså, ruggigt bra."
Nu lever inte min faster längre. Jag saknar henne.

måndag 12 september 2016

Brittas mamma


Det var knappt att Edith vågade möta Brittas mammas ögon. Det var något med blicken. Hon visste inte varför, men det kändes otäckt  i hela kroppen. Hon frös. När mamman öppnade dörren och tittade ner på henne. Det gick inte att stå still. Hon trampade med fötterna medan hon kastade hastiga blickar uppåt mammans nylagda blonda lockar.
"Britta! Hon är här nu. Skynda dig!"
Så såg hon Britta med dröjande steg närma sig.
"Jag hittar inte min gymnastikpåse", sa hon i dämpad ton.
"Men vad är det med dig? Måste jag hålla ordning på den, också?"
Edith stirrade på Britta, som stint såg ner på hallgolvet.
"Då får du gå utan den. Jag tänker inte leta."
Britta slank ut i trapphuset. Bakom sig hörde Edith hur mamman slängde igen dörren. De sprang ner för trapporna, ut på gatan. Solen sken och det var ljummet i luften. Värken i magen drog bort. Idag skulle de säkert spela brännboll på gymnastiktimmen.  

torsdag 8 september 2016

Royal Doulton


Fem ord på E: Ensamhet, elva, enda, efter, England

Ensamheten. Den tynger henne ner hennes kropp. Hon räknar stegen ut till köket. Elva. Hon sysselsätter sig med kaffebryggaren. Häller på vatten. Kollar hur många koppar. Måttar kaffet. Bryggaren fyller köksluften med ett kraxande, bubblande ljud. Hon öppnar ett köksskåp och tar ut muggen. Den med  snögubbar på, från Royal Doulton. Bara en enda mugg kvar. De hade köpt sex stycken under semesterresan till England för tjugo år sen. Hon var mycket rädd om den sista. Diskade den omedelbart efter det att hon druckit ur och satte tillbaka den på sin plats. Hon sätter sig vid köksbordet och tittar ut på gården. Genom fönstret hör hon hur några barn skriker med gälla röster. Hon betraktar hur de slåss om en leksaksbil. En brottningsmatch. Bilen är så pass stor att en småvuxen person kan sitta i den. Men bara en. Den är målad som en polisbil i vitt och svart. På sidorna stod den POLIS med svarta bokstäver. Måste vara en gammal polisbil, tänker hon. Så ser de väl inte ut idag.

onsdag 7 september 2016

Bosses bloggtävling om september

Det är fortfarande sommar. Tecken finns dock på att naturen börjar blir trött och sliten och behöver vila ett tag. September för mig är en blandning av vemod, lugn och lite rädsla. Rädsla för vad som väntar mig denna vinter. Vargavinter? Vemod att sommaren redan är över. Lugn eftersom hösten för mig är vilsammare än sommaren med allt man ska hinna med.

Här kommer mitt september:
 
S                    Solrosen som böjer nacken och inte längre orkar vända sig upp mot solen. Jag förstår precis.

E                   Erinran om det svenska höstäpplets friska arom. Inte helt perfekt, små defekter i skalet och en aning ofullkomlig i formen. Men så gott!

P                    Partyt lyser upp höstkvällarna redan i september. Inga vilda partyn, utan lugna, fina tillsammans med några få goda vänner.

 
T                    Temperatur och klimat kan skifta snabbt i september, även på en medelhavs ö som Mallorca. Här ovan ena dagen:
 
 Och här samma beach nästa dag:

 

E                   En kruka med ljung, då kommer jag att tänka på ljunghedarna i Västmanland där jag växte upp. Längtar dit ibland.

M                  Månen har en särskild lyster i september. Precis som att allt annat i miljön              förändras.

B                   Baren nära vårt hotell i Palma, Bar Bosch. Vår bar. Vi åker dit i september, inte varje höst, men då och då. De har Palmas godaste kaffe och serverar läckra frukostar.     


.

E                   Exercisen sätter igång igen på allvar i september. Skogen nu har en speciellt doft av fukt och frisk luft. Det går lätt att springa. Nja, så är det kanske inte alltid. Men lättare än mitt i sommaren

 
R                   Regnet, septemberregnet känns lugnare än mitt i sommaren. Det öser inte ner, utan strilar. Skydd behöver vi ändå. En dubbeltäckare. Kan den vara något?

 

 

Han


Lunch i det gröna. Jag råkade titta åt vänster. Mitt i tuggan. Något som pockade på min uppmärksamhet, utan att jag förstod varför. Förnimmelsen av något som inte stämde. Jag slängde några blickar in i det täta gröna bladverket tio meter ifrån mig. Fokuserade. Ett flimmer av en kontur. Då såg jag. Fragment av ett ansikte och delar av en kropp. Ilskan som spred sig inom mig. Utan att vara medveten om det, ropade jag:
"Jag ser dig! Försvinn!"
Rörelser i den täta grönskan. Jag såg tydligt hur han utan brådska drog upp byxorna, vände sig om och försvann in bland träden. Jag satt kvar. Han skulle fan i mig inte skrämma mig därifrån. Några minuter senare. En ung kille på cykel. Drar förbi mig på en meters avstånd. Stirrar på mig. Insikten. Det var han!

tisdag 6 september 2016

Minst


Hon blev ofta kallad liten. Fast hon inte var minst i klassen.  Kanske var det det blonda tunna håret, som aldrig låg still utan flög omkring i glesa testar runt ansiktet, som bidrog. Eller hennes spensliga ben, oftast med plåster på de beniga knäna. Hon ramlade jämt.  Det var något med balansen. Fast när hon sprang och tävlade med de andra barnen på gården vem som skulle komma först. Då vann hon alltid. Till och med över killarna. Det var nog när mamma ropade från balkongen att maten var färdig. Hon fick för bråttom. Snubblade och så låg hon där i gruset. Hennes mamma sa till henne att ta det försiktigt. Att hon skulle vara rädd om sig. Men hon ville ju så gärna komma upp till mamma innan maten kallnade. Det visste hon att mamma inte gillade.

Kulturkollos veckoutmaning om favorittant


Det här är min favorittant:


Hon var min farfars brors fru :-). Hon är död nu sen många år. Jag tänker ofta på tant Elsa. Farfar och hans bror drev ett lantbruk tillsammans och delade på ett stort tvåfamiljshus. När min syster och jag hälsade på farfar tillbringade vi gärna mycket tid inne hos tant Elsa i hennes kök. Hon hade alltid en schal om håret, hårt åtdragen runt huvudet och med en knut i nacken. Tant Elsa var djupt troende, men alltid glad ändå. Jag skriver så, glad ändå, eftersom det var så jag tänkte som liten flicka. Att om man var religiös och medlem i Baptistkyrkan, så var man alltid allvarlig och log sällan. Men inte Tant Elsa. Hon skämtade hela tiden och skrattade hest. Hon satt aldrig ner. Alltid var hon i arbete. Med bakning av matbröd eller kanelbullar, matlagning, diskning, fönsterputsning, ge katten mat t.ex.

En gång många år senare, när hon var änka, var jag och min syster i hennes lilla lägenhet inne i stan och drack kaffe. Tant Elsa bad mig att ta ut kanelbullarna hon bakat, från kylen. Jag gjorde det och tyckte att det luktade lite underligt om bakverken. Tänkte inte vidare på det just då. När vi sen satte tänderna i bullarna spred sig en genomträngande smak av dill i gommen. Alla såg först förvånade ut. Sen brast vi ut i gapskratt och slukade de förunderligt smakande kanelbullarna. Jag tänkte att de nog måste ha legat i kylen ganska länge. Kanske ett betydelselöst minne, men för mig ger tanken på besöket hos tant Elsa varma känslor i magen.

 

måndag 5 september 2016

Kollegan


Ida förmanade sig själv att strunta i kollegan. Vad brydde hon sig om henne? Inte ett skvatt. Det hjälpte inte. Johanna satt klistrad i hennes inre. Kropp och hjärna mådde lika illa. Hon kom inte ifrån de smetiga tankarna.
Den kvällen när Johanna, Ida och Aref skulle jobba tillsammans. Johanna kom alltid en kvart för sent. Akademiska kvarten tänkte hon kanske och brydde sig inte om oss, som fick jobba för tre. Men vi hade vant oss. Den här gången stövlade hon (jo, hon gick oftast omkring i brungröna gummistövlar) rakt förbi Ida, utan att heja på henne. Så sa hon till Aref:
"Hej Aref! Vad skönt att du jobbar ikväll, så att jag har någon att prata med."
Eller den gången när Johanna satt och stirrade rätt in i dataskärmen och brast ut i en räcka av gapskratt. Nu tänkte Ida, nu hade hon möjlighet att närma sig Johanna. Så hon sa:
"Vad du skrattar. Är det något roligt?"
"Ne... ej" sa Johanna utan att ta blicken från skärmen.
Kollegans giftiga kommentarer upprepades i Idas hjärna, om och om igen. Ända tills hon en dag utan att tänka rusade rakt ut i skogen. Mitt inne i den täta granskogen skrek hon så högt hon förmådde. Granarnas täta barr dämpade ljudet, men hon hörde fåglarnas skräckslagna pip och plötsligt vingslag. Vrålet hjälpte. Ett tag.

torsdag 1 september 2016

Bosses bloggtävling om bibliotek

Som vanligt ville jag få uppgiften slutförd idag torsdag. Möjligheten till ett besök på ett bibliotek imorgon eller lördag är inte så stor. Tyvärr vaknade jag i morse med en sprängande migrän. Efter några timmars vila hade det inte gått över, men jag cyklade ändå bort till det nyöppnade biblioteket. Skönt, jag hade vinden i ryggen. Det var bara att åka med. Biblioteket är egentligen inte nyöppnat utan har flyttat till ny adress. Jag hade inte mer än hunnit komma in och se mig om i lokalen när jag blev tilltalad av en medelålders man.

"Skulle du ha lust att komma med på ett möte som vi startar om tio minuter? Vi ska prata om populära böcker."
"Jaa... varför inte?"
"Du får en kopp kaffe och en kaka."
"OK."

Det tog en timme. Dock väldigt intressant att höra de bägge bibliotekariernas recensioner av populära böcker. En del hade jag redan läst, andra gjorde jag en anteckning om att köpa eller låna. Mötet gjorde att jag inte hann med att leta efter allt som jag hade tänkt. Så här långt kom jag:

A:
Om ni tittar noga efter ser ni mig...
 
 
B:Kurt Wallander:
 


Sen hoppar jag till F: Astrid Lindgren:



G: ABC-bok:

 
 
Ännu ett litet hopp, till
I: kvinnlig poet Iréne Svensson Räisänen (om namnet inte syns):
 
 
 
J: Memoarbok, manlig sådan, Lasse Strömstedt:
 
 
 
K: DVD. blev en dokumentärfilm:
 
 
 
L: Lars Lerins bok är helt underbar:
 
 
 
Din bok, Bosse, finns inne på Backa bibliotek, men dit åkte jag inte. Jag har som många andra ett ex i min egen bokhylla :-).
 
Sen de tre biblioteken. Blir kvalificerade gissningar:
  1. Skara bibliotek
  2. Halmstads stadsbibliotek
  3. Simrishamn
 
 
That's it, folks.