Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

måndag 31 oktober 2016

Killen mitt emot


Fortsättning på berättelsen från 28/10: 
 
Jag stirrade på killen mitt emot. Hans kinder hade övergått från att vara bleka till en gråblå ton och de torrfnasiga läpparna var hårt slutna. Han reste sig upp så hastigt att stolen skramlade i golvet. Utan att bry sig om det, gick han med snabba kliv mot dörren och försvann ut. Den enda kvinnan i gruppen log. Ett kort bortflyende leende medan hon staplade marker framför sig. I ögonvrån såg jag Sorin rota i bakfickan. Jag böjde mig ner mot hans lockiga bakhuvud.
"Vad gör du? Ska du verkligen spela mer?"
Av någon anledning viskade jag nära hans öra.
"Bry dig inte om det" sa han utan att titta upp.
Samtidigt som jag såg Sorin satsa samma summa som i förra omgången, la jag märke till att den unga killen mitt emot ersatts av en äldre kvinna. Två kvinnor vid samma bord. Det var nog inte så vanligt. I hennes ena mungipa satt en lång smal cigarill. Röken strilade sakta uppåt och nådde så nära högra ögat att hon tvingades kisa. Jag hörde kulan snurra igen. Ljudet störde mig, gav mig kyliga ilningar som kröp över ryggen.
"Yes!"
Det var samma kvinna som tidigare vända. Den här gången var hon inte tyst. Den här gången visade hon en gul jämn tandrad.
"Fan!"
Han sköt tillbaka stolen så snabbt att stolsryggen träffade mig rakt i magen. Sorin gav mig en mörk blick.
"Jag går nu."
Jag blev förvirrad. Menade han att jag skulle gå med? Jag kastade en blick på människorna som satt runt bordet. En av dem såg fortfarande glad ut. De övriga stirrade rakt ut i luften. Jag vände mig om och gick efter Sorin. Ute på gatan fick jag springa några steg för att komma ifatt.
"Sorin."
Han vred på huvudet och tittade på mig med en stela läppar.
"Visserligen har vi legat med varandra. Men du, vi polar faktiskt inte bara för det. Det här lägger du dig inte i."
"Jag har inte sagt något."
"Men du tänkte."

fredag 28 oktober 2016

Sött och salt


Fortsätter använda skrivpuffens dagliga ord i mitt manus. Året är 1971.
 
Sorin gjorde en gest med ena handen, som för att kommendera mig att komma med och gick fram till ett av spelborden. Han satte sig på den sista lediga stolen. Jag stod kvar bakom och iakttog hur han halade fram en bunt sedlar ur bakfickan på byxorna. Jag var chockad. Tusenkronorssedlar i en tjock hög med ett gummiband runt om. Jag undrade för mig själv hur han kunde ha så mycket pengar. Hans lön som vikarierande outbildad sjukskötare kunde inte vara hög. Sorin bläddrade bland sedlarna. Jag räknade till tjugo stycken, som han la upp på bordet och föste mot kvinnan som satt vid bordets kortsida. Vid den numrerade rödsvarta skålen. Ansiktsuttrycket i hennes hårt målade ansikte när tog hon bunten och istället föste tillbaka en hög med spelmarker var fullständigt neutral. Jag stirrade på hennes långa blodröda naglar. Samma färg som på hennes läppar. Kanske var hon ursprungligen från Japan eller Kina. Eller Korea. Jag kände inte till skillnaderna i utseende. Hennes smala ögon med så svart iris att jag inte kunde se pupillen var fängslande. Jag glömde Sorin och betraktade hur hon med höjd haka gick laget runt och tittade på varje spelare. Någon sekund på var och en. Hur hon sen rätade på ryggen och slog kulan åt motsatt håll mot hjulets rotationsriktning. Tystnaden i rummet var påtaglig. En ung kille med bleka kinder, som satt på andra sidan av bordet, slickade sig om läpparna. Så där som man automatiskt gör när man ätit något för salt eller sött. Gång på gång. Som av tvång, utan att viljemässigt kunna sluta.
"Tolv", sa hon med en förvånansvärt mörk stämma. "Nummer tolv".
"Helvete", hörde jag Sorin väsa.

torsdag 27 oktober 2016

Året var 1977, i april


"Jag gör det inte."
Anna drog in läpparna och tänkte att grimasen säkert gjorde henne ful.
"Jag är din chef. Du måste göra som jag säger."
"Jag vägrar", sa hon och hatade att hennes röst bröts och darrade en aning.
Avslöjad. Det var det skälvningen åstadkom. Hon blev avslöjad. Som en muslimsk troende kvinna som bar slöja som någon, utan att hon märkte det förrän det var för sent, brutalt dragit av hennes huvud.
"Erik får göra det. Det är hans kund."
"Du fattar inte, Anna. Det är så mycket trevligare när en kvinna kommer in med kaffet. Det pryder stunden på ett behagligt sätt."
Han la huvudet på sned och log mot henne.
"Jag gör det inte", sa hon igen och kände hur tårar fyllde ögonen.
"Herre gud, klart du skulle börja gråta. Du som kvinna kan ju alltid komma undan ansvar genom att börja snyfta."
Anna kunde inte uppbåda kraft att svara. Det gjorde ont i bröstet. Tyst vände hon på klacken och gick ut.

"Hör nu, vart tror du att du är på väg?" hörde hon bakom sig.

tisdag 25 oktober 2016

Veckans utmaning på Kulturkollo



Författare om, i och bakom en text.
Jag vill väldigt gärna rekommendera Bodil Malmstens fina bok om skrivande: Så gör jag. Konsten att skriva. En vackrare bok får man leta länge efter. En bok som förstås handlar om att skriva. Men här finns inga måsten eller regler utan Bodil Malmsten berättar helt enkelt, som titeln säger, om hur hon tycker att det ska vara och hur hon gör. Boken kan man inspireras av om man skriver skönlitterärt eller bara njuta av att läsa. För att inte tala om att glädja sig åt att studera  alla vackra foton.
 
 

 
 

Ankomsten


Tyngden från ryggsäcken Leif precis placerat på ryggen och den tryckande hettan gjorde att han tog ett snedsteg och höll på att ramla över landgångens rangliga ledstång. I förvirring ropade han till,  rätade på sig och tog ett fokuserat sikte på kajen några få steg bort. En man i svart uniform med mässingsblänkande knappar som stod och betraktade alla passagerares ilandstigningar, stirrade på honom med mungipor som pekade neråt. Leif gick sakta förbi, tittade inte bakåt men kunde känna mannens blickar i nacken.
Svettstrilar kittlade sig neråt, längs med ryggkotorna. Han drog kepsen längre ner över pannan och rättade till sina metallbågade runda solglasögon. Skugga. Han längtade efter skugga. Och en kall öl. En mörk gränd med låga vitrappade byggnader på var sida låg framför honom. Det var helt tyst. Inte en enda människa befann sig ute. Var höll alla hus? En rörelse. En man uppenbarade sig. Han ställde sig bredbent i den dunkla öppningen. Mannen var mörk i hyn, var klädd i en fotsid beige kreation och hade en liten vit kalott på huvudet.

måndag 24 oktober 2016

Än sen?


Idag slår jag ihop två olika skrivövningar:
  • En skrivutmaning från Författarskolan på FB. #79 - hur gick det sedan? (första kursiva delen). Skriv en fortsättning.
  • Skrivpuffens ord idag: Vilket som...

Himlen var blå med bara några molntussar vid horisonten. Högsommarvärmen skulle bli svår idag. Han funderade över förruttnelseprocessen. Hur lång tid tar den? Snart kommer någon att irritera sig på stanken.

Min fortsättning:

Än sen, förresten? Det klack till i hans hjärna. Vilket som var viktigast stod helt plötsligt klart för honom. Alltet såg han nu i blixtens vassa ljus. Hans läppar sprack upp i ett stort flin. Helt ärligt. Han gav fullständigt fan i vad som hände, förutom det faktum att han lyckats göra Janne till ett ruttnande as. Han hade eliminerat sitt hatobjekt nummer ett. Desto bättre, när han tänkte närmare efter, att hela världen fick veta. Eller i alla fall hela Sverige. Han skulle bli kändis. Få vara med i teve, i nyheterna. Bli huvudperson i en dokumentär gjord av en seriös journalist. Det var det värt. Faktiskt... han såg fram emot det.

"Kom an bara", sa han högt till sig själv och ställde sig i försvarsposition med händerna knutna i höjd med ansiktet. "Jag är beredd."

I samma ögonblick ringde det på dörren. Hans kropp stelnade. Armarna föll rakt ner som om de med ens vägde flera ton. Det fortsatte ringa. Ringde, ringde. Långa signaler. Han försökte lyfta ena foten för att ta ett första steg mot hallen. Det var omöjligt. Ringandet gick över i ett hårt bankande.

"Hallå! Det är polisen! Öppna!"

Han stod kvar.

torsdag 20 oktober 2016

Förspillda år


Utmaningen var att ta en bok och skriva en text baserad på en slumpmässig mening i början av boken. Jag valde Spelreglerna av Jonas Karlsson: Han förstod sitt eget sätt att se på världen och hur saker och ting kunde bli som dom blev:

Han förstod sitt eget sätt att se på världen och hur saker och ting kunde bli som dom blev. Äntligen fattade han. Det hade tagit alldeles för många år. Förspillda år. Otaliga besök hos psykologer och terapeuter som inte hade tjänat något till alls. Bara kostat en massa pengar. Han var inte dum, han hade genomskådat de flesta. Sagt vad han begrep att de ville att han skulle säga. Som tjänade deras syften. Deras speciella inriktning. Han hade så förskräckligt lätt att falla in i alla de roller som förväntades av honom. Spela upp en scen med honom själv som ensam skådespelare. En livets monolog. Så kastade sig minnet med ens över honom. Som om någon hårt knuffat till honom i ryggen så att han fick anstränga sig för att hålla balansen. Han hade spelat teater sen han var liten pojke. Sen han instinktivt förstod att han tvingades förställa sig för att överleva. Hans mamma använde honom i sitt eget drama. Det var han och mamma mot pappa.

onsdag 19 oktober 2016

Gnuttor


Det var inte förrän efter en stund hon blev medveten om smulorna. Hårda torra gnuttor,
säkert efter en smörgås Sorin tidigare ätit i sängen, som irriterade hennes mjuka hud.
Hon avskydde smulor i sängen. Utan att tänka vidare på saken började hon borsta bort.

"Vad gör du?"

Han höjde huvudet och studerade henne med ett leende. Hans mörka lockiga hår stod rakt
ut från huvudet. Med ens kände hon sig dum. Löjligt petig.

"Inget speciellt", sa hon medan hon lutade sig mot Sorins bröst och andades in hans en aning svettiga doft.

Hon gillade honom, även om hon inte var förälskad. Inte än. Mer fascinerad. Trots att han
hade smulor i sängen.

 

tisdag 18 oktober 2016

I tider som dessa:


Den goda sysslan
Alltid redo, uppmärksam
som en scout ska va'

Beredd till lent leende
Livet, de möjligas land

måndag 17 oktober 2016

Badet


Hon var säker på att hon skulle drunkna. Konstigt nog kände hon ingen panik. Bara ett torrt konstaterande. Jaha. Det var det, det. Samtidigt var hon irriterad på sig själv. Varför skulle hon prompt låtsas att hon kunde gå på lina? Visst var hon i själva verket övertygad om att hon skulle misslyckas? Redan innan hon klev ut på den smala spången.
Men hon gjorde det. Sträckte ut armarna rakt ut från kroppen och tog första steget. Nästan omedelbart snurrade det till i huvudet, ögonen gick i kors och hon föll handlöst. Hon hörde vilket enormt dån hennes kropps möte med vattnet framkallade. Munnen knep hon ihop så mycket hon kunde. Men näsan fylldes av insjövatten. Lukten av sjö var speciell hann hon tänka. Unken.  
När hennes huvud åter kom ovanför ytan frustade hon som en flodhäst. Efter att ha gnuggat bort töcknet i ögonen fick hon syn på alla som stod kvar på bryggan. Deras uppspärrade ögon. Ögonblicket efter brast de ut i flåsande gapflabb.  


Bosses sista deltävling


Jaha, då var det dags att ta itu med sista uppgiften. Först tänkte jag att det var väldigt få punkter jag kunde klara, men efterhand kom jag på att jag visst hade en del av "grejerna". Inte alla förstås, men ändå... Tvillingsjäl till dig Bosse kan jag nog inte säga att jag är. Jag har flyttat för många gånger i mitt liv och har tyvärr rensat mycket vartefter. Jag är en dålig ekorre. Gillar att slänga, även om jag har sparat lite som jag absolut ville ha kvar, sådant som försätter mig i trans (nostalgiska minnen).
 
A Jag har ju två boenden, ett i stan och ett på landet. Därav är tingen  ibland uppdelade. T.ex. fotoalbumen. Domaren får avgöra om det är giltigt med två foton:
 
 
 
B Gamla diabilder hade jag
på landet:

D Har bara egeninspelade kassettband kvar:


G Köpta VHS-filmer:


H Julkort:


I Vanliga vykort. Gamla vykort som jag skickade till mina föräldrar under min språkresa till England 1968! Tyvärr inklistrade i fotoalbum vilket gjorde att jag  bara fick med fyra på samma sida:


J Hittade endast ett privat brev adresserat till mig. Faktiskt från en f.d. som på den tiden vi sällskapade fotade mig väldigt ofta. Jag skrev till honom för ett femtontal år sen och bad att få några bilder. Vad som hände sen är en annan historia.


R En konsertbiljett från 1968, även den inklistrad i mitt fotoalbum. Det står inte på biljetten vilka som uppträdde, men jag kommer ihåg att det bl.a. var Searchers. Jag älskade låten Needles and Pins.


X En adressbok hittade jag.


Y När är man ingen ungdom längre? De här klädesplaggen är de äldsta jag har kvar:
En dräktkavaj som jag köpte 1978. Begagnad! Håller fortfarande.

En skinnjacka (snarare läder) som jag också köpte begagnad. Köpte den någon gång under 1980-talet och den håller också fortfarande (sidenfodret är trasigt). Tung är den.

En klänning som jag inte har använt på en massa år. Också från 1980-talet. Inte begagnad :-). Den syddes faktiskt till mig. Alltså skräddarsydd.



lördag 15 oktober 2016

Tid


Tiden upplevdes annorlunda beroende på var någonstans i livet hon befann sig. Genom livet hade känslan helt förändrats. Förr kunde dagen släpa sig fram. Varje minut segade sig fram i en takt som gjorde att hon fick för sig att den gick åt fel håll. Bakåt.

Speciellt kom hon ihåg vissa lektioner med urtrista lärare. En äldre man som hon inte ens kom ihåg namnet på, stod alltid längst fram, alldeles framför katedern. Han vägde på skorna medan han tonlöst mässade, som en entonigt rabblande präst i djup tillbedjan. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Från tå till häl. Hon hörde inte ett ord av vad han sa. Stirrade bara på hans skor.

Nu för tiden fick hon aktivt hejda sig. Stanna upp. Livrädd för att dagen snabbt skulle försvinna i ett grått töcken. Hon ville att varje dag skulle vara en upplevelse att minnas.

torsdag 13 oktober 2016

Mannen


Karin tog ett djupt andetag och önskade innerligt att planet skulle fyllas på passagerare snabbare än snabbt och dra iväg. Luften var dålig, svårt att andas och hon var fuktig av svett i ansiktet och under armarna. Boken hon tänkt läsa låg än så länge kvar i knäet. Det enda hon orkade var att blänga på alla som kämpade sig förbi i den trånga gången. Då hamnade hennes blick på en kvinna. Med ojämna mellanrum genomfors hela hennes kropp av en hastig darrning och samtidigt skrek hon till i en gäll ton. Ögonblicket senare insåg Karin att kvinnan hade Tourettes syndrom. De korta vrålen fyllde luften. Det var riktiga ord som flög ur kvinnans mun, men Karin uppfattade inte vilka.
Det var då han kom. Oklippt, gråhårig med en kufisk uppsyn och en blekröd alldeles för stor skjorta, banade han sig väg genom gången. Han stannade. Givetvis vid den lediga platsen bredvid hennes egen. Karin såg hur han ideligen kastade blickar på kvinnan med syndromet. Han satte sig och omedelbart började han sjunga.
"Halleluja, halleluja, halleluja."
Efter fem, sex minuters ofrivilligt lyssnande på "sången", kunde hon inte låta bli. Karin öppnade munnen och sa:
"Nu får du byta låt. Det börjar bli tjatigt."
Mannen vred ilsnabbt överkroppen åt hennes håll och ropade med en darrande röst:
"Om du hade varit frälst som jag, hade du tyckt som jag. Jag kan inte lyssna på svordomar."
Under ett ögonblick trodde hon att han skämtade. Sen vände hon bort blicken från mannen. Hon klarade inte att se hans förnärmade min. Det var ingen lek. Han var så trångsynt. Hon sa inget, men hade velat förklara för mannen att han inte förstod. Att hans ignorans gjorde att han inte kopplade att kvinnan var sjuk. Hon ville säga: Du som är frälst ska väl älska alla dina medmänniskor? Eller?

tisdag 4 oktober 2016

Ursäkta


"Ursäkta, visst är det du?"
Jag hade bara legat på stranden en kort stund. Ljudet av rösten tvingade mig att öppna ögonen.  Jag satte ena handen ovanför ögonbrynen och kisade. Han såg bekant ut. Så mindes jag. Det var mannen som för tillfället bodde på hotellet. Kevin Jones hette han. Det hade jag sett i den tjocka liggaren som låg i receptionen. Tydligen var han säljare. En som reste mycket i tjänsten. Jag hade bläddrat och märkt att hans namn förekom ofta. Han var nog rätt gammal. Säkert någonstans kring fyrtio. Men ändå snygg i sin tjocka lugg och bruna ögon.
"Ursäkta, men jobbar inte du på hotellet?"
"Jo, precis."
Han satte huvudet på sned, kollade ner på mig, lät blicken svepa över min kropp och harklade sig sen.
"Ursäkta", sa han en tredje gång. "Får jag slå mig ner?"
"Javisst", sa jag trots att jag kände en viss irritation. Svårt att neka i det läget.
"Kevin", sa han och höll fram handen.
Han var klädd i en mörkblå blazer, vit skjorta och babyblå slips. Hans fullt påklädda gestalt gjorde att jag kände det som om jag satt där helt näck, trots att jag var klädd i bikini. En minimal sådan, men ändå. Helst hade jag velat ta badhandduken som jag satt på och svepa över mig.
"Jag vet."

 

 

 

måndag 3 oktober 2016

Den morgonen


Fortsätter att använda skrivpuffen för att skriva vidare i mitt manus. Idag "Skador":
 
Den morgonen satt jag som vanligt vid köksbordet och läste Dagens Nyheter samtidigt som jag sörplade i mig en kopp te. Det hördes brusande ljud från badrummet. Mamma duschade. Radion stod på. I bakgrunden hörde jag bandet Chicago lågmält spela If you leave me now. Jag nynnade och gungade sakta med i takt med låten. Den fick mig att bli sugen på att dansa tryckare. Musiken tonade bort och en röst meddelade att nu var det dags för lokala nyheter. Den entonigt behagliga rösten, helt utan dialekt, rapporterade att Curt Nicolin skulle avgå som verkställande direktör för ASEA och istället blivit utsedd till ny ordförande för SAF. Den djupt manliga stämman pratade vidare.
"En man har hittats död. Nergrävd i en park i Västerås. Mannen ska enligt uppgift vara mördad ", sa rösten.
En hund hade lyckat nosa upp och gräva fram så pass mycket att husse såg delar av, vad han trodde, kunde vara en mänsklig skalle. Skadorna var sådana att polisen genast misstänkte mord och efter obduktionen hade konstaterats att så var fallet. Polisen efterlyste personer och vittnen som trodde sig ha kännedom om mannen. Inga anhöriga hade hittills kunnat påträffas. I hans plånbok, som hittades i ena bakfickan på hans jeans, fanns ett körkort. Om det var mannens, vilket man tills vidare fick anta, var hans identitet Sorin Rotaru, 28 år gammal, hemmahörande i staden. När jag hörde namnet hade jag precis tagit en klunk te. Vätskan sprutade rakt ut över bordet och fläckade ner mammas egenhändigt hemvävda duk. Sorin! Död. Jag både hostade och reste mig upp på samma gång. Det rann te ur bägge näsborrarna. Jag snörvlade. Drog med handryggen över näsan. Måste jag ringa polisen nu? I samma ögonblick ljöd telefonens genomträngande ringsignal genom lägenheten. Med stela kliv gick jag ut i hallen och lyfte luren.
"Hos Kornströms."
"Det här är från kriminalpolisen i Västerås. Vem är det jag pratar med?"