Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

torsdag 29 december 2016

Gården


Hon hörde toner utifrån. Elsa sprang fram till det öppna fönstret, lutade sig ut, sträckte på halsen och stirrade neråt. En man i en sliten svart kavaj och för stora byxor  drog en apparat på hjul framför sig. Precis i det ögonblicket kastade han en blick uppåt och fick syn på henne.
"God dag, min sköna", sa han.
Samtidigt tog han av sig sin kubbliknande hatt, gjorde en svepande rörelse med armen och bugade sig djupt.
"Vad vill min sköna höra? Jag har det mesta i musikväg."
"Vad är det för en mackapär?" ropade hon och pekade.
Hon kände sig stolt över att kunna ordet mackapär. Det hade hon precis lärt sig av far.
"Oh, vet ni inte det? Det här är ett positiv förstår ni min sköna. Ett musikinstrument. Bara att veva och toner flödar ut i luften. Som av bara farten."
"Vill du gå ner på gården, Elsa?"
Elsa vände sig om. Det var mor som stod bakom henne.
"Ja! Får jag det?"
"Visst och ta med dig den här."
Mor höll upp handflatan. Där i låg en skinande blank peng. Elsa tog den i handen, vägde den och slöt sen fingrarna runt den. Höll den hårt. Hon ville inte tappa den.

onsdag 28 december 2016

Ladan


Det tog en stund för mig att forcera hänglåset. Rosten hade fungerat som ett lite för bra verkande klister. Låskolven hade fastnat i helspänt läge. Till slut gick det. Mina fingrar var stela, iskalla och värkte som om jag hade fått nervskador av arbetet med låset. Jag önskade att jag hade haft handskar, både att värma händerna med och som skydd.
Den  gamla murkna trädörren gnällde som om den ville protestera när jag drog upp den. Det slog mig att det kanske hade varit enklare att helt enkelt sparka in bräderna. För sent.
Jag klev in i ladans dunkel. Smala strimmor av ljus sökte sig in mellan väggplankornas torrsprickor. Verktyg av olika slag och trädgårdsattiraljer låg i en enda röra längs ena långsidan. Mitt emot såg jag långa slanor av björk ligga. Så fick jag syn på ett gistet träbord som placerats längst in i ett hörn. Eftersom golvet som var gjort av torkad lera var ojämnt stod det en aning på sniskan. På bordet skymtade jag några gamla blomsterkrukor. Jag tog några långa steg och sökte med blicken över bordsskivan. Så fick jag syn på det. Bakom krukorna med penslar låg ett gammalt metallskrin, där den blåa färgen var avskavd längs kanterna. Jag kände igen skrinet.

tisdag 27 december 2016

Händelser vid jul


Skräckigt var det. I det lilla skåpet högst upp stod höganäskruset. Den speciella krukan som jag enbart använde till julsillen. Under resten av året begagnades den aldrig. Av någon anledning. Jag ställde mig på en stol, sträckte på mig och öppnade skåpsluckan. Tog tag i krukan och ställde den på köksbordet.
Jag tog av locket. Stirrade. I krukan låg en plastpåse. Den var hopsnörd. Fylld med något i brunt. Äcklad tog jag på mig diskhandskar. Tog försiktigt tag i påsen. Den hade gått sönder i botten. Något brunt satt fastklistrat. Jag slängde plastpåsen rakt ner i en soppåse och knöt ihop. Ställde krukan i diskhon, satte på skållhett vatten och lät vattnet hårt strömma ner. Länge.

 

fredag 23 december 2016

Julklappsrim


Fader välkänd från teve
följer dotterns fantastiska bokfärd
Recensenter säger alla leve
en thriller som är mycket mer värd
än faderns böckers en aning skeve
Ett absolut måste i vars och ens härd

(julklappen är boken Störst av allt av Malin Persson Giolito)

onsdag 21 december 2016

Allt eller inget


Allt avgörande
upptäcks i detaljerna
Om du är vaken




Jag tog ett djupt andetag och gick fram till hopen av män, banade mig väg in i gruppen och ställde mig i mitt i. Det var en underlig känsla. En del vred på huvudena, andra vände på hela kroppen. Eller tog ett steg åt sidan. Utan att sluta prata. Utan att låta sig störas av mig. Den lilla detaljen. Som inte räknades.
 

tisdag 20 december 2016

Löpsteget


Varenda gång hon gav sig ut på joggingtur hände det. Alltid var det någon som kände sig manad att hojta på henne. Kanske för att de hade dåligt samvete för att de inte själva orkade lätta på fötterna och ta några löpsteg, tänkte hon. Eller vissa trodde nog verkligen att deras rop underlättade för henne att springa bättre.
"Nu springer du hela vägen upp!" skrek den tandlöse mannen som inte hade rakat sig på en vecka.
Hon slängde en blick på honom när hon flåsande och med smärtor i bröstet sprang förbi på väg uppför den värsta jäkla backen.
"Lite fortare kan du!" skrek en annan när hon kom joggandes längs Rosenlundskanalen. "Ta längre steg så går det snabbare!"
Hon orkade inte svara, fast hon helst hade velat vråla något elakt tillbaka. Allt hon orkade var att  dra en aning på smilbanden. Hon visste inte om de förstod att det inte var ett riktigt leende. Mer en grimas. Sen fanns det faktiskt vissa som var vänliga, fick hon erkänna för sig själv.
"Du springer så vackert!" ropade en man till henne och hon rätade på ryggen.
"Ärligt talat, du ser ju inte ens trött ut!" hojtade en annan och hon höjde lite lätt på hakan.
Det är olika, tänkte hon när hon vek av in på Slottsskogsgatan. Helt enkelt. Olika. Och lite roligt ändå.

måndag 19 december 2016

Mitt liv


Under hela mitt liv har jag varit en sökande person. När jag tänker på mig själv, hur jag var när jag var yngre, blir jag ibland sorgsen.  I min ofta alldeles för optimistiska försök att finna den rätta vägen, har jag gått vilse otaliga gånger. Min personprofil var spretig som en av mina senare chefer sa. Jag ångrar så många felsteg. Fast det ska man inte göra, säger alla förståsigpåare. Bara se framåt. Peka ut en riktning rakt in i framtiden. Sådan har jag aldrig varit. Jag var och är en dagdrömmare. Idag inser jag att jag inte vill vara utan mina drömmar och struntar högaktningsfullt i vad andra säger. Tryggheten finns inne i mig nu. Den pirrar i min kropp. Gör min dag till ett äventyr.

torsdag 15 december 2016

blommig, bredvid, baksida, bråttom, böjer


Hon går fram till dörren, sträcker fram armen och med pekfingret trycker hon på ringknappen. Ljudet ekar därinne. Ingenting händer. Ingen rörelse. Alldeles tyst. Hon lutar kroppen mot verandans stängsel för att kunna se in genom köksfönstret. Hon knackar lätt på glaset. Ingen rörelse. Svagt kan hon urskilja en stor blommig tekopp som står på köksbordet. Mammas favoritkopp. Bredvid ligger en hopvikt dagstidning. För att kunna nå baksidan av radhuset måste hon ta sig runt hela kvarteret.  Hon går först, sen börjar hon halvspringa. Hjärtat rusar. Hon flåsar. Är med ens övertygad om att det är bråttom. Hon fipplar med haken i staketet. Tar några långa språng. Ser mamma ligga mitt i den öppna altandörren. Hon slänger sig ner intill. Tar ett tag under mammas haka och lyfter uppåt. Böjer sig ner. Känner en svag luftström mot sin kind. Mamma andas. Ringer 112.
 
 

onsdag 14 december 2016

Ordet


"Vad mig anbelangar", sa han.
Det snurrade till i hennes skalle. Vad skulle det betyda? Anbelangar? Hon tyckte genast att det var det fulaste ord hon någonsin hört. Vid närmare eftertanke; kunde ett ord vara fult? Den verkliga anledningen, tänkte hon, kanske snarare var att hon tyckte att han som person var motbjudande. Det oskyldiga ordet som inte skadat någon smittades ner av honom. Hans sätt att börja prata utan att först ha tuggat färdigt och sen svalt. Hon kunde se rester av potatissallad sitta kvar i hans mungipor och på tungan. Fast å andra sidan, ord var makt. Att kunna formulera en riktigt dräpande kommentar kunde stjälpa vem som helst. Ord var oskyldiga, bestämde hon sig för, ända tills en människa med en egen agenda använde till ett inte så oskyldigt syfte.
"Alltså, för min del kan man slopa julfirandet", fortsatte han.

tisdag 13 december 2016

Trevlig lucia!


Vi satt tysta i dunklet. Jag kunde skönja mina arbetskamraters konturer utspridda längs väggarna. Konferensrummet fladdrade i stearinljusens sken och i fjärran hörde jag besynnerliga ljud. Tassande steg blandat med fniss och låga röster. Så uppenbarade sig en man i dörren. Han såg ut att inte ha rakat sig på ungefär en vecka. Spretigt gråmelerat skägg letade sig långt ner på halsen. Luciakronan satt på sned på skallen. Hans stripiga hårtestar stod ut i kronans hålrum. Stearinljusen rann och jag såg att det rinnande heta när som helst skulle nå hans skalp. Håriga armar syntes under det vita nattlinnets för korta ärmar. Bakom honom skymtade jag två tomtar med röda luvor och skägg av grått garn. Under deras röda tunna strumpbyxor kunde man tydligt se hud och eftersom de var en aning för stora hängde det tomt i grenen. Det blev aldrig någon skönsång. Den lilla gruppen försökte börja ett antal gånger men de rungande skratten som mötte dem och deras eget fnitter gjorde det helt omöjligt.
"Nästa år får någon annan leka Lucia", sa årets Lucia innan han smet ut för att ta bort det stelnade stearinet ur håret.

måndag 12 december 2016

Juletid

En tanka i juletid med julemat:
 
 
Mitt prima hjärta
försummar aldrig ett slag

pumpen fixar allt

banar väg för mig för att
förhindra kola vippen

fredag 9 december 2016

Svepa


Svepningen var färdig sa en man från begravningsbyrån. Om hon önskade kunde hon ta med en kär ägodel som i så fall skulle läggas i kistan intill den avlidne. Hon funderade länge. Grubblade medan hon gjorde frukost, fyllde bryggaren med kaffe och bredde två grova smörgåsar med grevéost. Den morgonen kunde hon inte koncentrera sig på Göteborgspostens nyheter. Hon försökte men det gick inte att få ihop bokstäverna till ord som gick att tyda. Istället satt hon och värmde fingrarna mot tekoppen och stirrade rakt in i tavlan de köpte tillsammans. De tyckte den passade så bra i köket med vita väggar och grå köksluckor eftersom den var så färgstark. Det var när hon senare tog en promenad i höstmurrigheten som hon med ens visste. När hon gick förbi Systembolagets fula ofärgade affärslokal nere vid Karl Johansgatan. Hon skulle lägga en flaska starköl i kistan. Staropramen. Hans favoritmärke.

torsdag 8 december 2016

Den julen


 
Den julen fick min pappa en julgran som gåva från en leverantör. Götstams delikatesser & tillbehör, tror jag det var. Granen var inslagen i ett paket. Väldigt avlångt, förstås, med brunt omslagspapper och ombunden i flera varv med ett brett rött sidenband. Vi hjälptes åt att öppna. Pappa tog tag i stammen och ställde den upp på vardagsrummets stavparkett. Jag glömmer aldrig den känslan. Förundran blandad med chock. Först var det tyst. Helt tyst. Sen började vi. Vi gapskrattade. Tårar rann ner för mina kinder och magmusklerna krampade.
När vi lugnat ner oss sa pappa:
"Tja, nu när vi har fått en gran till skänks, får vi nöja oss med den."
Han höll julgransfoten i ena handen och granen i den andra. Han satte ner granen och skruvade fast. Vi ställde oss någon meter ifrån och studerade proceduren. Jag såg att den stod en aning på sned.  Pappa skruvade lite till. Nu var det någorlunda rak.
"Hämta juldekorationerna", sa pappa medan han ställde granen tillrätta i sitt vanliga hörn.
De små  halmbockarna och hjärtana i strå gick bra att hänga. Men när jag placerade en djupröd, blänkande julgranskula  på ett lämpligt ställe, vek grenen sig omedelbart och kulan ramlade av och gick sönder i vassa små bitar. Samma med nästa. Vi försökte och försökte. Till sist. Vi fick ge oss. Med ett morrande tog pappa ett rejält tag om granen. Utan att bry sig om att han gjorde sig illa på taggarna, gick han fram till balkongdörren, öppnade och med ett högt vrål slängde han ut granen.
 Bild från  https://www.flickr.com/photos/perspektivetmuseum/24568460982/in/photostream

onsdag 7 december 2016

Felet


Hennes blick fastnade vid fukten. Det blöta spred sig snabbt, förgrenade sig. Plöjde mörka fåror i tapeten. Hon tyckte att hon kunde höra hur väven brast. Väggen liknade till slut en enorm tavla. Motivet var en upp och nervänd kontur av ett stort träd med massor av tunna kvistar. Hon satte sig upp. Vad hade hänt? Något kändes alldeles galet. I det ögonblicket hörde hon ljudet. Det högg till i mellangärdet. Det lät som om hon befann sig alldeles intill ett vattenfall.