Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

torsdag 16 november 2017

Varit

"Var har du varit under hela mitt liv?" sa han.

Jag hade så när brustit ut i ett gapskratt men hejdade mig i sista stund. Hans min var så allvarlig att jag tänkte att han nog inte skojade.

"Svårt att säga", sa jag. "Här och där."

Han såg rakt in i mina ögon. Trots att hans uppenbarelse störde mig insåg jag att jag gillade hans bruna ögon.

"Du är banne mig riktigt stjärnögd", sa han. "Jag blir helt bländad", fortsatte han och tog upp ett par solglasögon som han satte på näsan.

"Nu får du sluta", sa jag och sträckte fram handen och tog av honom de mörka glasögonen. "Jag kan inte prata med någon som jag inte ser ögonen på."
"Jag gör vad som helst för dig. Det vet du."
"Du kan sluta med alla dina flirtklyschor", sa jag. "För du är redan hemma", sa jag och tittade på honom utan att le.




onsdag 15 november 2017

På konditoriet

Jag sätter mig vid ett fönsterbord. På den brunspräckliga brickan står en kopp svart kaffe och en assiett med en Napoleonbakelse. Suget efter bakelsen gör mig yr i huvudet. Kaffet, som serveras i en klassisk svensk kopp med mönster av blå fantasiblommor, får vänta en stund, trots att jag ogillar att dricka det ljummet. Jag tar skeden och bestämt klyver jag den rosa ytan. Den splittras och grädden i lagret under sprätts åt sidorna. Första tuggan är bäst. Det kan hända att jag smackar eftersom tjejgänget bakom mig tystnar och ögonblicket efter börjar fnittra. Jag vänder mig inte om och kollar. Istället tittar jag ut genom fönstret. En kvinna stannar utanför på trottoaren. Hon tar upp ett cigarettpaket, öppnar förpackningen och tar upp en cigarett. Hon sätter den mellan läpparna, tänder och drar ett djupt bloss. Medan hon blåser ut grå rök går hon några steg. Hon slänger sen cigaretten rakt ner på asfalten och jag betraktar hur hon höjer benet för att sätta foten på den. Hon missar och istället placerar hon kängan precis bredvid. Utan att reagera höjer hon på huvudet och går vidare.


tisdag 14 november 2017

Tanken

Tanken går till fångna författare
även i länder nära
Att en skrivande person kan vara ett hot
mot mäktiga regeringar
En anspråkslös individ som du och jag
Hur kan de göra så
mot oss vi allra minsta?


måndag 13 november 2017

Susie

Karin hade en inre bild av Susie. Danne hade beskrivit henne som blek, blont långt hår och med gråblå ögon. Blek för att hon sällan gick ut, antagligen. Satt inne mest och drogade. Smal var hon, hade han sagt. För smal, rent av mager. Mannekängliknande kropp med minsta storleken på kläder. Det var som en dröm att andra såg på en som för smal. Hon observerade Dannes blick när han talade om henne. Det gjorde ont i magen. Hans ögon blev speciella. Frånvarande. Som om tankarna på Susie gjorde att han glömde bort Karin. Hon suckade. Blev så jäkla trött på sig själv och sina tankar. Kunde ändå inte låta bli att fundera över om Susie var singel och skulle försöka stjäla Danne ifrån henne. Att inte vara singel hindrade förstås inte vissa från att göra framstötar. Illamåendet kom plötsligt. Hulkande rusade hon in i badrummet.


fredag 10 november 2017

Sysselsatt

Bilden kommer från https://www.flickr.com/photos/perspektivetmuseum/31616996952/


Helt omöjligt var det för mamma att inte vara sysselsatt. Var hon inte upptagen med att förbereda måltider eller göra rent efter måltider, städa huset, handla matvaror eller tvätta, satt hon i soffan och stickade. Då och då kastade hon en hastig blick på teven där Olle Björklund med mjuk och förtroendeingivande röst  levererade nyheter. Jag förstod inte det då, men det var förstås hennes sätt att koppla av.  Ett tillfälle till meditation. När jag blev äldre och insåg att hennes anställning i privat familjeregi var ett nästan dygnet runt-jobb, började jag hjälpa till. Hon krävde aldrig assistans av mig eller någon annan. Det tog lång tid innan jag riktigt fattade, eftersom det funkade så i vårt hem.Det var det normala för mig. Jag såg tacksamhet i hennes ögon när jag den kvällen frågade om jag skulle fixa kaffe. Pappa som satt i gungstolen och även han kollade Aktuellt, fast han gjorde inget annat samtidigt, sa:

"Så bra. Du som är så lätt på foten ordnar det lätt."


torsdag 9 november 2017

Vingla och inte exakt

Hon vinglade till när han sa orden. Det svartnade. Under ett ögonblick såg hon honom inte, trots att han stod precis framför henne. Kunde det vara möjligt? Klart det kunde. Det var hur tänkbart som helst. As simple as that. Han hade haft ett förhållande med en annan. Han hade varit förälskad i en annan kvinna. Nu såg hon honom. Synen fungerade igen. Hon betraktade hur han stod bredbent, barfota och lutade sig mot diskbänken. I det läget var det nära att hon slängt vinglaset rakt i ansiktet på honom. Hon kunde se framför sig hur glaset krossades mot hans kind och rev upp ett stort blödande sår.

“Hon vet inte exakt när, men säger att hon är säker på att jag är pappan.”

"Vad tänker du göra nu?" väste hon och det kändes som om hon blivit så hes att det var totalt omöjligt att ens svälja saliv. 


tisdag 7 november 2017

Kulturkollos Veckoutmaning: Porträtt av en man

Veckans utmaning handlar om män i kulturella verk. Berätta om några verk med män i huvudrollen, eller i någon annan viktig roll. Det kan vara positiva porträtt att inspireras av, eller sådana som ingen bör försöka efterlikna. Inkludera gärna ett verk som klarar Kulturkollotestet när du gör utmaningen.
 Innehåller minst två manliga karaktärer som pratar med varandra om livet, utan att skämta bort känslor eller dunka varandra i ryggen när de lite generat någon gång kramas. Ett krav är att de varken är påverkade av alkohol eller droger när detta sker. Detta ska dessutom ske i en film (eller bok) där inga kvinnliga karaktärer behöver utstå sexistiska skämt och där kvinnor slipper förminskas på något sätt. Vi kan kalla det Kulturkollotestet.

Mina förslag:

Filmen Nyckeln till frihet. Tim Robbins och Morgan Freeman blir väldigt nära vänner i fängelset. Jag kan inte påminna mig att just de två pratar sexistiskt om kvinnor. Fast det gör säkert andra män i filmen. Tror inte jag har sett en enda amerikansk film utan sexistiska skämt om kvinnor eller utan att män besöker streap tease-barer och sitter och dricker öl och stirrar. Kanske följande kan platsa:

Filmen The Kids Are Alright. En favorit. Vet inte om den klarar Kulturkollotestet, men det är i alla fall befriande få män som agerar sexistiskt, om ens någon. Eventuellt att Annette Benning eller Julianne Moore gör det däremot, mot män. Kommer inte ihåg. En annorlunda oamerikansk film om kärlek. Och Marc Ruffolo är verkligen charmig. Men inte bara han. De andra huvudrollsinnehavarna är minst lika fantastiskt bra. 


Rösten

Det var hett i Lissabon den kvällen. Dan och Britt hade bestämt att de ville uppleva något annat än de gängse turistkrogarna på de vanliga gågatorna. Svett strilade nerför hennes ben när de stretade uppför de branta backarna i gamla stan och det kliade fuktigt i nacken. Hon vände sig mot Dan. Stora mörka fläckar bredde ut sig kring den vita skjortans armhålor och mitt på bröstet. De flåsade och flinade åt varandra. Han pekade. Fado e comida stod det på skylten. Kylig luft slog emot dem innanför dörren. Sakta återkom den normala kroppstemperaturen. De fick ett bord mitt i den stora lokalen. Under kvällen skulle fyra artister uppträda.

"Den ena bättre än den andra", sa kyparen. "I rätt ordning", fortsatte han. "Från bra till skicklig till skickligare till briljant."

De hade precis börjat äta förrätten, grillade räkor serverade med pepparolja, när en äldre dam med halvcentimetertjock svart eye liner och blanka hallonröda läppar ställde sig mitt i rummet. Hon öppnade munnen och började sjunga. Rösten var stark och genomträngande. Fastän de inte förstod orden hon sjöng genomsyrades de av känslan av olycklig kärlek.

Men det först när den sista sångerskan dök upp som de verkligen fattade. Begrep tjusningen med fado. Ingen mikrofon behövdes. Den rösten. Den fyllde hela Brittas kropp. Omslöt henne. Hon blev helt tagen. Hela lokalen vibrerade. Kvinnans röst ekade, flödade runt väggarna och upp i taket. 




måndag 6 november 2017

Ingenting

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text baserad på meningen.´

Jag har använt skrivutmaningen till att skriva en del av en scen i en längre text.

"Jag uppskattade och njöt av nästan ingenting."
sidan 69 i Jonas Karlssons novellsamling Spelreglerna


Jag flyttade hem till Leif samma vecka. Det var för bra för att vara sant, tänkte jag ofta. Vi hade båda sommarledigt och kunde göra vad vi ville. Jag uppskattade och njöt av nästan ingenting. Utom på nätterna när jag skulle sova. Jag vände och vred på mig. Det gick inte att somna. Tankarna plågade mig. Tänk om Leif gav sig iväg? Svek mig. Som jag blivit övergiven så många gånger tidigare. Lakanen blev fuktiga och solkiga av svett. Jag kände lukten av min egen ångest. I bästa fall somnade jag till slut, fullständigt utmattad. Ibland gick jag upp och la mig i soffan för att inte störa Leif. Jag berättade aldrig för honom om min rädsla. Den behöll jag för mig själv, precis som jag alltid gjort. Under hela mitt liv. Jag var inte så förändrad som jag inbillat mig ett tag. 


fredag 3 november 2017

Väggen

Väggen var väldigt tunn. Ändå hade det tagit en stund för honom att karva ut hålet. Snabbt gick det inte. Snarare flera timmar eftersom han fått arbeta maximalt försiktigt med skruvmejseln. Tänk om han hade blivit avslöjad? Först hade han inte alls funderat över den risken. Utan att tänka efter satte han igång bara. Till och med varit glad. Hade så när börjat skratta högt. Han riste till i en skön rysning som fortplantade sig från huvudet och ner i tårna. Så kom han på. Det var inte bara under arbetet saker och ting kunde hända. Han kunde när som helst avslöjas. Även nu. Fast det var förstås tanken på det som gjorde äventyret  ännu mer spännande. Från första början var det konstiga ljud som fått honom att reagera. Höga stön från andra sidan väggen. En kvinna och en man kom han fram till. Nu närmade han sig gluggen. Han flåsade. Pressade ihop läpparna hårt. Han placerade vänstra ögat intill. 


torsdag 2 november 2017

Dagens tanke och tanka

Misstaget var mitt
Jag bad om förlåtelse
Du sa; med tiden

kan jag väl förlåta dig
glömmer ... det gör jag aldrig



onsdag 1 november 2017

Två år sen

Det var två år sen de sågs. Leif hade väntat på henne den dagen. Flera timmar hade han suttit i köket. Han visste inte säkert om han hade hoppats eller inte hoppats att Etta skulle komma. Till slut hade han gett upp, tagit sina pinaler och stuckit. Han stängde ytterdörren, låste och slängde tillbaka nyckeln in genom brevlådeinkastet. Känslan av befrielse i kroppen och samtidigt en tomhetskänsla. Trots att ryggsäcken åbäkigt tyngde hans rygg sprang han nerför trapporna. Med ens var det bråttom. Tänk om hon hade kommit precis nu? Om han inte hunnit iväg?

Nu var han tillbaka. I det ögonblicket fick han syn på henne. Samma smala siluett, samma långa stripiga hår som låg i tunna slingor över axlarna. Han reste sig med en beslutsamhet han inte kände. Långsamt gick de mot varandra.


tisdag 31 oktober 2017

Knepig

"Jag blir alltid knepig när det är fullmåne", sa hon och tittade på mig med allvar i blicken. "Jag blir rädd för mig själv."
"Knepig?" sa jag. "Blir du en varulv, menar du", fortsatte jag, fräste som jag tänkte mig att en ulv gjorde och höll upp fingrarna som om de var klor.

Jag skrattade.

"Skoja inte", sa hon och slog näven i bordet.
"Du menar väl inte på allvar?" sa jag och spärrade upp ögonen. "Att du blir påverkad."
"Jag har aldrig varit mer seriös än jag är nu. Varje gång får jag anstränga mig till det yttersta för att inte bara springa rakt ut. Ställa mig mitt i gatan och dra på med ett primalskrik. Jag borrar ner kroppen i sängen, lägger täcken och filtar över mig och ligger och darrar hela natten."
"Men du, när är det fullmåne nästa gång?" frågade jag, höjde ögonbrynen och rätade på ryggen.
"På lördag, fjärde november."
"Om bara några dagar. Ska vi fira tillsammans?" sa jag och ångrade mig genast.

Darrningen över ryggen, kyliga ilningar i nacken fick mig att rista till i starka rysningar. Vad var det med mig? 


måndag 30 oktober 2017

Trött

Hon vet att hon alltid ser trött ut. På morgnarna är det allra värst. Rynkorna under ögonen och över kinderna fördjupas under natten och det tar en bra stund innan ansiktet rättar till sig och hon vill visa sig bland folk. Det är därför hon aldrig är kvar över natten hemma hos andra. De gånger hon har för långt hem tar hon in på hotell.

Dagens ansikte tar antagligen priset. Om hon hade tittat efter skulle hon ha konstaterat detta faktum. Två nätters sömnlöshet. Det funkar inte. När hon ställer sig framför badrumsspegeln låtsas hon först att hon inte kollar. Men faktum är att hon inte behöver spela oseende. Hon kan verkligen inte se, på riktigt. Det är som om en grumlig hinna har placerat sig över ögonen och nu hindrar henne. Hon låter vattnet rinna tills det är illande kallt. Sen böjer hon sig över handfatet och skopar det iskalla över ansiktet. Därefter gnuggar hon intensivt med en frottéhandduk, drar en borste genom håret och går ut.


fredag 27 oktober 2017

Att följa

Hon var förvirrad
gick vilse i tillvaron
Följ vattnet sa han

Vid sjöar finns alltid liv
Där finner du tryggheten




torsdag 26 oktober 2017

Det runda

Känslan när hon placerar den i handflatan. Värmen ytan utstrålar och överför till hennes hand. Den rundade formen. Dess mjukhet. I sig ett konstverk.

Rysningen när hon lyfter den till läpparna. Dubbelheten i att likt en kannibal placera tänderna över det röda och beslutsamt bita till i köttet och det sinnliga i doften hon drar in i näsborrarna. Den söta smaken. Saften som rinner över fingrarna. Kittlingen i gommen. 


onsdag 25 oktober 2017

Regnet

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i början av boken. Skriv en text baserad på meningen. 
Boken är Swede Hollow av Ola Larsmo sidan 85
Meningen: Så drog ljuset vidare och allt var åter som förut

Han hugger ved i regnet
droppar rinner i hans hårbotten
nerför pannan
blandar sig med tårar
Hans minns den överraskande paniken
den förvirrande smärtan
över tidens gång
Så drar ljuset vidare
allt är åter som förut
Det som finns kvar är saknaden
den varma minnesbilden
när han hugger ved i regnet


tisdag 24 oktober 2017

Allt

Teven stod på utan ljud. Edith glodde på den kvinnliga programledaren vars röda läppar rörde sig oavbrutet. Hennes tänder var lika vita som den snäva klänningen. Med djupt dekolletage. Elakt tänkte Edith att dressen hade passat bättre i ett annat mindre seriöst program. Kanske Paradise Hotel. Sen tänkte hon vidare att hon bara var avundsjuk. Hon hade minsann ingen klänning alls hängande i garderoben. Inga vita tänder heller. Inget toppjobb. Inget spännande liv. Inget roligt hände henne. På jobbet eller någon annanstans. Upprepade gånger sjöng hon för sig själv; Is this all there is. En favoritlåt. Den försatte henne alltid i helt rätt stämning:


"Is that all there is, is that all there is
If that's all there is my friends, then let's keep dancing
Let's break out the booze and have a ball
If that's all there is"


Kulturkollos veckoutmaning vecka 43

Kulturkollos veckoutmaning:

Vilket fiktivt verk skulle du vilja flytta in i? Varför?

Jag skulle vilja flytta in hos någon av Sarah Waters världar. Vilken som helst. Fast jag gör det med stor bävan. Människorna i hennes romaner har det inte lätt. Milt sagt. Karaktärerna får fajtas mot djupa orättvisor och fördomar, bevara livsfarliga hemligheter och leva extremt äventyrliga liv. Men ändå så spännande att jag är villig att ta risken. Bara för att få uppleva stämningen i "verkligheten". Jag väljer den jag läste senast. Hyresgästerna. En läskig historia med mycket blod som flyter.

Till sist vill jag dela med mig av citat från samma bok:

"Min far, mrs Barber, var till besvär så länge han levde, ställde till en massa besvär genom att dö och har lyckats att fortsätta att vara till besvär ända sen dess."






måndag 23 oktober 2017

Klagan

Vissa saker stör mig. Jag inser att det troligtvis bara är jag själv som bryr mig om det här och att det dränerar mig på energi. I onödan. Trots det. Det är helt omöjligt för mig att tänka bort. Vissa uttryck som används. Ofta.

"Välkomna ska ni vara", säger programledaren på teve. Varje gång.

Vad då ska? Är vi tvungna att vara välkomna? Eller?

"Hejdå på er", säger en annan programledare på teve.

På? Hur menas?

"Om jag ska vara ärlig" eller "Om jag ska vara helt ärlig", säger många och har sagt det länge. Det är inget nytt, men jag har tröttnat. För länge sen.

Många säger de här orden i olika sammanhang där ingen frågat efter just ärlighet. Den som undrar vill helt enkelt få veta en persons erfarenhet i  något vardagligt sammanhang. I en kontext där hen inte har någon logisk anledning att vara tvungen att välja mellan att vara oärlig och ärlig.

Så ... nu har jag klagat nog för idag.


torsdag 19 oktober 2017

Hjältar

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text baserad på meningen.

s 268 Alla Hjältar blir förlåtna av Chris Cleave
Gudarna skulle veta att alla i uppsamlingslägret var helt slut.


Hur framtiden såg ut hade hon inte en aning om. Hon visste bara en sak. Livet fanns inom henne. Både hennes eget och ett nytt. Det var nära förestående. Kroppen var kompakt och den stora utstående magen tvingade henne att vagga fram. Ingenting kunde hejda henne. Hon gick och gick. Mitt i gruppen av individer med samma mål som hon. Tysta och sammanbitna tog de sig fram. Plastsandalerna hade för länge sen förorsakat skador på huden utmed skornas hårda kanter. Hennes nakna fötter var dammiga av vägens grus som oavbrutet letade sig in i såren. Smärtan fick henne att då och då brista ut i låga skrik. Men hon slutade inte att gå. Till slut var de framme. De stapplade in genom de öppna grindarna. De var inte först. Överallt vandrade människor omkring. Kvinnor med sorgens fåror i sina ansikten. Barn som sett för mycket. Gudarna skulle veta att alla i uppsamlingslägret var helt slut. Men de skulle aldrig ge upp hoppet om en bättre tillvaro. Aldrig.


onsdag 18 oktober 2017

Hemligt

"Hur har du det nu för tiden? Föreläser du fortfarande?" sa han, tog tag i en metallstång och liksom hängde på den medan han betraktade henne.
"Jajamän!" svarade kvinnan och skrattade till.
"Fortfarande samma ämne?"
"Jajamänsan," sa hon och skrattade igen.
"Det är säkert ett outtömligt ämne. Hela tiden finns det nya saker att säga och diskutera. Har jag rätt?" sa mannen och slängde en blick ut genom spårvagnsfönstret.

Jag följde hans blick och hann se ett yngre par som omslingrade till en enda kropp kysstes intensivt, innan tillfället var förbi.

"Jajamän."
"Lika mycket publik varje gång?"
"Jajamänsan."

Jag vred på kroppen. Såg henne bara halvt om halvt bakifrån. Blont, lockigt hår uppsatt i en slarvig knut. En antracitgrå dräkt med figursydd jacka. En väska hängande över axeln som såg ut att vara gjord för en liten bärbar dator.

"Det engagerar fortfarande, alltså?"
"Jajamänsan. Här ska jag av. Kul att träffa dig. Ha det så bra", sa kvinnan snabbt.

Nästan aggressivt forcerade hon ett antal passagerare på sin väg mot utgången.

"Kul att träffa dig också", svarade mannen, trots att hon redan lämnat spårvagnen och med snabba korta steg var på väg att korsa Drottningtorget. För varje kliv slog väskan hårt mot ryggen.


tisdag 17 oktober 2017

5 minuter

Någon undrade vad som är meningen med livet. Konstig fråga tänker jag. Det är naturligtvis att föra livet vidare, generation efter generation. Men om man frågar vad meningen är för mig, det att leva just mitt liv, så blir svaret ett annat. Då är det för mig att fylla livet med något meningsfullt.

Om vi ställer frågan till någon som bor i ett land med djupa orättvisor, fattigdom och en diktator som ledare får man ett annat svar om vad som är meningsfullt, än om man frågar mig. Förstås.
Frågar man en kvinna i Syrien, som lever mitt i striderna, kanske hon säger:

"5 minuter i fred."


måndag 16 oktober 2017

Viktigt

Vad som är viktigt
ändrar mening med åren
Perspektiv klarnar

Utsidans oviktighet
Uppfattningen om livet


fredag 13 oktober 2017

Symmetri

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text inspirerad av meningen.

Meningen : Vilket skapade en fulländad till och med gudomlig symmetri
sidan 188 i Stephen Kings bok Den som finner


Regelbundenheten i promenaderna. Det var den tillsammans med klädernas elegans, som skapade en fulländad till och med gudomlig symmetri. Hennes sätt att gå med rak rygg och hennes speciella sätt att svänga med höfterna. Han kunde inte ta ögonen från kvinnan. Den duvblå yllekappan som gick ton i ton med halsduken och handskarna. Den röda väskan som var placerad över ena axeln, som underligt nog gick perfekt ihop med det blå. Efter några dagar då han av en slump tittat ut genom fönstret exakt samma tid på dagen. Då visste han. Det var ingen slump utan tankeöverföring. Ren och skär telepati. Han hade förresten sett hur hon sneglade upp på honom. Inte varje gång. Då och då. 

En dag tog hon av sig hatten och lät det långa röda håret ramla ner över ryggen. Precis framför honom. Han var publik och hon stod på scenen. Så höjde hon armen och vinkade. En aning avmätt tyckte han. Ungefär som han hade sett drottningen göra. Mer än minimal svängning på handen än en viftning. Han vinkade inte tillbaka. Sen gick han bort från fönstret. Ingen eller inget skulle få förstöra den gudomliga symmetrin. 


onsdag 11 oktober 2017

Dagen

Det var en sån där dag när inget hände. Hon satt i läsfåtöljen med benen uppdragna. I knät låg boken. Med avbrott för att göra i ordning lunch, brygga eftermiddagskaffe  och hämta ett äpple, hade hon suttit där snart hela dagen. Så träffade en solstråle hennes ena öga. Hon bländades. Ögat tårades. Det passade bra. Sista sidorna i boken hade försatt henne i ett tungt vemod. Fast slutet inte varit helt och hållet svart. Det fanns en ljusglimt. Ingen annan bok hade någonsin haft samma inverkan på henne. Otaliga ruskiga, dramatiska, berörande  berättelser till trots. En rädsla strök omkring i hennes mage. Hur skulle någon annan bok kunna slå den här? Det var en omöjlighet. Den berättelsen fanns inte. Hädanefter skulle hon inte kunna läsa med samma nyfikenhet, känslosamhet och intresse. Så det här var ingen dag då inget hände. Tvärtom. Det var en omvälvande dag. 


tisdag 10 oktober 2017

Gå vidare

Vi måste gå vidare. Vända till nästa blad. Bläddra framåt, inte bakåt. Det var så hon sa. Föreläsaren. Precis som om hon var övertygad om att åhörarna var så obegåvade att hon måste säga samma sak tre gånger innan det gick in i våra dimmiga hjärnor. Fast med olika ord. Jag vred på huvudet och stirrade ut genom fönstret. Där ute var det höst. Men jag såg inte så mycket på grund av dimman som svepte över landskapet. Fast jag visste ändå att det blåste röda och gula lönnlöv runt, runt på den regnsjuka gräsmattan. En doft av mossa i luften. Med ens tappade jag tålamodet. Jag reste mig upp, tog tag min jacka och satte ryggsäcken över ena axeln. Hon tystnade och följde mig med blicken.

"Ursäkta", sa hon. "Vart tror du att du ska?"

Jag svarade inte. Sköt upp dörren och slängde igen den bakom mig. Snabbt skuttade jag ner för trapporna, drog upp porten och gick ut på trappen. Med förvåning konstaterade jag att solen höll på att bryta fram bakom de ljusgrå molnen. Dimman var helt borta. Cykeln stod där jag ställt den två timmar tidigare. Lutad mot den röda tegelväggen. Nu skulle jag hem.


Kulturkollos utmaning vecka 41

Kulturkollos utmaning den här veckan:
Hur ser ditt förhållande till rymden ut och vilket är ditt bästa rymdäventyr? Har du kanske en favoritfilm eller en bok som fått dig att betrakta stjärnorna på ett nytt sätt. Kanske är det en tavla eller ett stycke musik.

Det första jag kommer att tänka på är en film:

Jag har länge varit fascinerad av rymden, dess outgrundlighet, oändlighet och de olösta gåtor om hur allt fungerar som vi aldrig kommer att få svar på. Dess oerhörda storlek och den knepiga tanken på att allt hela tiden skenar iväg i en enorm hastighet. Sträcker ut sig, blir längre och längre. Tills ... ja tills universum inte kan tänjas ut längre, utan imploderar kanske? Ingen vet.

Min bästa film om rymden är utan tvekan Interstellar (=den materia som finns mellan stjärnorna i universum). Jag har sett den tre gånger. Hittills. Så bra varje gång. Fast första gången var förstås allra bäst. Det otroliga ljudet, spänningen, dramatiken. Så bra!


måndag 9 oktober 2017

Emma

Emma gick ut i trappen, stängde försiktigt ytterdörren och vred om nyckeln. Hon visste att mamma hade ont i huvudet. De dagarna tålde hon inga höga ljud. Inga ljud alls. Hela dagen hade mamma legat kvar i sängen med den mörka rullgardinen nerdragen. Nu var det nog eftermiddag. När Emma vågade glänta på dörren och kika in såg hon bara det tjocka täcket med mammas kropp under. Hon rörde sig inte. Helst hade hon velat gå fram till sängen och lyssna vid hennes mun, om mamma andades. Emma försökte räkna på fingrarna hur många gånger mamma hade legat likadant utan att röra sig och varje gång ändå till slut kommit upp. Emma hade tyst sett på hur mamma snubblat ut i köket och gjort i ordning en kopp hett te. Hennes fingrar räckte inte att räkna antalet gånger. Hon tappade bort sig. Det var så tråkigt. Hon hade inget att göra. Till slut bestämde hon sig för att gå ut på gården. Flera av grannbarnen lekte där. Det hade hon sett från balkongen. 


torsdag 5 oktober 2017

Samlingen

Samlingen i hörnet var det enda som avslöjade att hon var en läsande person. Ingen bokhylla någonstans i hela lägenheten. Bara de manshöga högarna av böcker som likt personligt konstruerade torn fyllde den ena delen av stora rummet. Jag gick fram och tittade på några bokryggar. Ernest Hemingway, Hertha Müller, Thomas Mann och Elfriede Jelinek hann jag läsa.

"Gillar du att läsa?" frågade hon.

Jag vred på huvudet. Kände mig avslöjad. Ungefär som om hon kommit på mig med att rota i hennes privata underklädeslåda i sovrummet. Jag betraktade hennes storblommiga vadlånga bomullsklänning, grå page och höga byst.

"Ibland."
"Vad läser du då?" sa hon och gick fram till den röda soffan och satte sig ner med en liten duns.
"Lars Kepler, Lee Child. Bland annat."
"Lee Child? Har jag aldrig hört talas om. Kepler? Det är vad jag kallar ett dåligt författarskap," sa hon och tittade på mig med ett leende.
"Har du läst någon av deras böcker?"
"Jag försökte med den första. Fullständigt ointressant. Fick sluta efter halva och då är jag inte en sådan som ger upp i första taget."
"Nej, du är väl både en krutkäring och kulturkäring!?"

Jag kunde inte låta bli. Det bara flög ut mellan läpparna. Som en sjöfågel som dyker efter en fisk, som en pil rakt ner i havet.

"Vad är det för fel med det då?"

Nu hade hon slutat att le. Läpparna hopknipna.

"Inget", sa jag, drog efter andan och försökte få ordning på andningen som satt långt upp i halsen.  "Jag tror att det är bäst att jag går."




onsdag 4 oktober 2017

Djupt vatten

Jag satt i fören. Varma vindpustar smekte mina kinder. Godmodigt förflyttade sig båten med en långsamt och taktfast dunkande motor. Jag tittade ner i havsvågorna som strömmade längs med stäven. Min blick fastnade. Jag stirrade meditativt rakt ner i vattnet. Det var djupt. Det visste jag. Trots det såg jag lätt och ledigt ända ner till en vit sandbotten. Långt därnere upptäckte jag ett litet fiskstim. Mulliga små fiskar, randiga i svart och vitt, rörde sig snabbt. Än hit, än dit. En knallorange bläckfisk, kantad av vad som föreföll vara små vita pärlor, gungade sakta fram. Med svepande vita fenor, som liknade plisserat tyg, stod en violettfärgad fisk helt stilla och jag kunde se ett bligande öga.

"Vad ser du?"

Rösten fick mig att hastigt titta upp. Glittrande ögon betraktade mig. Bakom mannen gick himlen och horisonten samman till ett. Hans kropps konturer skymde en del av det himmelsblå. Som om hans kropp skurit bort en del av det blå panoramat.

"En skön exotisk värld."

Han reste sig upp.

"Vill du bada?" sa han.

Jag nickade.

"Kom", sa han.


tisdag 3 oktober 2017

Komma

Till dig vill jag komma
där du är vill jag vara
Skaran av människor är stor
Dig ser jag omedelbart
du är ljuset bland siluetterna


Tematrio - Tanter och farbröder

Lyrans Noblessers tematrio. Tre böcker som har äldre människor som huvudpersoner. Här kommer mina förslag: 

Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd av Rachel Joyce
Handlar om Harold Fry, en äldre "oansenlig" man, som vandrar genom hela England. Han går så långt att hans skosulor försvinner. Målet för vandringen är en kvinnlig kollega från förr som han vill träffa innan det är för sent. En långsamt berättad historia med både humor och svärta.

Italienska skor av Henning Mankell
En äldre man bor ensam på en annars ödslig ö. Enda sällskapet är en hund och en katt. Ett stort misstag som han, för inte så länge sen, gjorde sig skyldig till i sitt arbete fick honom att han fly människor. En kvinna från förr dyker upp och kräver att han ska följa med på en resa. En annorlunda road movie.

Nätternas gräs av Patrick Modiano
Under tiden Jean promenerar omkring på Paris gator minns han kvinnan han var förälskad i för många år sen. Han följer i hennes och sina egna spår. Kvinnan var hemlighetsfull. Han försöker förstå henne. Vem var hon? Varför umgicks hon med män som verkade tillhöra maffian och på skumma barer och hotell? Lägenheten hon tog med honom till. Det var något konstigt med den.


måndag 2 oktober 2017

Kvinnan

Regnet träffar hårt gatans asfalt. Jag betraktar kvinnan från fönstret. Hon har en svart vadlång regnrock och kraftiga gummistövlar i samma mörka färg. Mobiltelefonen sitter som klistrad vid ena örat. Hårda vindbyar gör att ösregnet förflyttar sig i täta sjok, både horisontellt och lodrätt. Konstigt nog har kvinnan inte brytt sig om att skydda håret, vilket gör att blöta hårtestar slingrar sig som maskar runt hennes ansikte.  

Så ser jag att hon rycker till. En bil som rör upp höga vattenkaskader kring däcken närmar sig. Samtidigt som hon ändrar sitt hastiga gående till ett tungt lufsande slänger hon hastiga blickar åt bilens håll. Utan att mobiltelefonen lämnar örat. Jag antar att det är de grova gummistövlarna som gör att steget blir klumpigt. Sekunden efter försvinner hon ur min åsyn.


söndag 1 oktober 2017

Mörker

Din rygg var krökt och huvudet framskjutet
som om du fått syn på något överraskande
Linjerna i ditt ansikte indikerade ett långt liv
Jag ville smeka den tunna huden på din kind
Utanför fönstret var allt bara mörker

Du log med smala läppar bleka utan läppstift
Skrattgropen invid munnen kunde jag ännu skönja
Du tittade på mig med ögon fulla av tillförsikt
Jag närmade mig dig med varliga rörelser
Utanför fönstret var allt bara mörker


onsdag 27 september 2017

Länge sen

Det har gått många år. Så länge sen jag såg dig senast. Hur många år kan det vara? Jag räknar och kommer fram till att det är trettiosju år sen. Jag var tjugoåtta år och du femtiosex när det hände. Det slår mig nu att du var exakt dubbelt så gammal som jag. Båda är vi födda i månaden december. 

Att du försvann så abrupt blev en chock för mig. Vi hade alltid väldigt svårt att förstå varandra. Du var upptagen jämt och verkade inte intressera dig för mig. Du frågade aldrig hur jag hade det. Om jag mådde bra. Om du kunde bistå mig med något. Med tiden fick du markerade linjer längs kinderna och pannan låg alltid i djupa veck. Dina ögon utstrålade mörker. Som om du ständigt gick omkring och mådde dåligt. Jag önskar att jag hade fått lära känna dig. 


tisdag 26 september 2017

Jag är noga

Jag hade bestämt mig redan dagen före. Då går det inte att låta bli. Jag är noga med att inte fega ur. Regnet öser ner. Himlen tömmer sina voluminösa lager av nederbörd. Jag kliver i mina löpardojor och sätter en citronfärgad keps på huvudet. Redan efter några minuter är jag sjöblöt. Det gör ingenting. Luften är ljummen. Det är bara skönt. Så hör jag fågeln. Det låter som om en kråka flyger i mina spår. Ett lika taktfast kraxande som mina löparsteg. Så förstår jag. Det är ingen fågel. Det är högerskon som är vattenfylld och som för varje steg ger ifrån sig ett högt knarrande läte. Först när jag närmar mig hemmet. De sista tio stegen. Då hör jag även vänstra skon. 


torsdag 21 september 2017

Systern

Forts från text igår 20/9:

Hon tog ett steg mot mig, satte handen på dörrvredet och slängde upp altandörren. Med en smäll slog den i fasaden. Trots rädslan jag kände för min syster blev jag lättad av att fönsterglaset inte gick i bitar. Hon reagerade inte på skrällen.

"Tjuvlyssnar du?" Rösten var hård.
"Är det så konstigt", sa jag och kände mig modig. "Du var så upprörd."
"Det har du inte med att göra", sa Lena och klev in i rummet och ställde sig bredbent framför mig.
"Men jag är ju din syster. Jag bryr mig om", svarade jag och höll upp händerna framför mig som om jag ville ge henne en kram. Lena tog ett steg bort från mig. Mina armar sjönk.
"Det var något nytt", sa hon och sjönk ner i soffan, tog tag i fjärrkontrollen och började trycka febrilt. "Vad i helvete! Varför går den inte igång?"
"Nu är du orättvis", sa jag.

Ångesten satt högt upp i halsen. Jag visste att hon hade rätt. Under årens lopp hade jag varit en egocentriker som alltid satt mig själv i främsta rummet. Yngsta barnet, som blev bortskämt av all uppmärksamhet.

"Hjälp mig med den här", sa Lena medan hon höll fram apparaten och ruskade den hetsigt.

Jag gick fram och satte mig bredvid henne. Hon vände ansiktet åt mitt håll. Ögonen utstrålade smärta och munnen var förvrängd till ett grin.

"Lena", sa jag.

Hon tittade på mig, lutade sig tungt mot mig och la armarna runt min nacke. Jag hörde snyftningar och halsen blev fuktig av hennes tårar. Trots hennes kval kände jag olusten försvinna bort och ersättas av en blank lättnad. Jag bara satt där utan att röra mig och lät henne gråta.


onsdag 20 september 2017

Svågern

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text baserad på meningen.

Hon pratade länge där ute, jag hörde inte vad hon sa, men hon lät upprörd.
Från Världens vackraste man av Lena Ackebo s. 222

Hon pratade länge där ute, jag hörde inte vad hon sa, men hon lät upprörd. Jag reste mig upp och barfota tassade jag försiktigt fram till den stängda altandörren. Kikade ut. Eftersom solen höll på att försvinna under horisonten, började ljuset bli liksom beslöjat. Lena stod med ryggen mot mig. Jag la märke till hennes krumma rygg och kände irritation över att hon inte kunde räta på ryggen. Snart fastnade hon väl med axlarna i det framåtsluttande läget. Mobilen höll hon på ett sätt så att ringfinger och lillfinger spretade rakt ut från huvudet. Ungefär som en del höll vinglas. Kanske tyckte de att det såg fint ut. Fiiint. Jag tyckte det såg löjligt ut. Speciellt när machomän gjorde det. Jag spetsade öronen.

"Du är ju inte klok", hörde jag. "Du kan inte mena att du ska sätta mig i den knipan", fortsatte Lena.

Jag kunde inte låta bli att bli nyfiken och undra vad det rörde sig om för knipa. Jag kände till att min syster var olyckligt gift. Hade hon en älskare, som hotade med att avslöja henne? Eller var det min svåger som ville skiljas och därmed kunde kasta ut henne från lägenheten? Jag visste att bostadsrätten stod på honom. Eller både och. Precis i det ögonblicket vände Lena sig om och våra ögon möttes.


tisdag 19 september 2017

Obegriplig

Det var så det började. Tonåren startade det hela, konstaterade hon. Nu många år senare förstod hon hur obegriplig hon var. Till och med ofattbart kufisk inför sig själv. Osannolikt hur otroligt mycket de åren präglat hennes liv. På gott och ont. Mest på ont. Det var som om hon ända sen dess försökt förstå och ihärdigt försökt justera sitt knepiga jag. Hon som gjorde och tänkte en massa besynnerliga saker. 

Ett tag tänkte hon att hon inte var frisk. Eller i alla fall att hon hade en mental missbildning, som gjorde att hon inte i förväg kunde inse och förutse konsekvenserna av sina handlingar. En del av de värsta ogenomtänkta grejerna hade avtagit med åren. Men inte alla. Knäppa saker hände att hon gjorde fortfarande. Fast i mindre farlig skala.


måndag 18 september 2017

Svårt

Jag funderar på benämningen olaga hot. Olaga hot. Finns det lagligt hot? Jag grubblar. Svårt. Till slut kommer jag fram till att det kanske ändå gör det.

Jag letar runt på nätet och hittar förklaringen. Den som hotar någon med att polisanmäla gör precis det. Hotar lagligt. Det är nämligen inte olagligt att anmäla ett brott. Även om det sen visar sig inte vara något brott begånget.


fredag 15 september 2017

Krogen

Jag hade varken klänning eller högklackade skor idag. Igår menade jag. Jag äger bara en klänning. Den köpte jag för fem år sen och har använt den en enda gång. På krogen igår hade jag byxor på mig. Grå byxor och på fötterna bar jag boots. Faktiskt med klack, men jag skulle inte kalla den hög.

Det jag la märke till och som gladde mig mycket var att när jag klev in genom dörren fick jag syn på en äldre man som stod vid baren. Han såg bra ut. Smal med en tight vit skjorta och välsittande blå jeans. Han betraktade mig oavvänt när jag promenerade fram till bardisken. Han log. Han visste inte det då, men kvinnan som stod bredvid honom var en vän till mig. Hon presenterade oss. Jag kommer inte ihåg vad han sa för namn. Jag var nog inte riktigt medveten. Såg bara ett par ljusblå ögon som såg in i mina gråblå. Min vän berättade sen att han var en gammal ishockeypappa. 


onsdag 13 september 2017

Att vårda

Jag vill omhulda landskapet efter skördetid
Rensa och kratta lövverk
Putsa och kånka trädgrenar

Bränna i oljefatet som bär spår av rost
Svettas fastän luften svalkar
Släcka törsten med vatten från källan


tisdag 12 september 2017

M

Forts på  berättelsen från igår 11/9:

Välj 5 ord på bokstaven M och skriv en text som innehåller minst 2 av dem

Mörk, mun, med, maklig, mot


Nästa gång hon ser honom skönjer hon hans ansikte. För att det ska verka som om hon väntar står hon nära spårvagnshållplatsen. Samtidigt som han drar ett bloss på cigaretten böjer han nacken och tittar uppåt. Han har mörk hud. Så sänker han blicken och ser rakt på henne. Den här gången är inte ansiktet skymt. Hon är överraskad över sig själv, att hon inte vrider bort huvudet. Hans mun. Han ler och en vit tandrad skymtar. Han rätar på ryggen, rättar till kepsen och gör en honnör med två fingrar. Som en scout. Alltid redo, tänker hon. Hon hör skramlet. Spårvagnen kommer i maklig takt. Han försvinner bakom vagnarna. Dörrarna slås upp. Hon står kvar. Har aldrig tänkt åka med. När hållplatsen är tom igen står han där. På samma sida som hon. Han tar några steg mot henne. Stannar helt nära.


måndag 11 september 2017

Cigaretten

Det står en man på andra sidan gatan. Han har en smal siluett och de blåjeansklädda benen är proportionerligt för långa jämfört med hans överkropp. Han röker. Den ljusgrå röken från cigaretten ringlar sig upp mot himlen. Hon följer röken med blicken och lägger märke till att luften är mättad av dagg och svagt regn som sakta singlar ner från de duvblå molnen. Mannen svarta keps är djupt nerdragen över pannan och lägger hans ansikte i skugga. Hon kan inte urskilja hans ansiktsdrag, men förnimmer att han betraktar henne. Han står helt stilla med ena foten uppdragen bakom sig, stödd mot husfasaden. Då och då höjer han armen och drar ett djupt halsbloss. Efter en stund slänger han fimpen. Han mosar den genom att placera foten rakt över och vrida skon fram och tillbaka några gånger. Som hon tänker sig att man gör med en kackerlacka man vill krossa och vara säker på att den bli ett med trottoarens asfalt. Under ett kort ögonblick ser hon hans blick glimra till innan han drar upp porten och försvinner in.


söndag 10 september 2017

Lund

Det var någon som berättade hur många tankar en människa tänker varje dag. Jag kommer inte ihåg antalet. Varför är det intressant? För mig är det värdelöst vetande. Fast jag kan ändå inte låta bli att fundera. Hur har man räknat ut det? Hur lång är en tanke? En sekund, en minut, en och en halv minut? När vet man att en tanke är slut och en ny börjar? Räknas drömmar till tankar? Jag finner det mer intressant att få veta hur ekvationen ställdes upp än det reella summan. Kanske ska fråga Lund.


torsdag 7 september 2017

Paret

Medan Karin lutade sig framåt för att ta tag i vinglaset fastnade hennes blick. Det gick inte att låta bli att stirra. Tur att hon satt så att de inte såg henne. En äldre man klädd i svart välsittande kritstrecksrandig kostym, vit skjorta och blå- och rödrandig slips. En kvinna som var mycket yngre, hade superkorta shorts i jeanstyg på sig. Så korta att Karin kunde skymta skinkorna. Upptill ett snävt linne och på fötterna hade hon svarta boots med decimeterhöga klackar. Med vingliga steg drog hon en barnvagn i riktning Mariaplan. Samtidigt tog mannen några hastiga flaxande kliv åt sidan för att hämta ett litet barn. En kille som helt klart nyss hade lärt sig gå. Den lilles gångstil var instabil och stegen riktades mer åt sidorna än framåt. Karin grubblade. Tog en djup klunk av det vita Chablisvinet. Vilket speciellt par. Var det möjligt att han var fadern? Eller var det morfar?


onsdag 6 september 2017

Inte sällan

Den dagen är mörk
Sker ingalunda sällan
Sinnesintrycket
som en sedvanlig gryning
Världen gör henne livrädd


tisdag 5 september 2017

Kulturkollo Kalla Kårar

Kulturkollo frågar: Vad får dig att känna krypande kalla kårar? Lista musik, film, konst och/eller böcker som får dig att känna klenmod, fruktan och ångest?


Det som ger mig värst kalla kårar är förstås verkligheten. Men om jag ska vara lite mindre allvarlig; jag kände rädsla när jag läste följande böcker. Mycket för att jag så väldigt lätt kunde identifiera mig med huvudpersonerna. Alla utom i en och det var den som har övernaturliga inslag. Kända böcker alla fyra. Ska jag välja någon före de andra ... svårt, men då väljer jag Hyresgästerna. Gastkramande.