Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

onsdag 26 juli 2017

Född sån

Jag gjorde inte ens slut med Tobias. Upphörde bara att kontakta honom. Han måste ha känt ointresset. Han ringde några gånger och jag svarade kort att jag var upptagen och att jag skulle ringa tillbaka en stund senare. Efter några veckor blev det helt tyst. Han hörde varken av sig på telefon eller kom och ringde på dörren. Vi var näst intill grannar. Jag var förvånad över att han inte kom. Fast lättad. Så slapp jag honom. Hans studentrum låg tvärs över gatan. Jag var fullt medveten om att jag hade lånat hans enormt tjocka och omfattande kursbok i psykologi. Jag brydde mig inte ens om att lämna tillbaka den och han var alltför snäll för att be att få tillbaka boken. Trots att jag visste att den varit väldigt dyr i inköp struntade jag i det. Jag kände obehag och tyckte riktigt illa om mig själv. Hur korkad fick man bli? Hur knäpp som helst, tydligen.

Sen fick jag mitt straff, tänkte jag, öppnade munnen och gav luft åt en jättedjup suck som kom från någonstans långt ner i magen. Jag blev störtkär i Gustav. För första gången riktigt förälskad i en kille. Det stormade i mitt huvud. Jag tänkte enbart på honom. Och han kunde inte säga nog många gånger hur stolt han var över att ha en sån söt flickvän. Ibland tänkte jag att jag liksom blev än mer förälskad i honom bara för att han var förälskad i mig. Efter ett tag sa han att jag inte kunde visa känslor. Att jag var kall och hal som en fisk. Jag satt på bussen hem och hade ont i magen. Det var så orättvist.


tisdag 25 juli 2017

Ödet

Jag förstod verkligen hur Tobias måste ha känt sig. Att han blev totalt förvirrad av mitt stökiga sätt. Oförstående till mina irrationella handlingar, mina plötsliga impulser. Trots det kunde jag inte göra något åt det. Det gick inte att låta bli. Eller snarare; det bara blev så. Först när det var för sent fattade jag konsekvenserna av mitt handlande. Hans tålamod var beundransvärt. Inte en enda gång att han visade sig irriterad på mig, eller ens höjde på ena ögonbrynet. Så här efteråt kan jag se hur jag utnyttjade att han var svag för mig. Han var kär, men inte jag. Det hade varit bättre om han sagt ifrån. Blivit arg. Då hade det inte kunnat gå så långt som det gjorde. Fast å andra sidan hade jag nog schappat om han visat den sidan.

Ett tag fick jag för mig att jag hade en narcissistisk ådra. En självcentrerad storslagenhet. Förmodligen inbillade jag mig att jag utan efterräkningar kunde använda mig av andra människor för egna syften. Personer som tyckte om mig, som kände trygghet. Då slog jag till.

Dock kom ödet ifatt mig. Till slut. Livet trasades sönder totalt. 


måndag 24 juli 2017

Ny


Hon tänkte på hur det varit under grundskoletiden. Hennes pappa befann sig i karriären och ville, till nästan vilket pris som helst, klättra högre upp på stegen. Det var bara för resten av familjen att hänga med. Det hände, hon räknade på fingrarna, fyra gånger under de nio åren, att hon som utböling fick kliva in i en ny sal, möta en ny klass med elever och lärare. Hon tyckte att de stirrade ut henne. Hon såg inget enskilt ansikte. Allt smälte samman till en grå frånstötande massa. Hon mådde illa. Så snabbt det bara gick, tog hon sig alltid bort till den anvisade platsen och sjönk ner i stolen, i hopp om att hon nu skulle glömmas bort. Fast hon egentligen inte alls ville vara osynlig. Bara inte synas just nu.
I en klass sa läraren högt och tydligt att eftersom hon var sist in i klassen fick hon finna sig i att stå längst bak i alla elevlistor. De andra stod i bokstavsordning efter efternamnets första bokstav. Hon förstod inte. Fast hon var så ung, eller just därför, blev hon sårad  av lärarens burdusa sätt att meddela henne det, inför hela klassen. Hon hörde flinen från pojkarna som satt längst bak. Hon ville fråga, men vågade inte.
När det blev rast reste hon sig upp och gick sist ut ur klassrummet. Hon såg klasskamraterna rusa rakt igenom korridoren och slänga upp dörren ut mot skolgården. Hon gick långsamt efter. Hon tänkte att tiden skulle gå och att hon inte skulle behöva prata med dem andra så länge om hon dröjde. 


söndag 23 juli 2017

Mejkup


Ta en bok. 
Välj en slumpmässig mening i början av boken.
Skriv en text inspirerad av meningen.

 
Fanns det kanske någon undermedveten avsikt (sidan 9 i En syster i mitt hus av Linda Olsson)

Utan att lägga sin sedvanliga mejkup eller borsta håret gjorde hon det. Inte ens brydde hon om att ta på sig anständiga kläder. Som hon tyckte var anständiga, vilket betydde välstruken blus, byxor med pressveck och en kofta över axlarna. I fall det blev kyligt. Till och med att hon kollade i hallspegeln innan hon klev ut. Blek och med håret i oordning, ungefär som om hon precis klivit upp ur sängen. Precis så.

Hon såg honom komma gående på långt håll och precis i det ögonblicket flög tanken genom hennes huvud. Fanns det kanske någon undermedveten avsikt? Hon ångrade sig. Varför hade hon inte gjort sig fin? Utan tvärtom, klätt ner sig och visade nu upp sitt allra blekaste ansikte?

Så såg hon att han log. Hans ögon glänste. Hon såg tydligt kärleken i blicken.
 
 

fredag 21 juli 2017

Inte tråkigt ...


Den tog priset. Tapaskrogen. Tyvärr inte det fina priset utan det andra, längst ner. Jag tror att det mesta som kunde gå fel, gjorde det. Första intrycket var att det var en snygg restaurang. Såg trevligt ut och en snygg tjej stod i ingången och visade oss ett bra bord. Sen fick vi vänta. Och vänta. Under tiden la jag märke till en man några bord bort. Han pratade med en av servitörerna. Gestikulerade och jag hörde ett upprört muttrande.
Vi beställde. En öl och ett glas vitt vin som drink före maten. En flaska rosévin och fyra tapas per person därefter. Väntade. Efter en stund kom vinet. Två glas rosé. Vi haffade en av de serverande. Först var hans ansikte helt tomt, liksom avskalat. Trots att det var han som fått beställningen från början verkade han inte förstå. Efter en stund fick vi det vi hade beställt. Rosévinet var ljummet. Sen kom maten. Den spanska omeletten var trist och torr. För att inte säga hård. Tomatsalladen hängig. Det var lätt att konstatera att inget var tillagat samma dag. Resten av rätterna var OK, men bara så där. Kändes uppvärmt.
Under tiden vi åt fortsatte vi att betrakta publiken. Det gick inte att låta bli, även om jag kände mig en aning elak. Det var nästan vid varenda bord diverse högljudda diskussioner med servitörer och servitriser, som hela tiden hastade fram och tillbaka mellan borden. Ofta med nya grunkor i händerna, som ersättning för det kunden inte velat ha.
Mannen jag tidigare nämnt reste sig upp. Han gick fram till kassan och ställde ett litet fat, troligtvis med kvittot på, vände sig om och gick tillbaka till bordet. Han var mörk i synen. Tio minuter senare reste han sig igen och stegade ännu en gång bort mot kassan. Nya högröstade meningsutbyten. Sen gick han. Därifrån.
Det bästa man kan säga om besöket var att det i alla fall inte var tråkigt ...

tisdag 18 juli 2017

Positiv


Jag hade en gång en arbetskamrat. Hon var en hejare på att förstöra stämningar. Jag kan fortfarande, jag slutade 2004, höra hennes klagande stämma. De andras röster har jag glömt. Det är nog det bästa man kan säga om henne i så fall, att Kristina glömmer man inte bort. Det verkade som om hon inte kunde sitta i en grupp, på lunchen eller på möten eller liknande och vara positiv. Berätta något roligt ur sitt liv eller bara vara normalt vardagsglad. Så fort hon öppnade munnen var det för att uttrycka sitt missnöje. En gång ställde hon sig på tröskeln till mitt rum, tittade på mig med en anklagande hopsnörpt mun:

"Du, vet du, jag skiter i dig. Jag ger fullständigt fan i dig".
Jag stirrade på henne. Kände att jag var rädd för människan. För vad hon skulle kunna ta sig till. Jag klagade senare hos min chef. Då sa han:
"Du får ta henne som hon är."

 

måndag 17 juli 2017

Otydlig, Farbror, Bröd


Med stram uppsyn, iklädd en oklanderligt vit skjorta helt utan skrynklor och med en svart perfekt knuten fluga, hade han kommit gående fram till vårt bord. Korrekt och proffsigt tog han upp vår beställning. Han skrev på blocket med lätt höjda ögonbryn och ett litet leende på läpparna. Trots språkliga hinder visade han inte med den minsta lilla ändring i sin mimik att hans tålamod prövades. Det hade det helt klart gjort om jag hade varit i hans ställe. Hur svårt kan det vara att beställa? Även om vi inte pratade portugisiska och han inte engelska. Han påminde mig om min farbror Tore som var ett under av tolerans och lugn. Så olik sin bror, min pappa, som så ofta fick explosiva utbrott där han ursinnigt tog tag i det som råkade finnas till hands. Smack, krasch, slängde det rätt in i väggen. Mannen hade bara hunnit ta två steg från oss när vi ropade:
"Bröd! Får vi bröd till?"
Eller bread som vi sa. I steget vände han på klacken.
"Bredd?"
"Brot, pan", försökte jag för att inte vara otydlig.
"Ah, pão", sa han och jag kunde se att hans ena ögonbryn åkte i höjden.
Det var när vi skulle betala. Jag letade och letade i väskan. Bankkortet låg inte där. Borta. Inga pengar. Zero i tillgångar. Efter långa och komplicerade språkturer fick mannen klart för sig vilket dilemma vi befann oss i. Den här gången såg jag ett minimalt snörp på munnen.

Det slutade med att vi kom överens om att han skulle fakturera hotellet vi bodde på. Hotellägaren visade sig nämligen vara hans allra bästa vän. Kom vi fram till.

söndag 16 juli 2017

Årjängs travbana


Jag gick in på travbanans café. En enkel gulmålad träbyggnad vars golv gungade en aning när man gick över det. Jag fick en förnimmelse av ett hastbygge, en lite större byscha, byggd i tre olika nivåer. Som terrasser. Antagligen för att det skulle vara lätt att se tävlingarna från borden, när man fikade.
En medelålders man satt nersjunken över travprogrammet som låg uppslaget på bordet. Bredvid honom stod en sejdel med öl, halvt urdrucken. Han hade ett runt, brett ansikte och tunt grått hår som var samlat i en lös svans som hängde ner en liten bit över ryggen. På båda händernas ring- och lillfingrar satt breda guldringar och runt varje handled dinglade flera armband i guld.
Precis i det ögonblicket höjde han huvudet och stirrade rakt på mig. Hans runda stora ögon vek inte undan. Han gjorde mig nervös. Jag försökte slita blicken från hans blå ögon. Det gick inte. För att avleda uppmärksamheten tvingade jag mig själv att resa mig upp, jag hörde stolens gnissel mot linoleumgolvet. Jag började gå mot utgången. Jag kunde inte låta bli. Innan jag klev över tröskeln och gick ut vred jag på huvudet och kollade. Han stirrade fortfarande.

 

fredag 14 juli 2017

Stranden


Hans leopardmönstrade badbyxor var minimala. Knappt att tyget förmådde dölja det som putade ut. Hon vände bort blicken. Det blev bara för mycket. När han en stund senare reste sig upp från badhandduken kunde hon ändå inte låta bli. Blicken drogs mot mannen när han tog några snabba skuttande steg i den vita solheta sanden. Mot havet. Hans tunna hårtestar virvlade runt i den starka vinden. Ibland ner över pannan, ibland rakt upp från toppen på skallen. En liten bit av klyftan bak skymtade i badbyxans linning. Hon reste sig halvt om halvt upp för att kunna se bättre. Hans rygg. Det var något mörkt och lurvigt.

torsdag 13 juli 2017

Fönstret


Jag hade precis satt mig ner i sängen. Lutad mot några stora kuddar stirrade jag rakt ut i rummet. Min dagliga tankestund. En förändring i atmosfären störde mig, fick mig att fokusera blicken. Fönstret. Det var något med fönstret. Det var mörkt ute. I gliporna mellan persiennernas breda vita lameller såg jag en skugga. Ett fragment av en rund siluett. Jag fick en klar förnimmelse av att det var en del av ett huvud. Den mörka konturen rörde sig en aning, först åt ena hållet sen åt den andra. Som om skuggan försökte kika in. Som om någon ansträngde sig för att få syn på mig.
 
 

tisdag 11 juli 2017

100 ord om angelägen


Tvätten hade inte hunnit torka när åskregnet öste ut sitt ursinne över landskapet. Blommorna hukade som förskräckta trälar och ett gäng myror verkade angelägna om att snabbt komma i skydd. De rusade i en snörrät formation raka vägen till den stora stenen där de försvann ur sikte. Jag vände allt ryggen och stängde dörren hårt bakom mig. Jag satte  mig i läsfåtöljen med min senaste semesterläsning. Sjönk in i orden. En stund senare reste jag mig upp och gick ut. En strimma sol visade sig mellan molnen och en stilla vind svepte över mitt ansikte. På tvättställningen slokade sjöblöta kläder.


 

måndag 10 juli 2017

Vinden


Det går en vind över vindens ängar. Det fladdrar till i en tyllgardin. Jag kan inte höra de orden sjungas utan att få ont i magen. Vemodet sitter tungt som en gråsten. Kanske gillar jag känslan. Kanske söker jag den? Jag har också flera gulnade fotografier. Ibland tar jag ett ur högen och studerar det ingående. Speciellt ofta väljer jag bilden av min pappas familj. Ett typiskt fotografi från den tiden. Välkammade, uppklädda och med strama miner tittar alla fyra rakt in i kameran. Min farmor med en aning sorgset och svagt leende. Jag har aldrig träffat henne. Jag skulle vilja fråga farmor vad hon tänkte på. Den gången. Jag grubblar på vad hon skulle svara.

söndag 9 juli 2017

Oron


Han hade ett väldigt typiskt sätt för en turist att ta sig fram. Ett slags släntrande där energin, snarare än framåt, skickades ut åt sidorna. Resultatet blev en vaggande snigelaktig gångstil. Huvudet var mestadels riktat snett uppåt husfasaderna. Då och då avbrutet av ett ganska snabbt oroligt blickande neråt gatan. Troligtvis för att konstatera att han inte krockade med någon han mötte.
Jag betraktade honom från balkongen och tog en smutt på det sprudlande vita vinet. Det virvlade i munnen, kittlade i gommen och med en belåten suck svalde jag den iskalla drycken. Jag kunde inte låta bli att le, eftersom jag var tvungen att inse att jag själv givetvis såg precis likadan ut när jag var ute på promenad i den stora staden.
Om bara en liten stund skulle jag själv gå därnere. Vicka fram likt en anka, med kameran i mobilen lätt tillhands. Hela Lissabon var fullt av sådana som oss. Mannen och kvinnan.

lördag 8 juli 2017

Färden hem

Färden hade varit lång. Från värmen i södra Portugal ända till svala lilla Hedekas. Känslan att låsa upp den slitna gamla dörren var först främmande, sen bekant. Jag visste ju egentligen att jag måste vicka på ett speciellt sätt för att nyckeln ska ge upp och låta mig komma in. Jag glömmer så fort. När jag skulle betala i butiken kunde jag inte erinra mig kortkoden. Det blev inhandling på kredit. Inga kontanter nu för tiden. Så fort jag kom tillbaka till huset utbrast jag.

”2244 var det ju!”

Jag väntade en stund med att åka tillbaka till affären. Först ville jag ha en kopp kaffe med ett wienerbröd, sittande på trappen. Jag blickade uppåt himlen. Tjocka moln svepte snabbt förbi. I kanten såg jag en blå strimma. Kanske skulle solen snart värma mig. Jag lutade mig bakåt och vilade mig en stund.

torsdag 15 juni 2017

Våt Lång Höra


Idag ska hon ta spårvagn nummer 11 klockan 11:11 från Godhemsgatan till Masthuggstorget. Det är egentligen inte särskilt långt dit. Kanske en tjugofemminuters promenad. Hon skulle kunna gå. Men idag regnar det och hon avskyr att ha paraply med sig. Hon har inte en aning om hur många hon har glömt på allsköns ställen. Både av den anledningen och av skälet att det är så förbaskat opraktiskt att gå med paraply inne i stan gör att hon helt slutat. Nu för tiden blir hon ofta irriterad över andra som utan att reflektera banar väg med paraplyet sänkt framför sig som ett stickvapen. Hon kryssar mellan alla paraplyägare för att undvika att få ögonen utstuckna.
Att börja dagen med att bli våt och speciellt eftersom hon har lunchträff med Johan, det lockar förstås inte heller. Det får bli spårvagnen. Från hållplatsen är det inte långt till restaurangen. Johan och hon lunchar då och då och alltid på samma ställe. Lunchkrogen ligger i den gamla restaurerade brandstationen som idag kallas Briggen. Hon ser fram emot träffen. Det är alltid lika roligt att få höra om Johans senaste kap. 

 

onsdag 14 juni 2017

Kvinnan


Spårvagnens ylande bromsar gjorde ont i öronen. Den som tror att det enbart är bekvämt och trevligt att åka spårvagn här i Göteborg, tänkte jag och gjorde en ful grimas, tror  fel. Precis tvärtom, illande obekvämt. Efter flera på varandra hårda ryck, då vi som stod upp rycktes med och snubblade en bit framåt som om vi var viktlösa, stannade den tvärt vid Majvallens hållplats. Mittendörrarna slogs upp och jag fick syn på en yngre kvinna som höll ett bylte i famnen. Så såg jag att det var en baby. Den kan inte ha varit mer än några månader gammal. Ostadigt och utan att kunna stödja sig på något tog hon sig upp på vagnen och stapplade osäkert fram till en ledig plats. Det var ett uppfällbart säte, vilket gjorde att hon fick släppa barnet med ena handen medan hon drog ner sitsen. Jag hann aldrig tänka tanken färdig, att jag kunde ha gått fram och hjälpt henne. Hon satte sig på snedden, bortvänd från mig. Jag tittade på hennes bakhuvud. Det tjocka mörkbruna håret var uppsatt i en konstfull lös knut som hängde ner i den smala nacken. Hon satt halvt böjd över barnet. Jag kunde bara se babyns ena lilla arm med små, små fingrar som rörde på sig en aning. Inget ljud. Alldeles tyst. Jag funderade på vad som gjorde att kvinnan inte hade den lilla i en barnvagn eller om hon inte ville släpa på åbäket till ekipage, hade barnet i en tygsele. Vid Järntorget reste hon på sig och gick av. Jag sträckte på nacken och såg henne med snabba steg runda Järntorgsbrunnen med kvinnofigurerna som symboliserade de fem världsdelarna. Nu för tiden har vi fler världsdelar. Sju om jag är rätt underrättad. Kvinnan vek av in på Landsvägsgatan.
 
 

tisdag 13 juni 2017

Ingenting


Ingenting. Finns det? Kan ingenting vara ingenting?
Noll är ju noll. Men är det inget?
Universum är till största delen fyllt med något vi inte vet vad det är.
Det syns inte, alltså finns det inte. Inte för oss.
Vi kan inte föreställa oss att ingenting är någonting. Fast det finns ju där.   
 
 

måndag 12 juni 2017

En sån dag


Det var en sån där dag när inget hände. Hon satt och åt sin vanliga tallrik med yoghurt med de vanliga tillbehören. Och avslutade med sin vanliga mugg starkt kaffe med värmd mjölk. Idag hade ingen GP anlänt. Irriterad hade hon satt på teven och kollat morgonsoffan en stund istället. Men det gick inte att jämföra med att slå upp en egen morgontidning och metodiskt gå igenom de delar av tidningen hon alltid läste. Då bestämde ingen annan än hon själv. Så var det inte med morgonteve. Då avgjorde andra. Eller all matlagning. Hur orkade de, programledarna? Hon var förbluffad. Det hade gått så långt att så fort hon anade att det skulle bli ett matinslag, skyndade hon sig att byta kanal. Precis som hon gjorde när hon då och då kollade reklamkanaler. Alltid satt hon med fjärrkontrollen till hands för att hinna trycka bort.
Hela dagen hasade hon omkring i morgonrocken. Hon duschade inte, klädde sig inte. Hon brydde sig inte ens om att borsta tänderna. Kanske var det en osund tillfredsställelse hon kände när hon struntade i allt. I så fall struntade hon i det. Hon tänkte inte berätta för någon. Hon gick inte ut alls den här dagen. Vare sig med skräp eller till tvättstugan. En gång ringde mobilen. Hon lät den ringa.

lördag 10 juni 2017

Lyrans Noblessers enkät


Lyrans Noblessers enkät om hur det ser ut och vad som finns i min bokhylla.

1. Hur sorterar du böckerna i din bokhylla?
2. Hur många språk finns i din bokhylla? Vilka?
3. Vilket land kommer de flesta böckerna från?
4. Flest män eller kvinnor? Eller ungefär lika?
5. Vilka genrer/kategorier har du i bokhyllan (deckare, dramatik, bilderböcker, reseskildringar o s v).
6. Visa gärna en shelfie!

 Mina svar:

1.      Bara olästa för sig och lästa för sig, ingen annan ordning (än)

2.      Svenska, engelska

3.      Sverige flest, tror jag. Sen USA följt av England. Några afrikanska, tyska och norska

4.      Tror det är ungefär lika mellan kvinnliga och manliga författare. Jag går i alla fall inte in för att köpa det ena eller det andra

5.      Romaner, deckare, fackböcker, konstböcker, uppslagsböcker, diktsamlingar, novellsamlingar

6.       



 
P.S. Bilden ovan är i lägenheten i stan. Har flera bokhyllor på lantstället. D.S.

fredag 9 juni 2017

Övergiven


Med sina höjda beniga axlar ger han ett intryck av att vara övergiven. Det är samme man som jag har lagt märke till några gånger tidigare. Han som vacklande tar sig fram nere på gatan. Som med sin osäkra gång ser ut som om han är onykter, men som jag genast förstår inte alls är det. Idag bär han inte sin beiga mockajacka utan han har en mörk kavaj. Han är så mager att kläderna hänger och ser för stora ut. Ändå ser jag att han är noggrann med sin klädsel. Hans detaljer avslöjar det. Hans enda knäppta kavajknapp längst upp, den persiskt mönstrade sidenhalsduken som är så där medvetet flaxigt knuten kring halsen och hans blankputsade svarta skor.
Jag undrar om han är nyinflyttad. Eller har han kanske bytt rutt? Möjligen har han bott i trakterna länge, en dag tröttnat på sitt vanliga promenadstråk och bestämde sig för att se något nytt. Även den här gången betraktar jag hans ostadiga färd längs huset på andra sidan gatan, ända tills han till slut försvinner runt husknuten. 

 

torsdag 8 juni 2017

På spårvagnen


Jag sitter på spårvagnen. Stirrar ut genom fönstret på horder av människor som går längs trottoaren utanför. Jag spetsar hörseln. Ibland kan jag få höra en del intressant. Men det gäller att jag fokuserar på någon speciell. Eller tjuvlyssnar gör jag ju, får jag erkänna. De här orden från en äldre man med hes röst fångar jag upp idag:
"Jag? Jag har så in i helvete roligt! Det ska jag fan i mig ha. Puss, puss."


 

onsdag 7 juni 2017

Minnet


Minnet låg väl dolt längst in i garderoben. Klädkammare kanske det snarare borde kallas. Eller en enklare variant av dagens "walk in closet". Jag förstod inte riktigt varför jag började rota där inne bland gamla kläder som jag inte använde längre. Både mina och några klädesplagg som jag inte nändes kasta eller ge bort som hade varit mammas. Med näsan in i mammas svarta yllekappa med päls på kragen, en svag doft av hennes älsklingsparfym från Dior satt fortfarande kvar i tyget, fick jag syn på en vitt plastfodral. Jag visste direkt var det var. Min bröllopsklänning. Använd bara en gång. Varför var ett mysterium även för mig själv. För det första var den knäkort och för det andra var den limegrön och utan krusiduller. Inget vitt, ingen slöja i tunn spets, inget som kan alls liknas vid en bakelse. Däremot det som ibland benämns som cocktailklänning. Jag sträckte mig så långt det gick och tog tag i galgen.
I sovrummet la jag paketet på sängen, drog upp blixtlåset och tog fram klänningen. Jag la den på överkastet och genast fick jag syn på den. Fläcken. En ganska stor oregelbunden fläck. Det var säkert fett av något slag. Så mindes jag. Under bröllopsmiddagen råkade jag tappa gaffeln med västkustsallad i knäet. Antagligen var jag salongsberusad och därmed en aning klumpig och jag slarvade. Jag skämdes. Resten av kvällen var jag noga med att hålla ena handen över skamfläcken.
Så snart min nye man och jag kom hem hängde jag undan klänningen. Det var dagen efter. Hur enfaldig får man bli? En klänning som var skräddarsydd. Måttbeställd till just mig. I thailändskt siden. Varför försökte jag inte ta bort fläcken sen?
 
 

måndag 5 juni 2017

Misstänkt


Jag har mina aningar om hur det måste ha gått till. Den stora brickan stod färdig på köksbänken och inväntade gästerna. Jag hade lagt en vit stärkt linneservett på brickan. Därefter placerat långa rader med småkakor. Det var Bondkakor och Vaniljdrömmar. Chokladsnittar, Finska pinnar och Havreflarn. Och Kanelkakor. När jag klev in i köket för att hämta brickan. Chocken gick som en stötvåg genom kroppen. Bara några spridda smulor kvar och servetten var skrynklig och smutsig. Köksdörren hade varit stängd. Var det möjligt? Kunde Bonnie verkligen ha öppnat dörren och utan att dra ner brickan i golvet stoppat i sig allt? Och sen, stinn och mätt, gått ut och snyggt och prydligt stängt dörren efter sig? Jag vände snabbt på klacken och ropade:
"Bonnie! Var är du?"
Jag hittade henne liggande i sin korg i sovrummet. Hon låg invriden i sin egen kropp. Under lugg och utan att röra på huvudet slängde hon hastiga blickar upp på mig. Då visste jag. 


 

fredag 2 juni 2017

Marginalen


Tänker på dem som befinner sig på marginalen. Om det hade varit muntliga studentprov idag. Hur många hade klarat sig? Jag är säker på att jag själv hade fått smyga ut bakvägen. Är det en rest från det gamla Sossesverige, den där idén att ingen ska kuggas? Alla ska vara med. Alla ska känna sig lyckosamma, inkluderade i de vällyckades skara. Blir resultatet inte då att man bara skjuter upp misslyckandet? Smyger stoftet av floppen under mattan. Eller ger förställningen alla oss förvirrade en ny chans?

onsdag 31 maj 2017

En process


Jag ligger i sängen med ögon omöjliga att sluta
Det är natt och jag stirrar ut i intet
I öronen tjuter vinden
som om någon busvisslar rakt in i öronsnäckan
Jag ser hur han ligger på marken utan att röra sig
Allt stillnar regnet tar slut skeendet upphör
just då hans liv släcks
 
 

tisdag 30 maj 2017

Stefan


Varför han kallades Kurt var ett mysterium, eftersom han egentligen var döpt till Stefan. Ingen kom ihåg när det började. Han och jag bodde i samma hyreshus på Blekingsborgsgatan 23 i Malmö, på samma bottenplan, dörrarna mitt emot varandra rakt över gången. Vi var lika gamla, fyllde dessutom år på samma dag. När min familj flyttade in i lägenheten bodde Kurts familj redan där sedan något år. Lägenheterna var exakt likadana, bara det att de var spegelvända. Ibland blev jag helt förvirrad eftersom rummen så att säga låg fel för mig. Redan första dagen möttes vi på gården. Vi fann varandra direkt. Antagligen för att vi var lika varandra, både utseendemässigt och till sättet. När Kurt var hemma hos oss stod fyra exakt likadana bruna läderskor bredvid varandra i hallen, berättade mamma senare. Det tänkte inte Kurt och jag på. Vi började i Kulladalsskolan samtidigt och hamnade i samma klass.
När vi fyllde tonår hade vi gemensamt trettonårskalas. Det var då han tog till orda och sa att han inte ville bli kallad Kurt längre. Han hette ju Stefan.

 

måndag 29 maj 2017

Skynda på, på Majornas loppmarknadshelg


Hon fick syn på den före honom.
"Där!" hojtade hon. "Där är den ju. Vår säng."
"Vår säng?"
"Jag menar förstås att den SKA bli vår. Fattar du väl? Den är helt perfekt. Skynda på innan någon annan hinner före", ropade hon och var redan på väg över gatan, bort till loppmarknadsståndet där sängen stod uppställd i det regnblöta gräset.
Dubbelsängen var så stor att den tog upp hela bredden mellan trottoaren och hyreshuset intill. Han suckade och rantade efter. När han kom fram kunde han inte låta bli annat än att tycka att den faktiskt var perfekt. De hade länge tänkt att de skulle köpa en lika bred som lång säng. Det verkade den här vara. Säkert ett fynd. Dessutom såg den rätt fräsch ut för att vara begagnad, tänkte han och drog med pekfingret längs träramen. Inget damm fastnade på fingret. Han försökte låta bli att tänka på vad kvinnan som sålde den eventuellt hade sysslat med i sänghalmen.
"Men hur ska vi få hem den?" sa han.
"På cykeln", förstås", sa hon.
I sitt stilla sinne, utan att säga det högt, undrade han hur det skulle gå till. De köpte sängen för tvåhundra kronor. De tog tag i varsin ände och började gå. Det var tungt. Svettiga och flåsande kom de fram till cykeln och baxade upp sängen på pakethållaren.
"Jag styr och du håller där bak", sa hon.
Han undrade hur och om det skulle funka, men sa inget högt. Det var enklast att inte protestera. Erfarenhet var bästa sättet att lära. Learn by trial and error, tänkte han när de vinglande satte igång att gå. Deras framfart väckte uppmärksamhet. Alla stirrade först och brast sen ut i höga skratt. Mer eller mindre pekade. De kom inte många meter innan cykeln kved under tyngden. De blev tvungna att stanna.
"Det här går inte", sa hon.
"Nej just det", sa han. "Jag hämtar bilen. Kanske kan vi ta den på taket."
Hon slängde sig raklång rakt över den breda madrassen.
"Gör det. Jag väntar här."
 

fredag 26 maj 2017

Fem ord på K


"Nej", sa hon så högt att ingen i den lilla systembolagsbutiken i det lilla samhället Färgelanda kunde undvika att höra. "Jag har inte en aning om vad du menar, Karl. Jag vet faktiskt inte vad Kahlúa är."
Jag gav henne en lång blick och hoppades att hon skulle förstå att hon skulle dämpa sig eller annars ta med sig mobilen och gå ut och prata vidare. Våra ögon möttes och efter en hastig blick vred hon på kroppen så att jag blev stående med hennes nakna rygg en halvmeter ifrån mig. Jag blickade rakt in i hennes nacke. Hennes bruna hår var hårt bakåtstruket och uppsatt i liten rund boll i bakhuvudet. Inte ett enda tunt hårstrå hade slitit sig.
"Varför gick du inte själv? Du som vet? Vad sa du?"
Jag gick bort till hyllan med röda viner och började läsa på skyltarna. Jag var ute efter ett vin som passade till lamm med rödvinssky och potatisgratäng. Ett hyfsat halvmaffigt Italienskt kanske? Eller ett lättare Pinot Noir?
"Men vad menar du? Inte så svårt? Kom hit då så får du se."
Jag böjde mig ner, tog tag i en flaska ur hyllan med viner från Sydafrika och började läsa på etiketten.
"Fråga? Du menar att jag kan fråga en ur personalen? De är ju alla fullt upptagna med att serva de långa köerna till kassan."
Jag satte tillbaka vinflaskan, reste mig upp, rätade på ryggen, gick bort till hyllan där jag visste att likörerna stod och grabbade tag i en flaska Kahlúa. Med bister min, inbillade jag mig i alla fall att jag hade, tog jag tre steg. Det var inte längre avstånd mellan kvinnan och raden av flaskor med  kaffelikören.
"Här har du!"


Fem ord eller åtta:

Karl
Kahlúa
Kastade
Kroppen
Kom
Köerna
Kassan  

Kaffelikören

torsdag 25 maj 2017

Slutligen


Jag fick en tydlig förnimmelse av att någon misshandlades svårt. Såg framför mig hur en person satt fastbunden och fick sina naglar bortrivna, en efter en, av någon helt fri från empatisk förmåga och utan känsla för sina medmänniskor.
Jag vred på huvudet och kikade bakåt i vagnen. Det var två killar i nedre tonåren. Men ingen misshandlades. De båda skrek varandra rakt in i öronen. Jag drog en djup suck. Ingen idé att säga till. Då skulle de antagligen ge tillbaka genom att vråla lika högt åt mig. Det orkade jag inte med. Efter en stund skrek de mindre vasst. Deras röster blev en aning hesa. För att slutligen tystna helt.
Jag suckade igen och betraktade omgivningen utanför och fick syn på ryggtavlan på en man i lårkorta shorts som var ute och joggade. Det var något konstigt med hans löpteknik. Han flaxade vilt med armarna och viftade liksom med fötterna för varje steg. Det såg oerhört jobbigt ut. Jag fick en plötslig lust att skratta, men kom i nästa stund att tänka på att han kanske hade någon åkomma. Att han inte kunde hjälpa det. Precis då vred mannen på huvudet och våra ögon möttes. Kunde han ha känt att jag betraktade honom? Var det verkligen möjligt? Jag satt ju på spårvagnen. Jag tyckte att hans ögon signalerade ångest. Han stirrade med mörk blick. Sen var han borta.  

 

onsdag 24 maj 2017

Vaknar


Jag vaknar tvärt. Jag ligger på rygg i sängen. Ovanför mig svävar tre ansikten som jag känner igen. Irritationen sprider sig inom mig. Jag blir helt stel. Varför har de väckt mig och varför står de där i vägen och stör min utsikt? Min man, min syster och svåger. Jag vill säga till dem att hålla sig på avstånd, men inga ord kommer ut ur min mun. Nu hör jag att de pratar högljutt. Som om de grälar. Inte med mig utan med varandra. Jag verkar inte existera trots att de hela tiden oavvänt stirrar ner på mig med glosartade ögon, gapande artikulerande munnar och yviga gester. Så upphör alla ljud, allt väsen. Tystnaden blir en befrielse. Muskel efter muskel, extremitet efter extremitet spänner av och mjuknar. Jag domnar bort.

tisdag 23 maj 2017

Trögt


Det går trögt idag. Tankar flyger och jag får ingen ordning på livet. Ute skiner solen. Solstrålar som tar sig in genom fönsterglaset värmer min vänstra arm. Jag som längtat så, men ändå sitter jag här och orkar inte resa mig. Jag sträcker mig fram och tar en physalis ur glasskålen som står på fönsterbrädan. Jag öppnar munnen och lägger den på tungan. Bäret är ljummet, nästan varmt. Den ger mig tröst med sin sötma.

 

måndag 22 maj 2017

Byxorna


"Jag kommer strax", sa han.
Sen gick han. Det sista jag såg var hans jeanshäng. Trots att han bar sitt breda läderbälte som han omsorgsfullt hade stuckit in genom alla hällor hade byxorna hasat ner. Som tur var hade jeansen trots allt hängt sig kvar och vilade nu på skinkorna, som rörde sig en aning för varje steg han tog. Eftersom jag avskydde dålig passform på byxor, speciellt jeans, suckade jag. Det var många företeelser som gav mig anledning att sucka, hade jag lagt märke till, under den senaste tiden. Så mycket som irriterade mig och gjorde mig uppretad. Som att han glömde bort saker jag berättat. Alltför ofta fick jag upprepa mig. Berätta allt från början. Mina läppar tröttnade och till slut orkade jag knappt öppna munnen.
Sen gick han och jag såg honom aldrig mer.

 

fredag 19 maj 2017

L-ord

En filosofisk tanka idag:

Livet, ler, lalla, likt, lillen


Livet är nyckfullt
som ett barn som skriker gällt
i nästa stund ler

Låt mig lalla likt lillen
utan allt grubbel som stör

 

torsdag 18 maj 2017

Grejerna


Leif gick hemåt. I hans mage rörde det sig. Fladdrade. Han var nervös. En stark ovisshet om vad som skulle möta honom. Han gick långsamt steg för steg uppför trapporna. Så olikt hur han annars alltid gjorde, studsade upp två trappor i taget.
De satt i köket, fullt upptagna med att äta av hans couscous han gjort i ordning i morse. I luften låg en tung doft av saffran och kummin.
"Kommer du? Nu?" sa hon och tittade på honom bakom en gles hårgardin.
"Är min mat god?" sa han och nickade mot de välfyllda tallrikarna.
"Du. Dina grejer ligger i ryggsäcken", sa hon.
"Vad?"
"Såg du inte i hallen?"
Han vände sig om och gick tillbaka. I ett hörn stod hans packning. Grejerna hade lagts ner så vårdslöst att ryggsäcken inte hade gått att stänga. En skjorta hängde en bit utanför. Han lutade sig ner, vände på säcken och hällde ut allt. Omsorgsfullt började han att vika ihop sina kläder, försökte släta till och lägga allt tillrätta. En av skjortorna hade hon tagit från badrummet. I morse hade han sköljt upp den och hängt på en galge. Den var inte torr än. Fukten gjorde att tyget redan luktade en aning unket. En rörelse i ögonvrån gjorde att han tittade upp. Etta stod i hallens dunkel och stirrade på honom.
"Brian bor här nu. Du flyttar", sa hon.
Han svarade inte utan trängde sig förbi henne och fortsatte in i sitt rum. Eller före detta rum. Kläder och handdukar, som inte var hans, låg överallt på stolar, på sängen och på golvet. Det var ingen pedant som flyttat in.
"Var har du tänkt att jag ska sova då?"
"Det får du väl ordna själv."

onsdag 17 maj 2017

Hetta


Hettan skimrade som pärlemor i luften. Hon tyckte att hon såg regnbågens färger framför sig, i pastelltoner. Det var nog solglasögonen som framkallade fenomenet. Hon förde cocktailglaset till munnen, särade på läpparna och lät den hallonröda vätskan fylla gommen. Medan hon tog plaststickan med det sockerinlagda bäret, satte det mellan tänderna och drog bort det, fokuserade hon blicken. Han kom gående mot henne. Hon bet sönder bäret och sög i sig sötman. Magmusklerna drogs samman. Hon visste inte om det hon kände var kärlek eller hat. Han drog ut stolen och satte sig. Hans leende gjorde henne omväxlande kall och varm. Fukten mellan brösten kliade och axlarna skälvde till i en ofrivillig ilning. Han betraktade henne. Böjde sig framåt, vilade armarna på bordsskivan och tittade ingående. Hon gladdes åt att han inte kunde se hennes ögon.
"Kan du ta av dig solglasögonen så jag ser dig?"
"Tror inte det."
"En drink till då?" sa han och nickade åt hennes nästan urdruckna glas.
"Nej tack."

tisdag 16 maj 2017

Hon


Man kunde aldrig vara säker på att hon kom. Vi satt och stirrade på varandra och tänkte antagligen samma sak. Kommer hon eller inte? Hoppas att hon kommer. Det är inget roligt om hon inte kommer. Då och då kastade vi hastiga blickar mot ingången. Du och jag bara satt där tysta, såg nedstämda ut och sa inte ett ord till varandra. Vi var inte alls lika spirituella utan lät alltid henne leda konversationen. Hon hade ständigt flera dråpliga historier ur vardagen att berätta. För oss verkade det inte hända ett endaste dugg. 
Om hon kom såg hon alltid ut att vara stressad upp över öronen. Hon liksom kastade sig in i lokalen och dråsade tungt ner på stolen fortfarande med kappan på och väskorna la hon i knät. Flåsande och med röda kinder. Vi rätade på ryggarna och förväntade oss ännu en historia ur livet. Vi ville förfasa oss, bli chockade, underhållna och både skratta och gråta.

 

måndag 15 maj 2017

Mannen


Mannen på trottoaren ser ut som om han väntar på något eller någon. Växelvis lyfter han sig upp på skospetsarna, står still ett par sekunder, tillbaka med skosulorna helt i gatan för att sen luta en aning bakåt och vila på hälarna.
Jag får ett intryck av att han har klätt upp sig för ett slags evenemang. Han är klädd i en ljusbrun mockajacka i lumbermodell och beige välpressade chinos. En brun basker sitter på sniskan, ner mot ena örat och han har handskar på sig, i samma färgton som huvudbonaden. Han ser ut att vara klen. Kanske för att han är mager.
Så med ens vänder han på klacken. Han tar ett snedsteg, som om han vore packad. Men det stämmer inte med hans uppenbarelse för övrigt. Jag blir nervös av att se hans dåliga balans. För varje steg vajar han på ett sätt som får mig att tro att han när som helst kommer att ramla ut i gatan. Jag kan inte låta bli att betrakta mannen. Efter en vinglig färd bortåt gatan försvinner han vacklande runt hörnet.

 

torsdag 11 maj 2017

Undantaget


Margareta känner sig som en avvikelse. I tjejgänget på jobbet är hon en udda figur. Tycker aldrig likadant som de andra. Hon kan inte skratta med i de andras gapflabb när Elisabeth i en lätt ironisk ton och illustra gester illustrerar hur hennes man misslyckas i sängen. Hans tillkortakommanden även i andra sammanhang. När de grälar drar han alltid kortaste strået. Elisabeth får alltid sista ordet, säger hon och strålar med ögonen. Han har inte en chans.
Margareta kan till sist inte hålla tyst. Hon hör att hon darrar en aning på rösten, men hoppas att det är bara hon själv som lägger märke till det.
"Jag tycker faktiskt inte om att du lämnar ut din man på det där sättet. Jag blir illa berörd."
"Herre gud vad du är tråkig. Du tar allt så bokstavligt. Girl talk har du väl aldrig hört talas om?"
"Jag vet bara att jag aldrig skulle kunna avslöja något så intimt om min man som du har gjort."
"Herre gud, gör som du vill."

onsdag 10 maj 2017

En sorts ren


Hon visste att hon hade kommit ut för långt sekunden innan det hände. Ögonblicket senare försvann den jämna asfalten under bilen och hon hörde gruset fräsa och slå mot bilens lackade ytor. Hon observerade att alla fyra däcken tappade greppet om vägen och utan att kunna göra något för att hindra det, sladdade bilen rakt ner i vägrenen. Konstigt nog var hon helt kall. Lugnt och tyst satt hon bakom ratten och iakttog förloppet. Det var som om hon tittade på en film. Ändå helt och hållet förvissad om att allt skulle gå åt helvete. Bilen slängde och krängde nere i diket. Och hur det som sen hände gick till hade hon ingen aning om, men på något sätt lyckades bilen komma upp ur diket. Sekunden senare gled hon in på en mack. Preem var det såg hon på skylten. Bilen ryckte till och fick motorstopp. Hon tittade ut. Den hade stannat alldeles intill en pump med 95-oktanig bensin.

tisdag 9 maj 2017

Nina


Det var likadant varenda gång. När dagen för evenemanget närmade sig hittade Nina på en ursäkt för att slippa. Hon tänkte själv  att det var en social fobi. En rädsla för att möta människor, både nya bekantskaper och gamla vänner och till och med nära släktingar. Hade hon varit yngre hade hon fått en diagnos. En bokstavskombination som var en förkortning för en benämning av ett speciellt tillstånd. Ett syndrom kanske.
De gånger hon faktiskt dök upp (ibland gick det bara inte att undvika) funkade det hur bra som helst. Hon pratade och skrattade och hade jättetrevligt. Tog foton på alla tillsammans och publicerade både på Instagram och Facebook. Bara för att alla skulle se hur sällskaplig och upptagen hon var.
Dagen efter sov Nina länge. När hon väl hade masat sig upp framåt sena förmiddagen var hon helt slut både till kropp och själ och gick omkring som en zombie utan att få något gjort. Med möda fick hon i sig en kopp svart kaffe.
När de ringde från jobbet och undrade var hon höll hus, ursäktade hon sig och sa att hon hade svår migrän. Hon hoppades att hennes röst lät lagom svag och gav chefen en känsla av hon hindrade Ninas återhämtning. Kanske skulle hon komma dagen därpå, la hon till med skakig stämma.

 

måndag 8 maj 2017

Verkligheten


Hon ryser när hon hör klyschan att "verkligheten alltid överträffar dikten". Att det skulle var omöjligt att skildra verkligheten i en film. Ingen skulle orka se. Hon tror sig veta att uttrycket talar sanning. Allt snaskigt och nedsölat som människor är beredda att utsätta sina medsystrar och medbröder för, skulle få oss att kräkas. Gråta och skrika. Det går inte att visa på bio. Ingen skulle vara kvar tills filmen är slut. Inga normalt funtade.
Det finns inget spännande med våld i realiteten. Våld mot människor och andra djur är och förblir motbjudande. Det är alltid ett enormt misslyckande. Men det är lätt att missuppfatta handlingen och tro att det är den som slår som har makten, när det istället är hen som är maktlös.

fredag 5 maj 2017

Ovan


Ovan eller ovan, funderar jag. Vilket ska jag välja? Som i exempelvis "Ovan där randas morgonen" eller "jag är ovan vid att säga vad jag tycker"?
Det är omöjligt för mig att högt uttala frasen nedtecknad här ovan, utan att samtidigt höra melodin och istället för att deklamera sjunger jag raderna:

"Ovan där randas morgonen,
och därhemma samlas helgonen.
Vi skall då förtälja om vår resa här.
Vi förstår Hans vägar bättre ovan där."
(Andlig sång skriven av CA Tindley och heter i original: We will understand it better by and by. Svensk text av Ivar Lindestad)
Så fort jag hör sången upprepas den till förbannelse i min hjärna. Den försvinner inte. Det är nog den raka, enkla melodin som är anledningen. Den fastnar alldeles för lätt, ungefär som en uttjatad schlager som man inte får ur huvudet. Man blir tokig till slut.

torsdag 4 maj 2017

Borta


Jag ställer mig vid sovrumsfönstret och blickar ut. Vid spårvagnshållplatsen nedanför står en grupp med väntande människor. Min blick fångar en rörelse. Jag tittar upp och får syn på en kvinna i en lägenhet mitt över gatan. Hon står och betraktar världen utanför, precis som jag. Hon har ställt sig mellan två högväxta röda pelargonier som står på fönsterbrädan. Det är en gammal kvinna, det kan jag se. Hennes huvud är böjt, håret grått med små lockar och ryggen krum. Så ser jag med ens att hon har upptäckt mig. Hon höjer handen och vinkar.  Jag känner mig dum och tar ett steg tillbaka in i tryggheten i rummet. Efter en stund kan jag inte låta bli, utan jag smyger tillbaka, långsamt, ett steg i taget. Jag kikar försiktigt. Fönstret är tomt. Hon är borta.
Jag kollar hållplatsen och skönjer en kvinna som väntar därnere. Jag ler. Hon är klädd i en kycklinggul lång kappa, en svart hatt med stort brätte och en gul handväska. Runt hatten sitter ett brett gult band. Jag tycker att hon är söt i sin klädsel. Modigt att våga synas. Så tittar hon upp mot mig i fönstret. Då känner jag igen henne. Det är kvinnan i lägenheten mitt emot.

 

onsdag 3 maj 2017

Min känsla


Mannen är skild, i övre medelåldern och har ett välbetalt, ansvarsfullt arbete. Känslan när jag kommer hem till honom, första och enda gången. Jag är orolig, känner in atmosfären. Så fort jag får en chans vill jag kolla bokhyllan. Före köket, före tavlor på väggarna, före golvmattorna. I finrummet stannar jag och ser mig omkring. Inte betraktar allt på riktigt. Jag fokuserar egentligen på bokhyllan, men det vill jag inte att han ska märka. En odelad hyllrad till höger tas upp av böcker skrivna av Jan Guillou. Jag tror att det eventuellt kan vara alla författarens publicerade alster. Kanske inte förresten. I hyllan nedanför står en uppsättning Nordisk Kriminalkrönika och även Sveriges Rikes Lag har fått en plats. Mitt emellan bokhyllorna är ett vitrinskåp med glasdörrar placerat. I skåpet finns sex stycken tulpanformade vinglas och en enorm glaskaraff med en guldfärgad propp som föreställer ett stort hjärta. Till vänster om skåpet hinner jag se en gammal sliten upplaga av Nordisk Familjebok innan värden som står och trampar på tröskeln högt artikulerar:

"Nu får du ge dig. Så intressant är väl inte min barskrapade bokhylla? Eller?"

 

tisdag 2 maj 2017

Kulturkollos veckoutmaning om orättvisor


Veckoutmaning: om orättvisa och förtryck:
 
Jag vill bidra med ett förslag:
 
Den första boken jag läste som handlade om orättvisor mot kvinnor hette Kvinnorummet av Marilyn French. En klassiker idag. Det var inte så att jag var utan kunskap tidigare. Men jag blev så himla arg. Den berörde mig djupt. Egentligen började min känsla för kvinnoförtryck i mitt eget barndomshem. Min pappa satt vid matbordet och kastade ut order om att än det ena än det andra fattades. Det irriterade mig och det var då jag började fundera. Varför reste han inte på sig och hämtade det som saknades själv? Mamma serverade frukost, lunch och middag. Städade, bäddade och tvättade och jag avlastade henne. Så var det. Mamma hade fullt upp hela tiden, morgon, middag, kväll. Alltid i full gång med att uträtta något. Pappa satt med morgontidningen eller tittade på teve. På lördagarna klippte han gräset. Ungefär.
 

Och solen har sin gång


Ta en bok.
Välj en slumpmässig mening i mitten av boken.
Skriv en text baserad på meningen.
"Nej", sa jag. "Jag har bara råkat ut för en olyckshändelse." Sid 106 i Och solen har sin gång av Ernest Hemingway


Det kändes fuktigt. Jag öppnade munnen och drog med tungan över läpparna. Det smakade blod. Jag drog med fingrarna under näsan. Flåsade tungt när jag fick syn på det röda. Det dunkade intensivt i huvudet. Intuitivt förstod jag att jag måste därifrån. Det var något underligt med mitt högra ben. Jag kunde inte lyfta det, utan jag fick släpa foten utefter marken. Det gjorde helvetiskt ont i benet. En röd fläck på jeansen, i höjd med låret, blev större och större. Jag var skadad. Hur? Jag befann mig på en skogsväg, omringad av höga granar. Utan att veta var jag var. Ingenting gav mig en hint om att jag kände till platsen. I luften låg torrt damm. Som om en bil dragit iväg med hög fart alldeles nyss. Jag hostade.
Precis i samma ögonblick såg jag en man stå en bit upp i backen. Han stirrade. Så ropade han:
"Hallå! Har du gått vilse?"
"Nej", sa jag. "Jag har bara råkat ut för en olyckshändelse."
Instinkten gjorde att jag i den halvsekunden bestämde mig för att inte berätta att jag inte hade en aning om vad som hänt. Mannen som stod där uppe måste ha mött bilen som lämnat dammet efter sig.

 

söndag 30 april 2017

Fördelen


Fördelen med, eller en av fördelarna, att ha en lantställe på bondvischan är att jag slipper bry mig om hur jag ser ut. Här går alla som det dem behagar. Ingen tittar snett. Jag schavar omkring i gummistövlar och en så gammal tröja att nopprorna tagit över. Igår struntade jag i att duscha. Tänka sig! Håret är okammat och ögonen bleka av försummad make up. Jag ser ut genom fönstret. Tjugo meter bort, på åkern, går två älgar och betar av det ärtgröna nytillkomna ogräset. En älg är stor och den andra är lite mindre. Jag är säker på att det är samma mor och kalv som jag såg gå förbi på vägen förra sommaren. Kalven har växt men är fortfarande lite mindre än sin förälder. De verkar fullständigt orädda. När de ser mig stå på trappan höjer de sakta på huvudena och står helt stilla. Vi stirrar på varandra. Efter en liten stund tröttnar de och går lojt några steg längre bort och återvänder till betandet.



(egentaget foto från sommaren 2016)

lördag 29 april 2017

Varje-morgon-tanka


Morgonen startar
med yoghurt, müsli och juice
Essentiella

baksidan av fruktjuicen
Fräter menar Råd och rön

 

onsdag 26 april 2017

Kyla


Det var inte förrän hon redan hoppat av bussen, dörrarna hade gått igen och den var på väg bort som hon upptäckte det. Fel hållplats. Hon skrek rakt ut. Jävla skit! Helt fel ställe och helt fel väder. Det var femton grader kallt, det blåste halv storm (Varför flyttade hon till Hjuvik som låg alldeles vid havet? Det ångrade hon nu.) och hon hade två alternativ; antingen vänta trettio minuter till nästa buss eller gå hem och det skulle ta ungefär lika lång tid. Det var helt otroligt hur tankspridd hon var. Hela vägen från Nils Ericsonsplatsen hade hon varit fullständigt nersjunken i boken hon läste och glömt bort att kolla var hon befann sig. Så med ens hade hon fått för sig att hon höll på att missa att gå av, kastat sig upp utan att tänka och rusat mot utgången. Hon fick skylla på att det var mörkt ute. Lika bra att börja vandra. Som tur var hade hon huva på kappan, men var bara iklädd tunna skinnstövlar och handskar med slitet sidenfoder.
Stelheten började i pekfingrarna. Sen spred sig känslan av is till nästa finger. Och nästa. Hon drog av sig handskarna halvt om halvt, knöt händerna i det lilla utrymmet i handskarna som inte var för fingrarna och placerade paketen i kappfickorna. Det blev svårare att gå när hon inte kunde pendla med armarna. Men det var ändå bättre. Så började det göra ont i tårna. Det värkte som om hon klämt alla tår i en dörr som någon slagit igen med full kraft. Läpparna kändes styva och hon hade svårt att titta eftersom det satt en isig hinna i ögonen som hindrade henne.
"Jäklar, jäklar", sa hon i takt med stegen.
Det blev bara ett stramt mummel mellan läpparna. Hon ville gråta men stålsatte sig, eftersom hon inte vågade. Tänk om tårarna frös till is och hon förfrös kinderna? Nu såg hon att hon närmade sig vägen. Den väg hon bodde en bit in på. Hon började halvspringa. Paniken satt i halsen. Dörren slogs upp innan hon hann upp för trappan.
"Kommer du först nu? Du är sen."
Hon kastade sig in i hallen utan att svara. Av med kappa och stövlar, stapplade på spända ben in i rummet där kaminen var igång. Hon satte händer och fötter helt nära det heta. Förnimmelsen av en enorm lättnad när känseln sakta kom tillbaka. Trots att det surrade och smärtade i fingrar och tår njöt hon för fullt.

 

tisdag 25 april 2017

Livet


Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i början av boken.

"Vi fick aldrig några barn." Ur Berör mig inte berör mig av Inger Alfvén, sidan 29

Under de första tio åren i vår relation var vi överens om att inte skaffa barn. Jag var rädd för att vårt så jämställda förhållande skulle degraderas till att bli ett ojämställt. Det var väl ofrånkomligt, förresten? Det var ju faktiskt jag som födde barnet och som fick ta huvudansvaret. I alla fall i början. Det var jag som därmed missade möjligheter i karriären. Jag som, när jag kom tillbaka till jobbet, inte kunde vara säker på att min tidigare sysselsättning fanns kvar. "Rätt till likvärdigt arbete" hette det. Vad betydde det? Egentligen? Jag som missade pensionspoäng. Jag som ramlade tillbaka i lön. Jag grubblade ofta på varför samhället såg ut som det såg ut. Det var inte rimligt. Inte för någon, varken föräldrar eller barn. Till sist kom jag fram till att enda lösningen var att börja om. Helt och hållet. Att hela samhällsstrukturen ändrades i grunden. Alla måste dela på allt. Arbete, fritid och hemmet. Färre timmars förvärvsarbete per individ betydde mer tid att vara tillsammans med familjen, betydde färre timmar på dagis, betydde mindre stress, betydde färre prylar. Alltså, ett enklare och mer harmoniskt liv. För alla.
Efter femton år separerade vi. Vi fick aldrig några barn.

måndag 24 april 2017

Sommar


Mats var så glad den dagen. Det var sommar och solen sken. Mitt i semestermånaden juli och fönstret stod helt öppet mot Slottsskogsgatan. Då och då hörde han bullret från de enstaka bilar som körde förbi, bara några meter från honom. Han hade precis bryggt kaffe och hällt upp till brädden i en av sina vita muggar med påmålade snögubbar. Han gillade mönstret. Hade han inget annat att titta på kunde han snöa in på gubbarna. Han log åt sitt lilla skämt.
"Mats!"
Rösten kom från utsidan. Han kunde inte låta bli att gå fram och se vem det var. Precis när han var framme vid det öppna fönstret och fick syn på Hasses bleka nuna slog det honom. Jäklar. För sent.
"Hej", sa han mellan halvstängda läppar. "Vänta lite", mumlade han och vände sig om.
"Men vad är det?" ropade Hasse.
"Vänta", skrek Mats med otålig röst och med ryggen mot vännen. "Jag kommer."
Han tog några snabba steg och slank in i badrummet. Där låg de på handfatets kant. De nya löständerna.