Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

fredag 29 december 2017

Tanka om tanke

Ta en bok. Välj en mening i mitten av boken. Skriv en text baserad på meningen.
Meningen: "Jag är en del av oändligheten", sidan 161 i Agneta Pleijels bok Doften av en man


Stjärnor utan slut
Universum lockar mig
Fascinerande

Tanken på att jag är en
del av oändligheten


torsdag 28 december 2017

Liksom

Han sa att jag var liksom trovärdig. Jag undrade vad det betydde, fick lust att ställa frågan:

"Vad menas med liksom trovärdig?"

Men jag höll tyst. Tänkte att det hade varit ett elakt inpass. Han hade sina favoriter. Det var som om han ofrivilligt hävde ur sig samma återkommande floskler och utnötta ord. Som spasmiska ryckningar i en ögonmuskel. Ticksen blev efter ett tag en del av hans personlighet. Jag noterade klyschan och gick vidare i livet. Liksom. När jag en dag kom nyklippt och med ny röd färg i håret, sa han:

"Gött dö!" utbrast han på hemgjord göteborgska. "Fräckt dö."

Jag log och tackade för komplimangen.


onsdag 27 december 2017

Ingen tvekan

Hon är en bluff. Fuskar sig igenom livet. Det är så hon ser sig själv. Hon har förresten avslöjats ett antal gånger. Så det är ingen tvekan. I diskussioner sitter hon mest och lyssnar på andra. Men hon vill delta. I huvudet irrar tankar. Funderingar på hur hon kan bidra med en insiktsfull åsikt. Det händer att hon till slut vågar göra sin röst hörd. Hon drar efter andan och börjar. Med låg röst. Hennes blick som hon känner hastar från den ena till den andra. Nakna ansikten som stirrar på henne. Så ser hon ryggar som hastigt rätas upp, ögon som vidgas, läppar som snörps ihop. Den frostbelupna tystnaden som följer på hennes inlägg. Isfrossan som störtar genom kroppen. Kallsvetten.

"Du menar väl inte allvar? Att du fortfarande inte har fattat?" säger han och lutar sig fram.
"Förlåt", mumlar hon och tittar på klockan. "Jag måste nog gå."


torsdag 21 december 2017

Avsked

"Jag tycker inte om avsked", sa Elin.

Hon tittade rakt på mig, men jag fick en tydlig känsla av att hon ändå inte såg mig. Som om ögonen var av glas och hon egentligen var blind.
Jag höjde huvudet och tittade upp i himlen. Den var gnistrande klarblå och bländade mig så att jag tvingades kisa.

"Ses vi igen?" fortsatte Elin.
"Vill du det, då?" sa jag utan att slita ögonen från himlen.

I ögonvrån såg jag att hon hajade till en aning. Jag förstod att hon hade uppfattat den knappt märkbara men ändå distinkta disharmonin i min röst.

"Vill du?"

Sakta sänkte jag huvudet. Jag korsade armarna och betraktade hennes ögon som fortfarande hade samma ogenomskinliga hinna av glas.

"Kanske", sa jag.

Hon tittade på klockan.

"Jag måste gå."
"Jag kan inte hindra dig."

Elin tog tag i resväskan, vred på kroppen och tog ett kliv upp på tåget. Hon vände sig aldrig om.


onsdag 20 december 2017

Rogivande

Elin vek av och in på Västra Kyrkogården. Det var rogivande att springa bland alla gravstenar. Ofta svepte tankarna iväg till dem i hennes närhet som nu var döda. Hon drog sig till minnes hur det var att sitta vid köksbordet hemma. Mamma stod och förberedde middagar medan Elin själv satt och gjorde läxor. Eller när pappa kom hem på kvällarna och krävde att middagen skulle vara färdig. Precis, exakt i den stunden han råkade komma hem. På momangen, som han sa. Eller farfar med sitt bullrande höga skratt som uttryckte livslust. Bakom sig hörde hon en bil. Varför vet hon inte, men hon fick en distinkt känsla av att bakom ratten satt en irriterad individ som inte skulle sakta ner och ge en joggare företräde. Det var något med bilmotorns fräsande. Hon såg bilens kofångare i ögonvrån. I samma stund som hon skulle ta nästa kliv framåt hajade hon till av chocken. Tutan vrålade ut sitt budskap. Håll dig ur vägen! Drev personen med henne? Hon höjde vänstra handen och satte upp långfingret. Utan att stanna och utan att vrida på huvudet för att kolla. Elin hörde bilen dåna förbi bakom ryggen och  såg sen hur den parkerades en bit ifrån henne.

"Hör du! Du måste också ta hänsyn!" skrek kvinnan samtidigt som hon klev ur bilen och hötte med pekfingret.

"Det här är ingen allmän väg, utan en kyrkogård. Här har inga bilar företräde!" ropade Elin tillbaka. Störd av avbrottet, men fast besluten att inte stanna och låta kvinnan tillika avbryta hennes träning.


tisdag 19 december 2017

En tjej

Det beror faktiskt
på om jag tycker om dig
Accepterar du

en tjej med sneda tänder
en tjej med integritet


måndag 18 december 2017

Besöket

Jag väntade besök. I flera dagar hade jag förberett. Lagt in sill, lagat senapssill och julskinkan låg färdiggriljerad under aluminiumfolien. Jag hade förberett rödkål, skånsk grönkål och grönärtmos. Och stekt köttbullar förstås. Redan i morse dukade jag bordet. Röd julduk med dansande tomtar och änglar. Jag ställde mig på tröskeln till matsalen och begrundade min dukning. Jag kände mig nöjd men samtidigt körde oron i magen. Klockan var redan en halvtimme över uppgjord tid. Nog för att han ibland var sen och glömde ringa och förvarna, men ändå. Jag damp ner i soffan, tog tag i boken och började läsa, men det var omöjligt att fokusera på huvudkaraktären. Trots att det var dramatiska scener under London Blitzen. Jag höjde huvudet och stirrade rakt in i det mörka fönstret där jag såg skymten av mig själv i glasrutan. Jag reste mig upp, gick ut i hallen och tog på mig parkasen. Ute på trappan ställde jag mig och andades in den kalla luften. Andades ut vit rök. Så såg jag. Fotspåren i den nyfallna snön. Parallella silhuetter av grova skor. Mot trappan och bort från.


lördag 16 december 2017

Kändes

Det kändes. Som ett slag mitt i magen. Med mer kraft än Elin visste att hon hade lyckades hon undvika att innehållet i nästa ögonblick kastades upp. Det hade i så fall hamnat rakt på hans nyputsade blänkande skor. Det hade hon vid närmare eftertanke faktiskt kunnat njuta av. Elin föreställde sig hur hon skulle ha stirrat på det onämnbara under någon sekund och sen vänt på klacken och gått därifrån. Nu var det för sent. Tillfället var borta.


fredag 15 december 2017

Taxi

En skojtanka:

Taxichauffören
gjorde en oskön grimas
Ska du med eller?

Du som är medelålders
ska väl vara kvar hemma?


onsdag 13 december 2017

Mannen

Idag puttade mannen en rullator framför sig. Han hade en tomatröd jacka och vita jeans på sig. Med korta steg och kraftigt skälvande ben tog han sig sakta framåt. Han lutade sig över gåstolen och höll hårt i handtagen. Då och då tvingades han ta en omväg runt en snöhög. Jag föreställde mig att han hade resonerat med sig själv innan han började sin vandring:

"Ska jag gå på gatan där saltet har frätt bort snö och is eller ska jag gå på trottoaren där ingen hade gjort något för att underlätta att jag som gående ska kunna ta mig fram utan att halka och bryta en fot? Om jag går på gatan blir jag blöt om fötterna och är i vägen för bilar. Tänk om någon kör på mig och jag ändå bryter den där foten. Det är som att få välja mellan att bli giljotinerad eller hängd."

Då och då hamnade de foträta skorna halvvägs upp på en liten tuva av istäckt snö, vilket gjorde att han blev tvungen att snabbt räta upp kroppen och stå still några sekunder för att återfå balansen. Lagom till spårvagnen anlände och öppnade dörrarna var han framme vid spårvagnshållplatsen. När spårvagnen sen passerade mitt fönster såg jag hur mannen damp ner på ett säte. Jag såg hans ansikte vändas upp mot mig. Han log.



tisdag 12 december 2017

Byxistanka

Han skrek av rädsla
Ett stort anhang med änglar
stod intill hans säng

Gömde sig under täcket
struntade i byxisen


måndag 11 december 2017

P och Vart ska vi?

Elin höll mamma hårt i ena handen. Hon var både rädd och förväntansfull på en gång. Skolväskan höll hon i andra handen. För dagen innehöll den enbart två smörgåsar med pålägg, herrgårdsost var det nog, som mamma hade gjort i ordning och lagt smörpapper emellan för att de inte skulle klibba ihop. Första skoldagen.

"Vart ska vi?" frågade Elin.
"Det vet du väl?" svarade mamma.
"Men vad heter min skola? Det var det jag undrade."
"Påvelundsskolan. Nu är vi snart framme", fortsatte mamma. "Titta, där är det."

Elin betraktade den stora byggnaden i rött tegel. Det fladdrade i magen.

"Jag kommer och hämtar dig senare."


Elin såg länge efter mamma, hon blev mindre och mindre. Till sist försvann mamma i en kurva. Då vände hon sig om och började långsamt gå över den jättestora grusplanen, fram till trappan. Det var precis att hon orkade dra upp den tunga porten. När hon sakta gick längs den långa korridoren skapade hennes grova skosulor för varje steg ett dämpat ljud. Samtidigt kunde hon höra ett lågt brus av röster bakom dörrarna hon passerade. Längst ner såg hon en öppen dörr. Där var det nog.


torsdag 7 december 2017

Inte första gången

Det var inte första gången. Han hade sett det vid ett flertal tillfällen. Sekunderna innan han räknade med att det skulle komma betraktade han hennes ansikte oavbrutet. Och visst kom det. Det började alltid med att näsborrarna vidgades. Läpparna särades. Hon utstötte skarpa ljud. I munnen på motparten. Ibland lyckades hon höja röstläget så pass mycket att det dränkte den andres stämma, som då tystnade. Lika ofta lyckades hon inte. Det var vid dessa tillfällen den uppenbarade sig. Mun- och struprörelsen. Hon tystnade, pressade ihop munnen och formade läpparna till en grimas. Sen svalde hon så hårt att den förvridna minen liksom fortplantade sig till hakan och vidare ner till halsen där de horisontella mjuka vecken av fett darrade till.

Han visste inte hur länge han skulle orka med hennes underliga manér. När han väl upptäckte det. Efter det hade irritationen blivit värre och värre. Den kom inte längre krypande utan slog till som ett slag i magen. Det hela gick honom på nerverna, helt enkelt. Det var nog bäst för både honom och henne själv om han gjorde henne medveten om ovanan. En stöt gick igenom honom när han insåg hur det skulle bli. Att hon skulle ge igen. Han funderade. Säkert hade han också underliga saker för sig. Men vad?


tisdag 5 december 2017

Fnitter

Han pratar lugnt och håller rösten låg. Jag får ett intryck av föreläsning. Hon fnittrar. Hela tiden. Hennes fnitter skär igenom luften. Jag blir trött på att höra det. Irriterad. Hon som är en person med pondus, duktig i sitt yrke, kämpar för kvinnors rätt. Varför ler hon medan hon pratar, skrattar gällt samtidigt som hon pratar? Varför gör han inte det? 


måndag 4 december 2017

Butiken

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text baserad på meningen.
Meningen: Man kan säga att jag kom till byn just före stängningsdags 
Från Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell,  sidan 87

Blev en liten vardagsbetraktelse:

Man kan säga att jag kom till byn just före stängningsdags. Inte bara säga så där svepande "man" och "kan säga" utan det var verkligen så. Jag  körde in på ICA:s parkering på baksidan av byggnaden. Den var tom. Inte en bil förutom min. En snabb tanke, att de flesta bodde nära och promenerade eller åkte spark på vintern. Jag log för mig själv åt minnet av en sparktur från min barndom. Jag och Agneta hade varit och handlat i byns speceributik. Säkert någon liknande den jag nu var på väg till. Vägen hem började med en oerhört brant backe. Nerför. Agneta satt och jag stod upp och styrde ekipaget. Omgående märkte jag att det gick för fort. Fast det var ju bara roligt. Vi hojtade av skratt. Jag tyckte att jag hörde Agneta ropa till. Jag tappade kontrollen och sparken drog rakt in bland granarna. Mot en stor trädstam blev det tvärstopp och jag flög. Som tur var störtade jag rakt förbi granen och ramlade på näsan rakt ner i snön.

"Agneta?" sa jag försiktigt. "Agneta?"
"Din jäkla idiot!" hörde jag och trots svordomen blev jag glad. Hon var vid liv.

Jag klev ur bilen och tog tag i shoppingkassen. Pulsade i snö runt husets gavel, fram till dörren och drog i handtaget. Inget hände.  Jag tog tag i vredet och ruskade kraftigt några gånger. Då fick jag syn på skylten som hängde mitt framför ögonen.

Öppettider mån - lör 0900 - 1800

Klockan var en minut över sex.





torsdag 30 november 2017

De väntar

En tanka:

Mitt huvud dunkar
hjärtslagen gör mig andfådd
Mamma och pappa

Jag förstår att de väntar
på mig i vardagsrummet


onsdag 29 november 2017

Gästen

Jag betraktade besökaren. Eller gästen snarare. När hon klev ut på scenen med armarna utsträckta var det helt tyst i publiken. Ingen verkade förstå. Hennes armar sjönk sakta ner tills de slokade som en vissnande orkidés tunna stjälkar. Hon tog några korta kliv längre in på scenen. Jag satt på första raden och kunde se henne tydligt. De tunna linjerna under ögonen och kinderna som var en aning insjunkna. Den violetta klänningen slutade strax ovanför knäna. Hennes så omtalade ben hade blivit knotiga och sandaletternas skyhöga klackar gjorde att hon fick en vacklande gång. För varje steg oroade jag mig mer och mer för att hon skulle snubbla. Så stod hon där mitt på scenen med ögon som svepande iakttog oss alla i salongen. Var det bara jag som hade insett att hon var kvällens överraskning? Jag höjde händerna och började applådera. 


tisdag 28 november 2017

Kulturkollos veckoutmaning om längtan

Att ha en längtan betyder för mig att ha livslust. En nyfikenhet som gör tillvaron spännande. I stort och smått.
Just nu längtar jag efter klockan halv sex i eftermiddag. Då ska jag möta en väninna som jag inte har träffat på ungefär ett år.
Jag längtar till 6 december. Då börjar den bokcirkel några väninnor och jag har startat. Vårt första möte. Vi har läst Begravd jätte av Kazuo Ishiguro. Får se vad vi tycker om den. Jag gillade den. Mycket.
Jag längtar till julen. Till julaftonskvällen då min man och jag ska äta middag (inte julbord) ute på krogen. Efter det åker vi hem och dricker ett glas vin och öppnar var sin julklapp som vi har köpt till varandra.

Så längtar jag till ...


Jag ger mig

Äntligen. Det satt långt inne. Jag hade nästan tappat hoppet när vår dotter en dag sa:

"Jag ger mig."

Först var jag inte säker på att jag hade hört rätt. Under ett kort ögonblick möttes våra blickar, Dannes och mina. Då insåg jag att så var fallet. Jag vred på huvudet och betraktade Elsa som satt i baksätet.

"Det var moget av dig att krypa till korset. Det är inte lätt, det är jag den första att erkänna", sa jag, log mot henne.

Elsa såg på mig med rynkade ögonbryn och trumpen min.

"Krypa till korset? Vad är det för skitdumt uttryck? Det var förresten inte så jag menade."
"Inte?"
"Jag såg bara inget. Inte någon annan jävla skit."
"Såg inget? När du backade? Då är du ingen bra bilförare", sa jag och masserade nackmuskeln som stelnat i huvudvridningen bakåt. "Sista gången du får låna pappas bil."

Jag slängde en blick på Danne. Hans händer satt som klistrade på ratten och blicken vilade orörlig rakt genom rutan.

"Jag kunde väl inte veta att du hade parkerat så idiotiskt urbota dumt. Precis i min döda vinkel", sa Elsa och satte armarna i kors.
"Vad i så fall menade du med att du ger dig?"
Det gjorde djävulskt ont i nacken. Jag tvingades vrida tillbaka huvudet i rätt riktning.

"Jag lägger mig platt. Jag orkar inte med dina insinuationer längre. Så jag ger mig. Bara du slutar."


måndag 27 november 2017

Ljus och mörker

"Det är så orättvist", sa mörkret.
"Vad menar du?" svarade ljuset och svängde till med dagsljuset så mörkrets luftiga kinder rörde sig när vindpusten drog förbi.
"Alla tycker om ljuset och är rädda för mörkret", sa mörkret och dess läppar kröktes till en ljusfattig grimas.
"Inte alls", genmälde ljuset. "Ibland får jag rapporter från människor som påstår att de blir djupt deprimerade av vårens allför lysande framstötar."
"Vad händer då?" sa mörkret, spärrade upp sina blygrå ögon och rörde på axelpartiet.
"Mitt ljus gör dem synsvaga och de tycker att jag är alltför krävande. Jag tvingar dem upp ur mörkret. Det dunkla som de vilar i."

Mörkret stillnade helt och betraktade ljuset, åter igen med munnen formerad till en oskön min. Ett leende spreds över ljusets återsken.

"Fast å andra sidan", sa ljuset och skrattade till. "Det är många fler som välkomnar mig när jag kommer än antalet som inte gör det."
"Det ante mig", sa mörkret och satte upp ett svart pekfinger framför ljusets anlete. "Du tycker trots allt att du är mer lyckad än jag. Det ligger i luften. De föredrar dig, trots att jag är så skön", fortsatte det dunkla.
"Jag har en idé", sa ljuset.
"Vad då för idé?" svarade mörkret och såg surmulen ut.
"Vi samarbetar."
"Hur då?" sa mörkret och blängde på ljuset.
"Vi går in i en symbios med varandra. Vi gör mörkret mindre mörkt och ljuset mindre krävande, tillsammans."
"Går det?" svarade mörkret och ena mungipan drogs ut mot den molnformade kinden.
"Vi provar. Ta emot mig!" ropade ljuset och började snabbt röra sitt sken emot mörkrets skyar.
"Du har rätt. Vi blir till ett", hojtade mörkret.
"En stund åtminstone", sa ljuset.


fredag 24 november 2017

Mannen

Den vita bilen svänger in till trottoaren och stannar. Jag betraktar hur mannen som sitter bakom ratten sitter kvar med motorn på. Mobilen är fäst vid örat och läpparna rör sig oavbrutet. Efter en stund stängs motorn av och bildörren öppnas. Utan att sluta prata i telefonen kränger mannen kroppen ur bilen och sakta rätar han på sig. Han placerar vänstra handen i midjan och lutar ryggen bakåt. Mannen är klädd i en vit overall med några stänk av regnbågens alla färger. Så avslutar han samtalet, vänder sig och går makligt de få stegen bort till bilens bagagelucka. Söligt trycker han på låset och drar långsamt upp luckan. Han studerar bagageluckan ett tag, böjer sig och sticker sen in ena handen och det ser ut som om han letar. Han greppar tag i en kartong, kollar ner i den, drar den sen åt sidan som om han utesluter att han ska behöva den. Så hittar han en verktygslåda och en stor färgpyts som han ställer ner på asfalten. Mannen stänger bakluckan, böjer sig ner och tar tag i grejerna, sträcker på kroppen, vänder sig mot huset och med dröjande steg går han fram till porten. Där står han, tittar åt höger, sen åt vänster, öppnar och försvinner in i portens mörker.


onsdag 22 november 2017

Vinter

Snöstormen virvlar
Mannen står på förstubron
röker intensivt

rakt under istapparna
Omedveten om faran


tisdag 21 november 2017

Platsen och bunden

Jag känner mig bunden till vissa platser. Inte till den ort jag har bott de senaste fyrtio åren. Jag längtar till min födelsestad. Min familj och jag flyttade därifrån när jag var fem år. De minnen jag har är begränsade till några bilder jag ser framför mig. Ett luciafirande med en grannkille som var tärna. Inte Staffan stalledräng eller tomte trots att det var på 1950-tal. Mamma som är arg när jag och min syster Anna fastnar i lera och hon får komma och dra upp oss. Anna som jag ser på avstånd när hon leker med barn på lekplatsen. Det är sommar, solen lyser och jag har nyss vaknat. Mamma sitter på altanen och dricker morgonte. Jag vet att radhusområdet där vi bodde är rivet nu. Det finns inget kvar. Jag sörjer att jag inte kan åka dit och uppleva atmosfären.


torsdag 16 november 2017

Varit

"Var har du varit under hela mitt liv?" sa han.

Jag hade så när brustit ut i ett gapskratt men hejdade mig i sista stund. Hans min var så allvarlig att jag tänkte att han nog inte skojade.

"Svårt att säga", sa jag. "Här och där."

Han såg rakt in i mina ögon. Trots att hans uppenbarelse störde mig insåg jag att jag gillade hans bruna ögon.

"Du är banne mig riktigt stjärnögd", sa han. "Jag blir helt bländad", fortsatte han och tog upp ett par solglasögon som han satte på näsan.

"Nu får du sluta", sa jag och sträckte fram handen och tog av honom de mörka glasögonen. "Jag kan inte prata med någon som jag inte ser ögonen på."
"Jag gör vad som helst för dig. Det vet du."
"Du kan sluta med alla dina flirtklyschor", sa jag. "För du är redan hemma", sa jag och tittade på honom utan att le.




onsdag 15 november 2017

På konditoriet

Jag sätter mig vid ett fönsterbord. På den brunspräckliga brickan står en kopp svart kaffe och en assiett med en Napoleonbakelse. Suget efter bakelsen gör mig yr i huvudet. Kaffet, som serveras i en klassisk svensk kopp med mönster av blå fantasiblommor, får vänta en stund, trots att jag ogillar att dricka det ljummet. Jag tar skeden och bestämt klyver jag den rosa ytan. Den splittras och grädden i lagret under sprätts åt sidorna. Första tuggan är bäst. Det kan hända att jag smackar eftersom tjejgänget bakom mig tystnar och ögonblicket efter börjar fnittra. Jag vänder mig inte om och kollar. Istället tittar jag ut genom fönstret. En kvinna stannar utanför på trottoaren. Hon tar upp ett cigarettpaket, öppnar förpackningen och tar upp en cigarett. Hon sätter den mellan läpparna, tänder och drar ett djupt bloss. Medan hon blåser ut grå rök går hon några steg. Hon slänger sen cigaretten rakt ner på asfalten och jag betraktar hur hon höjer benet för att sätta foten på den. Hon missar och istället placerar hon kängan precis bredvid. Utan att reagera höjer hon på huvudet och går vidare.


tisdag 14 november 2017

Tanken

Tanken går till fångna författare
även i länder nära
Att en skrivande person kan vara ett hot
mot mäktiga regeringar
En anspråkslös individ som du och jag
Hur kan de göra så
mot oss vi allra minsta?


måndag 13 november 2017

Susie

Karin hade en inre bild av Susie. Danne hade beskrivit henne som blek, blont långt hår och med gråblå ögon. Blek för att hon sällan gick ut, antagligen. Satt inne mest och drogade. Smal var hon, hade han sagt. För smal, rent av mager. Mannekängliknande kropp med minsta storleken på kläder. Det var som en dröm att andra såg på en som för smal. Hon observerade Dannes blick när han talade om henne. Det gjorde ont i magen. Hans ögon blev speciella. Frånvarande. Som om tankarna på Susie gjorde att han glömde bort Karin. Hon suckade. Blev så jäkla trött på sig själv och sina tankar. Kunde ändå inte låta bli att fundera över om Susie var singel och skulle försöka stjäla Danne ifrån henne. Att inte vara singel hindrade förstås inte vissa från att göra framstötar. Illamåendet kom plötsligt. Hulkande rusade hon in i badrummet.


fredag 10 november 2017

Sysselsatt

Bilden kommer från https://www.flickr.com/photos/perspektivetmuseum/31616996952/


Helt omöjligt var det för mamma att inte vara sysselsatt. Var hon inte upptagen med att förbereda måltider eller göra rent efter måltider, städa huset, handla matvaror eller tvätta, satt hon i soffan och stickade. Då och då kastade hon en hastig blick på teven där Olle Björklund med mjuk och förtroendeingivande röst  levererade nyheter. Jag förstod inte det då, men det var förstås hennes sätt att koppla av.  Ett tillfälle till meditation. När jag blev äldre och insåg att hennes anställning i privat familjeregi var ett nästan dygnet runt-jobb, började jag hjälpa till. Hon krävde aldrig assistans av mig eller någon annan. Det tog lång tid innan jag riktigt fattade, eftersom det funkade så i vårt hem.Det var det normala för mig. Jag såg tacksamhet i hennes ögon när jag den kvällen frågade om jag skulle fixa kaffe. Pappa som satt i gungstolen och även han kollade Aktuellt, fast han gjorde inget annat samtidigt, sa:

"Så bra. Du som är så lätt på foten ordnar det lätt."


torsdag 9 november 2017

Vingla och inte exakt

Hon vinglade till när han sa orden. Det svartnade. Under ett ögonblick såg hon honom inte, trots att han stod precis framför henne. Kunde det vara möjligt? Klart det kunde. Det var hur tänkbart som helst. As simple as that. Han hade haft ett förhållande med en annan. Han hade varit förälskad i en annan kvinna. Nu såg hon honom. Synen fungerade igen. Hon betraktade hur han stod bredbent, barfota och lutade sig mot diskbänken. I det läget var det nära att hon slängt vinglaset rakt i ansiktet på honom. Hon kunde se framför sig hur glaset krossades mot hans kind och rev upp ett stort blödande sår.

“Hon vet inte exakt när, men säger att hon är säker på att jag är pappan.”

"Vad tänker du göra nu?" väste hon och det kändes som om hon blivit så hes att det var totalt omöjligt att ens svälja saliv. 


tisdag 7 november 2017

Kulturkollos Veckoutmaning: Porträtt av en man

Veckans utmaning handlar om män i kulturella verk. Berätta om några verk med män i huvudrollen, eller i någon annan viktig roll. Det kan vara positiva porträtt att inspireras av, eller sådana som ingen bör försöka efterlikna. Inkludera gärna ett verk som klarar Kulturkollotestet när du gör utmaningen.
 Innehåller minst två manliga karaktärer som pratar med varandra om livet, utan att skämta bort känslor eller dunka varandra i ryggen när de lite generat någon gång kramas. Ett krav är att de varken är påverkade av alkohol eller droger när detta sker. Detta ska dessutom ske i en film (eller bok) där inga kvinnliga karaktärer behöver utstå sexistiska skämt och där kvinnor slipper förminskas på något sätt. Vi kan kalla det Kulturkollotestet.

Mina förslag:

Filmen Nyckeln till frihet. Tim Robbins och Morgan Freeman blir väldigt nära vänner i fängelset. Jag kan inte påminna mig att just de två pratar sexistiskt om kvinnor. Fast det gör säkert andra män i filmen. Tror inte jag har sett en enda amerikansk film utan sexistiska skämt om kvinnor eller utan att män besöker streap tease-barer och sitter och dricker öl och stirrar. Kanske följande kan platsa:

Filmen The Kids Are Alright. En favorit. Vet inte om den klarar Kulturkollotestet, men det är i alla fall befriande få män som agerar sexistiskt, om ens någon. Eventuellt att Annette Benning eller Julianne Moore gör det däremot, mot män. Kommer inte ihåg. En annorlunda oamerikansk film om kärlek. Och Marc Ruffolo är verkligen charmig. Men inte bara han. De andra huvudrollsinnehavarna är minst lika fantastiskt bra. 


Rösten

Det var hett i Lissabon den kvällen. Dan och Britt hade bestämt att de ville uppleva något annat än de gängse turistkrogarna på de vanliga gågatorna. Svett strilade nerför hennes ben när de stretade uppför de branta backarna i gamla stan och det kliade fuktigt i nacken. Hon vände sig mot Dan. Stora mörka fläckar bredde ut sig kring den vita skjortans armhålor och mitt på bröstet. De flåsade och flinade åt varandra. Han pekade. Fado e comida stod det på skylten. Kylig luft slog emot dem innanför dörren. Sakta återkom den normala kroppstemperaturen. De fick ett bord mitt i den stora lokalen. Under kvällen skulle fyra artister uppträda.

"Den ena bättre än den andra", sa kyparen. "I rätt ordning", fortsatte han. "Från bra till skicklig till skickligare till briljant."

De hade precis börjat äta förrätten, grillade räkor serverade med pepparolja, när en äldre dam med halvcentimetertjock svart eye liner och blanka hallonröda läppar ställde sig mitt i rummet. Hon öppnade munnen och började sjunga. Rösten var stark och genomträngande. Fastän de inte förstod orden hon sjöng genomsyrades de av känslan av olycklig kärlek.

Men det först när den sista sångerskan dök upp som de verkligen fattade. Begrep tjusningen med fado. Ingen mikrofon behövdes. Den rösten. Den fyllde hela Brittas kropp. Omslöt henne. Hon blev helt tagen. Hela lokalen vibrerade. Kvinnans röst ekade, flödade runt väggarna och upp i taket. 




måndag 6 november 2017

Ingenting

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text baserad på meningen.´

Jag har använt skrivutmaningen till att skriva en del av en scen i en längre text.

"Jag uppskattade och njöt av nästan ingenting."
sidan 69 i Jonas Karlssons novellsamling Spelreglerna


Jag flyttade hem till Leif samma vecka. Det var för bra för att vara sant, tänkte jag ofta. Vi hade båda sommarledigt och kunde göra vad vi ville. Jag uppskattade och njöt av nästan ingenting. Utom på nätterna när jag skulle sova. Jag vände och vred på mig. Det gick inte att somna. Tankarna plågade mig. Tänk om Leif gav sig iväg? Svek mig. Som jag blivit övergiven så många gånger tidigare. Lakanen blev fuktiga och solkiga av svett. Jag kände lukten av min egen ångest. I bästa fall somnade jag till slut, fullständigt utmattad. Ibland gick jag upp och la mig i soffan för att inte störa Leif. Jag berättade aldrig för honom om min rädsla. Den behöll jag för mig själv, precis som jag alltid gjort. Under hela mitt liv. Jag var inte så förändrad som jag inbillat mig ett tag. 


fredag 3 november 2017

Väggen

Väggen var väldigt tunn. Ändå hade det tagit en stund för honom att karva ut hålet. Snabbt gick det inte. Snarare flera timmar eftersom han fått arbeta maximalt försiktigt med skruvmejseln. Tänk om han hade blivit avslöjad? Först hade han inte alls funderat över den risken. Utan att tänka efter satte han igång bara. Till och med varit glad. Hade så när börjat skratta högt. Han riste till i en skön rysning som fortplantade sig från huvudet och ner i tårna. Så kom han på. Det var inte bara under arbetet saker och ting kunde hända. Han kunde när som helst avslöjas. Även nu. Fast det var förstås tanken på det som gjorde äventyret  ännu mer spännande. Från första början var det konstiga ljud som fått honom att reagera. Höga stön från andra sidan väggen. En kvinna och en man kom han fram till. Nu närmade han sig gluggen. Han flåsade. Pressade ihop läpparna hårt. Han placerade vänstra ögat intill. 


torsdag 2 november 2017

Dagens tanke och tanka

Misstaget var mitt
Jag bad om förlåtelse
Du sa; med tiden

kan jag väl förlåta dig
glömmer ... det gör jag aldrig



onsdag 1 november 2017

Två år sen

Det var två år sen de sågs. Leif hade väntat på henne den dagen. Flera timmar hade han suttit i köket. Han visste inte säkert om han hade hoppats eller inte hoppats att Etta skulle komma. Till slut hade han gett upp, tagit sina pinaler och stuckit. Han stängde ytterdörren, låste och slängde tillbaka nyckeln in genom brevlådeinkastet. Känslan av befrielse i kroppen och samtidigt en tomhetskänsla. Trots att ryggsäcken åbäkigt tyngde hans rygg sprang han nerför trapporna. Med ens var det bråttom. Tänk om hon hade kommit precis nu? Om han inte hunnit iväg?

Nu var han tillbaka. I det ögonblicket fick han syn på henne. Samma smala siluett, samma långa stripiga hår som låg i tunna slingor över axlarna. Han reste sig med en beslutsamhet han inte kände. Långsamt gick de mot varandra.


tisdag 31 oktober 2017

Knepig

"Jag blir alltid knepig när det är fullmåne", sa hon och tittade på mig med allvar i blicken. "Jag blir rädd för mig själv."
"Knepig?" sa jag. "Blir du en varulv, menar du", fortsatte jag, fräste som jag tänkte mig att en ulv gjorde och höll upp fingrarna som om de var klor.

Jag skrattade.

"Skoja inte", sa hon och slog näven i bordet.
"Du menar väl inte på allvar?" sa jag och spärrade upp ögonen. "Att du blir påverkad."
"Jag har aldrig varit mer seriös än jag är nu. Varje gång får jag anstränga mig till det yttersta för att inte bara springa rakt ut. Ställa mig mitt i gatan och dra på med ett primalskrik. Jag borrar ner kroppen i sängen, lägger täcken och filtar över mig och ligger och darrar hela natten."
"Men du, när är det fullmåne nästa gång?" frågade jag, höjde ögonbrynen och rätade på ryggen.
"På lördag, fjärde november."
"Om bara några dagar. Ska vi fira tillsammans?" sa jag och ångrade mig genast.

Darrningen över ryggen, kyliga ilningar i nacken fick mig att rista till i starka rysningar. Vad var det med mig? 


måndag 30 oktober 2017

Trött

Hon vet att hon alltid ser trött ut. På morgnarna är det allra värst. Rynkorna under ögonen och över kinderna fördjupas under natten och det tar en bra stund innan ansiktet rättar till sig och hon vill visa sig bland folk. Det är därför hon aldrig är kvar över natten hemma hos andra. De gånger hon har för långt hem tar hon in på hotell.

Dagens ansikte tar antagligen priset. Om hon hade tittat efter skulle hon ha konstaterat detta faktum. Två nätters sömnlöshet. Det funkar inte. När hon ställer sig framför badrumsspegeln låtsas hon först att hon inte kollar. Men faktum är att hon inte behöver spela oseende. Hon kan verkligen inte se, på riktigt. Det är som om en grumlig hinna har placerat sig över ögonen och nu hindrar henne. Hon låter vattnet rinna tills det är illande kallt. Sen böjer hon sig över handfatet och skopar det iskalla över ansiktet. Därefter gnuggar hon intensivt med en frottéhandduk, drar en borste genom håret och går ut.


fredag 27 oktober 2017

Att följa

Hon var förvirrad
gick vilse i tillvaron
Följ vattnet sa han

Vid sjöar finns alltid liv
Där finner du tryggheten




torsdag 26 oktober 2017

Det runda

Känslan när hon placerar den i handflatan. Värmen ytan utstrålar och överför till hennes hand. Den rundade formen. Dess mjukhet. I sig ett konstverk.

Rysningen när hon lyfter den till läpparna. Dubbelheten i att likt en kannibal placera tänderna över det röda och beslutsamt bita till i köttet och det sinnliga i doften hon drar in i näsborrarna. Den söta smaken. Saften som rinner över fingrarna. Kittlingen i gommen. 


onsdag 25 oktober 2017

Regnet

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i början av boken. Skriv en text baserad på meningen. 
Boken är Swede Hollow av Ola Larsmo sidan 85
Meningen: Så drog ljuset vidare och allt var åter som förut

Han hugger ved i regnet
droppar rinner i hans hårbotten
nerför pannan
blandar sig med tårar
Hans minns den överraskande paniken
den förvirrande smärtan
över tidens gång
Så drar ljuset vidare
allt är åter som förut
Det som finns kvar är saknaden
den varma minnesbilden
när han hugger ved i regnet


tisdag 24 oktober 2017

Allt

Teven stod på utan ljud. Edith glodde på den kvinnliga programledaren vars röda läppar rörde sig oavbrutet. Hennes tänder var lika vita som den snäva klänningen. Med djupt dekolletage. Elakt tänkte Edith att dressen hade passat bättre i ett annat mindre seriöst program. Kanske Paradise Hotel. Sen tänkte hon vidare att hon bara var avundsjuk. Hon hade minsann ingen klänning alls hängande i garderoben. Inga vita tänder heller. Inget toppjobb. Inget spännande liv. Inget roligt hände henne. På jobbet eller någon annanstans. Upprepade gånger sjöng hon för sig själv; Is this all there is. En favoritlåt. Den försatte henne alltid i helt rätt stämning:


"Is that all there is, is that all there is
If that's all there is my friends, then let's keep dancing
Let's break out the booze and have a ball
If that's all there is"


Kulturkollos veckoutmaning vecka 43

Kulturkollos veckoutmaning:

Vilket fiktivt verk skulle du vilja flytta in i? Varför?

Jag skulle vilja flytta in hos någon av Sarah Waters världar. Vilken som helst. Fast jag gör det med stor bävan. Människorna i hennes romaner har det inte lätt. Milt sagt. Karaktärerna får fajtas mot djupa orättvisor och fördomar, bevara livsfarliga hemligheter och leva extremt äventyrliga liv. Men ändå så spännande att jag är villig att ta risken. Bara för att få uppleva stämningen i "verkligheten". Jag väljer den jag läste senast. Hyresgästerna. En läskig historia med mycket blod som flyter.

Till sist vill jag dela med mig av citat från samma bok:

"Min far, mrs Barber, var till besvär så länge han levde, ställde till en massa besvär genom att dö och har lyckats att fortsätta att vara till besvär ända sen dess."






måndag 23 oktober 2017

Klagan

Vissa saker stör mig. Jag inser att det troligtvis bara är jag själv som bryr mig om det här och att det dränerar mig på energi. I onödan. Trots det. Det är helt omöjligt för mig att tänka bort. Vissa uttryck som används. Ofta.

"Välkomna ska ni vara", säger programledaren på teve. Varje gång.

Vad då ska? Är vi tvungna att vara välkomna? Eller?

"Hejdå på er", säger en annan programledare på teve.

På? Hur menas?

"Om jag ska vara ärlig" eller "Om jag ska vara helt ärlig", säger många och har sagt det länge. Det är inget nytt, men jag har tröttnat. För länge sen.

Många säger de här orden i olika sammanhang där ingen frågat efter just ärlighet. Den som undrar vill helt enkelt få veta en persons erfarenhet i  något vardagligt sammanhang. I en kontext där hen inte har någon logisk anledning att vara tvungen att välja mellan att vara oärlig och ärlig.

Så ... nu har jag klagat nog för idag.


torsdag 19 oktober 2017

Hjältar

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text baserad på meningen.

s 268 Alla Hjältar blir förlåtna av Chris Cleave
Gudarna skulle veta att alla i uppsamlingslägret var helt slut.


Hur framtiden såg ut hade hon inte en aning om. Hon visste bara en sak. Livet fanns inom henne. Både hennes eget och ett nytt. Det var nära förestående. Kroppen var kompakt och den stora utstående magen tvingade henne att vagga fram. Ingenting kunde hejda henne. Hon gick och gick. Mitt i gruppen av individer med samma mål som hon. Tysta och sammanbitna tog de sig fram. Plastsandalerna hade för länge sen förorsakat skador på huden utmed skornas hårda kanter. Hennes nakna fötter var dammiga av vägens grus som oavbrutet letade sig in i såren. Smärtan fick henne att då och då brista ut i låga skrik. Men hon slutade inte att gå. Till slut var de framme. De stapplade in genom de öppna grindarna. De var inte först. Överallt vandrade människor omkring. Kvinnor med sorgens fåror i sina ansikten. Barn som sett för mycket. Gudarna skulle veta att alla i uppsamlingslägret var helt slut. Men de skulle aldrig ge upp hoppet om en bättre tillvaro. Aldrig.


onsdag 18 oktober 2017

Hemligt

"Hur har du det nu för tiden? Föreläser du fortfarande?" sa han, tog tag i en metallstång och liksom hängde på den medan han betraktade henne.
"Jajamän!" svarade kvinnan och skrattade till.
"Fortfarande samma ämne?"
"Jajamänsan," sa hon och skrattade igen.
"Det är säkert ett outtömligt ämne. Hela tiden finns det nya saker att säga och diskutera. Har jag rätt?" sa mannen och slängde en blick ut genom spårvagnsfönstret.

Jag följde hans blick och hann se ett yngre par som omslingrade till en enda kropp kysstes intensivt, innan tillfället var förbi.

"Jajamän."
"Lika mycket publik varje gång?"
"Jajamänsan."

Jag vred på kroppen. Såg henne bara halvt om halvt bakifrån. Blont, lockigt hår uppsatt i en slarvig knut. En antracitgrå dräkt med figursydd jacka. En väska hängande över axeln som såg ut att vara gjord för en liten bärbar dator.

"Det engagerar fortfarande, alltså?"
"Jajamänsan. Här ska jag av. Kul att träffa dig. Ha det så bra", sa kvinnan snabbt.

Nästan aggressivt forcerade hon ett antal passagerare på sin väg mot utgången.

"Kul att träffa dig också", svarade mannen, trots att hon redan lämnat spårvagnen och med snabba korta steg var på väg att korsa Drottningtorget. För varje kliv slog väskan hårt mot ryggen.


tisdag 17 oktober 2017

5 minuter

Någon undrade vad som är meningen med livet. Konstig fråga tänker jag. Det är naturligtvis att föra livet vidare, generation efter generation. Men om man frågar vad meningen är för mig, det att leva just mitt liv, så blir svaret ett annat. Då är det för mig att fylla livet med något meningsfullt.

Om vi ställer frågan till någon som bor i ett land med djupa orättvisor, fattigdom och en diktator som ledare får man ett annat svar om vad som är meningsfullt, än om man frågar mig. Förstås.
Frågar man en kvinna i Syrien, som lever mitt i striderna, kanske hon säger:

"5 minuter i fred."


måndag 16 oktober 2017

Viktigt

Vad som är viktigt
ändrar mening med åren
Perspektiv klarnar

Utsidans oviktighet
Uppfattningen om livet


fredag 13 oktober 2017

Symmetri

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text inspirerad av meningen.

Meningen : Vilket skapade en fulländad till och med gudomlig symmetri
sidan 188 i Stephen Kings bok Den som finner


Regelbundenheten i promenaderna. Det var den tillsammans med klädernas elegans, som skapade en fulländad till och med gudomlig symmetri. Hennes sätt att gå med rak rygg och hennes speciella sätt att svänga med höfterna. Han kunde inte ta ögonen från kvinnan. Den duvblå yllekappan som gick ton i ton med halsduken och handskarna. Den röda väskan som var placerad över ena axeln, som underligt nog gick perfekt ihop med det blå. Efter några dagar då han av en slump tittat ut genom fönstret exakt samma tid på dagen. Då visste han. Det var ingen slump utan tankeöverföring. Ren och skär telepati. Han hade förresten sett hur hon sneglade upp på honom. Inte varje gång. Då och då. 

En dag tog hon av sig hatten och lät det långa röda håret ramla ner över ryggen. Precis framför honom. Han var publik och hon stod på scenen. Så höjde hon armen och vinkade. En aning avmätt tyckte han. Ungefär som han hade sett drottningen göra. Mer än minimal svängning på handen än en viftning. Han vinkade inte tillbaka. Sen gick han bort från fönstret. Ingen eller inget skulle få förstöra den gudomliga symmetrin. 


onsdag 11 oktober 2017

Dagen

Det var en sån där dag när inget hände. Hon satt i läsfåtöljen med benen uppdragna. I knät låg boken. Med avbrott för att göra i ordning lunch, brygga eftermiddagskaffe  och hämta ett äpple, hade hon suttit där snart hela dagen. Så träffade en solstråle hennes ena öga. Hon bländades. Ögat tårades. Det passade bra. Sista sidorna i boken hade försatt henne i ett tungt vemod. Fast slutet inte varit helt och hållet svart. Det fanns en ljusglimt. Ingen annan bok hade någonsin haft samma inverkan på henne. Otaliga ruskiga, dramatiska, berörande  berättelser till trots. En rädsla strök omkring i hennes mage. Hur skulle någon annan bok kunna slå den här? Det var en omöjlighet. Den berättelsen fanns inte. Hädanefter skulle hon inte kunna läsa med samma nyfikenhet, känslosamhet och intresse. Så det här var ingen dag då inget hände. Tvärtom. Det var en omvälvande dag. 


tisdag 10 oktober 2017

Gå vidare

Vi måste gå vidare. Vända till nästa blad. Bläddra framåt, inte bakåt. Det var så hon sa. Föreläsaren. Precis som om hon var övertygad om att åhörarna var så obegåvade att hon måste säga samma sak tre gånger innan det gick in i våra dimmiga hjärnor. Fast med olika ord. Jag vred på huvudet och stirrade ut genom fönstret. Där ute var det höst. Men jag såg inte så mycket på grund av dimman som svepte över landskapet. Fast jag visste ändå att det blåste röda och gula lönnlöv runt, runt på den regnsjuka gräsmattan. En doft av mossa i luften. Med ens tappade jag tålamodet. Jag reste mig upp, tog tag min jacka och satte ryggsäcken över ena axeln. Hon tystnade och följde mig med blicken.

"Ursäkta", sa hon. "Vart tror du att du ska?"

Jag svarade inte. Sköt upp dörren och slängde igen den bakom mig. Snabbt skuttade jag ner för trapporna, drog upp porten och gick ut på trappen. Med förvåning konstaterade jag att solen höll på att bryta fram bakom de ljusgrå molnen. Dimman var helt borta. Cykeln stod där jag ställt den två timmar tidigare. Lutad mot den röda tegelväggen. Nu skulle jag hem.