Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

torsdag 15 juni 2017

Våt Lång Höra


Idag ska hon ta spårvagn nummer 11 klockan 11:11 från Godhemsgatan till Masthuggstorget. Det är egentligen inte särskilt långt dit. Kanske en tjugofemminuters promenad. Hon skulle kunna gå. Men idag regnar det och hon avskyr att ha paraply med sig. Hon har inte en aning om hur många hon har glömt på allsköns ställen. Både av den anledningen och av skälet att det är så förbaskat opraktiskt att gå med paraply inne i stan gör att hon helt slutat. Nu för tiden blir hon ofta irriterad över andra som utan att reflektera banar väg med paraplyet sänkt framför sig som ett stickvapen. Hon kryssar mellan alla paraplyägare för att undvika att få ögonen utstuckna.
Att börja dagen med att bli våt och speciellt eftersom hon har lunchträff med Johan, det lockar förstås inte heller. Det får bli spårvagnen. Från hållplatsen är det inte långt till restaurangen. Johan och hon lunchar då och då och alltid på samma ställe. Lunchkrogen ligger i den gamla restaurerade brandstationen som idag kallas Briggen. Hon ser fram emot träffen. Det är alltid lika roligt att få höra om Johans senaste kap. 

 

onsdag 14 juni 2017

Kvinnan


Spårvagnens ylande bromsar gjorde ont i öronen. Den som tror att det enbart är bekvämt och trevligt att åka spårvagn här i Göteborg, tänkte jag och gjorde en ful grimas, tror  fel. Precis tvärtom, illande obekvämt. Efter flera på varandra hårda ryck, då vi som stod upp rycktes med och snubblade en bit framåt som om vi var viktlösa, stannade den tvärt vid Majvallens hållplats. Mittendörrarna slogs upp och jag fick syn på en yngre kvinna som höll ett bylte i famnen. Så såg jag att det var en baby. Den kan inte ha varit mer än några månader gammal. Ostadigt och utan att kunna stödja sig på något tog hon sig upp på vagnen och stapplade osäkert fram till en ledig plats. Det var ett uppfällbart säte, vilket gjorde att hon fick släppa barnet med ena handen medan hon drog ner sitsen. Jag hann aldrig tänka tanken färdig, att jag kunde ha gått fram och hjälpt henne. Hon satte sig på snedden, bortvänd från mig. Jag tittade på hennes bakhuvud. Det tjocka mörkbruna håret var uppsatt i en konstfull lös knut som hängde ner i den smala nacken. Hon satt halvt böjd över barnet. Jag kunde bara se babyns ena lilla arm med små, små fingrar som rörde på sig en aning. Inget ljud. Alldeles tyst. Jag funderade på vad som gjorde att kvinnan inte hade den lilla i en barnvagn eller om hon inte ville släpa på åbäket till ekipage, hade barnet i en tygsele. Vid Järntorget reste hon på sig och gick av. Jag sträckte på nacken och såg henne med snabba steg runda Järntorgsbrunnen med kvinnofigurerna som symboliserade de fem världsdelarna. Nu för tiden har vi fler världsdelar. Sju om jag är rätt underrättad. Kvinnan vek av in på Landsvägsgatan.
 
 

tisdag 13 juni 2017

Ingenting


Ingenting. Finns det? Kan ingenting vara ingenting?
Noll är ju noll. Men är det inget?
Universum är till största delen fyllt med något vi inte vet vad det är.
Det syns inte, alltså finns det inte. Inte för oss.
Vi kan inte föreställa oss att ingenting är någonting. Fast det finns ju där.   
 
 

måndag 12 juni 2017

En sån dag


Det var en sån där dag när inget hände. Hon satt och åt sin vanliga tallrik med yoghurt med de vanliga tillbehören. Och avslutade med sin vanliga mugg starkt kaffe med värmd mjölk. Idag hade ingen GP anlänt. Irriterad hade hon satt på teven och kollat morgonsoffan en stund istället. Men det gick inte att jämföra med att slå upp en egen morgontidning och metodiskt gå igenom de delar av tidningen hon alltid läste. Då bestämde ingen annan än hon själv. Så var det inte med morgonteve. Då avgjorde andra. Eller all matlagning. Hur orkade de, programledarna? Hon var förbluffad. Det hade gått så långt att så fort hon anade att det skulle bli ett matinslag, skyndade hon sig att byta kanal. Precis som hon gjorde när hon då och då kollade reklamkanaler. Alltid satt hon med fjärrkontrollen till hands för att hinna trycka bort.
Hela dagen hasade hon omkring i morgonrocken. Hon duschade inte, klädde sig inte. Hon brydde sig inte ens om att borsta tänderna. Kanske var det en osund tillfredsställelse hon kände när hon struntade i allt. I så fall struntade hon i det. Hon tänkte inte berätta för någon. Hon gick inte ut alls den här dagen. Vare sig med skräp eller till tvättstugan. En gång ringde mobilen. Hon lät den ringa.

lördag 10 juni 2017

Lyrans Noblessers enkät


Lyrans Noblessers enkät om hur det ser ut och vad som finns i min bokhylla.

1. Hur sorterar du böckerna i din bokhylla?
2. Hur många språk finns i din bokhylla? Vilka?
3. Vilket land kommer de flesta böckerna från?
4. Flest män eller kvinnor? Eller ungefär lika?
5. Vilka genrer/kategorier har du i bokhyllan (deckare, dramatik, bilderböcker, reseskildringar o s v).
6. Visa gärna en shelfie!

 Mina svar:

1.      Bara olästa för sig och lästa för sig, ingen annan ordning (än)

2.      Svenska, engelska

3.      Sverige flest, tror jag. Sen USA följt av England. Några afrikanska, tyska och norska

4.      Tror det är ungefär lika mellan kvinnliga och manliga författare. Jag går i alla fall inte in för att köpa det ena eller det andra

5.      Romaner, deckare, fackböcker, konstböcker, uppslagsböcker, diktsamlingar, novellsamlingar

6.       



 
P.S. Bilden ovan är i lägenheten i stan. Har flera bokhyllor på lantstället. D.S.

fredag 9 juni 2017

Övergiven


Med sina höjda beniga axlar ger han ett intryck av att vara övergiven. Det är samme man som jag har lagt märke till några gånger tidigare. Han som vacklande tar sig fram nere på gatan. Som med sin osäkra gång ser ut som om han är onykter, men som jag genast förstår inte alls är det. Idag bär han inte sin beiga mockajacka utan han har en mörk kavaj. Han är så mager att kläderna hänger och ser för stora ut. Ändå ser jag att han är noggrann med sin klädsel. Hans detaljer avslöjar det. Hans enda knäppta kavajknapp längst upp, den persiskt mönstrade sidenhalsduken som är så där medvetet flaxigt knuten kring halsen och hans blankputsade svarta skor.
Jag undrar om han är nyinflyttad. Eller har han kanske bytt rutt? Möjligen har han bott i trakterna länge, en dag tröttnat på sitt vanliga promenadstråk och bestämde sig för att se något nytt. Även den här gången betraktar jag hans ostadiga färd längs huset på andra sidan gatan, ända tills han till slut försvinner runt husknuten. 

 

torsdag 8 juni 2017

På spårvagnen


Jag sitter på spårvagnen. Stirrar ut genom fönstret på horder av människor som går längs trottoaren utanför. Jag spetsar hörseln. Ibland kan jag få höra en del intressant. Men det gäller att jag fokuserar på någon speciell. Eller tjuvlyssnar gör jag ju, får jag erkänna. De här orden från en äldre man med hes röst fångar jag upp idag:
"Jag? Jag har så in i helvete roligt! Det ska jag fan i mig ha. Puss, puss."


 

onsdag 7 juni 2017

Minnet


Minnet låg väl dolt längst in i garderoben. Klädkammare kanske det snarare borde kallas. Eller en enklare variant av dagens "walk in closet". Jag förstod inte riktigt varför jag började rota där inne bland gamla kläder som jag inte använde längre. Både mina och några klädesplagg som jag inte nändes kasta eller ge bort som hade varit mammas. Med näsan in i mammas svarta yllekappa med päls på kragen, en svag doft av hennes älsklingsparfym från Dior satt fortfarande kvar i tyget, fick jag syn på en vitt plastfodral. Jag visste direkt var det var. Min bröllopsklänning. Använd bara en gång. Varför var ett mysterium även för mig själv. För det första var den knäkort och för det andra var den limegrön och utan krusiduller. Inget vitt, ingen slöja i tunn spets, inget som kan alls liknas vid en bakelse. Däremot det som ibland benämns som cocktailklänning. Jag sträckte mig så långt det gick och tog tag i galgen.
I sovrummet la jag paketet på sängen, drog upp blixtlåset och tog fram klänningen. Jag la den på överkastet och genast fick jag syn på den. Fläcken. En ganska stor oregelbunden fläck. Det var säkert fett av något slag. Så mindes jag. Under bröllopsmiddagen råkade jag tappa gaffeln med västkustsallad i knäet. Antagligen var jag salongsberusad och därmed en aning klumpig och jag slarvade. Jag skämdes. Resten av kvällen var jag noga med att hålla ena handen över skamfläcken.
Så snart min nye man och jag kom hem hängde jag undan klänningen. Det var dagen efter. Hur enfaldig får man bli? En klänning som var skräddarsydd. Måttbeställd till just mig. I thailändskt siden. Varför försökte jag inte ta bort fläcken sen?
 
 

måndag 5 juni 2017

Misstänkt


Jag har mina aningar om hur det måste ha gått till. Den stora brickan stod färdig på köksbänken och inväntade gästerna. Jag hade lagt en vit stärkt linneservett på brickan. Därefter placerat långa rader med småkakor. Det var Bondkakor och Vaniljdrömmar. Chokladsnittar, Finska pinnar och Havreflarn. Och Kanelkakor. När jag klev in i köket för att hämta brickan. Chocken gick som en stötvåg genom kroppen. Bara några spridda smulor kvar och servetten var skrynklig och smutsig. Köksdörren hade varit stängd. Var det möjligt? Kunde Bonnie verkligen ha öppnat dörren och utan att dra ner brickan i golvet stoppat i sig allt? Och sen, stinn och mätt, gått ut och snyggt och prydligt stängt dörren efter sig? Jag vände snabbt på klacken och ropade:
"Bonnie! Var är du?"
Jag hittade henne liggande i sin korg i sovrummet. Hon låg invriden i sin egen kropp. Under lugg och utan att röra på huvudet slängde hon hastiga blickar upp på mig. Då visste jag. 


 

fredag 2 juni 2017

Marginalen


Tänker på dem som befinner sig på marginalen. Om det hade varit muntliga studentprov idag. Hur många hade klarat sig? Jag är säker på att jag själv hade fått smyga ut bakvägen. Är det en rest från det gamla Sossesverige, den där idén att ingen ska kuggas? Alla ska vara med. Alla ska känna sig lyckosamma, inkluderade i de vällyckades skara. Blir resultatet inte då att man bara skjuter upp misslyckandet? Smyger stoftet av floppen under mattan. Eller ger förställningen alla oss förvirrade en ny chans?

onsdag 31 maj 2017

En process


Jag ligger i sängen med ögon omöjliga att sluta
Det är natt och jag stirrar ut i intet
I öronen tjuter vinden
som om någon busvisslar rakt in i öronsnäckan
Jag ser hur han ligger på marken utan att röra sig
Allt stillnar regnet tar slut skeendet upphör
just då hans liv släcks
 
 

tisdag 30 maj 2017

Stefan


Varför han kallades Kurt var ett mysterium, eftersom han egentligen var döpt till Stefan. Ingen kom ihåg när det började. Han och jag bodde i samma hyreshus på Blekingsborgsgatan 23 i Malmö, på samma bottenplan, dörrarna mitt emot varandra rakt över gången. Vi var lika gamla, fyllde dessutom år på samma dag. När min familj flyttade in i lägenheten bodde Kurts familj redan där sedan något år. Lägenheterna var exakt likadana, bara det att de var spegelvända. Ibland blev jag helt förvirrad eftersom rummen så att säga låg fel för mig. Redan första dagen möttes vi på gården. Vi fann varandra direkt. Antagligen för att vi var lika varandra, både utseendemässigt och till sättet. När Kurt var hemma hos oss stod fyra exakt likadana bruna läderskor bredvid varandra i hallen, berättade mamma senare. Det tänkte inte Kurt och jag på. Vi började i Kulladalsskolan samtidigt och hamnade i samma klass.
När vi fyllde tonår hade vi gemensamt trettonårskalas. Det var då han tog till orda och sa att han inte ville bli kallad Kurt längre. Han hette ju Stefan.

 

måndag 29 maj 2017

Skynda på, på Majornas loppmarknadshelg


Hon fick syn på den före honom.
"Där!" hojtade hon. "Där är den ju. Vår säng."
"Vår säng?"
"Jag menar förstås att den SKA bli vår. Fattar du väl? Den är helt perfekt. Skynda på innan någon annan hinner före", ropade hon och var redan på väg över gatan, bort till loppmarknadsståndet där sängen stod uppställd i det regnblöta gräset.
Dubbelsängen var så stor att den tog upp hela bredden mellan trottoaren och hyreshuset intill. Han suckade och rantade efter. När han kom fram kunde han inte låta bli annat än att tycka att den faktiskt var perfekt. De hade länge tänkt att de skulle köpa en lika bred som lång säng. Det verkade den här vara. Säkert ett fynd. Dessutom såg den rätt fräsch ut för att vara begagnad, tänkte han och drog med pekfingret längs träramen. Inget damm fastnade på fingret. Han försökte låta bli att tänka på vad kvinnan som sålde den eventuellt hade sysslat med i sänghalmen.
"Men hur ska vi få hem den?" sa han.
"På cykeln", förstås", sa hon.
I sitt stilla sinne, utan att säga det högt, undrade han hur det skulle gå till. De köpte sängen för tvåhundra kronor. De tog tag i varsin ände och började gå. Det var tungt. Svettiga och flåsande kom de fram till cykeln och baxade upp sängen på pakethållaren.
"Jag styr och du håller där bak", sa hon.
Han undrade hur och om det skulle funka, men sa inget högt. Det var enklast att inte protestera. Erfarenhet var bästa sättet att lära. Learn by trial and error, tänkte han när de vinglande satte igång att gå. Deras framfart väckte uppmärksamhet. Alla stirrade först och brast sen ut i höga skratt. Mer eller mindre pekade. De kom inte många meter innan cykeln kved under tyngden. De blev tvungna att stanna.
"Det här går inte", sa hon.
"Nej just det", sa han. "Jag hämtar bilen. Kanske kan vi ta den på taket."
Hon slängde sig raklång rakt över den breda madrassen.
"Gör det. Jag väntar här."
 

fredag 26 maj 2017

Fem ord på K


"Nej", sa hon så högt att ingen i den lilla systembolagsbutiken i det lilla samhället Färgelanda kunde undvika att höra. "Jag har inte en aning om vad du menar, Karl. Jag vet faktiskt inte vad Kahlúa är."
Jag gav henne en lång blick och hoppades att hon skulle förstå att hon skulle dämpa sig eller annars ta med sig mobilen och gå ut och prata vidare. Våra ögon möttes och efter en hastig blick vred hon på kroppen så att jag blev stående med hennes nakna rygg en halvmeter ifrån mig. Jag blickade rakt in i hennes nacke. Hennes bruna hår var hårt bakåtstruket och uppsatt i liten rund boll i bakhuvudet. Inte ett enda tunt hårstrå hade slitit sig.
"Varför gick du inte själv? Du som vet? Vad sa du?"
Jag gick bort till hyllan med röda viner och började läsa på skyltarna. Jag var ute efter ett vin som passade till lamm med rödvinssky och potatisgratäng. Ett hyfsat halvmaffigt Italienskt kanske? Eller ett lättare Pinot Noir?
"Men vad menar du? Inte så svårt? Kom hit då så får du se."
Jag böjde mig ner, tog tag i en flaska ur hyllan med viner från Sydafrika och började läsa på etiketten.
"Fråga? Du menar att jag kan fråga en ur personalen? De är ju alla fullt upptagna med att serva de långa köerna till kassan."
Jag satte tillbaka vinflaskan, reste mig upp, rätade på ryggen, gick bort till hyllan där jag visste att likörerna stod och grabbade tag i en flaska Kahlúa. Med bister min, inbillade jag mig i alla fall att jag hade, tog jag tre steg. Det var inte längre avstånd mellan kvinnan och raden av flaskor med  kaffelikören.
"Här har du!"


Fem ord eller åtta:

Karl
Kahlúa
Kastade
Kroppen
Kom
Köerna
Kassan  

Kaffelikören

torsdag 25 maj 2017

Slutligen


Jag fick en tydlig förnimmelse av att någon misshandlades svårt. Såg framför mig hur en person satt fastbunden och fick sina naglar bortrivna, en efter en, av någon helt fri från empatisk förmåga och utan känsla för sina medmänniskor.
Jag vred på huvudet och kikade bakåt i vagnen. Det var två killar i nedre tonåren. Men ingen misshandlades. De båda skrek varandra rakt in i öronen. Jag drog en djup suck. Ingen idé att säga till. Då skulle de antagligen ge tillbaka genom att vråla lika högt åt mig. Det orkade jag inte med. Efter en stund skrek de mindre vasst. Deras röster blev en aning hesa. För att slutligen tystna helt.
Jag suckade igen och betraktade omgivningen utanför och fick syn på ryggtavlan på en man i lårkorta shorts som var ute och joggade. Det var något konstigt med hans löpteknik. Han flaxade vilt med armarna och viftade liksom med fötterna för varje steg. Det såg oerhört jobbigt ut. Jag fick en plötslig lust att skratta, men kom i nästa stund att tänka på att han kanske hade någon åkomma. Att han inte kunde hjälpa det. Precis då vred mannen på huvudet och våra ögon möttes. Kunde han ha känt att jag betraktade honom? Var det verkligen möjligt? Jag satt ju på spårvagnen. Jag tyckte att hans ögon signalerade ångest. Han stirrade med mörk blick. Sen var han borta.  

 

onsdag 24 maj 2017

Vaknar


Jag vaknar tvärt. Jag ligger på rygg i sängen. Ovanför mig svävar tre ansikten som jag känner igen. Irritationen sprider sig inom mig. Jag blir helt stel. Varför har de väckt mig och varför står de där i vägen och stör min utsikt? Min man, min syster och svåger. Jag vill säga till dem att hålla sig på avstånd, men inga ord kommer ut ur min mun. Nu hör jag att de pratar högljutt. Som om de grälar. Inte med mig utan med varandra. Jag verkar inte existera trots att de hela tiden oavvänt stirrar ner på mig med glosartade ögon, gapande artikulerande munnar och yviga gester. Så upphör alla ljud, allt väsen. Tystnaden blir en befrielse. Muskel efter muskel, extremitet efter extremitet spänner av och mjuknar. Jag domnar bort.

tisdag 23 maj 2017

Trögt


Det går trögt idag. Tankar flyger och jag får ingen ordning på livet. Ute skiner solen. Solstrålar som tar sig in genom fönsterglaset värmer min vänstra arm. Jag som längtat så, men ändå sitter jag här och orkar inte resa mig. Jag sträcker mig fram och tar en physalis ur glasskålen som står på fönsterbrädan. Jag öppnar munnen och lägger den på tungan. Bäret är ljummet, nästan varmt. Den ger mig tröst med sin sötma.

 

måndag 22 maj 2017

Byxorna


"Jag kommer strax", sa han.
Sen gick han. Det sista jag såg var hans jeanshäng. Trots att han bar sitt breda läderbälte som han omsorgsfullt hade stuckit in genom alla hällor hade byxorna hasat ner. Som tur var hade jeansen trots allt hängt sig kvar och vilade nu på skinkorna, som rörde sig en aning för varje steg han tog. Eftersom jag avskydde dålig passform på byxor, speciellt jeans, suckade jag. Det var många företeelser som gav mig anledning att sucka, hade jag lagt märke till, under den senaste tiden. Så mycket som irriterade mig och gjorde mig uppretad. Som att han glömde bort saker jag berättat. Alltför ofta fick jag upprepa mig. Berätta allt från början. Mina läppar tröttnade och till slut orkade jag knappt öppna munnen.
Sen gick han och jag såg honom aldrig mer.

 

fredag 19 maj 2017

L-ord

En filosofisk tanka idag:

Livet, ler, lalla, likt, lillen


Livet är nyckfullt
som ett barn som skriker gällt
i nästa stund ler

Låt mig lalla likt lillen
utan allt grubbel som stör

 

torsdag 18 maj 2017

Grejerna


Leif gick hemåt. I hans mage rörde det sig. Fladdrade. Han var nervös. En stark ovisshet om vad som skulle möta honom. Han gick långsamt steg för steg uppför trapporna. Så olikt hur han annars alltid gjorde, studsade upp två trappor i taget.
De satt i köket, fullt upptagna med att äta av hans couscous han gjort i ordning i morse. I luften låg en tung doft av saffran och kummin.
"Kommer du? Nu?" sa hon och tittade på honom bakom en gles hårgardin.
"Är min mat god?" sa han och nickade mot de välfyllda tallrikarna.
"Du. Dina grejer ligger i ryggsäcken", sa hon.
"Vad?"
"Såg du inte i hallen?"
Han vände sig om och gick tillbaka. I ett hörn stod hans packning. Grejerna hade lagts ner så vårdslöst att ryggsäcken inte hade gått att stänga. En skjorta hängde en bit utanför. Han lutade sig ner, vände på säcken och hällde ut allt. Omsorgsfullt började han att vika ihop sina kläder, försökte släta till och lägga allt tillrätta. En av skjortorna hade hon tagit från badrummet. I morse hade han sköljt upp den och hängt på en galge. Den var inte torr än. Fukten gjorde att tyget redan luktade en aning unket. En rörelse i ögonvrån gjorde att han tittade upp. Etta stod i hallens dunkel och stirrade på honom.
"Brian bor här nu. Du flyttar", sa hon.
Han svarade inte utan trängde sig förbi henne och fortsatte in i sitt rum. Eller före detta rum. Kläder och handdukar, som inte var hans, låg överallt på stolar, på sängen och på golvet. Det var ingen pedant som flyttat in.
"Var har du tänkt att jag ska sova då?"
"Det får du väl ordna själv."

onsdag 17 maj 2017

Hetta


Hettan skimrade som pärlemor i luften. Hon tyckte att hon såg regnbågens färger framför sig, i pastelltoner. Det var nog solglasögonen som framkallade fenomenet. Hon förde cocktailglaset till munnen, särade på läpparna och lät den hallonröda vätskan fylla gommen. Medan hon tog plaststickan med det sockerinlagda bäret, satte det mellan tänderna och drog bort det, fokuserade hon blicken. Han kom gående mot henne. Hon bet sönder bäret och sög i sig sötman. Magmusklerna drogs samman. Hon visste inte om det hon kände var kärlek eller hat. Han drog ut stolen och satte sig. Hans leende gjorde henne omväxlande kall och varm. Fukten mellan brösten kliade och axlarna skälvde till i en ofrivillig ilning. Han betraktade henne. Böjde sig framåt, vilade armarna på bordsskivan och tittade ingående. Hon gladdes åt att han inte kunde se hennes ögon.
"Kan du ta av dig solglasögonen så jag ser dig?"
"Tror inte det."
"En drink till då?" sa han och nickade åt hennes nästan urdruckna glas.
"Nej tack."

tisdag 16 maj 2017

Hon


Man kunde aldrig vara säker på att hon kom. Vi satt och stirrade på varandra och tänkte antagligen samma sak. Kommer hon eller inte? Hoppas att hon kommer. Det är inget roligt om hon inte kommer. Då och då kastade vi hastiga blickar mot ingången. Du och jag bara satt där tysta, såg nedstämda ut och sa inte ett ord till varandra. Vi var inte alls lika spirituella utan lät alltid henne leda konversationen. Hon hade ständigt flera dråpliga historier ur vardagen att berätta. För oss verkade det inte hända ett endaste dugg. 
Om hon kom såg hon alltid ut att vara stressad upp över öronen. Hon liksom kastade sig in i lokalen och dråsade tungt ner på stolen fortfarande med kappan på och väskorna la hon i knät. Flåsande och med röda kinder. Vi rätade på ryggarna och förväntade oss ännu en historia ur livet. Vi ville förfasa oss, bli chockade, underhållna och både skratta och gråta.

 

måndag 15 maj 2017

Mannen


Mannen på trottoaren ser ut som om han väntar på något eller någon. Växelvis lyfter han sig upp på skospetsarna, står still ett par sekunder, tillbaka med skosulorna helt i gatan för att sen luta en aning bakåt och vila på hälarna.
Jag får ett intryck av att han har klätt upp sig för ett slags evenemang. Han är klädd i en ljusbrun mockajacka i lumbermodell och beige välpressade chinos. En brun basker sitter på sniskan, ner mot ena örat och han har handskar på sig, i samma färgton som huvudbonaden. Han ser ut att vara klen. Kanske för att han är mager.
Så med ens vänder han på klacken. Han tar ett snedsteg, som om han vore packad. Men det stämmer inte med hans uppenbarelse för övrigt. Jag blir nervös av att se hans dåliga balans. För varje steg vajar han på ett sätt som får mig att tro att han när som helst kommer att ramla ut i gatan. Jag kan inte låta bli att betrakta mannen. Efter en vinglig färd bortåt gatan försvinner han vacklande runt hörnet.

 

torsdag 11 maj 2017

Undantaget


Margareta känner sig som en avvikelse. I tjejgänget på jobbet är hon en udda figur. Tycker aldrig likadant som de andra. Hon kan inte skratta med i de andras gapflabb när Elisabeth i en lätt ironisk ton och illustra gester illustrerar hur hennes man misslyckas i sängen. Hans tillkortakommanden även i andra sammanhang. När de grälar drar han alltid kortaste strået. Elisabeth får alltid sista ordet, säger hon och strålar med ögonen. Han har inte en chans.
Margareta kan till sist inte hålla tyst. Hon hör att hon darrar en aning på rösten, men hoppas att det är bara hon själv som lägger märke till det.
"Jag tycker faktiskt inte om att du lämnar ut din man på det där sättet. Jag blir illa berörd."
"Herre gud vad du är tråkig. Du tar allt så bokstavligt. Girl talk har du väl aldrig hört talas om?"
"Jag vet bara att jag aldrig skulle kunna avslöja något så intimt om min man som du har gjort."
"Herre gud, gör som du vill."

onsdag 10 maj 2017

En sorts ren


Hon visste att hon hade kommit ut för långt sekunden innan det hände. Ögonblicket senare försvann den jämna asfalten under bilen och hon hörde gruset fräsa och slå mot bilens lackade ytor. Hon observerade att alla fyra däcken tappade greppet om vägen och utan att kunna göra något för att hindra det, sladdade bilen rakt ner i vägrenen. Konstigt nog var hon helt kall. Lugnt och tyst satt hon bakom ratten och iakttog förloppet. Det var som om hon tittade på en film. Ändå helt och hållet förvissad om att allt skulle gå åt helvete. Bilen slängde och krängde nere i diket. Och hur det som sen hände gick till hade hon ingen aning om, men på något sätt lyckades bilen komma upp ur diket. Sekunden senare gled hon in på en mack. Preem var det såg hon på skylten. Bilen ryckte till och fick motorstopp. Hon tittade ut. Den hade stannat alldeles intill en pump med 95-oktanig bensin.

tisdag 9 maj 2017

Nina


Det var likadant varenda gång. När dagen för evenemanget närmade sig hittade Nina på en ursäkt för att slippa. Hon tänkte själv  att det var en social fobi. En rädsla för att möta människor, både nya bekantskaper och gamla vänner och till och med nära släktingar. Hade hon varit yngre hade hon fått en diagnos. En bokstavskombination som var en förkortning för en benämning av ett speciellt tillstånd. Ett syndrom kanske.
De gånger hon faktiskt dök upp (ibland gick det bara inte att undvika) funkade det hur bra som helst. Hon pratade och skrattade och hade jättetrevligt. Tog foton på alla tillsammans och publicerade både på Instagram och Facebook. Bara för att alla skulle se hur sällskaplig och upptagen hon var.
Dagen efter sov Nina länge. När hon väl hade masat sig upp framåt sena förmiddagen var hon helt slut både till kropp och själ och gick omkring som en zombie utan att få något gjort. Med möda fick hon i sig en kopp svart kaffe.
När de ringde från jobbet och undrade var hon höll hus, ursäktade hon sig och sa att hon hade svår migrän. Hon hoppades att hennes röst lät lagom svag och gav chefen en känsla av hon hindrade Ninas återhämtning. Kanske skulle hon komma dagen därpå, la hon till med skakig stämma.

 

måndag 8 maj 2017

Verkligheten


Hon ryser när hon hör klyschan att "verkligheten alltid överträffar dikten". Att det skulle var omöjligt att skildra verkligheten i en film. Ingen skulle orka se. Hon tror sig veta att uttrycket talar sanning. Allt snaskigt och nedsölat som människor är beredda att utsätta sina medsystrar och medbröder för, skulle få oss att kräkas. Gråta och skrika. Det går inte att visa på bio. Ingen skulle vara kvar tills filmen är slut. Inga normalt funtade.
Det finns inget spännande med våld i realiteten. Våld mot människor och andra djur är och förblir motbjudande. Det är alltid ett enormt misslyckande. Men det är lätt att missuppfatta handlingen och tro att det är den som slår som har makten, när det istället är hen som är maktlös.

fredag 5 maj 2017

Ovan


Ovan eller ovan, funderar jag. Vilket ska jag välja? Som i exempelvis "Ovan där randas morgonen" eller "jag är ovan vid att säga vad jag tycker"?
Det är omöjligt för mig att högt uttala frasen nedtecknad här ovan, utan att samtidigt höra melodin och istället för att deklamera sjunger jag raderna:

"Ovan där randas morgonen,
och därhemma samlas helgonen.
Vi skall då förtälja om vår resa här.
Vi förstår Hans vägar bättre ovan där."
(Andlig sång skriven av CA Tindley och heter i original: We will understand it better by and by. Svensk text av Ivar Lindestad)
Så fort jag hör sången upprepas den till förbannelse i min hjärna. Den försvinner inte. Det är nog den raka, enkla melodin som är anledningen. Den fastnar alldeles för lätt, ungefär som en uttjatad schlager som man inte får ur huvudet. Man blir tokig till slut.

torsdag 4 maj 2017

Borta


Jag ställer mig vid sovrumsfönstret och blickar ut. Vid spårvagnshållplatsen nedanför står en grupp med väntande människor. Min blick fångar en rörelse. Jag tittar upp och får syn på en kvinna i en lägenhet mitt över gatan. Hon står och betraktar världen utanför, precis som jag. Hon har ställt sig mellan två högväxta röda pelargonier som står på fönsterbrädan. Det är en gammal kvinna, det kan jag se. Hennes huvud är böjt, håret grått med små lockar och ryggen krum. Så ser jag med ens att hon har upptäckt mig. Hon höjer handen och vinkar.  Jag känner mig dum och tar ett steg tillbaka in i tryggheten i rummet. Efter en stund kan jag inte låta bli, utan jag smyger tillbaka, långsamt, ett steg i taget. Jag kikar försiktigt. Fönstret är tomt. Hon är borta.
Jag kollar hållplatsen och skönjer en kvinna som väntar därnere. Jag ler. Hon är klädd i en kycklinggul lång kappa, en svart hatt med stort brätte och en gul handväska. Runt hatten sitter ett brett gult band. Jag tycker att hon är söt i sin klädsel. Modigt att våga synas. Så tittar hon upp mot mig i fönstret. Då känner jag igen henne. Det är kvinnan i lägenheten mitt emot.

 

onsdag 3 maj 2017

Min känsla


Mannen är skild, i övre medelåldern och har ett välbetalt, ansvarsfullt arbete. Känslan när jag kommer hem till honom, första och enda gången. Jag är orolig, känner in atmosfären. Så fort jag får en chans vill jag kolla bokhyllan. Före köket, före tavlor på väggarna, före golvmattorna. I finrummet stannar jag och ser mig omkring. Inte betraktar allt på riktigt. Jag fokuserar egentligen på bokhyllan, men det vill jag inte att han ska märka. En odelad hyllrad till höger tas upp av böcker skrivna av Jan Guillou. Jag tror att det eventuellt kan vara alla författarens publicerade alster. Kanske inte förresten. I hyllan nedanför står en uppsättning Nordisk Kriminalkrönika och även Sveriges Rikes Lag har fått en plats. Mitt emellan bokhyllorna är ett vitrinskåp med glasdörrar placerat. I skåpet finns sex stycken tulpanformade vinglas och en enorm glaskaraff med en guldfärgad propp som föreställer ett stort hjärta. Till vänster om skåpet hinner jag se en gammal sliten upplaga av Nordisk Familjebok innan värden som står och trampar på tröskeln högt artikulerar:

"Nu får du ge dig. Så intressant är väl inte min barskrapade bokhylla? Eller?"

 

tisdag 2 maj 2017

Kulturkollos veckoutmaning om orättvisor


Veckoutmaning: om orättvisa och förtryck:
 
Jag vill bidra med ett förslag:
 
Den första boken jag läste som handlade om orättvisor mot kvinnor hette Kvinnorummet av Marilyn French. En klassiker idag. Det var inte så att jag var utan kunskap tidigare. Men jag blev så himla arg. Den berörde mig djupt. Egentligen började min känsla för kvinnoförtryck i mitt eget barndomshem. Min pappa satt vid matbordet och kastade ut order om att än det ena än det andra fattades. Det irriterade mig och det var då jag började fundera. Varför reste han inte på sig och hämtade det som saknades själv? Mamma serverade frukost, lunch och middag. Städade, bäddade och tvättade och jag avlastade henne. Så var det. Mamma hade fullt upp hela tiden, morgon, middag, kväll. Alltid i full gång med att uträtta något. Pappa satt med morgontidningen eller tittade på teve. På lördagarna klippte han gräset. Ungefär.
 

Och solen har sin gång


Ta en bok.
Välj en slumpmässig mening i mitten av boken.
Skriv en text baserad på meningen.
"Nej", sa jag. "Jag har bara råkat ut för en olyckshändelse." Sid 106 i Och solen har sin gång av Ernest Hemingway


Det kändes fuktigt. Jag öppnade munnen och drog med tungan över läpparna. Det smakade blod. Jag drog med fingrarna under näsan. Flåsade tungt när jag fick syn på det röda. Det dunkade intensivt i huvudet. Intuitivt förstod jag att jag måste därifrån. Det var något underligt med mitt högra ben. Jag kunde inte lyfta det, utan jag fick släpa foten utefter marken. Det gjorde helvetiskt ont i benet. En röd fläck på jeansen, i höjd med låret, blev större och större. Jag var skadad. Hur? Jag befann mig på en skogsväg, omringad av höga granar. Utan att veta var jag var. Ingenting gav mig en hint om att jag kände till platsen. I luften låg torrt damm. Som om en bil dragit iväg med hög fart alldeles nyss. Jag hostade.
Precis i samma ögonblick såg jag en man stå en bit upp i backen. Han stirrade. Så ropade han:
"Hallå! Har du gått vilse?"
"Nej", sa jag. "Jag har bara råkat ut för en olyckshändelse."
Instinkten gjorde att jag i den halvsekunden bestämde mig för att inte berätta att jag inte hade en aning om vad som hänt. Mannen som stod där uppe måste ha mött bilen som lämnat dammet efter sig.

 

söndag 30 april 2017

Fördelen


Fördelen med, eller en av fördelarna, att ha en lantställe på bondvischan är att jag slipper bry mig om hur jag ser ut. Här går alla som det dem behagar. Ingen tittar snett. Jag schavar omkring i gummistövlar och en så gammal tröja att nopprorna tagit över. Igår struntade jag i att duscha. Tänka sig! Håret är okammat och ögonen bleka av försummad make up. Jag ser ut genom fönstret. Tjugo meter bort, på åkern, går två älgar och betar av det ärtgröna nytillkomna ogräset. En älg är stor och den andra är lite mindre. Jag är säker på att det är samma mor och kalv som jag såg gå förbi på vägen förra sommaren. Kalven har växt men är fortfarande lite mindre än sin förälder. De verkar fullständigt orädda. När de ser mig stå på trappan höjer de sakta på huvudena och står helt stilla. Vi stirrar på varandra. Efter en liten stund tröttnar de och går lojt några steg längre bort och återvänder till betandet.



(egentaget foto från sommaren 2016)

lördag 29 april 2017

Varje-morgon-tanka


Morgonen startar
med yoghurt, müsli och juice
Essentiella

baksidan av fruktjuicen
Fräter menar Råd och rön

 

onsdag 26 april 2017

Kyla


Det var inte förrän hon redan hoppat av bussen, dörrarna hade gått igen och den var på väg bort som hon upptäckte det. Fel hållplats. Hon skrek rakt ut. Jävla skit! Helt fel ställe och helt fel väder. Det var femton grader kallt, det blåste halv storm (Varför flyttade hon till Hjuvik som låg alldeles vid havet? Det ångrade hon nu.) och hon hade två alternativ; antingen vänta trettio minuter till nästa buss eller gå hem och det skulle ta ungefär lika lång tid. Det var helt otroligt hur tankspridd hon var. Hela vägen från Nils Ericsonsplatsen hade hon varit fullständigt nersjunken i boken hon läste och glömt bort att kolla var hon befann sig. Så med ens hade hon fått för sig att hon höll på att missa att gå av, kastat sig upp utan att tänka och rusat mot utgången. Hon fick skylla på att det var mörkt ute. Lika bra att börja vandra. Som tur var hade hon huva på kappan, men var bara iklädd tunna skinnstövlar och handskar med slitet sidenfoder.
Stelheten började i pekfingrarna. Sen spred sig känslan av is till nästa finger. Och nästa. Hon drog av sig handskarna halvt om halvt, knöt händerna i det lilla utrymmet i handskarna som inte var för fingrarna och placerade paketen i kappfickorna. Det blev svårare att gå när hon inte kunde pendla med armarna. Men det var ändå bättre. Så började det göra ont i tårna. Det värkte som om hon klämt alla tår i en dörr som någon slagit igen med full kraft. Läpparna kändes styva och hon hade svårt att titta eftersom det satt en isig hinna i ögonen som hindrade henne.
"Jäklar, jäklar", sa hon i takt med stegen.
Det blev bara ett stramt mummel mellan läpparna. Hon ville gråta men stålsatte sig, eftersom hon inte vågade. Tänk om tårarna frös till is och hon förfrös kinderna? Nu såg hon att hon närmade sig vägen. Den väg hon bodde en bit in på. Hon började halvspringa. Paniken satt i halsen. Dörren slogs upp innan hon hann upp för trappan.
"Kommer du först nu? Du är sen."
Hon kastade sig in i hallen utan att svara. Av med kappa och stövlar, stapplade på spända ben in i rummet där kaminen var igång. Hon satte händer och fötter helt nära det heta. Förnimmelsen av en enorm lättnad när känseln sakta kom tillbaka. Trots att det surrade och smärtade i fingrar och tår njöt hon för fullt.

 

tisdag 25 april 2017

Livet


Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i början av boken.

"Vi fick aldrig några barn." Ur Berör mig inte berör mig av Inger Alfvén, sidan 29

Under de första tio åren i vår relation var vi överens om att inte skaffa barn. Jag var rädd för att vårt så jämställda förhållande skulle degraderas till att bli ett ojämställt. Det var väl ofrånkomligt, förresten? Det var ju faktiskt jag som födde barnet och som fick ta huvudansvaret. I alla fall i början. Det var jag som därmed missade möjligheter i karriären. Jag som, när jag kom tillbaka till jobbet, inte kunde vara säker på att min tidigare sysselsättning fanns kvar. "Rätt till likvärdigt arbete" hette det. Vad betydde det? Egentligen? Jag som missade pensionspoäng. Jag som ramlade tillbaka i lön. Jag grubblade ofta på varför samhället såg ut som det såg ut. Det var inte rimligt. Inte för någon, varken föräldrar eller barn. Till sist kom jag fram till att enda lösningen var att börja om. Helt och hållet. Att hela samhällsstrukturen ändrades i grunden. Alla måste dela på allt. Arbete, fritid och hemmet. Färre timmars förvärvsarbete per individ betydde mer tid att vara tillsammans med familjen, betydde färre timmar på dagis, betydde mindre stress, betydde färre prylar. Alltså, ett enklare och mer harmoniskt liv. För alla.
Efter femton år separerade vi. Vi fick aldrig några barn.

måndag 24 april 2017

Sommar


Mats var så glad den dagen. Det var sommar och solen sken. Mitt i semestermånaden juli och fönstret stod helt öppet mot Slottsskogsgatan. Då och då hörde han bullret från de enstaka bilar som körde förbi, bara några meter från honom. Han hade precis bryggt kaffe och hällt upp till brädden i en av sina vita muggar med påmålade snögubbar. Han gillade mönstret. Hade han inget annat att titta på kunde han snöa in på gubbarna. Han log åt sitt lilla skämt.
"Mats!"
Rösten kom från utsidan. Han kunde inte låta bli att gå fram och se vem det var. Precis när han var framme vid det öppna fönstret och fick syn på Hasses bleka nuna slog det honom. Jäklar. För sent.
"Hej", sa han mellan halvstängda läppar. "Vänta lite", mumlade han och vände sig om.
"Men vad är det?" ropade Hasse.
"Vänta", skrek Mats med otålig röst och med ryggen mot vännen. "Jag kommer."
Han tog några snabba steg och slank in i badrummet. Där låg de på handfatets kant. De nya löständerna.

 

lördag 22 april 2017

Nyfiken i en strut, tittar hon ut


Alltså, när jag växte upp var det något fult att vara nyfiken. När jag exempelvis aningslöst frågade mina föräldrar varför de stönade så högt igår kväll i sängen, tittade de först på varandra och sen på mig med stirrande, uppspärrade ögon.
"Du ska inte vara så nyfiken", sa de i mun på varandra. "Det kan gå illa för nyfikna barn."
Resultatet blev att jag kände mig dum och påträngande. Jag slutade att fråga. Istället försökte jag hitta svaren själv och det jag kom fram till var sällan särskilt nära verkligheten. Många missförstånd blev det. Det har jag förstått många år senare, när jag av någon anledning med ens blev påmind om någon företeelse. Fortfarande idag kan jag rodna, jag skäms över att jag undrade. Trots att jag förstås idag fattar att mina föräldrars beteende var fel. Att jag borde ha fått en bra förklaring. Att min reaktion inte var det minsta konstig.
Idag är tonen en helt annan. Man SKA vara nyfiken, för då är  man vetgirig och vill lära sig nya saker. Som tur är gick den ändå inte över. Jag har behållit min nyfikenhet. Det är, tycker jag, ett bevis på livsglädje och en energi som man ska ta vara på.

torsdag 20 april 2017

Favorit


Hennes favvo när hon var tonåring. Fast på den tiden sa man inte favvo. Idol, hette det. En stor affisch satt på väggen ovanför sängen. Hon ville se honom det första hon gjorde varje morgon när hon slog upp ögonen. Hon var verkligen förälskad. Fast hon fick tyvärr acceptera att hela gruppen var med på bilden. De andra i Manfred Mann såg hon knappt. De var förresten bara töntar. Men han, Paul Jones, han var ju skitsnygg. Och vilken röst. Någon gång ibland kastade hon faktiskt ändå hastiga blickar på de andra och undrade om de övriga fyra var bröder. Ja, inte alla fyra men två och två såg de ju precis likadana ut.
 

Bild från velvet-galerie.com
 

onsdag 19 april 2017

Förändrad

Idag har jag bakat in två skrivarutmaningar i en. Skrivpuffens ord "ändrade" och Skrivarsidans utmaning: http://skrivarsidan.nu/skrivovningar/skriv-en-bokstavsdikt.html


Försöket att vidröra min själ
Får mig att förminskas
Får mig att blunda
Finns jag?
Får jag?


Försöket att förtära mig
Får mig att tyst ropa
Får mig att tiga
Finns jag?
Får jag?


Försöket ändrade essensen av dig
Förlorad var du, utan makt
Fick mig att växa
Fri är jag
Fri


tisdag 18 april 2017

Underbar


Det var min bror. Min bror! Han var så underbar med sina vita minisockerbitar till tänder. Han skrattade jämt. Fast i och för sig hände det att han skrek också. Som den gången när mamma, min bror och jag gick längs Stora Gatan, mitt i stan. Han fick syn på ett skyltfönster. Det var en butik som sålde skrivmaskiner. Mamma och jag, som uppmärksammade hans intresse och anade vad som komma skulle, höll var sitt fast tag om hans små händer. Så kom skriet. Hans ansikte förändrades. Från att bara ha varit en söt rundkindad smilande liten kille, förvandlades han till ett högrött ansikte med ihopknipna ögon och förvridna läppar. Människor stirrade. Det var som om de trodde att vi misshandlade min bror. Jag orkade inte förklara. Vem hade lyssnat, förresten? De hade sin uppfattning klar. Eller annars var de kanske irriterade på oväsendet. Tyckte att vi borde kunna se till att sänka volymen.


(privat foto)

söndag 16 april 2017

Behövde


Det var så konstigt. Under ett kort ögonblick trodde jag att jag betraktade min pappas skarpskurna drag. Min pappa som har varit död i trettiosju år. I linoleummattans oregelbundna mönster kunde jag skönja hans ansikte och den mörka hårlocken som alltid föll ner över pannan. Det var som att se ett foto. Ett nytt foto som jag missat och plötsligt hade fått syn på i fotoalbumet. Sekunden efter fokuserade jag blicken, stirrade på mönstret ett annat sätt. Det var inte längre pappa, utan något helt annat, som jag först inte kunde tyda. Kanske en främmande man med ett stort skägg. Som gapade stort som om han var panikartat törstig och behövde något att dricka.

lördag 15 april 2017

Glad Påsk!

En påskhälsning från mig. Kanske lite udda fast ändå intressant ... Vi råkade på ett övergivet hus igår. Såg spännande ut. Fick senare veta att ingen har bott i huset på över femtio år!

GLAD PÅSK!


 


 

 




torsdag 13 april 2017

Överleva


Sådan kan hon vara ibland. Smickrar bara för att bli omtyckt eller få vara med i gruppen. Hon hatar sig själv då. Det är inte lätt för henne att vara inställsam. Hon är av en stolt natur, som medvetet sträcker på ryggen och går med bestämda steg. Ibland när hon går längs Kungsgatan ser hon sig själv som ett kvinnligt lejon. Ett lejon som skrider fram över savannen med högburet huvudet medan hon betraktar omgivningen.  Sen kommer hon på det och sjunker ihop en aning. Det är förstås hannen, den stora, praktfulla hannen med den enorma hårmanen som går ståtligt med straka ben. Honorna gör bara sitt jobb utan att be om beundran. Jagar blott för att ungarna ska överleva.

tisdag 11 april 2017

Kulturkollos veckoutmaning om tid


Veckans fråga lyder:
Vilken är din bästa bok, film, tavla eller tv-serie som på något sätt behandlar temat tid? Det kan vara en film om tidsresor eller kanske en bok om åldrande. Är det något historiskt, en framtidsskildring eller vad är det som får dig att tänka över tiden och dess gång?

En bok:
Osökt kommer jag att tänka på Henning Mankells Italienska skor. Boken handlar om en äldre man som efter det att han slutat förvärvsarbeta bosatte sig på en ö långt ut i skärgården. Han är en ensling som inte vill ha kontakt med människor. Inte mer än han absolut måste. Det är vinter när boken börjar och isen ligger. En dag ser han en kvinna komma gående över isen. Det visar sig vara Harriet som han haft en relation till, men som han övergav 30 år tidigare. De två beger sig ut på en lång resa. Om det vore en film skulle jag kalla berättelsen för en Road Movie, fast med ett faktiskt slutmål. Jag tycker att boken handlar om just tid. Tiden vi har fått och ska förvalta så gott det går. När jag läser inser jag hur kort mitt liv är, även om jag får leva länge ...

Jag har inte läst nästa bok i serien, Svenska stövlar, som blev Mankells sista bok. Men jag ska.

 

måndag 10 april 2017

Om livet


Lavan pulserar i hennes blod
Likt en översvämmad vulkan
Hennes liv skapar nytt liv
Låt henne få vara kvar här

Linda dig om hennes hals
Låt henne stillas här med dig
Hennes existens blir din
Låt det vara utan att fråga
 

fredag 7 april 2017

Britta


Britta trodde länge att hon var en odugling. Vad hon än företog sig misslyckades hon, tyckte hon. Britta såg bara en enda lösning i all sin oförmögenhet och det var att försvinna in i sig själv. Både när hon var ensam och i grupp. Resultatet blev att när hon tog steget in i sin egen verklighetsfrånvända värld förvandlades hon till en grå mussla som ingen la märke till. Då kunde ingen tycka att hon gjorde fel i alla fall.
I fantasin var hon en helt annan. Där var hon lycklig, framgångsrik och utåtriktad. En kvinna i karriären. Hon såg sig själv som en parant rakryggad dam, klädd i en röd iögonenfallande dräkt komma körande i en lika röd Jaguar E-type Cabriolet med det lockiga blonda håret lite lagom flygande runt öronen. Alla i det lilla samhället stannade och tittade efter henne. Storögt och med gapande munnar. Hon kunde höra dem ropa:
"Såg du? Var det verkligen Britta? Det kan väl inte ha varit Britta?"

torsdag 6 april 2017

Att tinga ett liv


Hans svada ljöd högt
Förhäxad lyssnade jag:
Tabu att tinga

Fick inte bestämma hur
mitt liv skulle fortlevas


onsdag 5 april 2017

Vi ses

En stöt genom magen. Det var han. Jag hade svårt att hålla inne med skriket. Helst hade jag velat vråla ett högt NEEJ! Inte du! Det värsta var att vi var ensamma. Här fanns inte en människa mer än vi. Inte i det här vädret. Det var det sista jag ville.

"Då ses vi igen. Så lägligt", fortsatte han. "Att hitta dig här."

"Kevin."

"Är du inte glad att se mig?"

"Jag kände bara inte till att du skulle komma idag. Det var länge sen."

"Det gjorde jag knappt själv tills igår kväll", sa han och gjorde ett jämfotahopp rakt ner i sandgropen. Han satte sig på sanden och placerade händerna knäppta runt knäna. "Men du ... lite glad är du väl?"

Jag log.

"Visst var det skönt senast? Jag har tänkt mycket på det."

Han log också, satte huvudet på sned och betraktade mig. Jag svarade inte, försökte förhindra att rysningen som fortplantade sig genom kroppen skulle märkas. Jag vek undan med blicken, vilade huvudet mot den mjuka sandväggen och blundade mot solen.

"Här har du ju hittat en perfekt plats där ingen kan se. Fulländad."

"Förlåt mig", sa jag, rätade på kroppen och tittade på mitt armbandsur. "Klockan är mycket. Jag ska börja arbeta om en kvart."
 
"Vi kan väl mötas här en annan gång? För en liten tête-à-tête, du vet? När är du ledig nästa gång?"