Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

tisdag 28 februari 2017

Veckans utmaning på Kulturkollo: din litterära favoritmiljö

Några av mina favoritmiljöer i litteratur och på film:


Bok: Fyren mellan haven av M.L. Stedman utspelar sig (bl.a.) på en liten ö utanför Australiens kust. Har blivit, som de flesta vet, filmatiserad, men den har jag inte sett ännu.

Bok: Annabel av Kathleen Winter utspelar sig i en liten ort i New Foundland i Canada, Croydon Harbour.

Bok: En egen strand av Aino Trosell, som utspelar sig på en öde sandstrand någonstans fjärran från Sverige.

Film: Pianot, utspelar sig i New Zealand, känns nästan som de bor i en djungel. En klassiker.

Alla exemplen har en stark dramatik. Är otroligt spännande, men på helt olika sätt och utspelar sig, på för mig, exotiska ställen. Mer eller mindre öde platser eller i alla fall med få andra personer inblandade.

Mormor


Jag kommer ihåg när mormor hamnade på långvården. När morfar inte sovit en hel natt på flera år fick han ge upp. Han var helt slut. Även om han var sju år yngre än mormor var han också gammal och orkade inte som förr. Ibland när hon tillfälligt vaknade ur sin bubbla och förstod hur förskräckligt ansträngande det var för morfar, sa hon att hon skulle ta livet av sig. De var bägge ur den generationen som inte ville vara till besvär, utan göra rätt för sig. Hela livet jobbade de hårt. Morfar var diversearbetare på disponentens ägor och ibland var han rallare. En gång när morfar och jag åkte tåg från Stockholm till Västerås berättade han att han varit med och byggt det spåret. Jag kände en djup stolthet. Det som fanns precis under oss och som gjorde att vi kunde färdas snabbt och säkert sittande i en bekväm kupé, hade han varit med och färdigställt. Mormor hade fullt upp i hemmet med fem barn och det stora grönsakslandet. Det var outhärdligt för bägge, situationen de hamnat i nu.  
En dag, någon månad efter mormor flyttat, kom jag dit för att hälsa på. Jag drog upp den breda och tunga dörren till avdelningen och frågade en sjuksköterska om det var i sin ordning att jag hälsade på Ester Svensson. Hon gav mig en snabb blick och röda fläckar bredde ut sig på hennes kinder. Hon vinkade med pekfingret och gick åt sidan.
"Jag vill inte att du ska bli chockad, så jag säger det här nu, innan du går in. Det  har råkat hända en liten olycka."
"Vad är det som har hänt?"
Sjuksköterskan stirrade på mig med runda ögon och om möjligt blev fläckarna i ansiktet ännu rödare.
"Det är så att ... din mormor kanske ser en aning konstig ut."
"Varför?"
"Hon har inga tänder i överkäken."
"Vad? Varför det?"
"Hon tappade lösgommen i toaletten och råkade sen spola innan vi hann förhindra det. Tänderna försvann."

måndag 27 februari 2017

Plåstret


Hon låg på sin smala säng med de rosa sidenkuddarna hopknycklade under huvudet. När hon lyfte på kroppen, för att vända sig från ryggläge till sidoläge, gav sängen ifrån sig ett knarrande ljud som skavde i hennes öron. Hon tänkte sig att ljudet fortplantade sig ända ut i korridoren. För ett ögonblick blev hon rädd att han hade hört och skulle ta det som en bra anledning för att knacka på hennes dörr och be att få komma in. Sakta och med återhållen andning provade hon att röra en aning på sig. Centimeter för centimeter, med minimala rörelser, la hon sig tillrätta. Hon satte handflatan under kinden. Allt var tyst. Kevin hade nog inte hört. Hon var egentligen inte sömnig men behövde vila ändå. Tankarna drog iväg. Funderingar på arbetet. Eftersom hon bodde på arbetet var hon aldrig riktigt ledig. Så upplevde hon det. När som helst kunde Margaret knacka på och be henne om assistans och hon hade inte förmåga att neka. Hur länge skulle hon orka? Inte ens ett helt år hade gått sen hon kom till Margarets B&B. Pigg och alert och redo för att göra en insats som Margarets medarbetare. Nu var hon redan förbrukad. Som en slocknad himlakropp. Mörk och osynlig för omgivningen. Ingen märkte henne längre. Ingen brydde sig om. Bara plåstret Kevin.

torsdag 23 februari 2017

I baren del 3

I baren, lite senare:


"Vad är det du säljer?"
Inte för att jag var särskilt intresserad, men frågan låg liksom i luften och pockade på att bli formulerad. Kevin började berätta om sitt arbete. Efter en stund gick det upp för mig att jag inte hade lyssnat ett endaste dugg. Jag hade inte en aning om vad han hade sagt. Däremot hade jag klart för mig hur han var som person. Han var en man som var övertygad om att han var oemotståndlig för det motsatta könet. Fullständigt övertygad om sin hejdlösa charm. Hans skarpa blickar på mig. Ändå på något sätt hastiga, bortflyende ögonkast. Ögon som svepte över mig, från huvud till fot. Från hår till lår.
"Vi har våra principer."
Sa han och tystnade. Han tittade på mig med frågande uttryck i ögonen. Jag fattade att han väntade på en reaktion från mig. Virrvarr i hjärnan igen.
"Vad menar du?"
"Som jag sa. Vi har vår regler för hur vi ska förhålla oss mot våra kunder."
"Så bra."
Jag drack upp det sista av ölen och tänkte att jag inte orkade sitta kvar längre. Inte en sekund till.

"Ursäkta mig, men jag måste nog gå hem nu. Du vet, jobbdag imorgon."
"Jag förstår. Så bra då att vi har samma väg hem. Inte för att det är så långt precis. Jag ska bara betala. Vänta", sa han och reste sig upp samtidigt som han halade fram plånboken ur ena bakfickan på byxorna.
Jag sa inget, tänkte att nej, det var inte så långt, bara ungefär trettio meter, tog på mig jackan och gick och ställde mig vid utgången. Helt nykter var jag inte. Efter tre öl kunde man inte vara det. Jag längtade efter att få slänga mig på sängen, lägga mig tillrätta under täcket och sova.
Det gick en rysning genom kroppen när jag låste upp ytterdörren. Jag hörde Kevins tunga andetag bakom mig. Bägge bodde vi på andra våningen. Han väntade. Det fanns inget annat alternativ än att gå före honom uppför trappan. En snabb tanke flög genom huvudet, att säga att jag skulle gå ut i köket först. Förbereda något för morgondagen. Men jag hann aldrig tänka tanken klar. Hann aldrig formulera orden, öppna munnen. Det var redan för sent. Lika bra att gå upp. Rumsnyckeln hade jag i handen.
"Kan jag följa med dig in?"
Jag vred på huvudet och såg på honom i halvmörkret. Jag log.
"Sorry, jag har mina principer. Jag också."
"En annan dag, vad?" sa han och jag såg rakt in i hans blänkande ögon.
 
 

onsdag 22 februari 2017

I baren del 2

Forts från gårdagen:


"Kan jag bjuda på en öl?" sa hon.
"Det går inte för sig. Det är jag som ska bjuda dig. Så klart."
"Tack. Så snällt."
Hon hade velat protestera. Säga att hon helst betalade själv, men svalde kommentaren. Det hade hon lärt sig att i England levde traditionen kvar, att det var mannen som skötte finanserna. Med undantag av hennes egen arbetsgivare förstås. På jobbet var det Margaret som hade ansvaret för både hem, barn, familjehotellet och alla pengar. Tony bara snickrade. Varje dag kom han släntrandes hem vid fyratiden och la sig i soffan och väntade på kvällsmat. Eller om det var fredag, placerade han sig i badkaret.
"Du känner inte igen mig, eller hur?"
Under några långa sekunder och medan det virvlade runt i hjärnan tittade hon på honom utan att svara.
"Du ser bekant ut", sa hon.
"Nu skojar du. Det lyser om dig att du inte har en aning om vem jag är."
"Jag har nog inte det", sa hon och tog en djup klunk öl ur glaset som precis placerats framför henne av mannen i baren.
"Jag bor på Margarets B&B."
Hon såg en suddig bild framför sig. Det hade säkert varit tidigt på morgonen och då var hon aldrig särskilt uppmärksam på gästerna. Sa förstås god morgon till alla som åt frukost, men mer med automatik än senare på dagen. Oftast gick hon omkring med tankarna på något annat. Hon hade en aning om en mörkhårig man i yngre medelåldern som satt vid fönstret ut mot gatan och läste en morgontidning medan han pimplade te. Hon hade inte kollat så noga. Antagligen bara ställt fram ett nytt fat med stekt ägg och bacon på buffébordet. Nu var hon säker. Det hade varit samma man.
"Går det upp ett ljus?"
"Tror det."

tisdag 21 februari 2017

Kulturkollos veckoutmaning


Kulturkollos veckoutmaning:
Vilket är mitt allra mest hälsosamma tips? Vad gör jag för att boosta självförtroendet? När mår jag som allra bäst? Vad är hälsa för mig?

Jo så här: 
Efter att under större delen av mitt liv jobbat för mycket och tränat för att orka, insåg jag för några år sen hur dåligt jag egentligen mådde. Trots att det säkert inte syntes utanpå. Nu tar jag det lugnt. Är nybliven pensionär. Vilken frihet! Nu känner jag mig rofylld, mår utomordentligt bra och tar dagen som den kommer. Lite struktur har jag förstås, för att förhindra att dagarna bara försvinner. Jag gör upp en liten plan varje vecka, där jag bockar av allt eftersom. Men om jag inte prickar av precis alla punkter, hetsar jag inte upp mig. Det finns tid imorgon. Dagarna spenderar jag med att skriva skönlitterärt, läsa böcker, gå promenader eller löpträna och äta det som jag gillar. Blir mest grönsaker eftersom jag uppskattar det mest. Jag unnar alla att få känna samma obundenhet efter ett långt arbetsliv. Det är vi alla värda.

I baren


"Får jag sätta mig ner?"
Rösten var djup och mörk. Så klyschigt fast ändå sanningsenligt. Men det var något mer. Där bakom. Ett rasp som gick rakt igenom det fulländade. Som hon fick anstränga sig för att höra. Vilken tur, tänkte hon. Det perfekta var så jäkla ointressant. Så förunderligt ändå, att det var det fullständigt felfria som alltför många strävade efter. Speciellt kvinnor. De fattade inte hur avslöjande det var med hårförlängningar, lösögonfransar och tatuerade ögonbryn. De förstod inte hur allt föll rakt ner i djupet. Utan pardon. De såg inte hur de framstod i all sin symboliska nakenhet. Hon vred på överkroppen. Tittade upp på honom med huvudet på sned. Hon log.

"Javisst", sa hon.

måndag 20 februari 2017

I övermorgon



Övermorgon + schampo, bacill
Två olika skrivutmaningar, skrivpuffen och Anna Hellqvists utmaningar som hon publicerar på You Tube varje måndag:
 

Hon köpte alltid hårschampo på apoteket. De hade en hylla med specialprodukter hade hon upptäckt för något år sen. Tidigare handlade hon praktiskt taget aldrig på apoteket. Enbart huvudvärkstabletter och liknande. Deras varor kändes bara så himla tråkiga. För att inte tala om deras supertrista förpackningar. För några år sen skulle hon ha skämts ihjäl om hon hade besök hemma och det stod apoteksprodukter i badrummet. Nu struntade hon i det. Huvudsaken var att hon fick sitt speciella schampo som tog bort alla baciller som kunde tänkas spridas till henne när hon var ute bland andra människor. I övermorgon hade hon tid hos läkaren. Den senaste tiden hade hon tyckt sig märka att hon hörde sämre. Det var väl inte meningen att man skulle behöva höja ljudet på teven hela tiden? Det fanns väl en gräns? Doktorn skulle förstås vara tvungen att vara nära hennes hår. Kanske till och med röra vid det. Då måste hon ha sitt schampo hemma.

 

torsdag 16 februari 2017

Irma


Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Jag tog Tana Frenchs bok, En hemlig plats.
Meningen: Inte knallröd och inget nervöst kroppsspråk, men hennes röst var knappt mer än en viskning.


"Vad har du att säga till ditt försvar?"
Tana accentuerade allvaret i sin fråga med att först slå näven i bordet och därefter med en lätt puff placera sina glasögon längre upp på näsan. Jag hade precis stängt dörren efter mig och stod lutad mot den stängda dörren. Jag betraktade Irma. Hon stod framför Tanas enorma skrivbord med armarna vilande mot ryggslutet. Jag såg henne en aning från sidan. Hennes raka profil och persikofärgade kinder. Tana lutade sig tillbaka. Hennes byst formades till en hylla och stolen gnällde högt när hennes breda rygg tvingade stolsryggen bakåt. Jag hade inte blivit ett dugg förvånad om hon i den stunden hade placerat fötterna på bordet. Men det hände inte. Förstås.
"Det var inte mitt fel."
Inte knallröd och inget nervöst kroppsspråk, men hennes röst var knappt mer än en viskning.
"Du ljuger!"
Kroppen fortfarande helt stilla.
"Säger du inte sanningen funderar jag ut ett lämpligt straff. Och du kommer att dra dina vänner med dig ner i gropen. Sanna mina ord."
"Men ...", sa jag.
Tanas huvud rörde sig sakta bort från Irma och stannade vid mitt ansikte. Hennes ögon förstorades av glasögonens tjocka linser och gav mig ett intryck av ett galet stirrande. Jag ryste.
"Vad rör det här dig?"
"Jag ... bara tänkte."
"Tänkte? Tänkte du? Glöm det."

onsdag 15 februari 2017

Köket


"Det här var ett kök i extrem kaos", sa jag.
I nästa ögonblick ångrade jag mina ord. Eller kanske inte. Fast jag fattade inte var jag fick yttrandet ifrån. Det var ingen vana jag hade att yttra mig på det sättet. Efter en uppväxt med en auktoritär pappa som inte tålde några som helst motsägelser, hade jag så länge jag kunde minnas tryckt ner alla sådana ansatser. Jag undrade för mig själv om jag kommit in i en ny fas i livet. Att jag hade gått in i en period där jag kastat av mig pappas tyngd och nu vandrat in i spydigheternas land. Jag betraktade kvinnan som stod mitt i sitt kök med armarna i kors.
"Det fixar sig. Jag är inte orolig. Jag är en huslig person som gillar att greja i köket och faktum är att det kan vara praktiskt att ha alla attiraljer nära där man står och arbetar", sa jag.
Hon drog med ena handen över sitt blankborstade svarta hår klippt i kort page, satte huvudet på sned och log med halvöppen mun. Jag kunde se hennes övre tandrad. Samtidigt tyckte jag att jag uppfattade ett svagt ljud. Det lät som om hon fnös. Men jag var inte säker att jag hörde rätt.
"Så bra. Då är vi överens. Jag vill förstås att du ska trivas hos oss."
"Absolut. Det kommer jag absolut att göra."

tisdag 14 februari 2017

Situationens allvar


Det är oklart hur det började. Kanske när pappa läste Nils Holgerssons underbara resa för mig och min syster. Flera år innan jag själv lärde mig konsten. Eller kanske när jag första gången fick lov av mamma att ta en vuxenbok i  bokhyllan. Jag nappade tag i Hack i häl på hustrun. Titeln var perfekt. Jag ryste av spänning när jag öppnade boken och bläddrade fram till första sidan. Boken försvann sen i någon flytt. För några år sedan hittade jag den på ett antikvariat. Jag längtade efter att få återuppleva sensationen. Förstås blev det annorlunda den här gången. Skärpan i situationen, sinnesförnimmelsen var mindre stark. Men känslominnet, hur jag kände den gången, för så länge sen. Den finns kvar.

Önskar alla en fin Alla hjärtans dag!

Kulturkollos utmaning om kärlek och hatkärlek


Vilken är din bästa kärleksskildring och vilken karaktär (från bok/tv/film) älskar du allra mest att hata?
Det här är jag vad kom att tänka på just nu:

Kärleksskildring:
Bok, Douglas Kennedys bok Ögonblicket. Den handlar lika mycket om ett kärleksförhållande mellan en man och en kvinna, som om tiden när Berlin var uppdelat i ett öst och ett väst. Under kalla kriget. Det händer ganska ofta att jag tänker tillbaka på de livsöden som jag som läsare får ta del av. Den drabbade mig. Jag glömmer den aldrig.
Älskar att hata:
Film, Jack Nicholson i Livet från den ljusa sidan. Har väl blivit en riktig klassiker, för att inte säga kultfilm. Ofta både skrattar och gråter jag samtidigt. En film jag kan se många gånger.

måndag 13 februari 2017

Påtryckning


"En sak som jag har funderat mycket på", sa Karin.
Hon tog upp skeden och rörde om i den uppvispade fluffiga mjölken. Hennes ögon följde skedens rörelser och hur mjölken färgades till spräckliga vågor i ljusbrunt och vitt.
"Vad då?" sa jag.
"Varför optimister anses så mycket bättre än pessimister. Din jäkla pessimist har folk sagt till mig otaliga gånger. Jag kallar det realist."
"Jag antar att det är för att pessimister så gärna drar ner optimister i sina mörka hål av gnäll."
"Det är just ett sådant uttalande som gör mig så fruktansvärt sned. Det blir en ojämn kamp, en orättvis påtryckning att tycka att det är jag som borde ändra mig, att det är finare att vara optimist."
Karin tog upp den långskaftade skeden ur muggen, slog den med en smäll i bordsskivan. Jag betraktade hur lite kaffe stänkte upp på hennes hand och efterlämnade beiga fläckar.  Hon satte handen till munnen och slickade i sig fuktfläckarna.
"Men om alla gick omkring och klagade. Hur kul vore det?" sa jag.
"Du har inte fattat någonting!"
"OK. Förklara för mig, då." sa jag lite grann mellan tänderna.
Jag började bli irriterad.
"Om inte pessimister hade funnits i historien då hade vi stannat i utvecklingen. Slagit oss ner och varit nöjda med tingens ordning."
"Hade det varit så fel då?" sa jag och reste mig upp. "Jag ska bara hämta påfyllning. Sen kan vi väl byta samtalsämne? Eller?"

torsdag 9 februari 2017

Härligaste stunden


Jag gick ut i pentryt och hällde vatten i en kastrull. En kopp te skulle inte förbättra läget, inte driva iväg mina grubblerier, men inte försämra situationen heller. Dessutom var te värmande om man kände sig kall. Fast jag visste inte om jag frös för att det var kyligt inne eller om det var en mental frossa. Det skulle nog hjälpa i vilket fall. Mamma drack mycket te. Jag har ärvt vanan från henne. Under somrarna tog hon alltid en paus på förmiddagen, då hon satte sig på trappan upp till villan med en mugg Liptons. Hennes härligaste stund på dagen, sa hon alltid. Då satt hon och läppjade på drycken medan hon beundrade sin långa rabatt som löpte längs trädgårdens hela sträcka, på framsidan. Varannan Flitiga Lisa, varannan Styvmorsviol i en lång rad. Jag tyckte mest om Styvmorsviolen. Jag associerade till kattungars näpna små nosar. Varken jag eller mamma dricker kaffe. Inte ofta. Det hände egentligen bara när mamma bjöd på kaffekalas. Traktens hemmafruar dök då gärna upp och de förväntade sig kaffe. Med kakor och bullar till.

onsdag 8 februari 2017

Anmäla mig


Jag slog ihop boken, reste mig upp och stäckte på min stela rygg. Jag måste röra på mig mer. Anmäla mig till någons sorts gymnastik. Jag borde kolla det, tänkte jag och tittade ner på magen. Den stod ut och kändes fortfarande fullproppad av dagens lunch bestående av räkor i majonnäs, limpskivor och två rullar Center. Sucken övergick i ett milt stön när jag sträckte på nacken. Jag gick ut på toaletten, studerade mig själv i spegeln. Inga större fel, egentligen. Ett relativt sött ansikte, trodde jag och med klarblå runda ögon. Inte som min syster förstås, som med sina rena drag och långsmala kropp påminde om prinsessan Diana. Jag suckade igen. Låtsades att jag slutade titta och tog istället tag i tandborsten. Med häftiga rörelser lät jag borsten svepa över tandraderna. Det var som om jag trodde att jag skulle må bättre med rena skinande tänder och ett svidande tandkött.

tisdag 7 februari 2017

Gängse bilden


Den gängse bilden av henne. Hon var säker på att de flesta tyckte att hon var blek och otydlig i kanterna. En person som aldrig sa vad hon tyckte. Som satt tyst på kafferasterna, medan hennes gråblå ögon rörde sig fram och tillbaka mellan arbetskollegorna. Tittade på den som lät högst. Som lyckats överrösta den som nyss pratat. Då och då läppjade hon på kaffet.
Fast det var en gång som ingen hade glömt. Då hon verkligen märktes. Med jämna mellanrum togs det upp. I den stunden fick hon all uppmärksamhet. Alla tittade på henne och skrattade. Det sågs som en rolig grej, ett oförglömligt minne. Den gången då hon precis hade hällt upp kaffe i sin mugg och tog tag i mjölkpaketet.  Armen liksom höjdes konstigt snabbt. Förpackningen var för lätt. Hon tittade ner i öppningen. Det var tomt. Då ropade hon rakt ut:
"Vem i helvete tog den sista mjölken!"

 

måndag 6 februari 2017

80-talet


Det glada 80-talet. Då jag gifte mig för första gången, köpte villa första gången och började träna work out. Det var ett måste att ha pastellfärgade gympakläder och de fick inte se ut hur som helst. Det förstod jag snabbt. Jag och min väninna vågade oss efter mycken vånda upp för trapporna till träningscentrumet. Det fräcka, det omtalade. Vi stod i kö länge för att komma fram till den snygga tjejen i receptionen. Då och då såg hon på oss som stod längre bak. Jag tänkte att hon undrade vad vi hade där att göra. Men vi stod kvar.
Under tiden vi väntade betraktade vi dem som deltog i passet som för närvarande var i full gång. Glas från golv till tak. Hörde hög taktfast popmusik genom glasväggen. Boogie Wonderland med Earth, Wind & Fire. Vi stod bara någon meter från dem som tränade där, bakom glaset. När de med några höga språng ibland vände sig om åt vårt håll, stirrade vi som hypnotiserade rakt in i deras svettiga ansikten. Vi kunde inte sluta titta på deras snabbt snurrande steg och armar som sköt ut åt alla håll. Allt samtidigt. Permanentat smålockigt långt hår uppsatt i en hafsig svans, rosa gympadräkt med string och benvärmare i samma färg. Barfota. Svansarna svängde från sida till sida i takt med de höga hoppen. Snabbt åt ena sidan och sen tillbaka. Bakåt och därefter framåt. Rädslan vi kände var blandad med fascination. Hur skulle det gå?

fredag 3 februari 2017

Livet


Livet valsar fram i otakt
Lavan pulserar i mitt blod
likt en översvämmad vulkan
farligt nära min kropp
Låt mig ändå vara här
Linda dig om min hals

torsdag 2 februari 2017

Slita och streta


Karin hade kommit hem från jobbet och som vanligt gått direkt in i duschen. Tankarna på att gå ut på kvällen hade dött bort helt när hon kollade ut genom fönstret. Det ösregnade och blåsten gjorde att regnet drog fram horisontellt längs gatan. Två kvinnor,bägge iklädda korta dunjackor, stretade fram med sänkta huvuden. Byxorna blänkte av väta och rusket slet och piskade dem rakt in i pannan. Hon slängde sig raklång i soffan. Ikväll fick festandet vara. Klockan var sex. Hon hade inte ätit sen lunch, men kände ingen hunger alls. Inte blev lusten större av vissheten att kylskåpet var näst intill tomt. Hon lutade sig fram, drog till sig glasskålen som stod en bit bort på bordet, mulade in ett gäng sourcream och onion-chips i munnen. Med frenesi tuggade hon. Hon var nog hungrig trots allt. Efter bara några minuter var skålen tom. Utan att höja huvudet trevade hon och hittade fjärrkontrollen. Hon tryckte på knappen. Nyheter. Så jäkla trist. Någon hade fått sitt hem länsat av tjuvar. Med tårar i ögonen, förvridna läppar och flämtande sa den medelålders kvinnan att hon var bestulen på, inte bara alla sina ägodelar, utan hela sitt liv. Karin suckade och tryckte på stäng av-knappen. Med några skarpa toner dog apparaten. Törstig, men orkade inte resa sig upp och hämta. Hon la sig på rygg och stirrade i taket.

onsdag 1 februari 2017

Mannen


Det var i Manila, för många år sen, som Karin mötte honom första gången. På den tiden hade mannen ett arbete. På det stora hotellet de bodde på stod han varje morgon i ingången till matsalen och välkomnade dem in i frukostrummet. Varenda dag bockade han sig djupt, log och sa samma sak:
"God morgon. Jag hoppas att er morgon så långt har varit lika bra som min. Välkomna att ta för er av vad vi har att erbjuda."
Efter mindre än en vecka mumlade hon orden för sig själv, halvsekunden innan mannen yttrade samma ord.  Det var något med honom som vädjade till henne. Hon tyckte om honom och hans fina leende. Trots att han inte kan ha varit mer än högst trettiofem år, i hennes egen ålder, hade han redan påsar under ögonen och rynkor i pannan. Karin fick ett intryck av  att han ständigt var utmattad. Troligtvis hade han flera jobb. Hon funderade ofta på om hon skulle närma sig mannen för att fråga honom om hans liv. Men misstanken att han skulle bli kränkt av frågan, gjorde att Karin avhöll sig. Hon vågade inte. Säkert skulle han tycka att hon inte hade med det att göra. Det hade hon strängt taget inte heller.
Tjugo år senare åkte hon till Manila igen. Samma hotell. Det var utanför på gatan hon en morgon la märke till en man. Det var något bekant över honom. Han hade satt sig rakt ner på trottoaren med en pappersmugg framför sig. Deras ögon möttes.  


 
Bilden från:
http://combiboilersleeds.com/keywords/human-1.html