Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

söndag 30 april 2017

Fördelen


Fördelen med, eller en av fördelarna, att ha en lantställe på bondvischan är att jag slipper bry mig om hur jag ser ut. Här går alla som det dem behagar. Ingen tittar snett. Jag schavar omkring i gummistövlar och en så gammal tröja att nopprorna tagit över. Igår struntade jag i att duscha. Tänka sig! Håret är okammat och ögonen bleka av försummad make up. Jag ser ut genom fönstret. Tjugo meter bort, på åkern, går två älgar och betar av det ärtgröna nytillkomna ogräset. En älg är stor och den andra är lite mindre. Jag är säker på att det är samma mor och kalv som jag såg gå förbi på vägen förra sommaren. Kalven har växt men är fortfarande lite mindre än sin förälder. De verkar fullständigt orädda. När de ser mig stå på trappan höjer de sakta på huvudena och står helt stilla. Vi stirrar på varandra. Efter en liten stund tröttnar de och går lojt några steg längre bort och återvänder till betandet.



(egentaget foto från sommaren 2016)

lördag 29 april 2017

Varje-morgon-tanka


Morgonen startar
med yoghurt, müsli och juice
Essentiella

baksidan av fruktjuicen
Fräter menar Råd och rön

 

onsdag 26 april 2017

Kyla


Det var inte förrän hon redan hoppat av bussen, dörrarna hade gått igen och den var på väg bort som hon upptäckte det. Fel hållplats. Hon skrek rakt ut. Jävla skit! Helt fel ställe och helt fel väder. Det var femton grader kallt, det blåste halv storm (Varför flyttade hon till Hjuvik som låg alldeles vid havet? Det ångrade hon nu.) och hon hade två alternativ; antingen vänta trettio minuter till nästa buss eller gå hem och det skulle ta ungefär lika lång tid. Det var helt otroligt hur tankspridd hon var. Hela vägen från Nils Ericsonsplatsen hade hon varit fullständigt nersjunken i boken hon läste och glömt bort att kolla var hon befann sig. Så med ens hade hon fått för sig att hon höll på att missa att gå av, kastat sig upp utan att tänka och rusat mot utgången. Hon fick skylla på att det var mörkt ute. Lika bra att börja vandra. Som tur var hade hon huva på kappan, men var bara iklädd tunna skinnstövlar och handskar med slitet sidenfoder.
Stelheten började i pekfingrarna. Sen spred sig känslan av is till nästa finger. Och nästa. Hon drog av sig handskarna halvt om halvt, knöt händerna i det lilla utrymmet i handskarna som inte var för fingrarna och placerade paketen i kappfickorna. Det blev svårare att gå när hon inte kunde pendla med armarna. Men det var ändå bättre. Så började det göra ont i tårna. Det värkte som om hon klämt alla tår i en dörr som någon slagit igen med full kraft. Läpparna kändes styva och hon hade svårt att titta eftersom det satt en isig hinna i ögonen som hindrade henne.
"Jäklar, jäklar", sa hon i takt med stegen.
Det blev bara ett stramt mummel mellan läpparna. Hon ville gråta men stålsatte sig, eftersom hon inte vågade. Tänk om tårarna frös till is och hon förfrös kinderna? Nu såg hon att hon närmade sig vägen. Den väg hon bodde en bit in på. Hon började halvspringa. Paniken satt i halsen. Dörren slogs upp innan hon hann upp för trappan.
"Kommer du först nu? Du är sen."
Hon kastade sig in i hallen utan att svara. Av med kappa och stövlar, stapplade på spända ben in i rummet där kaminen var igång. Hon satte händer och fötter helt nära det heta. Förnimmelsen av en enorm lättnad när känseln sakta kom tillbaka. Trots att det surrade och smärtade i fingrar och tår njöt hon för fullt.

 

tisdag 25 april 2017

Livet


Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i början av boken.

"Vi fick aldrig några barn." Ur Berör mig inte berör mig av Inger Alfvén, sidan 29

Under de första tio åren i vår relation var vi överens om att inte skaffa barn. Jag var rädd för att vårt så jämställda förhållande skulle degraderas till att bli ett ojämställt. Det var väl ofrånkomligt, förresten? Det var ju faktiskt jag som födde barnet och som fick ta huvudansvaret. I alla fall i början. Det var jag som därmed missade möjligheter i karriären. Jag som, när jag kom tillbaka till jobbet, inte kunde vara säker på att min tidigare sysselsättning fanns kvar. "Rätt till likvärdigt arbete" hette det. Vad betydde det? Egentligen? Jag som missade pensionspoäng. Jag som ramlade tillbaka i lön. Jag grubblade ofta på varför samhället såg ut som det såg ut. Det var inte rimligt. Inte för någon, varken föräldrar eller barn. Till sist kom jag fram till att enda lösningen var att börja om. Helt och hållet. Att hela samhällsstrukturen ändrades i grunden. Alla måste dela på allt. Arbete, fritid och hemmet. Färre timmars förvärvsarbete per individ betydde mer tid att vara tillsammans med familjen, betydde färre timmar på dagis, betydde mindre stress, betydde färre prylar. Alltså, ett enklare och mer harmoniskt liv. För alla.
Efter femton år separerade vi. Vi fick aldrig några barn.

måndag 24 april 2017

Sommar


Mats var så glad den dagen. Det var sommar och solen sken. Mitt i semestermånaden juli och fönstret stod helt öppet mot Slottsskogsgatan. Då och då hörde han bullret från de enstaka bilar som körde förbi, bara några meter från honom. Han hade precis bryggt kaffe och hällt upp till brädden i en av sina vita muggar med påmålade snögubbar. Han gillade mönstret. Hade han inget annat att titta på kunde han snöa in på gubbarna. Han log åt sitt lilla skämt.
"Mats!"
Rösten kom från utsidan. Han kunde inte låta bli att gå fram och se vem det var. Precis när han var framme vid det öppna fönstret och fick syn på Hasses bleka nuna slog det honom. Jäklar. För sent.
"Hej", sa han mellan halvstängda läppar. "Vänta lite", mumlade han och vände sig om.
"Men vad är det?" ropade Hasse.
"Vänta", skrek Mats med otålig röst och med ryggen mot vännen. "Jag kommer."
Han tog några snabba steg och slank in i badrummet. Där låg de på handfatets kant. De nya löständerna.

 

lördag 22 april 2017

Nyfiken i en strut, tittar hon ut


Alltså, när jag växte upp var det något fult att vara nyfiken. När jag exempelvis aningslöst frågade mina föräldrar varför de stönade så högt igår kväll i sängen, tittade de först på varandra och sen på mig med stirrande, uppspärrade ögon.
"Du ska inte vara så nyfiken", sa de i mun på varandra. "Det kan gå illa för nyfikna barn."
Resultatet blev att jag kände mig dum och påträngande. Jag slutade att fråga. Istället försökte jag hitta svaren själv och det jag kom fram till var sällan särskilt nära verkligheten. Många missförstånd blev det. Det har jag förstått många år senare, när jag av någon anledning med ens blev påmind om någon företeelse. Fortfarande idag kan jag rodna, jag skäms över att jag undrade. Trots att jag förstås idag fattar att mina föräldrars beteende var fel. Att jag borde ha fått en bra förklaring. Att min reaktion inte var det minsta konstig.
Idag är tonen en helt annan. Man SKA vara nyfiken, för då är  man vetgirig och vill lära sig nya saker. Som tur är gick den ändå inte över. Jag har behållit min nyfikenhet. Det är, tycker jag, ett bevis på livsglädje och en energi som man ska ta vara på.

torsdag 20 april 2017

Favorit


Hennes favvo när hon var tonåring. Fast på den tiden sa man inte favvo. Idol, hette det. En stor affisch satt på väggen ovanför sängen. Hon ville se honom det första hon gjorde varje morgon när hon slog upp ögonen. Hon var verkligen förälskad. Fast hon fick tyvärr acceptera att hela gruppen var med på bilden. De andra i Manfred Mann såg hon knappt. De var förresten bara töntar. Men han, Paul Jones, han var ju skitsnygg. Och vilken röst. Någon gång ibland kastade hon faktiskt ändå hastiga blickar på de andra och undrade om de övriga fyra var bröder. Ja, inte alla fyra men två och två såg de ju precis likadana ut.
 

Bild från velvet-galerie.com
 

onsdag 19 april 2017

Förändrad

Idag har jag bakat in två skrivarutmaningar i en. Skrivpuffens ord "ändrade" och Skrivarsidans utmaning: http://skrivarsidan.nu/skrivovningar/skriv-en-bokstavsdikt.html


Försöket att vidröra min själ
Får mig att förminskas
Får mig att blunda
Finns jag?
Får jag?


Försöket att förtära mig
Får mig att tyst ropa
Får mig att tiga
Finns jag?
Får jag?


Försöket ändrade essensen av dig
Förlorad var du, utan makt
Fick mig att växa
Fri är jag
Fri


tisdag 18 april 2017

Underbar


Det var min bror. Min bror! Han var så underbar med sina vita minisockerbitar till tänder. Han skrattade jämt. Fast i och för sig hände det att han skrek också. Som den gången när mamma, min bror och jag gick längs Stora Gatan, mitt i stan. Han fick syn på ett skyltfönster. Det var en butik som sålde skrivmaskiner. Mamma och jag, som uppmärksammade hans intresse och anade vad som komma skulle, höll var sitt fast tag om hans små händer. Så kom skriet. Hans ansikte förändrades. Från att bara ha varit en söt rundkindad smilande liten kille, förvandlades han till ett högrött ansikte med ihopknipna ögon och förvridna läppar. Människor stirrade. Det var som om de trodde att vi misshandlade min bror. Jag orkade inte förklara. Vem hade lyssnat, förresten? De hade sin uppfattning klar. Eller annars var de kanske irriterade på oväsendet. Tyckte att vi borde kunna se till att sänka volymen.


(privat foto)

söndag 16 april 2017

Behövde


Det var så konstigt. Under ett kort ögonblick trodde jag att jag betraktade min pappas skarpskurna drag. Min pappa som har varit död i trettiosju år. I linoleummattans oregelbundna mönster kunde jag skönja hans ansikte och den mörka hårlocken som alltid föll ner över pannan. Det var som att se ett foto. Ett nytt foto som jag missat och plötsligt hade fått syn på i fotoalbumet. Sekunden efter fokuserade jag blicken, stirrade på mönstret ett annat sätt. Det var inte längre pappa, utan något helt annat, som jag först inte kunde tyda. Kanske en främmande man med ett stort skägg. Som gapade stort som om han var panikartat törstig och behövde något att dricka.

lördag 15 april 2017

Glad Påsk!

En påskhälsning från mig. Kanske lite udda fast ändå intressant ... Vi råkade på ett övergivet hus igår. Såg spännande ut. Fick senare veta att ingen har bott i huset på över femtio år!

GLAD PÅSK!


 


 

 




torsdag 13 april 2017

Överleva


Sådan kan hon vara ibland. Smickrar bara för att bli omtyckt eller få vara med i gruppen. Hon hatar sig själv då. Det är inte lätt för henne att vara inställsam. Hon är av en stolt natur, som medvetet sträcker på ryggen och går med bestämda steg. Ibland när hon går längs Kungsgatan ser hon sig själv som ett kvinnligt lejon. Ett lejon som skrider fram över savannen med högburet huvudet medan hon betraktar omgivningen.  Sen kommer hon på det och sjunker ihop en aning. Det är förstås hannen, den stora, praktfulla hannen med den enorma hårmanen som går ståtligt med straka ben. Honorna gör bara sitt jobb utan att be om beundran. Jagar blott för att ungarna ska överleva.

tisdag 11 april 2017

Kulturkollos veckoutmaning om tid


Veckans fråga lyder:
Vilken är din bästa bok, film, tavla eller tv-serie som på något sätt behandlar temat tid? Det kan vara en film om tidsresor eller kanske en bok om åldrande. Är det något historiskt, en framtidsskildring eller vad är det som får dig att tänka över tiden och dess gång?

En bok:
Osökt kommer jag att tänka på Henning Mankells Italienska skor. Boken handlar om en äldre man som efter det att han slutat förvärvsarbeta bosatte sig på en ö långt ut i skärgården. Han är en ensling som inte vill ha kontakt med människor. Inte mer än han absolut måste. Det är vinter när boken börjar och isen ligger. En dag ser han en kvinna komma gående över isen. Det visar sig vara Harriet som han haft en relation till, men som han övergav 30 år tidigare. De två beger sig ut på en lång resa. Om det vore en film skulle jag kalla berättelsen för en Road Movie, fast med ett faktiskt slutmål. Jag tycker att boken handlar om just tid. Tiden vi har fått och ska förvalta så gott det går. När jag läser inser jag hur kort mitt liv är, även om jag får leva länge ...

Jag har inte läst nästa bok i serien, Svenska stövlar, som blev Mankells sista bok. Men jag ska.

 

måndag 10 april 2017

Om livet


Lavan pulserar i hennes blod
Likt en översvämmad vulkan
Hennes liv skapar nytt liv
Låt henne få vara kvar här

Linda dig om hennes hals
Låt henne stillas här med dig
Hennes existens blir din
Låt det vara utan att fråga
 

fredag 7 april 2017

Britta


Britta trodde länge att hon var en odugling. Vad hon än företog sig misslyckades hon, tyckte hon. Britta såg bara en enda lösning i all sin oförmögenhet och det var att försvinna in i sig själv. Både när hon var ensam och i grupp. Resultatet blev att när hon tog steget in i sin egen verklighetsfrånvända värld förvandlades hon till en grå mussla som ingen la märke till. Då kunde ingen tycka att hon gjorde fel i alla fall.
I fantasin var hon en helt annan. Där var hon lycklig, framgångsrik och utåtriktad. En kvinna i karriären. Hon såg sig själv som en parant rakryggad dam, klädd i en röd iögonenfallande dräkt komma körande i en lika röd Jaguar E-type Cabriolet med det lockiga blonda håret lite lagom flygande runt öronen. Alla i det lilla samhället stannade och tittade efter henne. Storögt och med gapande munnar. Hon kunde höra dem ropa:
"Såg du? Var det verkligen Britta? Det kan väl inte ha varit Britta?"

torsdag 6 april 2017

Att tinga ett liv


Hans svada ljöd högt
Förhäxad lyssnade jag:
Tabu att tinga

Fick inte bestämma hur
mitt liv skulle fortlevas


onsdag 5 april 2017

Vi ses

En stöt genom magen. Det var han. Jag hade svårt att hålla inne med skriket. Helst hade jag velat vråla ett högt NEEJ! Inte du! Det värsta var att vi var ensamma. Här fanns inte en människa mer än vi. Inte i det här vädret. Det var det sista jag ville.

"Då ses vi igen. Så lägligt", fortsatte han. "Att hitta dig här."

"Kevin."

"Är du inte glad att se mig?"

"Jag kände bara inte till att du skulle komma idag. Det var länge sen."

"Det gjorde jag knappt själv tills igår kväll", sa han och gjorde ett jämfotahopp rakt ner i sandgropen. Han satte sig på sanden och placerade händerna knäppta runt knäna. "Men du ... lite glad är du väl?"

Jag log.

"Visst var det skönt senast? Jag har tänkt mycket på det."

Han log också, satte huvudet på sned och betraktade mig. Jag svarade inte, försökte förhindra att rysningen som fortplantade sig genom kroppen skulle märkas. Jag vek undan med blicken, vilade huvudet mot den mjuka sandväggen och blundade mot solen.

"Här har du ju hittat en perfekt plats där ingen kan se. Fulländad."

"Förlåt mig", sa jag, rätade på kroppen och tittade på mitt armbandsur. "Klockan är mycket. Jag ska börja arbeta om en kvart."
 
"Vi kan väl mötas här en annan gång? För en liten tête-à-tête, du vet? När är du ledig nästa gång?"
 
 

tisdag 4 april 2017

Patrick


Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text baserad på meningen.

Från Romanen om Patrick Melrose Volym 1 av Edward St Aubyn. Meningen finns på sidan 199:
Patrick låg på sängen som ett dött föremål.


Patrick låg på sängen som ett dött föremål. Som om han med ens blivit lam i hela kroppen. Fullständigt orörlig. Han öppnade munnen, flåsade mellan stängda tänder och tog i allt han kunde för att lyfta armen. Det var omöjligt. Han provade med ena benet istället. Fanns inte en chans. Han ville vända sig på sidan. Patrick kände tårar som först långsamt strilade nerför bägge kinderna, sen fortare tills han kände fukten nå halsen. Så rasande han blev på sig själv. Sjåpig var vad han var. Börja grina. Som ett litet ynkligt barn. Han var ändå tonåring. Det var ju faktiskt igår han hade kalas, påminde han sig själv. Ett mycket speciellt kalas eftersom han fyllde tretton år. Både mamma och pappa hade hållit tal för honom. Om livet.
 
 

måndag 3 april 2017

Orden

Orden gjorde att jag helst hade velat ducka. Som om jag trodde att de i så fall hade flugit rakt över mitt huvud och försvunnit ut genom taket. Så att jag inte kunde höra dem. Kanske gjorde jag det. Hukade mig. Men det hjälpte inte alls. Jag hörde varenda stavelse. Din röst och dina ord ringde i öronen hela natten. Matt av brist på sömn steg jag upp på morgonen. Hela dagen gick jag omkring som i ett töcken. När jag kom hem den kvällen satt du i trappuppgången. Du sa förlåt.